tisdag 4 oktober 2016

Varför har du alltid med dig egen mat till jobbet?

  
- Du har alltid med dig egen mat, sa hon, min jobbarkompis, lite trevande.
- Ja, sa jag.
- Är du vegetarian? frågade hon.
- Nej, jag följer de judiska matreglerna, sa jag.
- Aha, sa hon.

- Nu har jag läst på om kosher, sa hon nästa natt vi jobbade tillsammans. - Det var spännande läsning!
- Förklara, bad hon. - Gränssättningar, svarade jag. Vi sätter upp staket så vi blir medvetna om vad som är tillåtet och inte tillåtet, sa jag och tystnade sedan och tänkte, shit hur går jag vidare?

- Vet du, det är just det vi saknar i Sverige, sa hon. Det är förödande när vi alla ska vara samma, sa hon. Det är ju skillnaderna som är grejen.
- Ja, sa jag, du har helt rätt. På hebreiska är ordet ”och” ett vertikalt streck, sa jag, Bokstaven ”vav” och ordet ”ve” som betyder och - är bara ett rakt streck. Det sitter ihop med det ord som kommer efter. Det står inte ensamt. Det som sammanbinder är samtidigt det som skiljer. Du har ditt och jag har mitt och det finns en gräns mellan oss och det är tydliggörandet av denna gräns som gör att du och jag blir vi. När man går upp i varandra försvinner allt, då blir det bara ett töcken. Det är därför vi judar finns kvar som ett folk, sa jag. Tydliggörandet av vad som är vi och vad som inte är vi. Det gör att man i alla frågor som rör livet inte bara gör utan också tänker efter. Det gör att man medvetandegör för sig själv, att man är en människa som alltid har valmöjligheter och att man tar ansvar för de val man gör, sa jag. Sedan tänkte jag, vad tusan ska jag nu säga?

- Du är jude, konstaterade hon. Vad innebär det?
Jag tittade på henne och tänkte, var börjar man?
- Att vara jude är som att vinna på ett lotteri, sa jag. Jag vinner enbart på grund av tur - jag är inte mer intelligent, eller bättre eller större och starkare eller någonting, än någon annan. Det är enbart tur, sa jag. Jag kan inte sticka näsan i vädret och se ned på er alla andra som inte har vunnit lotteriet, för det kunde lika gärna vara du som vann. Samtidigt innebär det ett ansvar, sa jag. Vad ska jag nu göra av min vinst? Den finns nu där att användas. Till vad? Jo, för egen konsumtion, för att förvalta, för att ges bort, för ett förbättra livet för andra.

- Gud, som har har gett mig vinsten, kräver att jag använder den för att i alla lägen hedra livet. Han säger också att sättet jag ska göra detta på är att följa de regler som är uppsatta och som reglerar mitt och det judiska folkets liv. Det är sedan upp till mig om jag vill följa reglerna eller inte. 
Det handlar om att man erkänner att det finns en Gud och att den guden har bett mig att sätta upp gränser i mitt liv och att jag genom att göra detta lever ett bra liv och får en personlig relation till skaparen av mig, sa jag och kände att detta kommer inte att bli bra.
- Är det därför du har med dig egen mat?
- Ja, sa jag.
Hon satte sig ned, tittade på mig. - Ta det ifrån början, sa hon.

Jag berättade då om matreglerna och om allt som är reglerat. Jag berättade om hur vi tar hand om de döda och de efterlevande, om Tahara - rituell rening av de döda, om snabba begravningar, om Chevra Kaddisha som tar hand om allt kring begravningar och hjälp till att få igång och genomföra sorgeprocessen. Jag berättade om matlagningsregler, om slakt, om våra gudstjänster, om våra helger, om varför jag bär kippa och Tallit Katan, om att vi har vår egen tidräkning, om vilken månad vi är i nu. Jag berättade om Shabat, om äktenskap, om Mikva, våra regler kring sexualitet och jag berättade om mamma och Förintelsen och hur svårt det är att vara religiös i skuggan av Förintelsen. Och hon lyssnade.

Jag berättade om Israel och hur vi strålar samman där och jag berättade historien om de etiopiska judarnas isolering i 2600 år och hur de ”upptäcktes” och nu bor i Israel. Och hon lyssnade.
- Hur är detta möjligt? frågade hon.
- Ingen aning, sa jag. - Ingen aning - det är det som är miraklet.
- Förintelsen, sa hon. Förintelsen!
Jag berättade om min mamma om min släkt som mördades och hur detta präglar mitt liv och mina barns liv. Jag berättade om att vi protesterar genom att helga livet och vi vägrar bli offer och att bli behandlade som sådana.

- Varför Förintelsen, sa hon. Varför ?

- Vet du, sa jag. Jag tror faktiskt att väldigt många är avundsjuka på att vi har vunnit en stor vinst - även om denna vinst inte innebär - eller inneburit - något egentligt inflytande. De förstår detta genom att se vår envisa kamp för livets helighet ,att vi har någonting, någonting om man inte kan sätta ord på - något som inte syns men som finns där ändå och som lämnar avtryck.
Vi är inte mer intelligenta, eller rikare, eller bättre på något sätt än den övriga mänskligheten - det är inte det - det är någonting annat  där bakom ”ve” - och - det vertikala strecket som sammanbinder genom att särskilja. Det är därför de slår ihjäl oss i vrede och i frustration - men ju mer de kokar oss desto hårdare blir vi, sa jag - det är därför jag äter min medtagna mat och bär min lilla tygbit på huvudet, sa jag.

- Tack, sa hon.

- Tack ska du ha, sa jag. Det är genom dina frågor som jag nu har fått ställa mig vid sidan av mig själv och titta in i min värld och att jag nu bättre förstår hur mitt liv ät gestaltat, sa jag. Så - tack igen för att du frågar.