söndag 26 april 2015

Konsten att förminska - eller hur svensk TV jämför en asylsökande med en överlevande från Förintelsen

Tittade på TV2 häromdagen. De sände ett program om de överlevande från Förintelsen, de som kom med båt från Danmark till Malmö den 28 april 1945. Med närbilder på dem, med försök att identifiera dem, sätta namn på dem. Vad hände med dem? Vart tog de vägen? Vad hände sen?

Jag letade efter min mamma, som jag alltid gör när jag ser dokumentärfilmer från denna tid och jag gjorde det ju också även om jag vet att hon kom den 3 maj 1945 - med samma båt - tänk om hon fanns där ändå, jag måste ju kolla. Finns det fler filmer? frågar jag mig, de var ju ändå så pass få och det de hade överlevt var så obegripligt barbariskt.

Att de var i Sverige, det land som skulle ge dem deras namn tillbaka, det visste de inte. De hade inte flytt, betalt pengar för att få möjligheten att komma iväg, de blev bara gripna och ivägskickade till döden. En död som dessa människor som nu kom till Sverige, mirakulöst undkommit. Den död de lurade men inte visste hur. De överlevde som min mamma, månader av daglig uppställning nakna inför SS-mannen som pekade på de som skulle dö just denna dag, det eviga dygnet runt-arbetet med att ta hand om de mördades kläder, sortera, sortera, sortera - 20 meter ifrån gaskamrarna. Sorlet som övergick i skriken, dödsångesten, sedan tystnaden och därefter röken när människorna eldades upp. Lukten av bränt kött och den bottenlösa förnedringen. Hur kunde man överleva något sådant?

Men några gjorde det. Min mamma gjorde det. Och så kom hon och andra överlevande till Padborg i Danmark.  Efter 14 i månader i helvetet och nu de vita änglarna - danska röda kors-ungdomar - som gav dem mat och värme - fanns det verkligen en värld bortanför förnedringen? För dem - de 1 på 1000 som överlevt Auschwitz-Birkenau - det verkade så osannolikt  - och sedan båt till Malmö.

Sverige. Vad då - räddade? Var de räddade? Bäst att vinka in i kameran  eftersom de förväntades göra det - le, se glad ut. Le - du lever ju, du är fri.
men vänta nu - när man närmar sig slutet på resan blir bilden en annan.
En asylsökande går av båten i Neapel efter tre dagar på Medelhavet.

Vad vill TV2 säga?

Att människors längtan efter ett bättre liv där de betalt en massa pengar för en överfart i fartyg de tror är säkra och där där deras längtan cyniskt utnyttjas av onda människor - människosmugglare - som medvetet utsätter flyktingarnas liv för livsfara - kan jämföras med de som kom 28 april 1945 som en människospillra som överlevt det största brottet i mänsklighetens historia?
Ja, jag tror faktiskt det är syftet med programmet Jo, jag tror faktiskt det - jag tror de gör det medvetet Jag klarar inte av det! Jo, ondska finns. Den fanns innan Förintelsen och den fanns och finns efter Förintelsen - det är hemskt det som händer idag och det är oacceptabelt - och inget lidande kan jämföras med någon annans lidande - men jag vägrar att acceptera att de räddade från den 28 april 1945 ska användas för svensk TV's egna och högst politiserade och konstruerade syften - det är ju detta TV2 gör här - och det är så kränkande och så lågt.

Det enda de två berättelserna har gemensamt är att människorna som berättas om i dem åkte båt. Ingenting annat. Inget!