fredag 21 december 2018

Tempelplatsen i Jerusalem och Margot Wallström

Hej Margot Wallström .
 Det är Stefan Lindmark alias Shaul som skriver till dig. Jag har ju skrivit till dig förut angående statens Israels historia och om min planerade flytt hit. Ja du vet ju att jag flyttade för ett år sedan.Jag skrev ett brev till dig för att påpeka detta. Om du har glömt bort vad jag skrev och vad du svarade mig kan du läsa min blogg.

Margot du röstade 2016 för en resolution  i FN - en resolution som en massa terrorstater hade lagt fram enbart för att kränka oss-. Här ifrån Expressen 26/4 2016. . "Det är dock just vad som har gjorts i en resolution som röstades igenom nyligen inom UNESCO, FN-organet för bland annat världsarven.
Resolutionen, som hade tagits fram av ett antal arabstater, benämner platsen enbart med dess arabiska eller engelska namn, dock aldrig som Tempelberget vilket judarna kallar den. Även Klagomuren beskrivs som "Al-Buraq Plaza" medan den benämning som israeler och resten av världen använder sätts inom citationstecken.
Denna resolution valde alltså Sverige som ett av få europeiska länder att stödja.

Igår fastade vi eftersom det var  Assarah B`Tevet alltså tionde dagen i månaden Tevet. Det är en fasta från morgon till kväll. Vi fastar för att påminna oss om den belägring som Nebukadnessar gjorde 597 f.v.t av Jerusalem.. En belägring som  resulterade i att vårt tempel förstörde och vi slogs ihjäl.Vi sörjer att Templet förstördes och att våra bröder och systrar dödades. De överlevande tvingades att flytta till Babylon och många kom tillbaka 70 år senare. Vi byggde ett nytt tempel.
 Idag har jag inte kunnat låta bli att tänka på dig och det räknefel du gjorde när du inte förstod att vi var i Jerusalem först - ja, 1600 år före muslimerna -1600 år -tänk hur lång tid det är. Det Expressen inte förstår är att du råkade trycka på fel knapp vid omröstningen.

Margot: första templet stod emellan 957 till 581 f.v.t och det andra templet var färdigt 515 f.v.t och förstördes 70 vår tideräkning. Det är 3000 år sedan som vi byggde vårt Tempel.Det är 1000 år innan Kristendomen,den religion som har jul som en stor högtid om du råkade glömma det.Det är det Templet som Jesus- om du kommer ihåg honom- var vid när han blev Bar Mitzva och som han besökte  tre gånger om året.


För att nu får dig att rätta till ditt misstag så vill jag bara i all vänlighet tala om för dig att du förväxlade årtalen.
Muhammad ,ja du vet han som drog igång den muslimska religionen,levde mellan 570 - 638  vår tidräkning och  muslimerna byggde därefter ett litet trätempel exakt där vårt tempel stod. Nu har de byggt ett par andra byggnader för att förhindra oss att bygga ett tredje Tempel.
Nåväl, deras trätempel byggdes 1588 år efter  att vi Judar-byggde vårt tempel
Margot,så det kan bli när man räknar fel men matte är väl inte din grej, men vi ju bara människor med våra fördelar och brister.
 Du  brukar önska oss en bra Chanukka som vi firar som åminnelse när vi lyckades försvara Templet mot förstörelsen vid ett annat tillfälle. Du vet ju alltså att vi hade vårt Tempel där i Jerusalem i Israels huvudstad, judarnas land.för du förstår väl att det var vi judar som hade detta land då,liksom vi har  nu.

Vi önskar alltså att få bygga ett nytt tempel och nu  när du nu förstår att du har tänkt fel kan du väl lägga fram en resolution i FN och dess säkerhetsråd om att Templet skall byggas så snart det bara är praktiskt möjligt.Du kan ju erkänna att du råkade tryckte på fel knapp vid omröstningen så inga missförstånd uppstår nu när du rättar till ditt misstag.
 Glöm inte att stryka de muslimska namnen på vår Tempelplats.
Margot skynda dig att skriva ditt förslag till säkerhetsrådet  för jag önskar av mitt hela hjärta att du nu får lämna Regeringen och njuta av alla de skattefria miljoner du tjänade i EU- det är du väl värt.
Din tillgivna vän
Shaul
p.s Jag bjöd ju in dig till oss här i Katzrin när jag skrev till dig första gången. Vi kan tyvärr inte ta emot dig längre på grund av alla misstag du har gjort men det gör säkert ingenting för du lär ju kunna åka fritt i hela Mellersta Östern efter dina framgångar här. Glöm inte slöjan bara för i Iran förstår man inte din  feministiska utrikespolitik Den har liksom inte haft någon genomslagskraft här - vad det nu vad som var feministiskt på UD .

lördag 8 december 2018

Vad händer i norra Israel?

Jag kommer nu i veckan att åka ifrån min bostad i Katzrin på Golanhöjderna till syriska gränsen som ligger 15 km härifrån. Jag tänkte göra en liten film och visa er var Hizbollah/Iran försöker etablera sig i Syrien och längs med gränsen till Israel.
Jag ska därefter köra de tre milen till gränsen till Libanon och till staden Metulla och där visa er hur nära tunnlarna ligger staden och  också visa vilka konsekvenser det hade kunnat bli om de används i ett eventuellt krig.

Iran vill etablera tre fronter mot Israel; i Gaza, Libanon och på Golan.
Irans syfte är att splittra Israels försvar för att få oss att slåss på tre fronter och därmed splittra försvarsmakten och på så vis knäcka motståndskraften i Israel.
Israel är ett så extremt litet land att det inte finns någonstans att fly till. Landet är 16 kilometer brett på det smalaste stället.
När omvärlden fördömer oss för allt djävulskap som finns på jorden så förstärks fiendernas vilja att försöka att krossa oss. 
När många i världen talar om att vi inte har rätt att finnas betyder det i praktiken att man kan ge Iran och deras proxys runt Israel den energi de behöver att försöka anfalla och försvaga Israel och mörda så många som möjligt. Den återhållande faktorn är att vi/Israel kommer att krossa våra fiender på kort tid.

Vi har lärt oss att i Auschwitz/Birkenaus gaskamrar möttes judar från hela Europa och vi lärde oss att vi i aldrig fullt ut kan lita på den omvärld som svek oss. Vi måste lita på vår egen förmåga.
I Metulla höll paniken på att sprida sig, under ett dygn - men folk stöttade varandra och sedan gick livet vidare.
Det är denna inställning till livet som finns här och är en del av miraklet och trots ständiga hot så kokar detta land av liv,
 
Vi ses när jag har gjort min lilla film.

torsdag 15 november 2018

Vägen tillbaka

Året var 1989 och jag skulle åka tillbaks till Sverige efter en av alla semestrar i Israel. Som vanlig stod en man från Chabad på flygplatsen och erbjöd alla passerande att lägga tefillin, bönekapslar och remmar. Jag hade aldrig gjort detta tidigare men denna gång gick jag gick faktiskt fram till mannen och för första gången i mitt liv så lade jag tefillin.

När jag var färdig så svepte mannen med sin hand över myllret bestående av de resande på Ben Gurion-flygplatsen och sa: Det där är inga riktiga judar. De lever inte så som man bör.
- Var kommer du ifrån? frågade jag honom.
- Jag kommer från Brooklyn i New York, svarade han.
- Du är uppvuxen i Chabad? var min följdfråga.
- Ja, det är jag.
- Så vad vet du om de människor som finns här? Vad vet du om vad de bär på, frågade jag då, lite förvånat.

Jag berättade sedan för honom att jag letade efter min judiska identitet efter att ha tagit upp min morfars fallna mantel, den som han lämnade i gaskammaren i Auschwitz/Birkenau.

- Vägen tillbaks till det judiska är lång och slingrig, sa jag, men vem är du att döma? Kanske du bara bär en uniform som inte har något inre värde? Och kanske är många därute på väg - liksom jag? Kanske de alla försöker hitta tillbaks efter Förintelsen, kanske de alla bär på smärtan från Förintelsen och kanske är alla som du ser här, riktiga judar men utan uniform? Det vet du inte.

För tre veckor sedan åkte jag till Sverige från Israel för att träffa mina barn och barnbarn, för att föreläsa och för att vittna i en rättegång. Det var första gången jag besökte Sverige sedan jag flyttade hit till Israel.
Jag var fylld med motstridiga och omtumlande känslor. Det kändes härligt att åka till Sverige för alla mötens skull, det var härligt att få tala svenska som omväxling men jag bar ändå på samma känsla som alla andra gånger jag varit här i Israel som turist.Jag är här och hälsar på. Känslan var svår att hantera.
Jag tittade på mitt Israeliska blåa pass och plötsligt insåg jag, att nu åker jag till Sverige för att hälsa på och att jag sedan åker hem igen - hem till Israel. Jag fylldes av en varm och bestående känsla av tillfredsställelse.

Jag fick en nästan oemotståndlig lust att visa de svenska och norska turisterna runt omkring mig att jag är nästan som er men ändå inte. Ni bär på ett svenskt rött EU-pass men jag bär på ett blått pass. Ett pass som är en symbol och som visar att jag äntligen har gjort det som jag bara drömde om 1989 - att flytta hit till Israel. En symbol som är en sammanfattning av en livslång dröm och många andras livsdrömmar där ute på Ben Gurion-flygplatsen. Att få bo här i Israel och utan rädsla få vara de personer som vi är - och att få leva det liv som vi vill, religiöst eller sekulärt.

Mindre än tio mil från platsen jag stod på, landade granater och missiler riktade mot civila oskyldiga israeler som fick kasta sig ner i skyddsrummen när terrororganisationen Hamas försöker mörda dem alla, enbart för att de är Israeler. Tidigare i år har vi själva fått sitta i skydd där uppe på Golan, av samma orsak även om inga raketer kom över gränsen eftersom de sköts ned av missilförsvaret.

Den 4000 år långa erfarenheten har lärt oss att om vi inte har ett eget land och inte kan försvara detta land så är det andra som definierar oss. Detta faktum är en av de bestående erfarenheterna från Auschwitz/Birkenau  - det har ingen betydelse vilka vi är och hur vi ser på varandra, när vi ändå mördas för att vi är judar.

Jag är säker på att alla här och utanför Israel förstår de signaler som omgivande länder sänder till oss och som så många andra tidigare har gjort- vi tänker krossa er för att ni alla är judar och Israeler oavsett  hur ni ser på er själva - precis som vi alltid har gjort oavsett om ni är från Brooklyn i New - York eller från Gamla staden i Lidköping. 



Bes??k g??rna min blogg p??
http://stefanlindmarkslardomar.blogspot.se/

fredag 26 oktober 2018

Margot Wallström! Jag är här nu!

Fru utrikesminister! Jag är här nu. Som jag sa. Du vet. I Israel. Jag skrev till dig för ett par år sedan, du kanske minns det. Jag skrev och berättade om de människor som byggde staten Israel. De överlevande från Förintelsen, de judar som blev utslängda ifrån arabvärlden och bestals på allt de ägde av sina forna hemländer, de etiopiska judarna som vandrat genom dödens öknar, de Sovjetiska judarna som flydde undan antisemitismen och alla de andra judarna som har flyttat hit.
Fru utrikesministerier Nu är jag en av dem - jag, sonen till en överlevande från Förintelsen. Jag som har levt hela mitt liv i Sverige och tjänat landet som soldat, som ambulanssjuksköterska, som terapeut och framför allt som föreläsare om Förintelsen och dess konsekvenser.  Jag har lämnat ett Sverige som inte längre är det land jag en gång har levt i. Det Sverige som har förändrats ytterligare under de två år som gått sedan jag skrev till dig - och inte till det bättre.
Fru utrikesminister: . Jag lämnar ett Sverige där våld, gänguppgörelser, skjutningar, våldtäkter och  gruppvåldtäkter har blivit vardagsmat - ett land där antisemitismen ökar dramatiskt, ett land vars regering har storhetsvansinne och tror sig vara  moraliskt överlägsen
Fru utrikesminister : Du är känd här. Du har lyckats bli känd som utrikesministern som anser att Israel var ansvarig för terrorattacken häromåret i Paris och den utrikesminister som anklagar Israel  för utomrättsliga avrättningar. Har du tänkt på, att av de 160 000 asylsökande som kom till Sverige 2015 från Mellanöstern så kom inte  en enda ifrån Israel? Här bor två miljoner araber, men ingen av dem flyr från Israel - inte en enda. Har du funderat över det när du lade ned all  den kraft du kunde uppbåda för att diktaturerna i  skulle ge dig stöd så du fick din plats i FN's säkerhetsråd. Det enda ni  har gemensamt är just hatet mot judar och mot Israel.
Fru utrikesminister,  du fick din plats, i ett "råd" bestående av diktaturer i ett FN som för länge sedan förverkat sin rätt att kalla sig världssamvete då diktaturerna tagit över och antalet resolutioner mot Israel vida överstiger de resolutioner som borde antas mot exempelvis Syrien och Iran. Länder varifrån de 160 000 asylsökande kom 2015 men detta ser inte du nu när du nu har din eftertraktade position och faktiskt har möjlighet att påverka.

Fru utrikesminister : Sedan jag skrev senast skriks det på svenska gator att vi judar är apor och grisars avkommor och  att man ska skjuta oss. Det har kastats bensinbomber mot min synagoga och mot kapellet i Malmö. Göteborgs judiska församling lägger idag 53% av sin budget på sin egen säkerhet - men du vill inte se detta, du har inte velat höra varningssignalerna, du som beskyller Israel - mitt Israel - för att vara orsaken till allt ont som sker. Du sa i tidningen Judisk Krönika att du inte förstår varför judar  vill flytta till ett liv "bakom murar".
Men fru Utrikesminister  om intervjun gjordes i Judiska Församlingens lokaler, så passerade du höga stängsel,  murar  och säkerhetskontroller. Staketen och murarna som är  till för att vi och du skall kunna känna oss säkra mot de som vill döda eller skada. Vad är den principiella skillnaden mellan staket och murar hos Judiska institutioner i Sverige och staket och murar mot de som vill döda och skada oss här? Vem kan vi lita på. Den historia erfarenheten har lärt oss att vi måste lita till oss själva - mot de som vill oss illa.
Fru utrikesminister :Har du missat att Sverige  sakta men säkert håller på att implodera. Länder kollapsar inte på grund av dålig ekonomi. Länder kollapsar genom att moralen sakta men säkert urgröps och att mänskorna  tappar tron på det liv de lever.
Fru utrikesminister, vi firar Pesach nu. Vi firar vårt folks uttåg ur Egypten och resan mot Israel. Vi tågade ut som ett folk och vi var ett folk när vi kom hem till Israel.
-" Jag som en gång var slav är nu fri"  Jag har  ett förpliktade att hjälpa de som är ofria. Jag har samma förpliktigade mot mig själv.  Jag gjorde samma resa. Det tog längre tid än jag hade kunnat ana att förbereda mig, med allt det praktiska och allt det administrativa.  Jag har känt mig alltmer ofri och hämmad. Vet inte riktigt varför men det växte en längtan inom som inte gick att skaka av mig Jag väntade på rätt tillfälle. Men det kom aldrig så jag skapade tillfället istället - och nu är jag här, i Israel under Pesach . Befrielsens högtid. I Israel. Där jag känner mig tryggare än jag någonsin  gjorde i Sverige.
Fru utrikesminister :. Jag är äntligen här hos mitt folk. Om jag vore religiös- vilket jag känner mig - skulle jag kunna säga att samma längtan som  fanns när vi lämnade Egypten finns hos mig.
Utrikesminister :Om vi lyckas att etablera oss och när eller om Israel släpper in dig i landet,  är du välkommen hem till oss så ska jag visa dig det riktiga Israel - med dess för- och nackdelar - det Israel du inte känner till - Israel som har tagit sin plats på scenen och som stannar där oavsett vad som än händer och oavsett vad du än tycker.
Fru utrikesminister  - Gam Zeh Yavor - också detta -  du- ska passera och vi kommer att leva  vidare precis som har gjort i 4000 år och vi fortsätter att i generation efter generation att fira  Peasch - frihetens högtid - och nu i ett fritt land - Judarnas land - vårt land.
Gilla läget Margot Wallström - vi stannar kvar.

Till sist:" LeShana Haba'a Biroshalayim" - nästa år i - det odelbara - Jerusalem - Judarnas stad och Israel huvudstad.


Följer du med?







Madam Foreign Minister! I'm here now, in Israel!.


Madam Foreign Minister! I'm here now. You know, in Israel. Just like I said I would be. I wrote to you two years ago, you may remember. And I told you about the people who built the state of Israel; the survivors of the Holocaust, the Jews expelled from the Arab world and Iran, and who were robbed of all of their possessions, the Ethiopian Jews who walked through the deserts of death, the Soviet Jews who fled from the anti-Semitism and all the other Jews who have moved here to live together with the Jews who have lived here for generations.

Madam Foreign Minister, now I am one of them - I, the son of a survivor from the Holocaust. I, who have lived all my life in Sweden and have served the country as a soldier, as an ambulance nurse, as a therapist and above all as, a lecturer of the Holocaust and its consequences. I have left a Sweden that is no longer the country I have known my whole life. Sweden, a country that has changed further over the years since I wrote to you - and the change is not for the better.

Madam Foreign Minister, I'm leaving Sweden where violence, gangs fight for territory, power and "respect", shootings, rape and especially gang rapes have become the norm - my Sweden which is now a country where anti-Semitism is dramatically increasing even further, a country whose government suffers from at severe case of megalomania and believes itself to be morally superior to any other country in the entire world.

Madam Foreign Minister: You are well known here. You are known as the foreign minister who believes that Israel was responsible for the terrorist attacks in Paris and the foreign minister who accuses Israel of extrajudicial executions. Have you ever thought about the fact that of the 160 000 asylum seekers who arrived in Sweden in 2015 from the Middle East, not a single one came from Israel? Two million Arabs live here in Israel, but they don't leave Israel - why should they? But do you understand why that is? Did you ever stop to think about it when you used your power and connections and flirt unabashedly with dictatorships in order to get the support you needed to get your seat at the UN Security Council? What you have in common is the joint hatred  against Israel and against the Jews.

Madam Foreign Minister: The security council is a part of a UN that no longer does what it should. A UN that long ago forfeited its right to call itself the world conscience and where the the dictatorships  of the world have taken over. A UN where the numbers of resolutions against Israel far exceeds the resolutions for example, against Syria and Iran. Countries from which many of the 160 000 asylum seekers arrived in 2015. But you don't see this, you don't want to see this, now that you finally have the position you have been yearning for - never mind the cost - and actually have the opportunity to use your influence for the good. We know what is more important to the UN.

Madam Foreign Minister, since I last wrote to you Sweden has adapted to hearing people screaming  in the streets  that "Jews are the offspring of monkeys and pigs" and "shoot the Jews". Without ramification. Petrol bombs have been thrown against my synagogue and against the chapel in Malmö. The Jewish community center pays 53% of its budget, based on their members' fees, on its own security. But you don't want to see this, you did not want to hear the warning signs, you who habitually will blame Israel  like you always do - my Israel - to be the cause of all evil in the world. And then you wonder why the Swedish Jews leave. In the Jewish Chronicle you claim not to understand why Jews want to leave to Sweden in order to move to a life "behind walls".

But Mrs Foreign Minister, if the interview was made on the Jewish community's premises, you had to cross the high fences, the walls and security controls in order to enter. The fences and walls that make the Jews safe in Sweden. There are plenty of people in Sweden who want to kill us. So what is the fundamental difference between the fences and walls of Jewish institutions in Sweden and fences and walls against those who want to kill and hurt people in Israel? Who can we trust? Not those who are aiding and abetting. Not those who make hollow promises. Not those who lay the blame on the victims and coddle and defend the perpetrators. The history of experience has taught us that we can only trust ourselves against those who want to kill us.

Madam Foreign Minister, don't you see that the country of Sweden is slowly but surely is imploding? Countries do not collapse due to poor economy. Countries collapse by the lack of morale and by that, the loss of hope for those who live there. 

Madam Foreign Minister, now that we celebrate Pesach we celebrate our people's exodus from Egypt and the journey to Israel thousands of years ago. We left like a people and we were still a people when we arrived home, to Israel. "I was once a slave but now I am free." We have a duty to help those who are not free. I have the same obligation to myself. I made the same journey. It took longer than I could have foreseen, but now I'm here. I felt more and more and inhibited, incarcerated and unsafe in Sweden. There was a longing in me and I could not shake the feeling. I was waiting for the right time, but it never came - so I created the opportunity instead - and now I'm here - in Israel. During Pesach. The Feast of Liberation. In Israel, the country where I feel safer than I ever did in Sweden.  

Madam Foreign Minister, I'm finally here, with my people, and I am part of it. If I were religious - which I think I am and especially in this case - I could say that I had the same longing as my people had when we left Egypt.

Mrs Foreign Minister, if my wife and I succeed in establishing ourselves here and when, or if, Israel welcomes you back here, you are welcome to our home. I will show you the real Israel - with its pros and cons - the Israel you do not know. Whatever you think, Madam Foreign Minister - Gam Zeh Yavor - this will pass too - and you will too, and we will live on, just as in we have done for 4000 years, and we will continue to celebrate the feast of Peasch, for freedom for generations after generation - and now in a free country. The country of the Jews. Our country.

Margot Wallström - "LeShana Haba'a Biroshalayim" - to next year in Jerusalem - the ancient Jewish city, the indivisible capital of Israel.

Are you coming?


måndag 15 oktober 2018

Jag har här ifrån Katzrin på Golanhöjderna gjort små filmsnuttar med min mobilkamera, kortfilmer från vardagen här, och lagt ut dessa på nätet.
Till min stora förvåning så har de rönt ett mycket stort intresse. Varför?
Svaret är att de många människor som älskar Israel och det judiska folket, är så matade med lögner från makthavare och media att det finns ytterst få kanaler som visar en annan bild av Israel.Man uppskattar därför att få något som kan kallas för balans, denna gång från en svensk-israelisk man som bor i Israel.

I augusti förra året i en liten stad på svenska västkusten, hjälpte jag en 14-årig pojke som blivit nedslagen och sparkad på av en vuxen man. Många rädda och uppjagade ungdomar sprang omkring runt pojken som låg på marken, till synes medvetslös. Som gammal ambulanssköterska och distriktssköterska undersökte jag honom och såg till han fick vård.
När jag lämnade vårdcentralen efter att pojkens föräldrar anlänt, kom en annan pojke fram emot mig, sträckte fram en hand och sa, - Tack för att du bryr dig - för att någon bryr sig. Jag blev chockad. Självklart måste man hjälpa. Gör inte alla det ?
Polismannen som därefter förhörde mig sa, att det är mycket sällan numera, som någon ställer upp som vittne.
Rättegången skulle ha hållits i september i år. Jag meddelande dock att jag är bosatt i Israel och att jag endast kommer att befinna mig i Sverige under en vecka i november. Till min enorma förvåning flyttades hela rättegången!

I veckans parasha (Torah-avsnitt) så beskrivs världens undergång i avsnittet om Noah och hans ark.
Det finns en utläggning av texten som sammanfattningsvis berättar;
Sådan är utvecklingen av synd - det börjar i det privata när människorna fortfarande är medvetna om vad som är rätt eller fel. Korruption, omoraliska handlingar och avgudadyrkan. Man skäms över att man bryter mot samhällets grundvalar eftersom man vet var gränserna går.
När människan sedan fortsätter att synda, det vill säga bryta mot samhällets normer och de ramar som sätter gränserna för vad som är acceptabelt och inte - så förlorar människorna skammen över att de gör fel och allt blir till slut accepterat och upplyfts därefter så småningom, till en norm som alla förväntas följa.

Man säger i tolkningen, att på Noahs tid stal man från varandra och gjorde andra ohederliga handlingar precis under gränsen för vad som kunde leda till bestraffning. Detta kan tyckas inte vara så farligt men det är just detta som underminerar hela rättssamhället, eftersom att stjäla från varandra, lura varandra, sprida lögner på ovan beskrivna sätt, försvagar samvetet och därmed det sociala systemet.
Under tiden Noah byggde sin ark så gavs människorna möjlighet att fråga vad han egentligen höll på med och han förklarade - eller skulle ha förklarat -  att samhället på sikt skulle kollapsa men att det ännu fanns tid att ångra sig och därmed rädda världen. Men detta gjordes inte och världen gick under - drunknade - och endast Noah och de som befann sig på arken räddades, för att så småningom kunna starta om från början.

Jag kan inte låt bli att tänka, att det oresonliga och vedervärdiga hatet mot oss judar igenom alla tider och generationer - nu uttryckt i en allt mer ökande antisemitism i Sverige och i stora delar av resten av världen, har en grund i att vi benhårt håller fast vid vår rättesnöre - Torah - och att hatet har lett till att stora delar av etablissemanget, media och vänster, högern och islamister  är genomsyrat av ett hat mot den judiska staten. Detta trots att vilken människa som helst kan kontrollera och genomskåda de lögner som sprids om Israel. Israel är Juden bland alla stater. Det som gäller alla andra länder gäller inte för Israel.

Jag talade med min Rabbin igår om jag som religiös jude får låta bli att vittna enligt judisk tradition. Han svarade nej, du måste vittna för att upprätta den misshandlande pojken men också för att ge mannen som misshandlade en möjlighet att rätta till sitt liv.
Jag kommer att närvara vid rättegången och att vittna och jag kommer att ha min kippa på huvudet och min tallit katan med dess trådar hängande. Jag vill visa mig för själv och för de tonåringar och vuxna som också kommer att vara där, att vi judar har en grundläggande moral som vi stenhårt har hållit fast vid i 4000 år och att vi gör det nu också. Jag kommer också säga att jag bor i Israel och att ett av skälen att jag har kommit till Sverige är just för att vittna.
Jag är inte bättre än någon annan och att jag har gjort många, många tokiga saker i mitt liv - men detta får inte hindra mig från att stå för det som är rätt, och att göra min del för att rädda en värld som nu tycks närma sig en fullständig kollaps om inte tillräckligt många människor verkligen vågar arbeta för en genomgående förändring.

onsdag 19 september 2018

Yom Kippur 5779 - en bön för Förintelsens offer

Efter 25 timmar utan fast föda och vatten under Yom Kippur och 12 timmar i vår lokala Beit Knesset ökar insikten om livet skörhet. Att frivilligt avstå ifrån vätska är tufft, mycket tufft. Vätska finns naturligtvis tillgängligt om man behöver och alla som det är skadligt att fasta får inte fasta . Jag tänker på barn, sjuka eller av andra skäl.
Jag tänkte också på  Förintelsens offer och jag tänkte på mamma som talade om hur det var att vara utan vätska i tre eller fyra dygn och aldrig veta när - eller om - de skulle få tag i mer. Hon berättade hur tungan svällde och fastnade i gommen och om hur de bad om att kunna kissa för att få någon vätska.

Jag tänker också på de 2 800 Israeler som dog och de 8 800 som skadades när vårt land anfölls av flera arabiska arméer på Yom Kippur 1973. De räddade tillsammans med en kämpade befolkning det judiska folket från en andra Förintelse och vi står i enorm tacksamhetsskuld till dem.

Det finns en bön under Yom Kippur som är tillägnad offren för Förintelsen och vi var många som grät när vi bad den.


Jag skriver den även på engelska och jag tackar Gud för att Israel finns och skyddar det judiska folket.




For the Holocaust victims 

God, full of mercy, Justice of widows and Fathers of orphans, please do not be silent and hold Your peace for the blood of Israel that was shed like water. Grant fitting rest on the wings of the Divine Presence, in the heights of the holy and the pure who shine and radiate light like the radiance of Heaven, to the souls of the millions of Jews, men, women and children who were murdered, slaughtered, burned, strangled, and buried alive, in the lands touched by the German enemy and its followers. They were all holy and pure; among them were great scholars and righteous individuals, cedars of Lebanon and noble masters of Torah, may the Garden of Eden be their resting place. Therefore, Master of compassion, shelter them in the shadow of Your wings forever, and bind their souls in the bond of everlasting life. The Lord is their heritage; may they rest in peace, and let us say: Amen



The Koren Yom Kippur Machzor, Nusach Ashkenaz: The Rohr Family Edition 2014 p. 762

Gmar Chatima Tova och  Next year in Jerusalem rebuilt

Yom Kippur 5779 - prayer for the Holocaust victims

After 25 hours without solid food and water during Yom Kippur, and spending 12 hours in the local Beit Knesset, the insight of how brittle life is, grows. To voluntarily refrain from food and fluid is tough, very tough. Fluid is, of course, available if you need it and anyone who is not healthy, too young or too old, must not fast.
I also thought about the victims of the Holocaust and I was thinking of my mother, who talked about being without fluid for three or four days, never knowing when or if to get any more. She told me how her tongue swelled and stuck to her palate, and how she and her fellow prisoners wished they could pee, in order to have something to drink.
I also think of the 2 800 Israelis who died and the 8 800 were injured when our country was attacked by several Arab armies on Yom Kippur in 1973. Together with a fighting civilian population, they saved the Jewish people from a second Holocaust and we owe enormous gratitude to them.
There is a prayer for Yom Kippur dedicated to the victims of the Holocaust and there were many of us who cried as we prayed. I am writing this prayer here in English and I thank God for Israel, who protects the Jewish people.


For the Holocaust victims 

God, full of mercy, Justice of widows and Fathers of orphans, please do not be silent and hold Your peace for the blood of Israel that was shed like water. Grant fitting rest on the wings of the Divine Presence, in the heights of the holy and the pure who shine and radiate light like the radiance of Heaven, to the souls of the millions of Jews, men, women and children who were murdered, slaughtered, burned, strangled, and buried alive, in the lands touched by the German enemy and its followers. They were all holy and pure; among them were great scholars and righteous individuals, cedars of Lebanon and noble masters of Torah, may the Garden of Eden be their resting place. Therefore, Master of compassion, shelter them in the shadow of Your wings forever, and bind their souls in the bond of everlasting life. The Lord is their heritage; may they rest in peace, and let us say: Amen


The Koren Yom Kippur Machzor, Nusach Ashkenaz: The Rohr Family Edition 2014 p. 762

Gmar Chatima Tova och  Next year in Jerusalem rebuilt




söndag 2 september 2018

Sverige, riksdagsvalet och vem ska jag rösta på

Vi åker med buss från Katzrin i norra delen av landet, till Tel-Aviv i centrala Israel. Katzrin, ett litet samhälle högt upp på Golanhöjderna. Vi åker från 500 meter över havsnivån ner till Kinneret (Gennesaret), som ligger 200 meter under havsnivån och därefter vidare uppför, över Galiléens grönska och täta skogar - högt, högt upp och sedan nerför och därefter upp igen - kontrasterna är enorma och det är ändå bara fem mil, tänker jag.

-Varför bor ni så nära gränsen? Det är en fråga vi får ibland. Vad är nära? Det är aldrig mer än ett stenkast till vilken gräns som helst, så litet är detta land. Vi åker till Tel-Aviv, staden som aldrig sover. Staden som är så full av liv. Jag ser alla dessa nya höghus som byggts, de som redan står där, fyllda med nya företag inom hi-tech och försvarsindustri. Det går bra för Israel, trots att vi är angripna av fiender som vill mörda oss eller knäcka ekonomin - allt för att vi är ett judiskt land. Den svenska kronan sjunker som en sten i vatten i förhållande till den israeliska shelkeln. Alla här lever  ett intensivt liv. Vi vet att livet är skört och det enda som gäller är rörelse framåt.
Vi är på väg till Tel-Aviv för att rösta i Riksdagsvalet på Svenska Ambassaden. Tre timmars bussresa dit och tre hem. Vi känner att vi måste rösta.Varför bryr jag mig? Jo för att jag har tjänat Sverige i hela mitt liv och för att jag mår illa över Sveriges utveckling eller vad det nu är man kan kalla de senare årens händelser.

Vi läser om Israel i svensk press. Ledorden är krig, apartheid, etnisk rensning, blockad, hat mot muslimer, folkmord på araber, sionism som ett hot mot världen och smutskastning på alla vis. Vi läser om en utrikesminister som talar om att Israel genomför utomrättsliga avrättningar och att vi är ansvariga för IS' attack härom året i Paris. Vi läser om Israel som attackerar iranska militära mål i Syrien. Israeler som skjuter mot så kallade fredliga demonstranter. Det är vad man hör och läser.
Vi följer på avstånd den smutsigaste valkampanjen i Sveriges historia. En valrörelse fullständigt utan moral och med så stora överdrifter och lögner att vi hisnar. Vi ser ett land som håller på att implodera ekonomist och moraliskt, med polarisering och judehat. Judehat från såväl vänstern som extremhögern och från muslimer främst från Mellanöstern - dessa är enade i hatet mot oss från olika ingångar.

Vi ser och hör om massbränningar av bilar, om gruppvåldtäkter med så milda straff att de våldtagna som fått sina liv förstörda inte får någon upprättelse. Vi ser skjutningar med militära vapen såsom AK 47-or och handgranater och vi läser om ungdomar som inte törs röra sig i Sveriges många "no-go-zones" 61 till antalet och 23 som kallas "särskilt utsatta" varav sju ligger i vår hemstad, och vi läser om sharia som breder ut sig.
Vi tänker på det fantastiska med 6 veckors semester,  lång betald föräldraledighet, fria studier, sjukvård och socialförsäkringssystem - system som nu sviktar på grund av avsaknad av mänskliga och ekonomiska resurser.

Vi läser om ett land som så naivt i fråga om invandring att man tar sig för pannan.
Vi läser om ett Sverige som tror sig vara världens moralväktare men som är ett land som på alla vis stöttar terrorister och förtrycker minoriteter.
Man ska inte kasta sten i glashus, heter det.
- 300 000 människor till på två år? Varför begår Sverige självmord på detta vis? Får man verkligen inte sätta ord på det? Får man verkligen inte öppet diskutera detta?
- Är inte Sverige längre en demokrati?
Sverige med sin enorma kunskap, med Gripen-flygplan, Volvo och Scania-lastbilar som rullar överallt där det finns industri, skogsindustri och gruvdrift. Nåväl bilarna är numera utlandsägda men ändå.
- Vad diskuteras det i Sverige numera?
- Genus!!
- Var är mullret från djupet av svenskarna inre?

- Vad ska jag rösta på?
- Vänstern? Fullständigt uteslutet.
- Alliansen? Nej, de gav vänstern makten för att mobba SD.
- SD? Nej, de vill förbjuda omskärelse och av kosher slakt.
Så vad?
KD är kvar. Det parti som är positivt till Israel.Usch vet inte.
Jag känner mig rastlös och obekväm. Aldrig har jag varit så osäker.
Jag röstar för att jag har tjänat Sverige hela mitt liv och vill värna landet som byggdes med svett och stor möda av våra tidigare generationer. Vi har satts att förvalta detta arv. Det går inte så bra numera. Var är det Sverige jag älskade och tjänade?

Vi judar har ett land att åka till när hatet mot oss får allt större fäste, eller om Sverige skulle kollapsa helt - vi, som alltid har varit de enda som inte har haft någonstans att ta vägen. Vilken förmån. Vilken ynnest. Här där en davidsstjärna eller en menorah i passet är ett pass till frihet - inte till förtryck.
Israel som är en sjudande stat full av invandrare och infödda, judar, muslimer, druser, kristna, bahai - som jobbar och sliter och har byggt och bygger ett land som är ett föredöme för länder runt om i världen. Jo, det är tufft, 180 miljarder går till försvaret av landet men vi lever och vi utvecklas och snart har alla gratis utbildning, ordentlig semester och utbyggt socialförsäkringssystem och äldrevård.
Ta lärdom Sverige.
Ta lärdom av det riktiga Israel - ett land som rör sig framåt med full kraft.
Ta lärdom innan det är för sent.


Men rösta ska jag i alla fall.

onsdag 4 juli 2018

Shabbat- dagen vi ärvde, älskar och för vidare

Så händer det igen. Det är som en Charlie Chaplin-film från 1920-talet - där alla rör sig snabbt först och sedan sänks tempot till normalhastighet för att därefter sakta ner till slow motion för att så till sist stanna helt. Jag blir lika överraskad varje gång.

Sedan  öppnas alla dörrar och män i vita skjortor, kvinnor i traditionella kläder och tichels och barn börjar likt ett lämmeltåg inta gator och trottoarer och de nio Beit Knesset som finns i lilla Katzrin fylls.

Sedan börjar det - och 200 personer i min synagoga börjar be inlevelsefullt och glatt och de rytmiska vackra sångerna fyller hela byggnaden och påverkar varje cell i min kropp. Jag nyper mig i kinden och tänker: Får jag vara med en gång till? Är jag verkligen här? Är jag en i gänget? Jo, jag är här och jag är en i gänget och jag njuter av varje sekund.
Jag tänker med tacksamhet på alla de judar som idag och i två tusen år - utanför Israel - i ur och skur och ofta med motstånd, har upprätthållit och utvecklat vårt religiösa liv. Som utvecklat och bibehållit vår tro, våra traditioner och vårt levnadssätt, så att  vi kan samlas, sabras och övriga från jordens alla hörn, och förenas i ett levnadssätt som är välbekant och hemma för oss alla. Sex miljoner av oss har kommit hem - lika många som dog i Förintelsen.

Vi samlas alla efteråt och alltid blir jag hembjuden på mat, sång, gemenskap och diskussion av veckans Torah-avsnitt.
Nästa morgon 08:30 upprepas scenen. Tystnad, lämmeltåg, gudstjänst, glädje, sång, mat och vila. Vardagen är långt borta. Vi är lyfta till en högre nivå. Umgänge, reflexioner, känslan av att vara en del av något större, bortom vardagens vedermödor. Man är inte bara en fysiologisk varelse som föds, lever och dör: Vi har också en gudomlig del som följer skaparens cykel. Skapa under sex dagar för att sedan vila från skapande arbete - och betrakta det skapade och se att allt är gott.

Så närmar sig dagens slut. Dagen som börjar efter solnedgången som det som är beskrivet i skapelseberättelsen. Den sista gudstjänsten innan dagen är slut och det rituella avslutandet av Shabat - sabbaten - och markeringen att vardagen börjar igen och önskan om en bra vecka har genomförts.

Jag går fram till centrum och väntar.
Så händer det - det stillastående börjar röra sig lite, blir slowmotion, sedan normalhastighet och därefter som 1920-talsfilmen igen, med Charlie Chaplin och där alla rör sig snabbt och skuttigt.

Jag går till mitt favoritställe där ägaren skrattar igenkännande och tar fram en Goldstar och önskar mig Shavua tov. Jag sätter jag mig ned i värmen och dricker min kalla öl och tackar Gud för att han lät mig få komma hem och bli en del av allt detta.

Jag, sonen till en överlevande från Förintelsen fick äran att komma hem och upprätta dem i min familj som försvann i Auschwitz/Birkenaus skorstenar. Här stannar vi, och jag. Det  finns ingen väg tillbaka.

torsdag 21 juni 2018

Utomjordingarnas analys av världen - det största landet på jorden (eller det minsta)

- Hur blev du skadad?
- Jag var 20 år och rusade mot  ett stängsel.
- Varför?
- För att försöka döda Israeler på andra sidan
- Vad fick dig att göra detta när du visste att risken att bli skjuten var överhängande?
- Bra fråga
- Varför rusade inte ledarna själva mot stängslet? En bra ledare går ju täten för att visa vägen och bör  ju föregå med gott exempel.
- Bra fråga.

Vilket syfte har ett samhälle med att offra sin ungdomar genom att medvetet låta dem dö eller bli invalidiserade resten av sina liv? (Livslång pension via biståndsmedel.) Detta framför ett stängsel på gränsen till Israel - ett Israel som tydligt har informerat om konsekvenserna av att försöka att ta sig in i Israel och mörda israeler!
Hur kan det ge tillfredsställelse att tända eld på så mycket som möjligt av fält, naturreservat och grödor på andra sidan gränsen? Samtidigt som vilda djur och fåglar dör i bränderna?

Jag tänker: Om en utomjording vill ta reda på ondskan i världen och skaffar sig information genom media och FN:s beslut så skulle Israel täcka nästan hela jorden. Om de istället bestämmer sig för att räkna antalet mördade i inbördeskrigets Syrien skulle Israel vara så litet att landet inte skulle synas och Syrien skulle täcka en stor del av jordens yta.
Minsta händelse i Israel blir stora nyheter för media över hela världen.
Stora händelser i Syrien är det inget nyhetsvärde i.

Under en månad i år har Israel , ett av det minsta i världen, en demokrati i ett hav diktaturer, utsatts för:
* Lågintensivt krig med Iran med en uppladdning på gränsen till Syrien och med raketanfall mot Israel - detta är Israels fel.
* Irans uttalade målsättning att massmörda  Israeler - detta är Israels fel.
* Uppsägningen av avtalet med Iran från USA - detta är Israels fel.
* USA:s flyttande av sin ambassad till Jerusalem - detta är Israels fel.
* Hamas' försök att invadera Israel med det uttalade målet att mörda Israeler - detta är Israels fel.
Hizbollahs hot om raketanfall - detta är Israels fel.
* Dygnslånga raketanfall utan uppehåll från Gaza mot civila mål i Israel - detta är Israels fel.

Ska vi släppa in terrorister för att mörda israeler innan vi får använda våld för att försvara oss ? Varför angrips då inte den hermetiskt tillslutna gränsen mot Egypten?
Därför att då släpper Egypten en bomb och alla protester är över och världen mumlar lite i bakgrunden. Det kommer inte Egypten att bry sig om. Det är redan tillräckligt med terrorister som tagit sig in i Sinai från Gaza och skjutit egyptiska poliser och satt kyrkor och moskéer i brand. Världen kommer tyst att acceptera Egyptens rätt att försvara sin gräns.

Israel har återigen värnat sin norra och östra gräns. Som alla länder gör. Det enda vi vet är att det inte dröjer länge förrän nästa attack kommer och att vi då återigen kommer att försvara våra gränser - för något alternativ finns inte
Hur längre kan ett litet land, där alla bor i ett gränsområde och ständigt utsätts för existentiella hot av denna kraft egentligen hålla ut?
Svar: För evigt.

Margot Wallström sover på regeringsplanet på väg till FN där hon kommer att arbeta för ytterligare fördömanden mot Israel. Detta klargjorde hon inför Hamas' anhängare i Göteborg; genom att tydligt förklara att Sverige kommer att fortsätta att arbeta vid sida av Hamas och med Hamas. Och slåss för och med dem. Detta är en krigsförklaring uttalat av en utrikesminister i egenskap av utrikesminister.
Ut med Israelerna, kasta dem i havet - detta är en omskrivning för att slå ihjäl alla. Det är diktaturstaternas öppet uttalade mål och det är detta som svensk utrikespolitik aktivt stödjer.

- Jag är ingen antisemit, säger Wallström.

Inget nytt under solen.

fredag 18 maj 2018

WE PROTEST - BY SAYING YES  

We humans are the only creatures in the universe who have a free will, a will to make choices.
We are able to protest against injustice that affects us.
We can protest by saying no - no degrading, no to destroying and polarising. No to blaming "the others" and to waive our own responsibility. We can always choose to see ourselves as victims. But then we get stuck in pointless hatred.

We have the ability to protest by saying yes - yes to building human relationships and positive societies, to develop through conversation, through supporting and caring, by always presume that people have equal value. We choose to keep going. 

We Jews and our country, Israel, protest by saying yes.

We protest when Israel and the Jews yet again are accused of all the old spruced up traditional anti-Jewish templates - they keep demonising us, and as usual they want to blame all injustices on Israel, portray Jews as oppressors, exploiters and killers, like a cancer infiltrating all living tissue, perceiving us as killing Christian children and make matza of their blood, as God killers, and as responsible for the Holocaust of six million European Jews as well as child abusers by our traditional circumcision of boys, as animal abusers through our traditional slaughtering method, and now, of course, as evil beings treating the inhabitants of Gaza just like the Nazis treated ourselves - not forgetting that we are also exploiters of the poor, the abused, the helpless, the hungry, as capitalists and communists and as those who seek to control the world as well as those who have built Israel on the blood of Palestinians.

I protest against this by telling you about our protest.
We protest against this through Israel's democracy.
We protest against this by saying yes to a legal society, a functioning social system and healthcare system for all.
We protest against this by defending the right to freedom of religion, for all faiths.
We protest against this through Jerusalem, our religious center, and our eternal capital, Jerusalem, which embodies all that is the core of Judaism. Jerusalem, the city that is the heart of everything Jewish and which for 3000 years has been the heart of our religious life, our traditions and our longing for a world in peace.

We protest against this through Tel Aviv, the city that never sleeps.
We protest against this by having a defence force based on a moral code that no other countries in the world can measure up to.
We protest against this by providing advanced medical assistance to thousands of war wounded, adults and children from Syria who need our help and who are are being cared for in Israel, even though we are in a state of war with Syria. They need us and we help them and show them that we care, no matter who they are or where they come from. 

We protest against this by not perceiving ourselves as victims, a victim one can give alms to calm you own conscience. A victim who is not allowed to speak for himself. A victim disclaiming his own responsibility.

We protest against this by reusing 85% of all sewage in Israel.
We protest against this by having field hospitals complete with personnel and equipment ready to travel anywhere on earth when natural disasters or war happens so that we are able to help those who need us. 
We protest against this by sending juggernauts and trucks with food and necessities every four minutes - every four minutes - around the clock, all year around, to the people of Gaza - despite their leaders being terrorists who have the sole purpose and not shy to say so - of murdering all Jews.

We protest against this by all Jewish nobel prize winners. 
We are protesting against this by all start-up companies and our hi-tech and medical advances that make life easier and even cures sick and needy people all over the world.

We protested against this in the form of my grandfather and the others who prayed the Shma Israel before they were murdered together with their families in the death camps during World War II. Those who recited Shma Israel as they went to their deaths, to God, who seemed to have forsaken them - still they did not abandon Him.
We protested against the Nazis through our prayers - you can kill us but you can not take our pride or our dignity from us.

We protest against this by honouring all the survivors ans well as all the people murdered during the Holocaust, and by continuing to be Jews.
We protest against this, me and my wife, by having moved home, to Israel.
We in Israel protest against this together, with the protesting Jews from all of the Middle East countries and those from Ethiopia, from the Soviet Union, the United States, France, Sweden and all the others living in Israel as well as in the diaspora.

We have never been autonomous and self-governing throughout all generations of exile. We never had a country of our own during our banishment from our own country, the country we loved and never forgot. Where our prayers went as we longed for Zion, for Jerusalem. 

However, we have survived and outlived all the mighty regimes we have lived, and sometimes been slaves under.
We have a regulatory and legislative system that makes up the difference between a life of chaos and a life lived within a protective moral and legal fence.

We stick to the road we have been wandering for 4000 years, and we show people's ability to build instead of tearing down and destroying.

We are convinced that our God is committed to his promise to protect his people.

So we protest by living, surviving, by loving life and continuing to live.

We are protesting.

Vi protesterar - genom att säga ja


Vi människor är de enda varelserna i universum som har en fri vilja att välja.
Vi kan protestera mot orättvisor som drabbar oss.
Vi kan protestera genom att säga "nej" - till att bryta ned, förstöra och att polarisera. Att skylla på "de andra" och att frånsäga oss vårt eget ansvar. Vi kan alltid välja att se oss själva som offer. Vi fastnar i hat.
Vi kan protestera genom att säga" ja" -  till att bygga mänskliga relationer och samhällen, att utvecklas genom samtal, genom att utgå ifrån människors lika värde. Vi går alltid vidare.

Vi judar och Israel protesterar genom att säga ja. 

Vi protesterar när Israel och judarna anklagas med alla traditionella antijudiska schabloner - där man  demoniserar oss, där man vill skylla alla orättvisor på Israel och judar som förtryckare och utsugare, som en cancer som infiltrerar allt levande, som utmålas som de som dödar kristna barn och gör matza av deras blod, som gudsmördare, som  ansvariga för Förintelsen av sex miljoner  europeiska judar, som barnmisshandlare genom omskärelse av pojkar, som djurmisshandlare genom vår slaktmetod, som de som behandlar de boende i Gaza som nazisterna behandlade oss, som utsugare av fattiga, som kapitalister och kommunister och som de som strävar efter världskontroll och de som har byggt Israel på palestiniers utgjutna blod.

Jag protesterar mot detta genom att  här berätta för er om vår protest.

Vi protesterar mot detta genom Israels demokrati.
Vi protesterar mot detta genom att säga ja till ett rättssamhälle, ett fungerande socialt system och sjukvårdssystem för alla.
Vi protesterar mot detta genom att försvara rätten till religionsfrihet.
Vi protesterar mot detta genom Jerusalem, vårt religiösa centrum och vår eviga huvudstad, Jerusalem, som förkroppsligar allt det som är kärnan i judendomen. Staden som står i centrum för allt judiskt och som i 3000 år stått i centrum för vårt religiösa liv, våra traditioner och vår längtan efter en värld i fred.

Vi protesterar mot detta genom Tel-Aviv, staden som lever dygnet runt och aldrig sover.
Vi protesterar mot detta genom att ha en försvarsmakt som vilar på en moral som inga andra länder i världen kan mäta sig med.
Vi protesterar mot detta genom att ge avancerad medicinsk hjälp till tusentals krigsskadade barn och vuxna från Syrien, vilka vårdas på sjukhus i Israel, trots att vi befinner oss i ett krigstillstånd med Syrien.

Vi protesterar mot detta genom att inte se oss som offer. Ett offer man kan skänka en dusör för att stilla sitt eget samvete. Ett offer som inte tillåts att föra sin egen talan. Ett offer som frånsägs sitt eget ansvar.
Vi protesterar mot detta genom att återanvända 85% av avloppsvattnet i Israel.
Vi protesterar mot detta genom att ha fältsjukhus stående färdiga med personal och materiel för att kunna åka vart som helst på jorden när naturkatastrofer eller krig behöver vår insats.
Vi protesterar mot detta genom lastbilstransporter av förnödenheter dygnet runt, året om, till Gazas befolkning - trots att deras ledare är terrorister som har som enda mål med sin existens att massmörda alla judar.
Vi protesterar mot detta genom alla judiska nobelpristagare.
Vi protesterar mot detta genom alla företag som startas och vår hi-tech och våra medicinska framsteg som underlättar för och botar sjuka över hela världen.

Vi protesterade mot detta genom min morfar och andra som bad Shma Israel innan de mördades tillsammans med sina familjer i Auschwitz/Birkenau. De som bad Shma Israel när de dog, till en  Gud som även om han tycktes ha övergivit oss - så övergav vi inte honom.
Vi protesterade mot nazisterna genom vår bön -ja, ni kan mörda oss men ni kan inte ta vår stolthet eller vår värdighet ifrån oss.
Vi protesterar mot detta genom att hedra alla de överlevande och alla de mördade i Förintelsen, genom att fortsätta att vara judar.
Vi protesterar mot detta, jag och min fru - genom att ha flyttat hem, till Israel.
Vi protesterar mot detta tillsammans med de protesterande judarna från alla mellanösterns länder och från Etiopien, från Sovjet, USA, Frankrike, Sverige och alla de andra som bor i Israel och i diasporan.

Vi har aldrig varit självständigt självstyrande under alla generationer av exil.
Vi har dock överlevt alla de mäktiga regimer som vi har levt under.
Vi har ett regelsystem som utgör skillnaden mellan ett liv i kaos och ett liv inför ett skyddande staket.
Vi håller fast vid den väg vi har vandrat i 4000 år och vi visar människans möjligheter att bygga istället för att riva ner och förstöra.
Vi är övertygade om att vår Gud står fast vid sitt löfte om att skydda sitt folk.

Vi  protesterar mot detta genom att leva, att överleva och att fortsätta leva.
Vi protesterar.

torsdag 10 maj 2018

Golanhöjden - efter urladdningen med Iran

Natten var lugn här men i byarna intill tillbringade befolkningen några timmar i skyddsrummen. Blev uppringd av en svensk-israelisk vän som just nu är i Sverige. Han hade fått ett larm på sin app att vi var under attack. Jag förstod ingenting. Just här var det lugnt. När jag gick och la mig igen hade jag svårt att somna. Klarade vi oss utan förluster? Kommer larmet att dras igång här snart?

Promenerade på förmiddagen fram till centrum av Katzrin. Det tar inte mer än10 minuter. Samhället är litet och välplanerat. Jag promenerade genom en av de många parkerna, fåglarna kvittrade, solen skiner och det är runt 30 grader varmt. Jag mötte tre unga soldater som kom gående emot mig, hållande sex dagisbarn i händerna. De skrattade och lekte med varandra. Det är uppenbart att de har kommit för att få barnen att slappna av och förstå att soldaterna inte är farliga, utan att de är där för att hjälpa dem. Mötte Sandra - som är svenska - som berättar att soldater har varit på dagis och lekt med barnen där. Man har också tränat på vad man ska göra om flyglarmet börjar tjuta. Jag blev rörd till tårar. Så underbart att se och höra.

Det är en mer avslappnad attityd idag. Alla går vidare i sina vardagssysslor. Folk tar en kopp kaffe på torget och när jag återvänder hem träffar jag två vänner som uttrycker tacksamhet för det israeliska försvarets fantastiska insats igår natt. Baruch HaShem, tack Gud för ditt beskydd.

Men - man är samtidigt förstummad över Irans ofattbart dåliga insats. Man skjuter 20 raketer varav 16 ramlar ned på den syrisk sidan. De övriga fyra skjuter Iron Dome ned.

Tack, säger israeliska flygvapnet och åker in och bombar sönder iransk infrastruktur i Syrien. De spred inte ens ut sina resurser över ytan för att kunna gå in för en andra attack. Israel på sin sida är glada  att  raketerna inte var placerade nära skolor och moskéer, vilket ju är Hamas och Hizbollahs taktik (och även ett krigsbrott). Hamas, förresten som fördömer Israels anfall på den muslimska nationen. Tjusigt Hamas - ni döljer ju inte precis ert strategiska mål.
Alla israeliska flygplan återvände efter utfört uppdrag utan några skador eller förluster.

Kan det vara så att Iran har låtit Israel tro att faran är över för denna gång?

Kan de vara så att de väntar på att vi ska slappna av för att kunna slå till igen?

Att de kommer tillbaks är vi nog alla överens om. Prästerskapet är tillräckligt uppblåsta och förvissade  om sin egen förträfflighet. Så vi vet att de kommer att försöka igen. Frågan är när och var.
Men just idag är alla avslappnade och livet rullar vidare.

Väskan med vatten, mat och toapapper får nog stå kvar vid dörren ett tag till.

onsdag 9 maj 2018

Rapport från Golanhöjden


Natten till idag sköt Iran ett 20 raketer mot oss. Det gick inte så bra för dem. Vi har slagit tillbaka med knuten hand.  I byarna intill gick flyglarmen. Vi fick lugnt sova vidare. Skyddsrumsdörrarna är öppna men inga restriktioner för övrigt.

Don't mess with IDF.

Igår kväll beordrade IDF (försvarsmakten i Israel) Katrzin att öppna alla skyddsrum. Vi som bor här fick också uppmaningen att förbereda oss på att få bo där ett tag. Vi uppmanades också att följa de instruktioner som kommunen nu ger oss.
Jag gick till mitt skyddsrum och bekantade mig med det. Oerhört välbyggt, 10 meter under marknivån och med ståldörrar. Det enda som slog mig är att om Iran använder gas är det inte så bra med tanke på att gas är tyngre än luft. Nåväl, vi har inte fått några gasmasker så försvarsmakten bedömer väl att detta inte är troligt.
Promenerade till centrum - allt här är på gångavstånd - där jag såg mycket soldater och utöver detta även många TV-team springande omkring och ska ha våra åsikter om USA's numera uppsagda avtal med Iran och i och med detta vår nu utsatta situation.
Lilla Katzrin i centrum för nyhetsflödet. Har det någonsin inträffat tidigare?

Det vi har märkt är en ökande militär aktivitet med mycket övningar med stridsfordon, ökad flygaktivitet och många soldater. Jag har inte kunnat avgöra om detta är vanlig övningsverksamhet eller inte.

Katzrin är huvudort på Golan. Vi är ca 7000 som bor här. Det är en mycket behaglig atmosfär här. Gångvägar och promenadstråk löper parallellt med varandra och grönskan och fågellivet här är bedövande och vackert. Landskapet är ett slättland med Hermonberget år ett håll och Kinneret (Genesaret)  åt det andra hållet. Vi som nyinflyttade har blivit oerhört väl bemötta. Man har samlat ihop husgeråd och möbler i tillräcklig omfattning för att vi ska få en grundmöblering. Det enda som retar oss är vedervärdig musik som någon spelar från huset mittemot. Den har tystnat nu, så det är väl fler som har reagerat.
Synagogorna är välbesökta och kunskapen om judisk religiositet är så oerhört mycket större än vad jag är van vid från Sverige. Jag njuter av att få bara vara med. Det finns nio synagogor här i Katzrin.

Katzrin ligger två mil ifrån den syriska gränsen. Det har i princip varit lugnt sedan 1974 då stilleståndsavtalet ingicks mellan Israel och Syrien. Det fanns idéer om att släppa denna högplatå mot en eventuell fred i stil med fredsavtalet med Egypten.
Det blev inte så, utan Golan är nu en del av Israel.
Alla här tackar Gud för att vi inte släppte ifrån oss Golan. Särskilt nu.

Iran laddar några mil härifrån. Iran som har hotat med att slå till mot Israel. Iran laddar nu för krig mot oss. Iran är en diktatur som vill utplåna oss judar och slutföra Förintelsen. Det bor 8,5 miljoner judar och araber här i landet. Att två miljoner ickejudar också kommer att dö tycks inte besvära prästerna i Iran. De blir automatiskt martyrer, om de är muslimer.
Alla är positiva till att USA skrotar avtalet. Alla är glada över att USA flyttar sin ambassad  till Jerusalem. Vi är glada att det inte är atomstridsspetsar i raketerna.

Hur känns det att vara här?
Jag är 1000 gånger hellre här än någon annanstans just nu.
Jag tänker på Förintelsen och att inget land då fanns som hjälpte oss.
Jag tänker på att Iran nu vill slutföra jobbet.
Jag tänker på att det blir ingenting med det. Nu försvarar vi oss själva och är vi enade och starka. Det finns ingenting annat än seger eftersom vi inte har någon annanstans att ta vägen.

Så livet går vidare här och vad som kommer att hända vet ingen av oss.
Kanske Iran drar sig tillbaka denna gång.
Kanske anfaller de. 
Jag gissar att om Iran anfaller så kommer vi att slå med full kraft och utradera Irans styrkor i Syrien.
Under tiden rullar livet vidare och alla lyssnar på nyheterna och kollar sina mobiler.
Skyddsrumsdörrarna stå öppna.
Vattenflaskorna och maten är packade. Nu väntar vi.

torsdag 3 maj 2018

Hej, Hédi - det är Stefan

Bildresultat för ludvika hedi fried
Hej Hédi!
Du var i Ludvika och demonstrerade mot nazisterna på första maj.
Du står på barrikaderna precis som du alltid har gjort.
Du slutar aldrig att förvåna mig.
När vi träffades senast så berättade jag en historia:

Rabbinen var på besök på äldreboendet.
- Jag fyller 100 år sa Ester (vi judar brukar säga 'till 120 år' - när vi talar om livet och dess utmätta tid)
- 100 Mazal Tov, sa rabbinen. Önskar dig 20 underbara år, underbart!
- Jag fyller 110 sa Leah.
- 110! Underbart! Jag önskar dig 10 underbara år till, sa rabbinen.
 - Jag fyller också år sa Sara, som satt i närheten av rabbinen.
- Du också? Utbrast rabbinen - och hur mycket fyller du?
- 120 sa Sara
- Öh... önskar dig, eh... önskar dig, hhm... önskar dig en trevlig dag! sa rabbinen.


Du skrattade och svarade: "Bis 120 aber wie 20!" Vilket betyder till 120 men som om vi vore 20.
Just det - mitt i prick.

En minnesbild:
Kommer du ihåg när min pappa hade drunknat inför mammas ögon? Mamma berättade att du ringde henne varje morgon och så talade ni ungerska och du sa till henne:
- Erzi, gå upp nu. Kom igen. Gå ut i köket - rök en cigarrett och drick ditt kaffe.
- Erzi, det var så vi gjorde i Auschwitz/Birkenau - så gjorde vi som överlevde. De som låg kvar dog samma dag. Och mamma steg upp ur sängen. Och hon levde vidare. Hon visste att tappar man rutinerna är man körd.
120 som om du vore 20 - lev, tappa inte rutinerna. Håll fokus! Hur orkade ni - och hur orkar du?

Kommer du ihåg när vi träffades? 1987 tror jag det var. Du hade vid 60 års ålder utbildat dig till psykolog och du ville få de överlevande, som nu var i pensionsåldern, att börja tala och bearbeta sina upplevelser. Det blev ett fik - Cafe '84 - en plats att samlas kring en fika och så kom pratet igång bland de överlevande överlevarna.
Sedan kom rapporter om att vi barn till överlevande också var drabbade. Att växa upp i ett hem med någon eller några som bär på trauma överförs till kommande generationer - så du bjöd in ett gäng för samtal.
Du berättade för en av mina söner häromåret att jag kom, gick in på McDonalds på andra sidan gatan från församlingshuset och du såg mig. Du väntade och du anade vad som rörde sig i mitt inre. - Måtte han våga.
När jag till slut gick in i församlingshuset så visste jag att mitt liv aldrig skulle bli som detsamma igen. Du kramade mig och hälsade mig välkommen - välkommen in den judiska världen.  Vi som träffades var alla drabbade. Vi var livrädda för att var judar. Vi växte antingen upp i tystnad och rädda över vad som skulle kunna hända om det blev känt att vi var judar  eller så hade föräldern använt oss som kuratorer så att vi till slut inte visste vem av 0ss som hade suttit i lägren- så var det - tokigt? Nej - det bara var så.

Jag började den långa vägen in i den judiska världen. Så jag jobbade på flyktingförläggning som sjuksköterska och så började vi åka runt i hela Sverige du och jag. Du berättade din historia, jag min, med tillägg om mötena med traumatiserade flyktingar från Balkan-kriget och om likheter och skillnader.  Bert Kolker spelande judisk musik och fyllde våra dystra samtal med glädje när han visade åhörarna den judiska världens musik och språk. Han spelade och sjöng bröllopssånger på jiddisch. Alla förstod att den värld han beskrev försvann i röken från ugnarna tillsammans med de männiksor som bar dem inom sig. Kommer du håg när Bert intog scenen och väntade i tystnad - han sa ingenting på en hel minut. Alla vred sig till sist av olust, frågande, talade tyst med sin granne, - vad gör han?, tittade ned, svettades - varför denna tystnad? En minut - en hel evighet. Puh, jag svettades själv!
- Tystnaden ekar, eller hur? sa han till sist. Allt ni har tänkt om mig, tänkte jag när min pappa inte sa någonting. Vet man ingenting så fyller man tomrummet med egna idéer.

Kommer du ihåg den gången när du spände blicken i åhörarna och sa med skarp röst:
- Pennorna, ge mig era pennor. De får inte användas nu.
Och fem minuter senare så hade du en hel hög pennor.
- Varför gav ni dem till mig? frågade du sedan.
- Du bad ju oss att göra det, svarade någon.
- Var det någon som gömde sin penna? frågade du då.
- Jag, sa en kvinna.
- Hur kändes det? sa du.
- Förfärligt, svarade kvinnan. - Jag mådde illa och trodde att någon skulle skvallra och att du skulle läxa upp mig.

- Så började allt, sa du. Två SS-män steg av tåget och började kräva saker av oss - och så började vägen till döden. Två SS-män som förväntade sig att vi skulle göra rationella val - och dessa val ledde till massmordet på den europeiska judenheten, 6 miljoner varav 1½ miljon barn.
- Vägra att följa strömmen - men var beredd på konsekvenserna. Vänta inte på de andra, de som inte törs. Detta gäller även Sverige idag.
Hédi, vi träffades senast den 24 oktober 2017. I samma veva, efter 30 års studieuppehåll, så ville jag slutföra mina studier i religionsvetenskap med en C-uppsats. Jag intervjuade dig och två andra överlevande om vad det var som ni byggde era liv på när era liv började om igen 1945.
Min yngsta dotter var med och hon var så lycklig över att få träffa dig som kände hennes farmor. En farmor som min dotter älskade.
Hédi, innan vårt möte hade jag varit på Israeliska ambassaden och fått vad då?
Jo, jag hade fått mitt visum för att kunna flytta till Israel och bli israelisk medborgare. Efter alla dessa år av väntan och förvissningen om att jag nog aldrig skulle komma iväg - men just den dagen fick jag mitt visum.

Du var den som tog emot mig när mitt liv ändrade kurs 1987.
Det var du som var den första som fick veta att mitt liv nu skulle ändra kurs igen 2017.
En 30 år lång tids resa, Hédi. 30 år!

Jag bor nu i Katzrin på Golanhöjden med min hustru.
Det laddar upp här nu. Stormen kommer närmare.
Ännu en diktatur vill utrota oss. Iran, en teokrati utan någon som helst relation till Israel, laddar upp här vid gränsen, två mil från oss. De är tydliga med sitt budskap. Judarna ska ner i havet, det utlovas massmord på 6 miljoner israeliska judar. Världen ser på. Judarna - de hemska.
Europa är passiva - man får inte förstöra handelsförbindelserna med det stora Iran.
Vi är ensamma igen - USA är med oss, tack gode Gud - men jobbet måste vi göra själva, om kriget bryter ut. Men denna gång är vi beredda. Denna gång lämnar vi inte in några radioapparater. Denna gång så kommer vi att slå tillbaks. Hårt. Vi har ingenstans att ta vägen. Landet är så litet.
Det är två mil till Syriska gränsen, tre till Libanon och två mil till Jordanien ifrån Katzrin.
Jag var inte med under Förintelsen men jag är här och här stannar jag även om Iran försöker döda oss.
Jag var inte med i Förintelsen, men du och mamma har lärt mig vad det är vi försvarar och vad de som hatar oss är beredda att göra.

1½ miljon judiska barn mördade nazisterna - bland dem två av mina mostrar som då var 10 och 12 år
1½ miljoner judiska barn bor här i Israel nu. De ska försvaras.
Tänk att den stora resan började när vi möttes 1987 utanför Judiska församlingen i Stockholm.
Jag kom äntligen hem då, hem till den judiska gemenskapen och nu är jag hemma i landet - vårt land. Judarnas land.
Till 120 som om vi vore 20.
Kram
Stefan

torsdag 19 april 2018

Golan - gränsland mellan demokrati och teokrati

Den lilla staden Katzrin ligger på Golan som är ett område på fem gånger tre mil och är en vulkanisk platå som ligger högt över omgivande områden. På den södra delen av Golan ligger sjön Kinneret (Gennesaret) 200 meter under havsytan. Norrut reser sig det ännu snöbelagda berget Hermon, till 2400 meters höjd. Området är idag en införlivad del av Israel. Startar man krig och förlorar så kostar det.
Katzrin är en liten kommun med 9000 invånare där lugn och frid råder. Vi lämnade idag Katzrin  och åkte 20 km norrut, till Merom Golan. Merom Golan är namnet på en kibbutz men är också namnet på det berg och den befästning som ligger på 1300 meters höjd på gränsen till Syrien. Här finns restaurang, kafé och en fantastiskt utsikt över i princip hela Golanhöjden och man kan se långt in på Syriskt territorium. Längst bort söderut, ligger en IS-kontrollerad stad och där emellan slåss olika fraktioner i detta besinningslösa inbördeskrig som nu har pågått alltför länge.

En grupp turister lyssnar till en reseledare som berättar om Yom Kippur-kriget 1973 och hur extremt nära det var att Israel besegrades av syriska styrkor. Medan guiden målande berättar dricker turisterna kaffe och tittar ut över dalen lång där nere. Man skakar vanmäktigt på huvudet åt det om sägs och om det meningslösa med krig som trots detta alltid bryter ut förr eller senare. Särskilt här. Men plötsligt bryts lugnet av artillerield. Kraften i eldgivningen känns ända upp där vi står. Efter en liten stund ser vi kraftig gråsvart rök stiga upp över byn nedanför på cirka sju, åtta kometers avstånd. Sedan en gång till. En gång till, en gång till och därefter ytterligare en gång.

- Det är syriska eller ryska trupper som skjuter, säger den bevandrade guiden - som helt klart har erfarenhet av detta. Någon frågar, Finns det människor kvar i staden därnere? Ja, den är inte avfolkad, säger reseledaren. Det finns människor som inte kan, eller vill, fly. Som inte har något val.
- Obehagligt, säger en man. - Krigsskådeplats på första parkett. Helt sjukt. Artillerield som på måfå skjuts in i befolkade civila områden. Inga krigsmål - bara ren terror.
- Ja, säger reseledaren. Det är fullständigt sjukt, och absurt. Så nära men ändå så långt bort. På denna sida av gränsen är det helt lugnt,  men där - sju kilometer härifrån - pågår dödandet av oskyldiga. Tillgången till krigsmateriel tycks vara obegränsad. Vem betalar?

- Be Margot Wallström om hjälp, tänker jag. Hon sitter ju i FN's så kallade säkerhetsråd som representerat för Sverige. Landet som hon ser som en humanistisk, feministisk stormakt. Hon vill helst göra handhjärtan med de terrorstater som som röstade in henne, och dela ut röda armband med texten: "Allt är Israels fel". Nej, just det. Det var inga judar som sköt här. Det var interna arabiska uppgörelser mellan otaliga fraktioner - så ingen bryr sig.

- Till vänster nedanför berget här, har cirka 8000 civila krigsskadade och sjuka syrier kommit upp till gränsstaketet och bett om hjälp, säger guiden till turisterna. Och de har fått hjälp, förstklassig hjälp. Förstklassig hjälp på stora Israeliska sjukhus som tar emot sårade från ett land som befinner sig i ett pågående krigstillstånd med Israel. De har inget att betala med men de tas emot utan att någon i Israel protesterar. Man prioriterar som vanligt att rädda liv, oavsett vem det är som behöver hjälpen.

Ingen skriver något om det och ingen bryr sig om det som sker framför oss. Det finns en artikel i The Lancet som berättar om organisationen  i Operation Good Neighbour" - men arabiska ledare ber Israel sluta med sin propaganda och sluta att hjälpa dessa behövande människor, för i deras ögon är israelernas syfte att världen ska tro att Israel är ett humanistiskt  land, säger de.

Före 1967 hade Syrien kontrollen över denna platå. De kunde och gjorde också livet outhärdligt för jordbrukarna där nere på fälten ner mot Kinneret. Jan Guillou skryter i ett reportage i FIB Aktuellt 1965  om hur han med licenstillverkad svensk k-pist följer terrorister, den så kallade "gerillan", som anfaller nedåt från Golan mot oskyldiga bönder. Inte mot soldater. Mot civila.

תוצאת תמונה עבור ‪jan guillou 1965 fib aktuellt‬‏

Israel kommer aldrig låta någon skjuta mot dem från Golan igen. Nutidens Jan Guillou får skönmåla andra terrorister istället. Terrorister som idag slåss mot andra terrorister i ett försök att i "Frihetens" och "Sanningens" namn slåss för sina "platsgudar", för att därmed kunna bevisa vilken gud som är starkast. Allt i destruktivitetens, kaosets och dödens namn

När vi åker tillbaka till vårt lilla trygga Katzrin på Golan, 20 kilometer från gränsen, tänker jag på att det var här "gerilla"-terroristerna kröp omkring och anföll israeliska gränsposteringar och civila med svenska k-pistar, licenstillverkade i Egypten.

Iran laddar nu upp i Syrien. Iran har försett Hizbollah i Libanon med 150 000 raketer som nu enligt krigshetsarna står redo, riktade mot Israel. De satsar 60 miljarder kronor varje år på att bygga militära infrastrukturer för att kunna anfalla och utrota Israel, samtidigt som priserna stiger och bristen på förnödenheter blir allt ner påtagligt i Iran och varje uppror slås ner med järnhand.

Det laddas upp i norra Israel efter att Iran skickade in en beväpnad drönare den 10 februari i år, över Golan. Israel har reagerat kraftfullt och förstört mycket av iranska installationer i Syrien. Att Iran nu har infiltrerat Israels territorier är en medveten upptrappning och kan leda till ett öppet och storskaligt krig. Det enda alla stater och terrorgrupper i området har gemensamt med varandra är hatet mot Israel, förutom att de hyllar döden istället för livet, att de bryter ned istället för att bygga upp och att de föraktar demokratin och hyllar teokratin.

De är sönerna till dem som 1965 besköt israeliska bönder i sin kamp för Sanningen som nu gör detsamma där, sju kilometer från Israels gräns.
Det är sönerna till dem som besköts 1965 där nere vid Kinneret, som nu lugnt kan köra sina traktorer på fält och åkrar för att förse Israels befolkning med bröd och andra förnödenheter.

Om terroristerna vill ha fred istället för krig, skulle hela området snabbt utvecklas med hjälp av israelisk know-how och erfarenheter av att bygga en demokrati.

Kampen står mellan demokrati eller teokrati.
Konstruktivitet eller destruktivitet.
Krig eller fred.
Liv eller död.