torsdag 15 november 2018

Vägen tillbaka

Året var 1989 och jag skulle åka tillbaks till Sverige efter en av alla semestrar i Israel. Som vanlig stod en man från Chabad på flygplatsen och erbjöd alla passerande att lägga tefillin, bönekapslar och remmar. Jag hade aldrig gjort detta tidigare men denna gång gick jag gick faktiskt fram till mannen och för första gången i mitt liv så lade jag tefillin.

När jag var färdig så svepte mannen med sin hand över myllret bestående av de resande på Ben Gurion-flygplatsen och sa: Det där är inga riktiga judar. De lever inte så som man bör.
- Var kommer du ifrån? frågade jag honom.
- Jag kommer från Brooklyn i New York, svarade han.
- Du är uppvuxen i Chabad? var min följdfråga.
- Ja, det är jag.
- Så vad vet du om de människor som finns här? Vad vet du om vad de bär på, frågade jag då, lite förvånat.

Jag berättade sedan för honom att jag letade efter min judiska identitet efter att ha tagit upp min morfars fallna mantel, den som han lämnade i gaskammaren i Auschwitz/Birkenau.

- Vägen tillbaks till det judiska är lång och slingrig, sa jag, men vem är du att döma? Kanske du bara bär en uniform som inte har något inre värde? Och kanske är många därute på väg - liksom jag? Kanske de alla försöker hitta tillbaks efter Förintelsen, kanske de alla bär på smärtan från Förintelsen och kanske är alla som du ser här, riktiga judar men utan uniform? Det vet du inte.

För tre veckor sedan åkte jag till Sverige från Israel för att träffa mina barn och barnbarn, för att föreläsa och för att vittna i en rättegång. Det var första gången jag besökte Sverige sedan jag flyttade hit till Israel.
Jag var fylld med motstridiga och omtumlande känslor. Det kändes härligt att åka till Sverige för alla mötens skull, det var härligt att få tala svenska som omväxling men jag bar ändå på samma känsla som alla andra gånger jag varit här i Israel som turist.Jag är här och hälsar på. Känslan var svår att hantera.
Jag tittade på mitt Israeliska blåa pass och plötsligt insåg jag, att nu åker jag till Sverige för att hälsa på och att jag sedan åker hem igen - hem till Israel. Jag fylldes av en varm och bestående känsla av tillfredsställelse.

Jag fick en nästan oemotståndlig lust att visa de svenska och norska turisterna runt omkring mig att jag är nästan som er men ändå inte. Ni bär på ett svenskt rött EU-pass men jag bär på ett blått pass. Ett pass som är en symbol och som visar att jag äntligen har gjort det som jag bara drömde om 1989 - att flytta hit till Israel. En symbol som är en sammanfattning av en livslång dröm och många andras livsdrömmar där ute på Ben Gurion-flygplatsen. Att få bo här i Israel och utan rädsla få vara de personer som vi är - och att få leva det liv som vi vill, religiöst eller sekulärt.

Mindre än tio mil från platsen jag stod på, landade granater och missiler riktade mot civila oskyldiga israeler som fick kasta sig ner i skyddsrummen när terrororganisationen Hamas försöker mörda dem alla, enbart för att de är Israeler. Tidigare i år har vi själva fått sitta i skydd där uppe på Golan, av samma orsak även om inga raketer kom över gränsen eftersom de sköts ned av missilförsvaret.

Den 4000 år långa erfarenheten har lärt oss att om vi inte har ett eget land och inte kan försvara detta land så är det andra som definierar oss. Detta faktum är en av de bestående erfarenheterna från Auschwitz/Birkenau  - det har ingen betydelse vilka vi är och hur vi ser på varandra, när vi ändå mördas för att vi är judar.

Jag är säker på att alla här och utanför Israel förstår de signaler som omgivande länder sänder till oss och som så många andra tidigare har gjort- vi tänker krossa er för att ni alla är judar och Israeler oavsett  hur ni ser på er själva - precis som vi alltid har gjort oavsett om ni är från Brooklyn i New - York eller från Gamla staden i Lidköping. 



Bes??k g??rna min blogg p??
http://stefanlindmarkslardomar.blogspot.se/