Hon tittade bara på mig med stora sorgsna ögon. Jag rös. Hon svarade inte och efter fem minuter reste hon sig och gick.
- Vad kan jag göra för dig? frågade jag genom min tolk den hopsjunkna kvinnan framför mig. Hon svarande inte och efter fem minuter gick hon. Igen.
- Vad kan jag göra för dig? frågade jag genom min tolk den hopsjunkna kvinnan som satt framför mig, än en gång. Hon svarade inte.
Ångesten steg inom mig och orkade inte mer. Tre gånger på tre veckor och samma procedur. Mitt huvud höll på att sprängas och till sist kom orden bara.
- Jag jobbar här på denna flyktingförläggning med er flyktingar ifrån Bosnien och Kosovo, sa jag. Jag gör det på grund av att jag har en naiv längan efter att upprätta människor. Jo, jag är utbildad sjuksköterska men snart också psykoterapeut - och jag vill hjälpa dig. Sedan fortsatte jag, jag kan berätta om mig själv istället.
Jag är son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau, fortsatte jag. Min mamma satt 14 månader dödsläger och hon har varit med om de mest fasansfulla upplevelser. Hon har sett hundratusentals oskyldiga människor blivit mördade endast på grund av att de var judar.
Hon är fortfarande plågad men lever ett gott liv här i Sverige och kan hålla skuggorna i schack. Jag jobbar här för att jag vill slåss mot nazisterna på mitt sätt, genom att försöka använda min erfarenhet för att stötta er som har utsatts för övergrepp bara för att ni är muslimer.
Det är det mest kränkande man kan utsättas för.
Jag är jude och du är muslim.
Hon tittade på mig och mötte min blick, och började därefter storgråta. Hon grät ifrån djupet av sin själ och hon grät så hon skakade och föll ned på golvet - och jag tänkte skräckslaget, "vad har gjort"!? Vad har jag gjort? Jag tittade på tolken som såg djupt tagen ut.
Kvinnan satte sig så upp och hon tittade på mig igen och sedan sa hon:
- Äntligen har jag hittat någon som förstår mig. Äntligen, äntligen. En jude vars mamma har varit med om det jag har gått igenom. Jag tackar min Gud för detta.
Så började hon berätta. Hon berättade om tiden före inbördeskriget, hon berättade om hur man gifte sig över religionens gränser och att allt var bra. Men så kom kriget och allt förändrades.
Hon berättade om när soldaterna kom hem till henne och hon berättade om våldtäkterna och hur de kissade på henne. Hon berättade om hur hennes familj tvingades beskåda det hela och hon berättade om flykten till Sverige och hon berättade om skammen och hon berättade om nätterna och självmordstankarna.
Men hon berättade också att hon gick till mig för att hon hade hört att jag var jude och hennes erfarenhet av judar var att vi hade lidit och visste vad det innebar. Hon tittade upp på mig med tomma ögon och hon bad att få komma tillbaks och jag lovade henne att hon var välkommen. Hon gick och jag och tolken satt där och grät.
Jag lärde mig att mig att mammas historia befriar och och att jag kunde förmedla denna historia och därmed hjälpa och upprätta trasiga människor - och det var då jag beslutade mig för att leta upp varenda våldtagen kvinna ifrån före detta Jugoslavien jag kunde hitta. Jag sökte på alla de förläggningar som det företag som anställt mig hade ansvar för och jag beslutade mig för att berätta min och mammas historia för dem som ville höra.
Jag anade föga vad detta skulle leda till och på vilket sätt mitt liv skulle förändras.
