Jag publicerar några blogginlägg om ett Israel bortom krig och elände och ett Israel som inte får plats i mediebruset. Ett Israel i sin vardag.
Jag börjar med berättelsen om Stoppljuset som flyttade in hos oss, och hans kamp för överlevnad.
Det sätt vi ser på våra djur och hur vi behandlar dem, säger också mycket om hur vi ser på varandra.
Jag tillägnar denna berättelse min fru, en djurälskare och catlady, och vår veterinär, hennes assistenter och den plats vi bor på, Katzrin (Katt-zrin!) på Golanhöjderna i Israel.
- Jag måste söva honom, sa veterinären till min
fru. Jag har försökt sedera honom några gånger, men det fungerar inte. Han är för stressad. Han blöder ur munnen och har ordentligt med värk.- Jag ger honom intravenös infusion, han är oerhört uttorkad. Han ska få en K-vitaminspruta, antibiotika måste till och lite smärtlindring. Han hade inte klarat en natt till. Vad som har hänt kan jag inte ens gissa, men han har ju ett öppet sår i munnen och har tappat mycket blod. Blodet koagulerar inte, svårt att säga hur länge han har blött.
- Han är ju en vildkatt, sa min fru, och han bara flyttade in hos oss. Ja, till mig, min man är väl inte överförtjust över att vara gift med en crazy catlady.
- När vi bytte bostad ville katten inte följa med, han var ju vildkatt och hade ju sitt revir. Jag gick tillbaka efter tio dagar och när jag ropade så kom han, han släpade sig fram till mig och riktigt bad om hjälp. En överlevnadskatt, så sjuk och förnedrad och han stank. Kunde inte hålla sig ren. Han var uttorkad och blödande i munnen och jag rusade hit och du tog emot oss.Varför? En vildkatt och detta är ingen akutmottagning men du lät oss gå före och alla som väntade ryckte på axlarna och väntade en timma till. Han var så nedlortad och bedrövlig. Vägde ingenting, han var bara en stinkande bit våt päls och du släppte allting. För en vildkatt!
- Ett sjukt djur är ett sjukt djur och djur ska behandlas med respekt.
- Okej, sa veterinären på telefonen några timmar senare, han har kvicknat till lite efter sövningen nu. Du kan komma nu och ta med honom hem. Han ska komma på återbesök i övermorgon, ny sedering, sövning om det behövs. Han får en tvåveckors kur med antibiotika, han ska ha mer vätska och om något akut inträffar så ring.
Det blev två återbesök, det andra av dem var när kliniken var stängd .Veterinären ringde och bad en assistent att åka till kliniken för att ge honom mer vätska och K-vitamin efter sedering. En vildkatt och en catlady. Vilken insats - och allt för en vildkatt.
Veterinären fick blommor av min fru och kostnaden för alltihop blev 600 shekel -
1500 kronor ungefär. Allt inkluderat. Detta eftersom vi var relativt nyinflyttade ifrån Sverige och för att veterinären älskar djur, särskilt vilda djur.Det är dessutom kutym att ta mindre betalt för vilda djur, inräknat gatukatter. Akutbesök, tre besök och sedering flera gånger, en sövning, vitamin K, en antibiotikakur och tre stycken vätskeinfusioner.
Vi - min fru och jag - var förstummade.
Informellt var ordet. Jag älskar informalitet och ett proffsigt gjort jobb.
Nu har katten - Stoppljuset - flyttat in hos oss för gott. "Stoppljuset" för att han har ögon som ser ut som stoppljus. Min fru älskar namn som är kopplade till personlighet/egenskap.
Stoppljuset är fullständigt fixerad vid mat och vägrar att lämna lägenheten. Han tillbringar dock kvällar och nätter på vår stora takaltan där hans galna "husse" sover varje natt. Han skriker vid ensamhet och han har vildkattsreflexerna kvar men gosar med alla han känner förtroende för.
Stoppljuset flyttar aldrig tillbaks ut på gatan igen. Han har lärt sig läxan. Han har nu förbrukat två av sina nio liv.
Min fru har en katt till. Bettan - vit katt nummer två (andra bokstaven det hebreiska alfabetet är Beit - därav Bettan). Hon är importerad från Sverige. Stoppljuset och Bettan trivs ihop men hon är ute hela nätterna då hon hoppar ned från terrassen, fem meter, medan Stoppljuset ligger bredvid min myggnätsprydda utesäng och tittar på mig. Hela natten. Verkar som om han bevakar mig. Jag som inte ens gillar katter. Men han är speciell. Han är en överlevare som jag. Sover ute, tar smällarna och kommer igen. Han är dock smartare än jag.
"Idioti är att göra om samma misstag flera gånger och tro att resultatet blir annorlunda".
Jag får väl lära mig av honom och av veterinären och hennes assistent, som utan tvekan gjorde de insatser som behövdes akut - för att rädda en vildkatt.
Hur tacka? Blommor och kort på katten? Räcker det?
När insatser behövs släpper man allting, men för en katt, en vildkatt? En hängiven veterinär som jobbar enligt judisk tradition som är är att ge någon annan det som man själv har fått. Inget krav på att ge igen. För vidare är ordet.Vänlighet leder till vänlighet och jag försöker leva enligt detta. Men hur får veterinären ihop pengar så det räcker? Allting är ju så dyrt.
Sverige är inte Israel och vissa delar av detta samhälle är imponerande - bara man kan hålla sig ifrån byråkratin, som suger. Verkligen. Det är dock en annan historia som ger mig traumatiska tankar bara jag tänker på det, men som sagt, det är en annan historia
Att få möta en människa som ger av sig själv för en katt uppväger mycket av den byråkrati och de svårigheter som finns här. De är många. Livet är tufft. Livet är tufft överallt och man måste välja svårigheter. Det måste finnas något som uppväger svårigheterna och mötet med veterinären som satsade sig själv för att rädda en vildkatt ger oss energi att kämpa vidare.
