fredag 17 november 2017

Soldaterna och kvinnan som bröt tystnaden

 -Ingen vill lyssna på mig, sa mamma tyst till mig, där vi stod inför trettio blivande militära plutonsjukvårdare 1989.
- Varför skulle någon vilja lyssna på mig? viskade hon högt .
-Det där som hände, hände ju för 45 år sedan. Alla har väl glömt. Jag har försökt att glömma och jag har aldrig berättat för några andra.

Jag jobbade som sjukvårdslärare inom Försvarsmakten. Jag utbildade värnpliktiga plutonssjukvårdare. Vi hade nu utbildning i folkrätt och jag hade bjudit in min mamma att tala i ämnet genom att berätta om tiden i Auschwitz/Birkenau. Jo, detta var 1989 och fram tills nu hade nästan inga av de överlevande börjat att berätta. På samma sätt som det judiska folket gick omkring i öknen i 40 år efter befrielsen från slaveriet i Egypten (för 3500 år sedan) innan de orkade inta sitt nya land, behövde de överlevande 40 år på sig för att kunna närma sig sina minnen och se en ny generation födas och växa upp.

Hédi Fried, själv överlevande, utbildade sig till psykolog i 60-årsåldern och hade startat en mötespunkt för de överlevande och deras barn på Judiska församlingen i Stockholm år 1984. Cafe´84 kallade hon det. Hédi Fried hade skrivit en bok om sina erfarenheter - Skärvor av ett liv - boken som bokförläggaren inte ville publicera för det fanns inget intresse och inga läsare av denna typ av böcker enligt denne. Föga anade bokförläggaren att intresset skulle växa lavinartat, nu när de överlevande bröt sin tystnad.

Vi barn till överlevande hade aldrig vågat fråga våra föräldrar med risk att de skulle börja må dåligt och cirka 15 % av oss barn till överlevande hade själva utvecklat PTSD -  posttraumatiskt stressyndrom - av stressen att ha en eller två föräldrar som bar på minnen som ingen förstod sig på eller vågade närma sig. Jag visste om allt men ämnet var tabubelagt- Conspiracy  of Silence- kallas det. Ingen frågar mig och därför är jag tyst och eftersom hon inte berättar så skall jag inte fråga. Det var inte så svårt att gissa med en mamma som bar numret 80162 tatuerat på vänster underarm och alla brev som kom från Ungern och Israel. Men ämnet var alltså tabubelagt, där i den lilla svenska staden där alla hade bott i flera generationer och inte förstod vad som hade hänt därnere, i krigets Europa.
Vi var tysta. Vi ville bara glömma, sa mamma.
Nu var det dock dags.

Hon spände ögonen i de värnpliktiga soldaterna som satt framför henne - och sedan började hon berätta. Först ur det skrivna dokument hon hade med sig, men efter hand utan det. Hon berättade om sitt liv, sin uppväxt, sin familj, om sina syskon, sina vänner, sitt jobb i Budapest och sedan om deportationen, om lägren, om gaskamrarna, om lukten, om skriken, om hungern, om döden.

Hon berättade om uppställningarna varje morgon om hur SS-männen gick och betraktade dem, som om det var hästar på en marknad till försäljning - men här betydde det döden om man blev utvald. - Inte mig, tänkte jag varje morgon, inte mig, bad hon. Hon berättade om tennmuggen hon bar knuten i ett snöre till midjan. Det var i tennmuggen som fylldes varje dag med vattning soppa. Utan mugg, ingen mat. Och utan mat, inget liv.

Hon berättade om allt det onda men också om det goda som hände. Om hur det värsta i människans natur mötte det goda i densamma i det man gjorde för varandra. Hon berättade om sjukdomar och att man sov så många på träbritsarna att när en vände sig var alla tvungen att vända sig. Hon berättade om de heltäckande träskor de bar och de blåa fångkläderna och hur illa hon tyckte om just blå färg efter detta. Hon berättade att hon var 23 år och att det gör ont att se människor bli dödade och kränkta, barn, kvinnor och män.

Hon berättade och hon berättade och det var tyst, fullständigt tyst i salen och när hon var färdig var det fortfarande tyst.
-Varför är det så tyst? sa hon, min mamma som offentligt hade brutit tystnaden efter 45 år och nu vände sig mot mig. Sen vände hon sig åter mot soldaterna som satt som tända ljus:
- Har ni några frågor? sa hon till dem, de blivande plutonssjukvårdarna.

Sedan kom frågorna, först försiktigt och trevande men sedan efterhand mer och mer. Hon svarade, min mamma som just hade öppnat sitt inre, och soldaterna grät och  kramade om henne - en efter en.
Hon tittade på mig, min mamma, och så sa hon:
- Stefan, de lyssnade på mig! De ville höra! Det trodde inte jag, nej, det trodde inte jag.

Jag har allt på band och jag tittade häromdagen på inspelningen och jag saknar henne. Hennes blick och hennes kraft och hennes styrka att våga berätta om det värsta brott som skett mot mänskligheten - ett brott hon hade överlevt.
Hon hade upprättat sig själv och sin familj genom att inte låta detta brott få försvinna in i historiens tystnad. Ingen kommer att glömma detta. Ingen av plutonssjukvårdarna, inte jag och inte mamma själv - aldrig, tänkte jag.

tisdag 7 november 2017

The Jewess who refused to die

”Your mother survived Auschwitz/Birkenau. That was certainly an achievement - but that wasn’t her only one.”

- I have asked you all to join me here today to tell you about your mother and our very special relationship," the doctor said to us siblings. I don’t know you and you don’t know me, but I have to say this, that your mother was unique. Your mother survived Auschwitz/Birkenau. That was certainly an achievement but it wasn’t her only one.
- Your mother is the one patient who made me become a better doctor and the one who made me realise every person's unique qualities and conditions. Your mother made me a humble man but she also made me a better doctor. I have gathered you here today because I have to tell you this and how special she was to me.

- 22 years ago, I diagnosed your mother with an extremely malign type of cancer. We searched for the primary tumor but we couldn’t find it. I removed lymph nodes filled with cancer cells. The main tumor could - and would - easily spread and develop metastases just anywhere without us being able to do anything other than giving her palliative treatment. That's how it was and I knew and I had to convey this grim message to your mother. She received no treatment except for x-ray examinations to see how the spread of metastases progressed. That was all we could do for her.


- I gave her no more than a year to live and that’s what I told her. It was the result of the overall medical science's experience of this particular form of cancer. I was safe in my career and expertise and I was the Surgeon who operated and held life and death in my hands. My job was based on scientific conclusions. The surgeon's job is concrete and hands-on. My word counts. People respect me.

- On the day one year after my confident albeit grim statement she returned and sat patiently in my waiting room. She did not have an appointment. She just sat there waiting. She refused to leave and eventually I was forced to receive her, appointment or not.
Her brown eyes bore into me and I had the sensation of melting before her like a wax candle. Her eyes did not let go of me for a moment.
- You said I'd be dead now, she said. I’m still alive. Your books don’t have the whole truth. And she continued,
- Never take someone’s hope away. Never ever.
That’s what she said. And I have never forgotten about it. How could I?

Never take someone’s hope away. Never ever.

- The incredible happened. Your mother kept the cancer in check. How she did it I don’t know. It was unique. She was unique. For 22 years she lived with this rare and lethal illness. During these years, we developed a very special relationship, your mother and I. She rang me when she needed help and I always made time for her, especially towards the end of her life when she developed swellings and lumps with cancer cells in them. She called, we talked, I cut them out and she went home again.

- For many years, your mother let me call on her when I had young medical students and we talked about ethics and about morality and that humans are biological beings with different and often pre-existing conditions. She came with me and met with the students and we told them about our special relationship. She impressed people, you mother.

- If her time Auschwitz/Birkenau had anything to do with her attitude to life, I don’t know. What the decisive factor was that caused her to keep the disease in check and to build a new life after the war, I do not know either. We didn’t talk about directly it but it was always there, in the background. What she taught us, among other things, was that you can never know who it is that you have in front of you.

- You must assume that the person you have before you may be the one who reverses all your previous experience and you should never lose this way of looking at a seemingly mortally ill person - and you should never take hope away from your patient. Life has to go on until it's over. This was the subject of the conversations I held with my students.

- Respect and a humble attitude make us better professionals. That was my conclusion.

- I registered as a volunteer doctor at the hospice where your mother was cared for at the end of her life. I wanted to be with her until the end and she allowed me to be there with her. She was a unique person and my respect for her was, and is, immense. She is gone now but her memory lives on. This is why I wanted to talk to you today. That’s how special she was. And is.

This is what he said, the doctor, the Swedish surgeon at the little hospital - who had gathered me and my siblings to tell us about his and our mother's very special relationship.

We sat there listening to the doctor and we mourned together, in our own ways.


Don’t expect me to find anything

"Don’t expect me to find anything," she said. "There are so many who come here, so full of hope, and many expect so much - but there is so little material left," she continued. "You must understand that the Germans destroyed as many documents as possible before they retreated from the onrushing Russian army," she said, the archivist in the Auschwitz/Birkenau archive.

- There are so many who come here and ask for papers, for proof. You see the man over there? He is here on the same errand as you are. I understand all the questions people have and that they want answers, but usually we don’t find anything. But I'll have a look, she said. The number was 80162 you said?

- Sit down, said my wife, - Do you have to pace the room like that?
- Please sit, she pleaded. We had ridden our motorcycle through Europe to get some answers and now finally we were here, being told by the archivist not to expect anything. It was frustrating, to say the least.
- Sit down, she said. - Please.
- I cannot sit here in this place of death, I said, and continued to pace.

- How strange!, the archivist said when she returned, an eternity later. - There is a document from Dr Mengeles archive where I found your mother's number and even her name - and that she was 23 years old and from Hungary.
- Imagine that, she stated, almost miffed. 
The doctor who took lives instead of saving them - the Angel of Death’s private archive!
- It's a unique document, she continued. - It proves that he performed experiments on your mother!

The Death Angel, the doctor promised to save lives when he finished his medical studies and instead performed lethal experiments on and killed innocent people.

- Not many people survived his experimental laborations, said the archivist.

His favourites were children who were identical twins, which he picked out from the prison transports. He let them thrive with good food and sleep before injecting them with a syringe of deadly virus or anything else that took his fancy. He then murdered both twins (or had someone do it for him) and allowed them to be autopsied. The result was sent to the university outside Berlin where he was employed. The people in the camp were nothing but guinea pigs for the Nazi regime in the name of their own twisted version of ”science”.

- The document with your mother's name and number was stolen by a fellow prisoner just before the evacuation, to be used as evidence against Mengele. It's a unique document, she repeated, the archivist. - Unique.

- Now you're calmer, my wife said to me. Now the journey on motorcycle through Europe has proved to be a jackpot.
- That devil, Mengele, I said, the doctor who took innocent lives and treated people as interchangeable numbers, items, things, objects he could treat any way he wanted. May his name be stricken from human history.

- Do you know, Mom once said that ”Dr Mengele kicked me and called me ’fucking jew bitch’. Why did they always offend us like that?” said Mom, without waiting for an answer. ”They felt such contempt for us, the Germans there in the camps, whether they were doctors or ordinary soldiers. A bottomless contempt. We were nothing to them. We were lesser than the lice.”
She sighed.
”I had to sit on strange bottles in Mengele’s laboratory. I think there were dangerous substances in the bottles and I think they wanted to see how my body reacted to them. Maybe the cancer came from there?”
She shrugged.
”What do I know.” she said. ”Something was in those bottles anyway.”



- See you in Paris after the war!, he said, the French photographer at Mengele’s laboratory, another prisoner allowed to live a bit longer due to the usefulness of his trade. He was the photographer who decided to open a back door, risking his life to let me out. We were two people whose eyes met and who gave each other hope and strength to live another day. He gave me the hope I needed and the strength to go on. We never saw each other again, he and I. I don’t know what happened to him. But just at that time, at that moment, we were alive - two young Jews at the laboratory of the Angel of Death, Dr Mengele, there in the death camp, where the smoke from the chimneys in which our relatives disappeared and the sweet sickly smell of burning bodies met me, when the back door opened and released me.

”See you in Paris after the war."

- It is the hope of something better, something living that makes us want to stay alive. Without hope, we would all have died there in Auschwitz/Birkenau. One hour at a time, one day at a time, one dream at a time, about a meeting in Paris and eyes locking for a fleeting moment with the promise of hope in a life-giving moment. I was filled with joy in the middle of the madness, the foul stench, the corpses and never ending death all around me.

- Never take away hope from anyone - that’s my message to you, said my mother.

That's the Jewish way, I thought. Protest by giving life. Give life at meetings with others and with respect for your fellow human being. Give life to each other during meetings where you both lift each other. You-meetings, not It-meetings, as Martin Buber describes in his books.

One woman and two doctors.
One doctor who gives life and one who takes life.
And the Jew who refused to give up hope - and who refused to die.

We all make our own choices, I thought.

söndag 5 november 2017

Polen 1941 & Sverige 2011 eller Kvinnan som Åkte Ambulans

- Hon är rädd för ambulanser och hon är 81 år och talar bara polska, sa dottern oroligt.
- Hon andas tungt och hennes ben är svullna, sa jag. Hennes hjärta är för svagt för att göra sitt jobb och hon kan drunkna när hennes lungor fylls med vätska.

- Jag är rädd för ambulanser och dina gröna kläder, sa min hjärtsjuka patient, medan dottern översatte.
- Jag är ambulanssjuksköterska. Jag vill hjälpa dig så att du kan andas bra igen, sa jag.

- Hon är lite udda, fortsatte dottern. - Hon samlade burkar i Göteborg men vägrade att ta emot samhällelig hjälp
- Vem är inte udda, sa jag, de udda sticker ut och det är deras livshistorier som berikar mitt liv, sa jag.
Dottern log.
- Du får välja, sa jag till min hjärtsjuka patient från Polen. - Om du stannar så blir livet outhärdligt för dig men om du följer med mig så kan jag ta bort din ångest på fem sekunder med mina mediciner.

Hon lyste upp lite och pekade mot mitt bröst. - Du har en sexuddig stjärna i ditt halsband sa hon, den lilla polska damen. Du är en jude? frågade hon.
- Ja, det är jag, sa jag.

- De tog min lekkamrat, sa hon. Min bästa vän. De körde bort henne i en ambulans och sedan kom hon aldrig tillbaka igen, sa hon, och tårarna började trilla nerför hennes skrynkliga kinder. Hon fortsatte, - Hon var judinna, min kamrat, sa hon, - Och hon och jag i var så goda vänner. Men så blev hon sjuk. Sedan blev hon så sjuk att de kallade på en ambulans och de som körde ambulansen hade uniformer på sig och hon kom aldrig tillbaks, sa hon, den lilla hjärtsjuka kvinnan ifrån Polen. - Min bästa väns föräldrar var förtvivlade. Och sedan kom de, tyskarna. Och de tog min bästa väns föräldrar också, sa hon. De kom aldrig tillbaks de heller, sa hon. Min hjärtsjuka patient från Polen storgrät nu.

- Vänta sa dottern, vänta. - Jag är skakad. Detta har hon aldrig berättat om förut! Varför berättar hon för dig? sa dottern. Hon gråter, det har hon aldrig gjort. Vänta lite, jag är alldeles skakad!

- Min vän och jag glömde alltid kriget när vi lekte. Vi visste vad vi skulle göra tillsammans när kriget tog slut. Men de tog henne. Jag såg henne aldrig mer.
- Jag tystnade, sa hon, min hjärtsjuka patient från Polen. - Jag tystnade och talade inte på länge. Jag blev så ensam, så ensam där under kriget utan käraste kamrat. Min vän och jag som glömde kriget under de stunder vi var tillsamman. Vi var ofta tillsammans.
- Jag har aldrig berättat för någon för det gör så ont i hjärtat när tankarna kommer om kriget och om min vän, vi som glömde kriget när vi lekte, och kriget blev så hemskt och jag var alltid så ensam och när jag ser så ambulanser slår hjärtat så fort. Jag kan inte andas, jag blir så rädd och vill springa, sa hon min hjärtsjuka patient från Polen. - Orkar inte, sa hon, orkar inte springa längre, sa hon, min hjärtsjuka patient.

- Får jag ge dig lite syrgas i näsan? frågade jag, - Så kan vi prata mycket lättare och så kommer du att andas bättre.
- Jag litar på dig sa hon, en jude i ambulans, sa hon lugnt, min lilla hjärtsjuka patient.
- Får jag ge dig en spruta i armen? frågade jag. - Sprutan gör att din svullnad minskar, sa jag.
- En jude i ambulans! sa hon igen, allt mer lugn och avslappnad.

- Jag känner mig hedrad över att få hjälpa dig, sa jag. Jag känner mig hedrad över att få lyssna på dig, sa jag. Jag son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau och jag känner mig hedrad över att du berättar för mig. Du är en modig kvinna. Min mamma var också tyst, men när hon hade börjat tala med mig, så blev det lättare. Hon slapp bära bördan ensam. Bördan som gör att ditt hjärta slår snabbt, att du andas tungt och bara vill springa. Jag lovar att när vi kommer fram till sjukhuset så medan ni  sitter ni kvar i ambulansen, går jag in och talar med sjuksköterskorna och läkarna. Jag vill berätta för dem varför du är rädd och jag garanterar att de kommer att förstå och du kommer att få den bästa hjälp du kan få.
- En jude i ambulans, sa hon sakta, den lilla hjärtsjuka kvinnan, nu helt avslappnad.

- Du är värd det, sa jag. - De kommer att förstå och din dotter kan ringa till mig om det inte fungerar, så tittar jag till dig nästa gång jag kommer till sjukhuset, sa jag, sonen till en överlevande från Auschwitz/Birkenau, klädd i grönt i ambulansen på väg till sjukhus med en hjärtsjuka kvinna med svår ångest.

De grät tillsammans - mamman som just hade berättat och dottern som just hade fått höra.
Jag ringde akuten och bad dem att ta fram hennes journal.
Det fanns ingen journal. Hon hade aldrig tidigare besökt något sjukhus.
- Ta ett EKG och skicka det, sa sjuksköterskan på akutmottagningen jag hade ringt till.
Jag fick lov att ta av den hjärtsjuka kvinnan hennes blus och jag fick koppla elektroderna och jag fick skicka EKG till sjukhuset så att de var förberedda. Hon var i dåligt skick min lilla hjärtsjuka patient från Polen som just hade befriat sin själ från bördan hon bar på.

Vi slog på blåljuset och extralamporna men vi avstod ifrån sirenerna.
Jag talade med de ansvariga på akuten och de förstod.
Jag lämnade två gråtande kvinnor. När jag kom tillbaks till ambulansen efter att ha lämnat rapport grät jag själv en stund.
De ringde aldrig och jag och kollegan åkte iväg till nästa uppdrag, nästa människa i kris, och så rullade det på.