fredag 31 juli 2015

Föreläsningen som försvann

Jag skulle föreläsa på åminnelsedagen av Auschwitz-Birkenaus befrielse, i Lidköping den 27 januari 2015. Mamma var fånge i Auschwitz-Birkenau, från maj till augusti 1944 och dr Mengele utförde experiment även på henne.

Jag skulle tala om detta och hur viktigt det är att aldrig glömma och att lära av historien eftersom Förintelsen nu är en del av den mänskliga erfarenheten och det kan hända igen - inte på samma sätt kanske men vi måste lära oss att se tecknen - att känna igen dem i tid  och stoppa processen.

Jag tänkte nämna Iran och dess försök att utveckla kärnvapen som de har lovat spränga över Tel-Aviv. Det som tog sex år för nazisterna sköter nu Irans prästerskap på sex sekunder om de får bomben - om vi inte ser tecknen.

Så på väg i bilen - till Lidköping, tillsammans med min fru - blir min skalle helt tom. Helt tom! Jag vet plötsligt inte vad jag ska säga - paniken närmar sig - varför är hjärnan tom?
Jag har ju föreläst hundratals gånger. Jag är säker på min sak. Jag talar utan manuskript och jag brukar fånga stämningen och folket som är närvarande och det brukar leda till fina samtal efteråt - men nu - nu är det helt tomt!

Jag ringer min dotter, - vad ska jag göra? Ta't lugnt - du fixar det, säger hon. - Nej , det gör jag inte! Jag är rädd? För vad? Att tala om Förintelsen är ju en del av mitt livsuppdrag!!

Så säger Mi - min fru, - Vart är du på väg nu?
- Lidköping!
- Vad betyder Lidköping för dig?
- Jag växte upp där.
- Aha. Säger hon.
- Vad menar du med "aha"?
- Jag menar just "aha"!!
- Jävlar - hon träffar precis mitt i prick.

Jag är tillbaks till min barndom, där i den lugna, lätt slumrande staden Lidköping. Staden vid Vänern, för att skilja ut dem från den stora staden Linköping - där breven ofta hamnade eftersom Lidköping var hyggligt anonymt.

Jag är känslomässigt där igen. Staden där jag var förlorad i min identitet. Staden där min mamma stack ut - hon talade bruten svenska, hade mörkt hår och ett nummer inbränt på armen. Numret hon satte plåster på varje gång vi gick ut. Än mer var numret inbränt i hennes själ och ångesten som hon försökte kontrollera.
Där visste jag vem hon var, trots att vi inte  fick tala om det, och där förberedde jag mig hela tiden på vart jag skulle fly om det det hemliga avslöjades och omgivningen fick veta att vi var judar - eller var vi det? Jag byggde hyddor i skogen, tränade orientering i scouterna och var beredd. Jag höll allt detta hemligt för mina lekkamrater, scoutledare och bandylaget.

Och nu.
Nu kommer de att sitta där och lyssna och få veta hemligheten jag bar på - och jag fick ångest. Herregud - det är 50 år sedan jag var barn där. Jag vet att hjärnan jobbar på olika nivåer - det logiska men också det känslomässiga. Så var det - nu skulle hemligheten uppenbaras och allt det hemska skulle hända.

- Vad ska jag göra?
- Berätta!

Så jag inledde min föreläsning med att berätta att nu kommer hemligheten att avslöjas, så nu har ni möjligheten att se det hemska hända - så sa jag - för visst satt scoutkompisen där och lyssnade.
Och jag berättade - och många grät och jag med, och sedan var jag fri.

Nu kan jag flytta dit igen - känslan var överväldigande - nu är jag fri, nu är jag stark.
Jag sa det - jag berättade-  jag vågade!
Och alla som kände min mamma grät och alla som kände mig grät och, ja - jag är nu fri - för jag har avslöjat hemligheten, den där hemligheten av tystnad som har styrt hela mitt liv och som faktiskt fortfarande styr mig.

fredag 24 juli 2015

Den universella tystnaden, vicevärden som räddade Eva och Lazlo som räddade vicevärden

- Vad vet du om min mamma? frågade min kusin från Israel.
- Berättade hon inte själv? svarade jag.
- Nej, inte mycket, svarade han.
- Men du bor ju i Israel. Hos er kan ni väl tala?
- Nej, sa han, hon sa ingenting - och vi frågade inte. Hela samhället var tyst, fortsatte han. Det här är Israel. Här skulle vi vara starka. Här ville vi inte lyfta upp de överlevande. De som förlorade. Nu har vi tänkt om. Men nu är de borta.

Detta är ett universellt problem, sa psykologen som jag talade med, där i Israel. Han som jobbar med överlevande, barn och barnbarn till de överlevande. - Det är ingen skillnad på Sverige eller Israel. Identitetsproblemen, skulden, skammen och tystnaden är likadan här som hos er. Trodde du annorlunda?
- Ja, sa jag, men när jag sagt det insåg jag att det inte är så - förutom att judiskheten är mer självklar.
- Jo, men den inre processen för alla är likdan. Det kommer att ta de berömda sju generationerna att komma över det.

- Jo, jag vet en del om din mamma, sa jag tillmin kusin. - Men det är berättelse som alla andra av de som överlevde. Eftersom varje överlevande är ett mirakel i sig.
Din mamma bodde i Budapests ghetto. Det vet jag. I slutet av kriget väntade pilkorsarna - fascisterna - på att tyskarna skulle komma och tömma Budapests ghetto på judar. De roade sig med skjuta judar under tiden.
Din mamma ställdes upp mot en mur tillsammans med en antal andra och så sköt man allihop. Din mamma som stod i ena kanten låtsades bli träffad och innan någon hann komma fram och kontrollera att de skjutna verkligen var döda, så gick vicevärlden i huset där din mamma bodde fram och sa att han skulle ta hand om din "döda" mamma. Han bar bort henne därifrån och sedan gömde han henne ända till krigsslutet.

Efter kriget återförenades de tre överlevande syskonen (förutom min mamma, som var i Sverige, med det visste de andra syskonen inte om då), i Hajdudorog.
De berättade sina historier.

Lazlo hade som 15-åring flytt till Jugoslavien och blivit en del av Titos partisaner. Där hade han kämpat och lyckats överleva. Tito var kommunist och blev sedermera Jugoslavens härskare under många många år.

Vad hände med  vicevärden?
- Han togs av ryssarna och är i ett läger fyra mil härifrån, svarade Julia.
Han togs efter att ha tagit Eva hem, Eva som var mycket svårt sjuk.
Lazlo gick därefter de fyra milen till lägret. Fångarna skulle transporteras till Sovjet som slavarbetare. Lazlo visade upp sin ID-handling och bad att få träffa lägerchefen. Lägerchefen hade stor respekt för Lazlo.
Lazlo berättade hela historien och begärde att vicevärden skulle släppas.

Fångarna beordrades att ställa upp och namnet på vicevärden ropades upp. Han släpptes fri och han hängde på mitt ena ben alla de fyra milen tillbaks till Hajdudorog, berättade Lazlo.

Det jag vet om Eva är att efter att hon tillfrisknade så kontaktades hon av en sionistisk ungdomsorganisation och övertalades att åka till det som senare skulle bli staten Israel. Eva hade ingenting att förlora. Alla judar var döda - alla 293 stycken, bland dem hennes egen mamma, pappa och småsyskon.
Det judiska livet hade upphört att vara.

Hon följde med. Jag vet att hon hamnade på ett fartyg som bordades av engelsmännen vilka skickade fartyget till Cypern där de blev internerade tills staten Israel bildades. Hon kom sedan till Israel och sattes omedelbart in som soldat i kriget mot de anfallande arabstaterna. Där i kriget träffade hon din pappa - också en överlevande - och ja, resten vet du. Tiden i tältläger och alla umbäranden de hade.

- De var de riktiga hjältarna. De var oerhört starka. De som räddade vårt land. De som mot alla alla odds hade överlevt och nu såg till att landet överlevde. För mig är din mamma en av superhjältarna.
- Jag kan förstå att de tystnade. Hur berättar man denna historia? Alla runt omkring henne hade liknande historier att berätta och vem skulle lyssna? Vi, den generation som inte skulle ha fötts, inte ville de väl plåga oss med detta?! Till vilket pris och till vilken nytta? Det de hade varit med om skulle fylla en hel bok, var och en av dem. Det skulle bli många böcker.

Jag vet att Israel har museum för att de som nu lever inte skall ta sina liv för självklara och du, min kära kusin, ditt liv och mitt liv och våra barn och barnbarns liv är mer präglade av detta än vad vi fattar.

Vi borde forska vidare - du och jag - och skriva ned vartenda ord.

Nu har vårt lilla land och måtte vi få all kraft i världen vi behöver för att överleva. Vi måste vara militärt men också ekonomiskt och moraliskt överlägsna de som vill förinta oss. I denna överlevnadskamp är din mammas historia livsnödvändigt för våra fiender letar efter våra svagheter.

Vår moral och etik måste ligga på nivå med vicevärden som räddade Eva och därmed bidrog till att vårt land finns. Hans moral måste prägla oss - vi som inte skulle bli till - och vårt land - landet som alla älskar att hata. Vi måste berätta våra mödrars historia om och om igen. Och om igen.

fredag 17 juli 2015

Svenska Dagbladet 1946 och tystnaden som bröts - 40 år senare

Jag har fått en tidning i min hand. En gulnad tidning från hösten 1946. Tidningen är  Svenska Dagbladet och där har journalisten Corinna gjort ett reportage om tre unga flyktingar. Inget foto men en vacker teckning. En teckning av min blivande mamma, 18 månader efter att hon utan att hon hade en aning om det, hamnade i Malmö efter 14 månader i lägren - dödslägren, koncentrationslägren, dödsmarschen, tågtransporterna. Den 4 maj 1945 blev hon Erszebet Kelemen och inte nummer 80162.
Nu i oktober 1946 tecknas hennes bild och hennes vardag beskrivs. Mamma beskrivs som ung, en vacker juda dotter, med glödande färger och kraftfull utstrålning med ett nummer på armen. Men än mer inbränt är minnena som är inbrända i själen på dessa unga kvinnor.
Hon talar öppet och än har inte hon slutit sig.

De tre unga damerna bor inackorderade och måste flytta var tredje månad, för sådana var reglerna. De har jobb och försörjer sig själva. De har genom idog träning lärt sig språket hyggligt. De kämpar och reser sig, för de är överlevare och de är starka. De sparar pengar, för framtiden är oviss. De är lyckliga över att vara fria i ett land som inte är krigsskadat, de är lyckliga över att jobba, över att vara människor igen. Människor med ett namn, inte bara ett nummer.

- Nu när vardagen har kommit tillbaks, så kommer minnena med full kraft, säger de.  Nu är det en befrielse att vakna ur nattens ångestsvett och försöka klara av dagen. - Vi letar efter våra småsyskon på staden, för vi vet inte var de är och vi försöker  glömma - men vem kan glömma alla de ohyggligheter vi har sett och genomlidit, säger de, säger min blivande mamma, 24 år och vars liv är krossat, vars plattform är krossad.

Snart ska hon få besked om att småsykonen tillsammans med hennes mamma, pappa, morfar och mormor försvann i ugnarna i lägret Auschwitz-Birkenau. Mamma, som sorterade kläderna från de mördade 30 meter ifrån ugnarna. Hon har senare sagt att hon tackar Gud för att hon inte såg dem mördas. Att hon inte hittade några av deras tillhörigheter.

Snart ska hon också få besked om att tre syskon överlevde.
Att de var kvar Ungern och att Eva skulle fly till brittiska mandatet Palestina och interneras i läger på Cypern för att 1948 komma till Israel och få ett vapen i handen för att försvara landet mot de invanderande grannländerna.

Det skulle dröja ytterligare 17 år innan hon fick träffa Julia - hennes andra syster - eftersom det kommunistiska Ungern inte tillät att systern lämnade landet för att träffa sin syster, den syster som den 19 mars 1944 bara försvann från deras gemensamma lägenhet i Budapest.

Det skulle dröja 20 år innan hon fick träffa Lazlo - brodern - som överlevde som partisan i Jugoslavien och som hade lyckats starta ett eget företag i det kommunistiska Ungern och det skulle ta 30 år innan hon återvände till Hajdudorog - byn hon växte upp i - där 293 judar avrättades och allt judiskt liv försvann - och hon gick in till sina gamla grannar och presenterade sig som Itzak Kelemens dotter, han som försvann i juli 1944 och vars hus och möbler de stal och som de nu förnekade all kännedom om.

Det tog 30 år innan hon grät utanför sin mormors hus. Huset som nu ägdes av de som nu bodde där och som fick det till skänks när judarna försvann och deras egendom, hus och företag fördelades som ett litet tack för det passiva förhållningssätt de valt att ha.

Det tog 40 år innan mamma gick med i Judiska församlingen igen och började föreläsa tillsammans med mig om det där hon säger i tidningsartikeln 1946 - strax innan de tystnade, de överlevande, strax  innan skuggan kom ikapp. De som försökte bygga ett vanligt liv här i Sverige, landet som tog emot dem och som de gjorde allt för eftersom ingen av dem ville vara till belastning och ingen av dem var en belastning för.

Den tacksamhet de kände mot Sverige var bottenlös. Det under som fullbordades när de blev ett namn igen, när min mamma blev sig själv igen och inte nummer 80162.

Alla orkade inte. I Göteborg på Östra begravningsplatsen finns en rad med små gravstenar med namn - inte nummer - på ett drygt 40-tal unga människor som kom hit men som inte orkade och dog åren 1945-1946 av sjukdomar och brustna hjärtan.

Besök dem gärna. Lägg gärna en liten sten på varje grav. Det är vårt sätt att visa respekt och vårt sätt visa att vi inte glömmer dem.


måndag 13 juli 2015

Pogromen 1941 och flyktingarna som försvann

Min vän Simcha - vilket betyder "glädje"- något han och hans familj verkligen utstrålar - föddes i Bagdad i Irak i början av 1930-talet.
Judar har funnits i Irak i 3000 år - det betyder att de fanns där 1000 år innan kristendomen föddes och 1500 år innan islam grundades.
Simcha berättar att hans pappa var rabbin där, i Bagdad. Den judiska befolkningsstorleken var ca 150 000. Många familjer.

- Vi var väl etablerade och välutbildade. Vi hade de bästa skolorna - så bra att många araber skickade sina barn dit. Skolorna hade ett samarbete med Storbritanniens utbildningsväsende och fick på så sätt utbildningsbevis från sina skolor erkända genom skriftliga tentor till England. Det betydde mycket.
- Men, fortsätter Simcha, vi var alltid på vår vakt mot araberna. De kunde göra vad de ville, när de ville mot oss utan att behöva stå till svars för sina handlingar. Vi var självklart andra klassens medborgare för dem.

1941 exploderade antisemitismen i Bagdad.
- Utan förvarning drog en mobb mot vårt hus. Pappa kände dem så han sa att vi skulle vara lugna. Han var naiv och godhjärtad. Han skulle prata med dem, sa han, han kände dem väl.
Men de var inte intresserade av att tala med honom. Tvärtom.

- Vi flydde genom en lucka i taket och gömde oss hos våra grannar. Mobben kom skränande hem till oss, när de inte hittade oss tömde de huset på allting och slog sönder det som de inte ville ha. Jag var skräckslagen - jag glömmer det aldrig - och min familj insåg att tiden för oss judar i Irak var ute. Men vart skulle vi ta vägen? Gränserna var stängda för oss och vi kunde inte fly. Vad hade vi gjort för att fara så illa? Ingenting! Vi var bara judar i en omgivning som föraktade oss.

1948 bildades staten Israel.
- Araberna skrattade åt oss. Judar med ett eget land - vilket skämt. Det lilla landet utplånar vi som ingenting och judar är ju ändå bara judar. Irak skickade trupper dit i arabstaternas massiva angrepp på den nybildade staten. Men de gjorde ett klassiskt misstag. De underskattade sina fiender och Israel överlevde.
- Smuggelvägar startades ut ur Irak. Tiden var ute för oss. Jag gjorde ett försök att ta mig till Iran men människosmugglaren greps av polis dagen innan det var dags och vi fick åka tillbaka till Bagdad.
- Livet var svårt för oss. Pressen av att vara totalt utlämnade till vår omgivning var tung. Men så till sist, 1950, erbjöds vi att få lämna landet och det "frivilligt".
Kravet var att vi sa upp vårt medborgarskap, att vi frivilligt överlämnade all vår egendom och allt vi ägde till den irakiska staten samt att vi lovade att aldrig åka till Israel.

- Efter 3000 år var det judiska livet i Irak över. Allt skulle utraderas.

- Vi fick bara ta med oss en resväska var och sedan fick vi lämna landet. Vi flögs till Cypern.
På Cypern vistades vi i några timmar och sedan hämtades vi av israeliskt flyg och flögs till Israel. Israel var extremt fattigt då men det visste vi inte. Vi såg framför oss hur Ben Gurion - statsministern - skulle möta oss och hälsa oss välkomna. Vi hade klätt oss i våra finaste kläder och vi var förväntansfulla.

- Vi möttes av sjukvårdspersonal som sprutade DDT över oss då de var rädda att vi bar på ohyra och vi inkvarterades i tältläger. Detta tältläger bodde vi i under två år innan vi fick två plåtskjul att bo i. Allt hade man tagit ifrån oss i Irak och värst var det för pappa - rabbinen - han som hade haft en hög status och var så lärd. Han fick gå på ulpan - något man gjorde för att lära sig dagens talade hebreiska. Toran (de 5 Moseböckerna) kunde han utantill. Han korrigerade sin lärares grammatik och när läraren frågade varför han gick kursen svarade han att han uppenbarligen var där för att lära sig att försämra sin hebreiska...

- Vi fick matkuponger - vilket alla i Israel fick. Vi livnärde oss på salt fisk. Mat vi aldrig hade sett tidigare. Tänk alla sjuka, handikappade och gamla! Vilket liv! Hur oerhört tufft var det inte! Israel tog emot tusentals av oss varje dag. Vad drev oss? Jo, det som drev oss var känslan av gemenskap och av att inte vara andra klassens invånare längre och sist men inte minst viljan att bygga landet.

- Vi kom till ett land som öppnade sin famn för oss som och gav oss medborgarskap och som förväntade sig att vi tog vårt ansvar för uppbyggnaden av landet.
Vi var fria - men till ett oerhört högt pris. Omvärlden brydde sig inte speciellt mycket om oss utan vi var tvungna att bygga landet från grunden med vapen i en hand och med spaden i den andra.

- Samma öde som drabbade oss, drabbade alla judar i mellersta Östern. Man dödade oss, bestal oss, slängde ut oss och skrattade åt oss. Men vi byggde landet och vi försvarade oss och vi överlevde - trots att alla odds var emot oss.

- Idag är vi fria. Mina barn är fria och bor i Israel och det judiska livet fortsätter. Livet är vårt signum.
Men all vår långa och rika historia i Irak är borta. Och alla våra ägodelar, våra möbler, våra kläder, våra smycken, vårt bohag, våra hem, våra företag, våra skolor, våra pengar - allt som irakiska staten lade beslag på är borta - och ingen har ens kommit på tanken att ersätta oss för det som man stal ifrån oss. Ingen pratar om det ens. Det är som om det aldrig har hänt.

- Vi är fria och landet Israel är uppbyggd av oss, ett framgångsrikt land med hög levnadsstandard, en demokrati, föregångare i high-tech och sjukvård med stora framgångar inom forskning och framsteg - det är vi, vi som slängdes ut och de som kom efter oss, som har gjort det och det är det som sticker dem i ögonen.

Hur kunde judarna klara detta? De lägre stående! Hur anstår det dem att blomstra och bli föregångare? Vilken fräckhet! Vilken chutzpa! Hur anstår det dem att vara militärt och ekonomiskt överlägsna oss!? De kränker oss genom att finnas till mitt i den del av världen som var deras.
Vi påminns varje dag om förödmjukelsen av att ha underskattat deras längtan och förmåga till värdiga liv.

Hur gick det för de araber som lämnade landet Israel under arabstaternas anfallskrig 1948?
De som lämnade landet under kriget beräknades till ca 700 000. Lika många valde att stanna kvar. Av de 700 000 som flydde beräknas cirka 30 000 vara kvar livet idag men ändå räknas de vara 5,4 miljoner flyktingar idag. Hur är denna räkneoperation möjlig?

Hur lever de idag?
Hur ser världen på detta?
Men många av er vet.

De har tagit de utslänga judarnas plats, där i länderna varifrån judarnas slängdes ut. De är andra klassens medborgare och de väntar på att bli utslängda när alla de som drivs av hatet mot judarna har nått sitt mål - Gud förbjude – att utradera Israel. Men detta kommer inte att ske för vi judar har ärvt landet som Simcha byggde och vi har ärvt vissheten om vilket öde som skulle drabba oss – och det kommer vi aldrig att tillåta.

De som flydde från den nybildade staten Israel, och deras efterkommande, används än idag som brickor i ett cyniskt politiskt spel. De ärver flyktingskapet för att myten om dem skall bestå och de tittar avundsjuk på de som stannade kvar i Israel. Det är de som är de enda fria araberna i hela Mellanöstern.

Men om detta tiger västvärlden och FN – de som ständigt lägger skulden för allt på Simcha och hans ättlingar - flyktingarna som försvann – våra hjältar.

onsdag 8 juli 2015

Måtte Gamla aldrig falla igen

Så var jag där igen - i Gamla uppe på Golan- jag kör ett par mil på en oändlig raksträcka där i närmast ökenlandskap och plötsligt så öppnar sig en oändligt vacker klyfta med Israels största vattenfall och grönskan och utsikten ned mot sjön Kinneret (Gennesaret) och sedan gamarna - alla dessa vackra gamar som kommer så nära som 50 meter ifrån oss - vilka fåglar, så ståtliga och så kraftfulla och på andra sidan klyftan nästen med ungar.

Detta är ett naturreservat, säger fågelexperten där, tar fram kikaren och räcker till oss så vi kan se fågelbona och ungarna i dem.
- Kom, sa han, fågelexperten. Han tog oss till en stor bur och därinne fanns ett antal falkungar. - Håll en, sa han. - Vi föder upp dem och släpper dem. Folk ringer när de hittar övergivna ungar och vi vårdar dem och sedan släpper vi dem.
Så vackert, så ljuvligt.

Sedan - promenaden, i värmen, ned till Gamla, staden som romarna intog år 68 efter intensiva strider. Strider där romarna fick använda all sin slagkraft för att vinna. De förlorade flera slag och mängder av soldater men till slut höll inte fästningen emot mer och 5000 judar kastade sig nedför berget till en säker död, för att inte hamna i romarnas händer.

I 1900 år visste vi inte var staden låg men 1968, året efter Sexdagarskriget hittade vi den igen och grävde ut delar av den.
Nu finns den där - med delar av synagogan kvar, två Mikvaot (mikva = rituellt reningsbad), oljepressar, delar av byggnader och murar mitt uppe på kammen av berget, mitt i ravinen. Gamla - gamal - kamel - så ser kammen ut.

År 67 i Gamla - en av de absolut sista utposterna innan vi tappade landet. I exakt 1900 år har vi väntat på att få tillbaka Gamla och vårt land.

I 1900 har vi varit på flykt och var vi än har slagit oss ned har vi byggt vår synagoga, vår mikva, vår begravningsplats och precis som då - exakt som då, använder vi mikvan som rituellt reningsbad, synagogan som lärosal och som gudstjänstlokal - precis så som vi har gjort överallt där vi har slagit oss ned sedan dess - och nu har vi Gamla igen - och måtte Gamla aldrig falla igen.

De 40 fraktioner av galningar som slår ihjäl varandra och alla oskyldiga där tre mil bort i Syrien - de som hatar varandra - men hatar oss ännu mer; vi judar som har kommit tillbaks och upprättat Gamla igen. Vi släpper aldrig den ifrån oss igen - aldrig - hellre kastar jag mig själv utför stupet än att ännu en gång vandra omkring på jorden och buga och bocka och anpassa mig och drömma om att återigen få leva det liv vi judar vill leva - som fria människor i ett fritt land, där gamarna flyger och falkungarna vårdas och där vi inte behöver vara rädda för att bära en kippa eller en davidsstjärna.

Landet som alla älskar att hata, landet som måste stå emot och samtidigt vara ett öppet och välkomnade land, där mitt i ett hav diktaturer och förtryck.

Detta pyttelilla land, vårt land, judarnas land, det enda land i mellersta östern där muslimer och kristna och judar lever tillsammans under samma lag med dess rättigheter och skyldigheter.

Det enda land i mellersta östern varifrån muslimer inte flyr till Sverige och söker asyl och där de kristna ökar i antal.

tisdag 7 juli 2015

På Golan - och om Ship to Gaza

Var uppe på Golanhöjden och tittade ned på delar av Syrien som låg några kilometer bort. Där pågick artilleribeskjutning  och luftvärnseld - som skjuts horisontellt - vi såg det pågå nedanför oss; rätt in i byarna därnere. 40 olika fraktioner som bekämpar varandra och den syriska armén - jag blev illamående.

Jag läser samtidigt om hur Sverige förfasas över att Ship-to-Gazas lilla båt hänvisas till Ashdod för omlastning av sina produkter som sedan förs  in i Gaza - omlastning!! Båten ifråga innehåller inga produkter alls, eftersom de ombord vet om det som de och så många i världen försöker dölja - eller ignorera - nämligen att intransporten till Gaza är en ständigt flöde av produkter av humanitär karaktär - och detta gör mig än mer illamående - varför dölja sanningen?

Vem förser de lidande människorna i Syrien med förnödenheter? Ingen! Varför?
Den som vill läsa om trafiken in i Gaza rekommenderas att läsa www.cogat.idf.il
Vad kan vi läsa där? Jo, att under veckan som gick körde 1366 fullastade lastbilar med 32.740 ton med förnödenheter över gränsen.
Detta gör alltså en lastbil var 5:e minut - 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan - 365 dagar per år - eller 194.880 kg/timme,  per timme - samt 5 miljoner kubikmeter gas per år och 125 MW el per dag. Per dag. Utan kostnad för Gaza. Ni kan läsa om den sjukvård man erbjuder Gaza-borna - och om operationer som görs i Israel etc.

Detta är häpnadsväckande - ty regimen - terroristorganisationen Hamas - i Gaza, har bara ett stort uppdrag på sin agenda: utrotandet av människorna i Israel. Inte sin befolknings väl, nej, utan utrotning av människor i landet invid, och varför? För att de är judar. Att 1,7 miljoner av de boende i Israel är muslimer och kristna är väl smällar man får ta, verkar de resonera, och ständig raketbeskjutning av just Ashdod är en del av deras terror.

Egypten har stängt sin gräns och skapat en buffertzon på flera kilometer och utöver detta vattenfyllt hundratals med tunnlar, och i en säkerhetszon raserat otaliga hus för att förhindra smuggling och angrepp in i Egypten.  Det var också där Hamas tog in alla de vapen de använder i offensivt syfte - nämligen att terrorisera Israels befolkning.

Blockad??

Att förse sina fiender med allt de behöver men förhindra införsel av alltmer avancerade vapensystem från Iran är vad allt detta handlar om. Jo, blockaden är en begränsning av införseln av varor till Gaza, men vad räknar Hamas med - att Israel aktivt skall medverka till till sin egen utrotning?

Att hjälpa befolkningen i Gaza på det sätt som Israel gör, och att hjälpa till att underminera för terrorgrupperna att använda landremsan till just terror - så hjälper man befolkningen - men se det går inte an verkar världen, och särskilt Sverige och Ship-to-Gaza, tycka. Ship to Gazas enda syfte är polarisering och förstärkning av konflikten - inte samförstånd och försoning - och svensk media går på dessa gapande, skrikande svenska terroristkramares propaganda istället för att se på rena fakta.

Att Gaza skulle kunna utvecklas och bli ett rikt område om man istället valde samarbete och försoning - det nämns inte; det är inte intressant.

Jag kan inte se detta som något annat än hat mot judar och Israel och ingenting annat. Hat, hat och åter hat, där befolkningen i Gaza används och utnyttjas som en ursäkt att bedriva detta hat vidare. Terroristkramarna bryr sig lika lite om befolkningen i Gaza som Hamas. Men massmord på judar, anser de, det är lösningen.

När jag lämnar gränsen mot Syrien tänker jag alla de hundratals krigsoffer som i hemlighet har fått vård inne i Israel - gratis avancerad vård - av humanitära skäl. Som ett sätt för israeler att försöka hantera de känslor som rörs upp när man tittar över gränsen och ser den övergivna, den våldtagna civilbefolkningen som ingenting annat vill än att få leva sina liv i lugn och ro men som har övergivits och är utlämnade åt alla dessa galningar som slåss för någonting de själva inte längre vet vad om.

Ship to Syria - nej då - araber som slår ihjäl araber? Who cares?! Inte terroristkramarna och kommunisterna ombord på Ship to Gaza inte. De sitter bekvämt tillbakalutade på flyget tillbaka till Sverige (biljetterna betalda av israeliska skattemedel) till ett land i periferin där media väntar på deras känslosamma berättelser om hur judarna har behandlat dem - samtidigt som barnen där på andra sidan gränsen - vid Golan fortsätter att skadas, våldtas, mördas och svälta ihjäl.

Jag kände mig spyfärdig - men jag känner mig också så stolt över att Israel - judarnas land - håller fast vid det som är det judiska fundamentet - värnandet om livet.

fredag 3 juli 2015

Vår "överdrivna" rädsla överträffas återigen av verkligheten


Om världen bara lyssnar på oss – vi svenska regeringspolitiker – så löses konflikterna.
Vi vet ty vi är ett land som lyckats tygla öppet hat.
-Ni är fredsskadade, sa George Klein, professor, författare och överlevande från det naziockuperade Ungern.
-          Ni tror att historien består av fred och däremellan liggande krig, men nutidens Sverige är ett undantag i historien, för det är krig och däremellan liggande fred som är människans historia. Att Sverige sedan två hundra är ett undantag är inget negativt och det beror på många unika omständigheter. Men ni lär er snabbt när ni måste, eftersom ondskan kräver ett annat förhållningssätt - annars går ni under.
Hatet som riktades mot mamma under Förintelsen– riktat mot henne för att hon var den hon var - en judinna- – är inte rationellt och löses inte rationellt.
Att vara oenig om något klart och rationellt definierbart kan lösas med förhandlingar och fredsavtal. Detta gäller exempelvis var landgränser skall dras. Men det går inte med det icke-rationella hatet. Det gäller att förstå skillnaden.
Denna icke rationella hat av ondska inte är förhandlingsbar och är inte något man försonas kring och sedan går vidare.
Jag som son till överlevande ifrån Förintelsen vill inte höra våra politiker vurma för de som valt att döda och lemlästa.
Jag vill inte att de skall göras till offer.
Jag vill se de lemlästade få upprättelse.
 Jag vill att vi lyfter upp de våldtagna och visar dem vår respekt och vår innerliga önskan om  deras upprättelse.
Ondskan de har drabbats av kan bara övervinnas genom att den krossas. Krossas för att man ska kunna skapa ett klimat där de som verkligen vill försonas och gå vidare får möjlighet att göra detta.
Det var så de allierade tänkte under andra världskriget. Vi måste krossa nazismen – de förhandlar vi inte med, för de är inte rationella i sitt hat mot dem som de bestämt sig för att hata – vi måste krossa det nazistiska samhällets alla strukturer och sedan satsa på de människor som vill bygga ett samhälle vilande på rationella principer och en liknande etisk grund som resten av västvärlden.
Sedan kan vi förhandla och utveckla och försonas.
Det är det öppna föraktet som gjorde att alla judar i Mellanöstern utvisades från arabländerna på 1950-talet och det är i det öppna föraktet som Förintelsen ägde rum i Europa – och det är det öppna föraktet som gör att k-pist beväpnade poliser nu skyddar våra judiska institutioner i Sverige idag, 2015.
När ska politikerna i detta land förstå detta?
Israel har inte råd att tro på att motståndaren kanske vill skriva på ett papper och försonas när det kan vara så att det är representanter för det öppna hatet som är dess motståndare.
Hamas, Hizbollah, IS, Iran, Syrien och många gånger PA i  Nablus är tydliga med sitt hat och att något papper om fred och försoning aldrig kommer skrivas på. De har sin egen agenda – det eviga hatets agenda.
De som utför terrordåd i Europa mot oss är lika tydliga. De skräder inte orden.
    Vi föraktar er därför att vi bestämt oss för att förakta er
Jag som jude i Sverige litar inte på att våra politiker förstår att hatet mot oss är klassisk antisemitiskt hat.
Det handlar om mitt och min familj och mina vänners överlevnad. På riktigt. Inte på skoj.
Det är skarpladdade vapen våra poliser har och de har sett några av sina kollegor skjutas. Senast fem stycken av dem i Köpenhamn.
Vår ”överdrivna” rädsla har återigen överträffats av verkligheten – än en gång – och om vi inte kan se skillnad på rationellt och icke rationell ondska är det samhälle vi har fått ärva, över.
Vi har lärt oss den dyrköpta läxan. Vi judar viker oss aldrig.
Vi judar kan dö för Israels bevarande. Det enda land vi kan lita på och som mycket tydligt förstår skillnaden mellan fred och död.