torsdag 7 november 2013

Möte med Integrationsminister Erik Ullenhag den 5 november 2013 på Regeringskansliet i Stockholm

För några dagar sedan fick jag träffa integrationsminister Erik Ullenhag på Regeringskansliet för ett enskilt samtal, för att under en timme får delge mina erfarenheter av arbete med asylsökande och flyktingar samt om mina föreläsningar och utbildningar i ämnet. Vi samtalade också om hur min mammas öde har påverkat mig och mina generationskamrater.
Att integrationsministern avsatte tid för mig känns mycket, mycket stort för mig och tyder på en man  med stora humanistiska ideal. Det är lätt att missa mitt perspektiv, ett perspektiv som så många andra delar med mig – det dagliga arbetet på golvet där ute i verkligheten.
Detta är ungefär vad vi samtalade om och vilka slutsatser jag drar av det.

Under hela mitt liv har min mammas 14 månader i nazisternas utrotningsläger och koncentrationsläger och dess konsekvenser för henne och mig, haft ett avgörande inflytande på mina livsval. Jag delar detta med många av oss barn till Överlevande. Många av oss jobbar med människor och vi drivs av en vilja till upprättelse av dem som är svaga och utsatta. Man kan säga att vi om och om igen upprättar våra familjer och vårt folk – det judiska – och befinner oss i ett evigt krig mot nazistiska och vänsterextremistiska ideal.

Under cirka 12 år arbetade jag som sjuksköterska på svenska flyktingförläggningar, föreläste och utbildade i egen regi samt arbetade som samordnare och samtalsterapeut för asylsökande och flyktingar inom BUP.

Den grupp som berörde mig mest var den kosovoalbanska. Ett stolt men fattigt och förföljt folk som under 1990-talet och fram till i början av 2000-talet flydde från etnisk förföljelse och fördrivning från sina hem.
De utsattes för våldtäkter, misshandel och mord. De var mänskliga vrak när de kom hit till Sverige men hade alltid ett rättvisepatos och en förhoppning om att snabbt få göra rätt för sig, att få stanna och snabbt komma i arbete. Att bli försörjda av det svenska samhället ville de inte.

Likheterna med hur min mamma hade behandlats innan hon kom hit, och hennes förhoppning om att snabbt komma i arbete och få göra rätt för sig överensstämmer – men sedan finns inga likheter.
Medan mamma kom till ett samhälle som var intakt och där svenskarna hade ett positivt förhållningssätt som gjorde att  mamma snabbt fick jobb och möttes av leenden och bekräftelse, så möttes kosovoalbanerna med det motsatta.

Det förekom kränkningar i form av anklagelser om att som grupp vara tjuvar och banditer, man trodde inte på vad de berättade, de kvinnor som blivit våldtagna av serbisk polis möttes av beskedet att, "våldtäkt är ett brott i Jugoslavien och att de därför skulle tillbaks och polisanmäla förövarna” – alltså poliserna! Jag fick dessa fakta publicerade i Dagens Nyheter och fick till stånd ett möte med minister Birgit Friggebo i frågan.

Några år senare när situationen på Balkan höll på att explodera och kalla fakta om förhållandena där stod klara för alla, så svarade Pierre Schori – som hade  politiskt ansvar  för dessa frågor – på ett brev från mig och psykiater Sven-Erik Pettersson, att  han (Schori) höll på att få till stånd ett avtal med Jugoslavien där Jugoslavien skulle ta emot kosovoalbanerna, då de ju är medborgare i Jugoslavien och att dessa följaktligen har ett övergripande ansvar för sina medborgare.
Känns tecken igen från 1938 i Tyskland? För mig var det så. Ingen ville ha med dem att göra. Låt dem vara och låt oss stänga öronen och sluta våra ögon. Judar, kosovoalbaner – vem vill ha dem? Inte vi, i alla fall.

Under tiden satt de asylsökande i flyktingförläggningar runt om i Sverige i åratal medan de bröts ned till blöta fläckar – och vi som arbetade med dem bröts ned och tappade tron på politiker med övergripande ansvar.
Sedan bombade NATO Serbien och då – plötsligt – fick de stanna och förväntades plötsligt vara fullt arbetsföra. Och Schori ändrade genast uppfattning om dessa kosovoalbaners utsatthet! Tala om att vända kappan efter vinden.

Mamma berättar i en tidningsartikel i Svenska Dagbladet 1946 om hur hon lärt sig svenska genom att läsa tidningar och lyssna på radio, hur hon skickar pengar till de få överlevande i familjen, sina två systrar, och hur hon svettas i ångest när tankarna över vad hon hade varit med om invaderar henne. Men hon berättar också hur oerhört tacksam hon är över att ha blivit människa igen, över att ha blivit upprättad. Att hon törs närma sig sina trauman i tidningsartikeln är fantastiskt, det trauma hon fick försöka att hantera under resten av sitt liv.

De som kom då, som mamma gjorde, fick ingenting av svenska staten – inte ens kläder, men de klagade aldrig, de tog sin plats i svenska samhället och vi, deras barn och barnbarn finns nu som deltagande aktiva medborgare i vårt svenska samhälle.
Sverige var paradiset och detta synsätt hjälpte dem senare i livet när ångest och livsleda hade dem i sitt grepp.

Hur stor är möjligheten idag att göra detsamma? Mycket begränsad. Det är ett annat samhälle vi lever i idag men vi skulle ändå kunde lära oss något av den grupp flyktingar som min mamma tillhörde.
Snabba beslut om uppehållstillstånd – eller avslag (de flesta har en plan B) – för att inte frånta människor makten över sina liv, aldrig ta hoppet ifrån dem, inte göra dem bidragsberoende, komma snabbt i arbete, lära sig språket (mamma lärde sig på jobbet, de var drivna av ett inre krav), hjälp till självhjälp och att snabbt få hjälp att bearbeta de upplevelser de lever med och som finns där under ytan resten av livet.

Jag har alltid jobbat efter tesen Bryt Tystnaden – våga sätta ord på det som förföljer dig i ditt inre för att därmed neutralisera den makt som ångesten besitter. Tala i familjen, tala med andra, lär dig hantera dina känslor, ta makten över ångesten och att bli trygg i sin religiösa tillhörighet. En trygghet som ger möjlighet att lyssna på andra, att vara stolt över sig själv och sitt ursprung – men det sätt kosovoalbanerna sågs (ner) på förstärkte bara deras ångest och depressivitet.

Jag skulle i framtiden vilja arbeta mer med hur vi barn till överlevande ifrån Förintelsen och vår erfarenhet skulle kunna överföras till flyktingar idag. De behöver inte tas hand om, de behöver bara mer instrument för att kunna hjälpa varandra såsom många inom den judiska kretsen stöttar varandra, då vi ju själva vet hur den egna grupper fungerar och var hjälpen och stödet bäst gör nytta.

Till Erik Ullenhag vill jag framföra mitt stora tack. Kanske det blir Folkpartiet i alla fall vid nästa val!
En önskan har jag, Erik, och det är att du hjälper till att bryta tystnaden i dagens Sverige när det gäller att få diskutera flyktingmottagande och integration – öppet – och inte som nu låta Sverigedemokraterna endast äga denna alltid aktuella fråga.

Erik - på varje arbetsplats idag finns frågan under ytan, många diskuterar den men andra törs inte säga någonting som kan tolkas negativt eller rasistiskt. Det är inte politiskt korrekt att utrycka sin mening. Varför, undrar jag?

Det är livsfarligt för det demokratiska samhället när politisk korrekthet får styra istället för det öppna samtalet, den öppna dialogen.