fredag 30 augusti 2019

Visselpipa

- Vem är det som visslar? sa den ena efter den andra.

- Har ni hört den, visslan? Vi har hört den förr. Vem är det?

Men ingen hade aning vem det var och vad det betydde.

Så sa mina kompisar när vi hade en Olympiad där på innergården mellan hyreshusen. Det fanns gräs och det fanns sandlådor av varierande storlek och där fanns möjlighet till längre eller kortare löptävlingar.

Jag var duktig och älskade dessa tävlingar. Jag älskade sport och jag drömde mig bort till stora tävlingar och stor publik och tystnaden innan jag gjorde världsrekordförsök på längdhopp eller löpning som var min grej; långdistanslöpning. Sedan, jublet när jag sträckte handen i luften i segergesten!


Jag var duktig på sport. Det var liksom min grej. Jag var oerhört uthållig. Jag visste inte hur man gjorde för att ge upp och då jag alltid cyklade och promenerade så hade jag god fysik. Jag stod i mål i fotboll och jag var fullständigt orädd och slängde mig framför fötterna på motståndaren. Hur många gånger jag fick en spark i huvudet vet jag inte.

Kast med liten boll äskade jag. Kastade minst 50 meter. Det enda jag önskade var uppbackning från mina föräldrar. De var liksom aldrig där och känslan av att vara osedd sved i hjärtat - men jag visste ingenting annat.


Jag visste vem som blåste i pipan och varför.

Det var min mamma som ville att jag skulle komma in och äta. Jag visste också att jag hade ungefär 10 minuter på mig att hitta en ursäkt att kunna lämna tävlingen även om den var i sin mest intensiva fas. Efter 10 minuter skulle visselpipan ljuda igen och tävlingen stoppas för en ny undran över det återkommande visslandet. En låg ton, ungefär samma som den som användes vid vår sommarstuga när korna skulle komma in för mjölkning. Var det samma vissla? Var just det ljudet extra genomträngande? Hade hon hört visselpipor på andra ställen? Hur kom hon på att man kan få sin vilja igenom om man blåste i en visselpipa? Det fanns liksom ingen förklaring till varifrån hon hade förstått makten i att använda en visselpipa och att den krävde lydnad för om man inte lydde skulle det få konsekvenser.

De andra föräldrarna kom och tittade på och hejade, hämtade sina telningar eller ropande på dem ifrån fönstren, det var liksom okej.Det enda som hände mig var visselpipan som visslade och sa på bruten svenska: Stefan, kom in och ät. Skynda dig för maten är varm - och om 10 minuter kommer den andra visslingen. Den andra visslingen och dess konsekvenser hade jag inte klarat.Den andra visslingen hade avslöjat mig för då hade pojkarna hört varifrån den kom och rusat dit och jag hade svimmat och fått leva resten av livet med skammen och skratten.


Jag tackade Gud varje gång för de buskar som skymde sikten till vårt kök och att vi bodde på  bottenplanet.

Måste du blåsa sa jag till henne. Jag kan ju inte bli kissnödig varenda gång vi tävlar och sedan inte komma tillbaka igen. Måste du blåsa. Jag vet att jag måste äta men kan du inte komma ut och hämta mig.

- Jag vill inte gå ut, sa mamma, jag kan inte gå ut.Inte idag men kanske imorgon. Hon sa det vänligt och med innerlig värme. Hon förstod hur viktigt det var för mig men det fanns liksom inget annat alternativ för henne.

- Ät nu, sa hon. Och jag åt.

Imorgon tänkte jag, imorgon kommer hon ut och hämtar mig och då kommer hon att titta när jag blir olympisk mästare i långdistanslöpning,men morgondagen kom aldrig.