lördag 21 oktober 2017

Judinnan som vägrade dö

Er mamma överlevde Auschwitz/Birkenau. Det var en bedrift av henne men inte den enda. 


- Jag har bett er alla komma hit för att berätta om er moder och vår mycket speciella relation, sa doktorn till oss syskon. Jag känner inte er och ni känner inte mig, men jag måste få säga detta, att er mamma är ett unikum. Er mamma överlevde Auschwitz/Birkenau. Det var en bedrift ev henne men inte den enda.
- Er moder är den patient som fick mig att bli en bättre läkare och den som fick mig att inse varje människas unika förutsättningar. Er moder gjorde mig ödmjuk och hon gjorde mig till en klokare läkare. Jag har samlat er här idag för att jag måste få berätta. Ni sörjer på ert sätt och jag på mitt.

- För 22 år sedan diagnostiserade jag henne med en mycket ilsken cancertumör. Vi sökte efter huvudtumören men den fann vi inte. Jag opererade bort lymfkörtlar som var fyllda av cancerceller. Huvudtumören kunde sprida sig och sätta metastaser precis var som helst utan att vi skulle kunna göra någonting annat än att ge uppehållande behandling. Så är det, så var det och det visste jag och detta var jag tvungen att förmedla till er moder. Hon fick ingen behandling förutom röntgenundersökningar för att se hur spridningen fortskred.

Jag gav henne högst ett år att leva. Det var den samlade läkarvetenskapens erfarenhet av denna cancerform. Jag var trygg i min yrkesroll och jag var Kirurgen som opererade och som höll liv och död i mina händer. Mitt jobb byggde på naturvetenskapliga slutsatser. Kirurgens jobb är konkret och handfast. Man hade  respekt för mig.

På dagen ett år efter mitt självsäkra uttalande kom hon och satte sig i mitt väntrum. Utan förbokad tid. Hon satt där och väntade. Hon vägrade att gå och till slut tvingades jag att ta emot henne.
Hon spände sina bruna ögon i mig och jag smalt som ett vaxljus i värme. Hennes ögon släppte mig inte för en sekund.
- Du sa att jag skulle vara död nu. Jag lever. Dina böcker har inte hela sanningen, sa hon. Och hon fortsatte,  
- Ta aldrig hoppet ifrån någon. Aldrig någonsin.

Ta aldrig hoppet ifrån någon. Aldrig någonsin.


- Det oerhörda hände. Er moder höll cancern i schack. Hur vet jag inte. Det var unikt. I 22 år levde hon med sin sjukdom. Vi utvecklade en väldig speciell relation, er moder och jag. Hon ringde när hon behövde hjälp och hon fick alltid akuttid, särskilt mot slutet av sitt liv när hon fick svullnader med cancerceller i. Hon ringde, jag skar bort dem och hon gick hem till sitt.

- Under många år lät er moder mig att kalla på henne när jag hade unga medicinstudenter. Vi talade om etik och om moral och om att människor är biologiska varelser med olika förutsättningar. Hon kom och vi berättade om vårt samarbete. Hon gjorde intryck, er moder.

- Om hennes tid Auschwitz/Birkenau hade med hennes inställning till livet att göra vet jag inte. Vad den avgörande faktorn var som gjorde att hon orkade hålla sjukdomen i schack och att orka bygga ett nytt liv efter kriget vet jag inte heller. Vi talade inte om det men fanns där i bakgrunden. Det hon lärde oss var, att du aldrig kan veta vem det är du har framför dig.

- Du måste utgå från att det kan vara den som omkullkastar all tidigare erfarenhet och du får aldrig tappa detta sätt att se på en till synes dödssjuk människa - och du får aldrig ta hoppet ifrån din patient. Livet måste få fortsätta, tills det är över. Detta var ämnet för samtalen jag höll med mina studenter.
- Respekt och en ödmjuk inställning gör oss till bättre yrkesutövare.

- Jag anmälde mig som frivillig doktor till den avdelning där er moder vårdades mot slutet av sitt liv. Jag ville vara med till slutet och det fick jag. Hon var ett unikum och jag respekterade henne oerhört. Nu är hon borta men hennes minne lever.

Så sa han, doktorn - den svenske kirurgen på det lilla sjukhuset - som hade samlat mig och mina syskon för att berätta om sin och vår mammas relation.

Vi satt och lyssnade på doktorn och vi sörjde tillsammans, på vårt sätt.

Tro inte att jag hittar någonting 

 

- Tro inte att jag hittar någonting, sa hon. - Det är så många som kommer och frågar men det finns så lite material kvar, fortsatte hon. - Ni måste förstå att tyskarna förstörde så mycket dokument som möjligt innan de drog sig tillbaka från den anstormande ryska armén, sa hon, arkivarien i Auschwitz/Birkenau. Det är så många som kommer och frågar. Ni ser mannen här intill? Han är i samma ärende som er. Jag förstår alla frågor som vill bli besvarade, men oftast hittar vi ingenting. Men jag skall titta, sa hon. Var det numret 80162 sa du?


- Sitt still, sa min fru, måste du irra omkring som en osalig ande?
- Sätt dig, sa hon. Vi som hade åkt motorcykel genom Europa för att få svar och nu äntligen var här.
- Sätt dig, sa hon.
 - Jag kan inte sitta här på dödens plats, sa jag.

Konstigt, sa arkivarien, när hon tillbaks. Det finns ett dokument ifrån Dr Mengele - han, doktorn som tog liv - Dödsängelns privata arkiv där din mammas nummer och namn finns, 80162 - 23 år gammal från Ungern. - Det är ett unikt dokument, sa hon. - Det bevisar att han, Dödsängeln, läkaren som lovade att rädda liv när han var färdig med sina medicinstudier och som istället gjorde experiment på din mamma och dödade oskyldiga.
- Det var inte så många som överlevde honom, sa arkivarien. Hans favoriter var barn som var  enäggstvillingar som han valde ut från fångtransporterna. Han lät dem frodas med god mat och sömn innan han injicerade dem med en spruta dödligt virus eller något annat som man ville experimentera med. Han mördade sedan båda två och lät dem obduceras. Resultatet av obduktionen skickades till det universitet utanför Berlin där han var anställd. Människorna i lägret var inget annat försöksdjur åt naziregimen i naturvetenskapens namn.
Dokumentet med din mammas namn och nummer stals av en medfånge strax innan evakueringen, för att kunna användas som bevis mot Mengele. Det är ett unikt dokument, upprepade hon, arkivarien, - unikt.

- Nu är du lugnare, sa min fru, till mig. - Nu har ju resan med motorcykel genom Europa visat sig vara en högvinst.
- Det djävla svinet Mengele, sa jag, läkaren som tog liv och behandlade människor som utbytbara nummer, objekt som han gjorde vad han ville med. Måtte hans namn bli struket ur mänsklighetens historia.

- Vet du, sa mamma en gång, att doktor Mengele sparkade mig och kallade mig "jävla judesvin". Varför ville de alltid kränka oss? sa mamma, utan att vänta på svar. - De kände ett sådant förakt mot oss, tyskarna där i lägren, vare sig de var läkare eller vanliga soldater. Ett bottenlöst förakt.
Jag fick sitta på konstiga flaskor i Mengeles laboratorium. Jag tror att det fanns farliga ämnen i flaskorna och jag tror att de ville se hur min kropp reagerade på detta. Kan cancern komma därifrån?
- Vad vet jag, sa hon och ryckte på axlarna. Något fanns i de där flaskorna i alla fall.

- Vi ses i Paris efter kriget! Så sa han, den franske fotografen hos Mengele. Det var han, fotografen, som beslöt att med risk för sitt liv öppna en bakdörr och släppa ut mig. Två människor vars blickar möttes och gav varandra hopp om att få leva ytterligare en dag. Han som fick hoppet leva vidare i mig. Vi sågs aldrig igen, han och jag. Men just den gången, den stunden, så gav vi liv åt varandra - två unga judar hos dödsängeln doktor Mengele där i dödslägret, där röken ifrån skorstenarna i vilka våra släktingar försvann och den sötsura lukten av brinnande kroppar mötte mig när bakdörren öppnades och släppte ut mig.

"Vi ses i Paris efter kriget."


- Det är hoppet om något bättre, något levande som gör oss just levande. Utan hopp skulle vi alla ha dött där i Auschwitz/Birkenau. En timme i taget, en dag i taget, en dröm i taget, om ett möte i Paris och blickar som möttes i ett livgivande ögonblick.  Jag fylldes av glädje mitt i eländet.

- Ta aldrig hoppet ifrån någon - det är mitt budskap.

Det är det judiska sättet, tänkte jag. Protestera genom att ge liv. Ge liv i möten och i respekt inför din medmänniska. Ge liv till varandra i möten där båda lyfts. Du-möten, inte Det-möten, som Martin Buber talar om i sina böcker.

En kvinna och två doktorer. En läkare som ger liv och en som tar liv.
Och judinnan som vägrade ge upp hoppet - och vägrade dö.

Vi gör alla våra val, tänkte jag.

torsdag 5 oktober 2017

Defeating the hatred - observing Yom Kippur with our hometown



And so that day came, the one day that we Gothenburg Jews never thought would come, ever again. We stood there together at the Yom Kippur service and asked our Creator for forgiveness for our wrongdoings against him and against each other. We stood there and for a short while we were able to sense what happened all those years ago and it seemed eerily and terrifyingly familiar somehow.
We stood there together; we who had been friendly and caring towards each other, we who had helped each other, we who had been angry with each other, we who supported each other but also those of us who had been jealous and uncaring, angry and deceitful – in short, human.
We stood there; we who believe that culture is the basis of Jewish life and those of us who see a deeper religiosity as the most important thing in the lives of the Jewish people.
We stood there as sometimes people do in general, you know, with our strong and our weak sides, being like people are in general.

We stood there and we were wondering how to make next year a better year in relation to each other, towards God and to ourselves. In short to be better as human beings, as persons and as a people.
We stood there, a few hundred Jews from Gothenburg and the vicinity.
And two blocks away, the Nazis were marching.
For a moment we trembled as we were reminded of what happened in Europe 75 years ago, as if we could remember it, as if we were there – even though most of us weren’t even born at the time. But some of us were. And some of us did remember what it was actually like. Was it fair to have them go through this, yet again? To be reminded of what they hoped and believed would never happen again? There it was, the sound of marching feet, of marching Nazis, in our hometown. In Sweden, in 2017.
And yes, we did remember. All of us. Even those who didn’t, could actually remember.
When 75 years ago, the highly assimilated Western European Jews mostly saw their Jewishness as a picturesque but not very important detail of their identity.
When 75 years ago, the Western European Jews were as tradition goes, highly educated and had also been soldiers and officers and fought together during the First World War.
When 75 years ago, the Western European Jews looked down their noses ever so slightly at the Eastern European Jews, who were regarded as relics from ancient times.
When 75 years ago, the Eastern European Jews lived in their shtetls and wore caftans, side locks and spoke Yiddish – and looked at the Western European Jews, shaking their heads in sorrow over those who had left the road of the covenant.
When 75 years ago, the Eastern European Jews could not understand the Jews who spoke German or French, and they did not understand the Jews who saw their Jewishness as a piquant and not very significant detail of their identities. Who were mostly completely assimilated; more French than the French and more German than the Germans.
Then 75 years ago, they met naked in the gas chambers of Auschwitz/Birkenau and the other death camps and they finally looked at each other – really looked at each other – and realised that Abraham’s covenant was what now would seal their fate.
Then, 75 years ago, before the gas was released, and they died screaming in agony, clawing at the floor and the walls, they realised that their view of themselves did not determine their fate or the way their killers regarded them. To them, they were all vermin. And vermin you exterminate.
Then, 75 years ago, they finally realised that their fate were determined by what they were and not in any way by what they had done.
Then, 75 years ago, they disappeared together in the smoke from the crematories.
Then, 75 years ago, no pity or solidarity was shown towards us, against the hateful forces that would ultimately destroy Europe; the Nazis were left to carry out their murderous plans to rid the world of the Jewish people. They met little opposition, the Nazis, those who build their existence on evil and constantly fuel the hatred they feel for us, there in the synagogue, by their misguided belief that we somehow are to blame for all the ills is this world. Either we are too rich, or too poor, too foolish or too smart, too powerful or not powerful enough, too wicked or too kind. And never quite human.
It was last Saturday, at Yom Kippur, when all of you Gothenburg inhabitants showered us with love in a heartfelt and overwhelming display of solidarity with us.
It was last Saturday, on Yom Kippur, when we saw when we arrived at the synagogue for the service, that you had sent hundreds of letters of love and support, all on display for everyone to see in the assembly house.
It was on Saturday, on Yom Kippur, when the amount of emails that had arrived, we were told were too many to count, and it was on Yom Kippur, and the day before hearts were drawn on the sidewalk outside our synagogue and assembly house, and it was on Yom Kippur an unknown woman presented us with 200 roses as a sign of love and solidarity.
It was last Saturday on Yom Kippur, men and women in police uniforms, together with thousands of gothenburgers as well as many other Swedes, and foreigners too, showed the Nazis and their leftist counter demonstrators who had arrived in order to seek confrontation (in spite of them not being too overtly fond of us either) – that we were all united against their manifestation of hate.
It was the day before Yom Kippur our community chairman, along with other representatives of the Jewish community, spoke before a cheering crowd of at least 2000 people, and talked about dialogue instead of polarisation as well as understanding and acceptance instead of hatred.
And now, after yet again reliving the sensation of what our parents, grandparents and great grandparents experienced and many of them died as a result of, we could regain the positions in our lives and the air was filled with determination – that what happened 75 years ago will never ever happen again.
We Jews have taken back our place on the stage and also in history – and there we will remain, no matter what happens, what we think of each other and what others think of us.
When the blowing of the ram’s horn sounded, that proclaims that the Creator is giving us another chance to improve and to improve our lives as well as the lives of others’ in the year to come, we had the feeling that next year will be a year of renewed friendship and yes, love, between all of us human beings, in our everyday life as well as when we come together, here in our hometown, Gothenburg.

söndag 1 oktober 2017

Hatet som besegrades - vi som firade Jom Kippur och alla ni andra

Så hände det som vi Göteborgs judar aldrig trodde skulle hända. Vi stod där tillsammans på Jom Kippur och bad vår Skapare om förlåtelse för de fel vi har begått mot honom och mot varandra. Vi stod där och fick för en kort stund förnimma det som hände då, för 75 år sedan.
Vi stod där. Vi som har varit vänliga mot varandra. Vi som hjälpt varandra. Vi som har varit elaka mot varandra. Vi som stöttat varandra men också vi som varit avundsjuka.
Vi stod där. Vi som anser att kultur är basen för det judiska och vi, som ser fördjupad religiositet som det viktiga i ett judiskt liv.
Vi stod där som människor i allmänhet med våra starka och svaga sidor.
Vi stod där och vi funderade på hur vi ska kunna göra nästa år till ett bättre år i relationen till varandra.
Vi stod där, några hundra judar från Göteborg med omnejd.
Två kvarter bort marscherade nazisterna.

För en liten stund darrade vi när vi påmindes om det som skedde i Europa för 75 år sedan.
Då, för 75 år sedan, när de i hög grad assimilerade västeuropeiska judarna mestadels såg sin judiskhet som ett pittoreskt inslag i sin identitet.
Då, för 75 år sedan, när de västeuropeiska judarna var högutbildade och hade varit officerare i sina respektive krigsmakter under första världskriget.
Då, för 75 år sedan, när de västeuropeiska judarna såg på de östeuropeiska judarna som en relik och en kvarleva från gamla tider.
Då, för 75 år sedan, när de östeuropeiska judarna bodde i sina shtetls och bar kaftaner, hårlockar och talade jiddish - och som tittade på de västeuropeiska judarna och skakade på sina huvuden åt de som hade lämnat förbundets väg.

Då, för 75 år sedan, förstod de östeuropeiska judarna sig inte på de judar som talade tyska eller franska och de förstod sig inte på de judar som såg sin judiskhet som ett pittoreskt inslag i sina liv.
Då, för 75 år sedan, möttes de nakna i gaskamrarna i Auschwitz/Birkenau och de tittande på varandra och insåg att Abrahams förbundstecken var en del av det som avgjorde deras öden.
Då, för 75 år sedan, innan gasen släpptes ned, insåg de att deras syn på sig själva inte avgjorde deras öden.
Då, för 75 år sedan, förstod de till sist att deras öden avgjordes av vad de var och inte vad de hade gjort.
Då, för 75 år sedan, försvann de tillsammans i röken från krematorierna.

Då, för 75 år sedan, visades ingen solidaritet med oss och mot de hatiska krafterna som förgjorde Europa. Nazisterna, de som bygger sin tillvaro på hatet de känner för oss därinne.

Det var i lördags, på Jom Kippur, som ni alla visade översvallande solidaritet med oss.
Det var i lördags, på Jom Kippur, som vi såg att ni hade skickat hundratals brev som satts upp för allas beskådande inne i församlingshuset.
Det var i lördags, på Jom Kippur, som mängden mejl som kommit var oräkneliga och det var då, på Jom Kippur, som det fanns hjärtan ritade på marken utanför vår synagoga och det var då, på Jom Kippur som en okänd kvinna överlämnade 200 rosor som tecken på solidaritet.
Det var i lördags på Jom Kippur som män och kvinnor i polisuniform tillsammans med tusentals göteborgare och tillresta övriga svenskar, visade nazisterna att vi alla står enade mot deras hat.

Det var dagen före Jom Kippur som vår församlingsledare tillsammans med andra företrädare för oss judar, talade inför 2000 jublande människor om dialog istället för polarisering och om förståelse istället för hat.
När förnimmelsen av vad våra föräldrar och mor- och farföräldrar genomlevt och dött för, kunde vi återta våra positioner i våra liv och luften var fylld av beslutsamhet över att det som hände då, för 75 år sedan, aldrig någonsin kommer att hända igen.

Vi judar har återtagit vår plats på scenen och där stannar vi oavsett vad som händer och vad vi tycker om varandra.
När blåsandet i vädurshornet förkunnade att Skaparen givit oss chansen att förbättra oss och höja våra liv till nya höjder under det kommande året, bar vi med oss känslan av att nästa år kommer att bli ett år av förnyad gemenskap mellan alla oss människor, där i vår vardag, där i vår gemensamma hemstad, Göteborg.