tisdag 26 november 2019

Ensamhet och princessbakelsen


-Efter skolavslutningen i kyrkan så gör vi det vi alltid gör, sa mamma,ni vet vad

Skolavslutningen i den stora otäcka kyrkan med en präst i sin predikstol och hans vanliga tal om sommaren och Jesus och alltid annat. Vem bryr sig om gamma präst när man är tio år och  hela sommarlovet ligger framför !!!
Skola
Jag den vänsterhänte som skulle tvingas att bli högerhänt. Siffrorna som lutade åt ett håll för att sedan börja luta andra hållet när fröken tittade bort. Två i klassen blev högerhänta men inte den tredje. Pappas insats under min skolår inskränkt sig till att ringa fröken och säga: Nu räcker det.Pojken kissar ned sig på nätterna och kan inte sova.

 Tjugofem år sedan träffade jag henne, min fröken , och hon bad om ursäkt: Du var den sista jag försökte tvinga att bli högerhänt.Det  måste ha varit förödande för er självkänsla.Jag kommer ihåg dig för att du öppnade mina ögon men också för din mamma.Hon avvek från de andra föräldrarna, din mamma, mörk och exotisk men alltid ensam och väldigt isolerad. Du var en orolig pojke som varje dag var tvungen att gå på toa som ju låg i en  egen byggnad på andra sidan av skolgården. Du levde upp när vi hade brännboll.Men du struntade i mig och fortsatte med din vänsterhand och utmanade mig , läraren, som var utbildade i att hålla disciplin.. Du hade en sådan för dina skolkamrater. Jag minns hur  du alltid försvarade  Erik  som fick börja på specialklass. Du var så ledsen över att hans plats var tom.Var är Erik skrek du?
Vad gör du nuförtiden?

Toaletten som stank piss och toaletterna som var öppna utan dörrar, tänkte jag, men som gav tio minuters frihet från skolsalen. Undrar om jag bajsade en enda gång under min skoltid. Undrar hur många av oss som ständigt var förstoppade.Jag var ensam och tuff därför att jag alltid gick min egen väg, men det upplevde jag som svaghet.
Ja mamma var i skolan två gånger per år men nu på skolavslutningen var det dax för promenaden till Terasscaféet . Konditoriet som bara var öppen på somrarna och som låg vid Älva - Lidan. Vi gick förbi gamla begravningsplatsen där alla lik vakande vid midnatt och spökade. Skelett som dansade.En del på min gård sa att hade smugit sig dit på natten och de bad mig att följa med.Är de inte kloka tänkte jag,lik som dansar och spökar men eftersom kompisarna hade sett dem var det ju sant.
Vi gick förbi det stora huset där de som ägde Dafgårds bodde och utmed  Lidan och över gångbron eller om de hade byggt Nya körbron då, ,jag kommer inte ihåg. Stadens första ljussignal installerades där. Vi cyklade alltid till ljussignalen och förbi den och väntade på rött och grönt ljus.
En gång om året gick vi som sagt till Terrasscaféet , min syster och min mamma och jag.Inte pappa för han jobbade alltid.
Sockerdricka och så Princessbakelse ifrån Rådhuskonditoriet. Princessbakelse med grön marzipan som jag tog av och delade i små bitar med min gaffel för att det skulle räcka länge.
 En gång om året kände jag som mig de andra .De som hade familj, de som kände varandra och de som hade föräldrar som förstod hur denna lilla stad fungerade och som skapade trygghet.Jag hade det inte men jag förstod inte varför
Vi njöt och mamma tittade på oss och vad tänkte hon?
Att en gång om året så är vi som alla de andra ?
Vad tänkte jag?
En gång om året är vi som alla andra? 
Kompisarna åkte till sina släktingar och jag började den dagliga promenaden till Framnäsbadet och det var då jag passerade dem ,de mörka glada zigenarna eller romer som de vill kallas och flickan som jag blev kär i. Zigenarflickan vars ögon mötte mina  under tio långa sekunder och som brände in sig i min själ

lördag 9 november 2019

Kristallnatten den 9 november 1938 - en reflexion



Kristallnatten var förspelet till Förintelsen.
I gaskamrarna möttes alla nakna och förnedrade och vi lärde oss att ingen strategi fanns för att undkomma förföljelserna och dess konsekvenser, förutom en egen stat där vi kan leva våra liv i frihet.
 
Bilderna visar att min mamma kom med den första ungerska transporten till Auschwitz-Birkenau, bevis för att Dr Mengele (dödsängeln) lade hand på henne men också beviset på att hon överlevde dem alla och att jag nu på grund av det kan berätta om Förintelsen och om landet där jag nu bor, Israel.

Israel som är det enda ställe vi kan leva våra egna liv utan rädsla och utan att någon annan bestämmer över oss.


Från Dr Mengeles privata arkiv i Auschwitz-Birkenau