fredag 31 juli 2015

Föreläsningen som försvann

Jag skulle föreläsa på åminnelsedagen av Auschwitz-Birkenaus befrielse, i Lidköping den 27 januari 2015. Mamma var fånge i Auschwitz-Birkenau, från maj till augusti 1944 och dr Mengele utförde experiment även på henne.

Jag skulle tala om detta och hur viktigt det är att aldrig glömma och att lära av historien eftersom Förintelsen nu är en del av den mänskliga erfarenheten och det kan hända igen - inte på samma sätt kanske men vi måste lära oss att se tecknen - att känna igen dem i tid  och stoppa processen.

Jag tänkte nämna Iran och dess försök att utveckla kärnvapen som de har lovat spränga över Tel-Aviv. Det som tog sex år för nazisterna sköter nu Irans prästerskap på sex sekunder om de får bomben - om vi inte ser tecknen.

Så på väg i bilen - till Lidköping, tillsammans med min fru - blir min skalle helt tom. Helt tom! Jag vet plötsligt inte vad jag ska säga - paniken närmar sig - varför är hjärnan tom?
Jag har ju föreläst hundratals gånger. Jag är säker på min sak. Jag talar utan manuskript och jag brukar fånga stämningen och folket som är närvarande och det brukar leda till fina samtal efteråt - men nu - nu är det helt tomt!

Jag ringer min dotter, - vad ska jag göra? Ta't lugnt - du fixar det, säger hon. - Nej , det gör jag inte! Jag är rädd? För vad? Att tala om Förintelsen är ju en del av mitt livsuppdrag!!

Så säger Mi - min fru, - Vart är du på väg nu?
- Lidköping!
- Vad betyder Lidköping för dig?
- Jag växte upp där.
- Aha. Säger hon.
- Vad menar du med "aha"?
- Jag menar just "aha"!!
- Jävlar - hon träffar precis mitt i prick.

Jag är tillbaks till min barndom, där i den lugna, lätt slumrande staden Lidköping. Staden vid Vänern, för att skilja ut dem från den stora staden Linköping - där breven ofta hamnade eftersom Lidköping var hyggligt anonymt.

Jag är känslomässigt där igen. Staden där jag var förlorad i min identitet. Staden där min mamma stack ut - hon talade bruten svenska, hade mörkt hår och ett nummer inbränt på armen. Numret hon satte plåster på varje gång vi gick ut. Än mer var numret inbränt i hennes själ och ångesten som hon försökte kontrollera.
Där visste jag vem hon var, trots att vi inte  fick tala om det, och där förberedde jag mig hela tiden på vart jag skulle fly om det det hemliga avslöjades och omgivningen fick veta att vi var judar - eller var vi det? Jag byggde hyddor i skogen, tränade orientering i scouterna och var beredd. Jag höll allt detta hemligt för mina lekkamrater, scoutledare och bandylaget.

Och nu.
Nu kommer de att sitta där och lyssna och få veta hemligheten jag bar på - och jag fick ångest. Herregud - det är 50 år sedan jag var barn där. Jag vet att hjärnan jobbar på olika nivåer - det logiska men också det känslomässiga. Så var det - nu skulle hemligheten uppenbaras och allt det hemska skulle hända.

- Vad ska jag göra?
- Berätta!

Så jag inledde min föreläsning med att berätta att nu kommer hemligheten att avslöjas, så nu har ni möjligheten att se det hemska hända - så sa jag - för visst satt scoutkompisen där och lyssnade.
Och jag berättade - och många grät och jag med, och sedan var jag fri.

Nu kan jag flytta dit igen - känslan var överväldigande - nu är jag fri, nu är jag stark.
Jag sa det - jag berättade-  jag vågade!
Och alla som kände min mamma grät och alla som kände mig grät och, ja - jag är nu fri - för jag har avslöjat hemligheten, den där hemligheten av tystnad som har styrt hela mitt liv och som faktiskt fortfarande styr mig.