fredag 27 maj 2016

Bära kippa och tallit katan

Sedan ett år så bär jag kippa och tallit katan.
Jag bär kippa därför att jag måste.
Jag bär kippa därför att det är en del av mitt sätt att leva och för att jag vill försöka leva ett bättre liv.
Kippan är ett  hjälpmedel för att allt i livet ska få sina rätta proportioner.

Bärandet av kippa har vuxit fram och enligt halacha (judisk tradition/lag utvecklat från Torah) är det rätt att bära kippa för att påminnas om vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Samma funktion har tallit katan - i Torah står det att när vi bär ett klädesplagg med fyra hörn så ska det i hörnen finnas fransar som ska påminna oss om de mitzvot (regler) som styr våra liv och som jag har underställt mig att försöka följa. Det är ett medvetet val som jag har gjort. Det judiska livet är uppbyggt kring de 613 regler Gud har bett oss att följa för att därmed kunna kommunicera med oss 24/7. Dessa regler finns till grund för allting i den judiska världen och är det fundament som har gjort att vi är ett levande folk efter 4000 år. Regler som hjälper oss att manövrera i livets alla möjliga och omöjliga skeenden. Vår matregler ingår här, förhållandet till medmänniskan, våra djur, förhållandet till sexualitet och så vidare.

I Sverige finns endast 15 000 judar. Det är endast en bråkdel som offentligt bär sin kippa och det är endast män som enligt traditionen bär kippa.
Man måste ju känna sig bekväm med ett klädesplagg.
Jag upplever att jag skärper mig och försöker tänka efter och försöker lära mig mer kring det judiska sättet att förhålla sig till livet.
Så till den stora frågan som alla frågar!!
- Hur reagerar omgivningen i den mån de nu reagerar?
Svaret är, att de reagerar.
Det är märkligt, men inte förvånande att ett litet oansenligt tygstycke väcker sådan uppmärksamhet.
Hela världen är fylld av symboler - från kepsar, T-shirts, sjalar, stora och små bilar, klädesplagg och ja, jag vet inte allt - ingen tycks bry sig - men en litet runt tygstycke på huvudet - det reagerar folk på.
Det finns många skäl.

När de första mörkhyade invandrarna kom till Sverige reagerade folk. De reagerade oftast på grund av ren nyfikenhet, då mörk hudfärg var okänt här eller om det var känt var det få som faktiskt hade sett en mörkhyad person. Det fanns naturligtvis fördomar knutna till hudfärgen och det kom ju också fram.
Samma med kippa.
De som bryr sig uttrycker oftast tacksamhet över att någon faktiskt törs bära kippa. Detta säger ju en hel del om klimatet i Sverige idag.

Det har blivit många samtal med präster, pastorer och oftast aktiva inom frikyrkan som känner stor glädje över att se att det finns personer som törs visa sin identitet öppet. De beskriver den kyla som finns inom Svenska kyrkan mot judar som oftast uttrycks i hat mot staten Israel. Många känner sig ensamma och utanför och har svårt att orka stå upp för den judiska staten. Frikyrkligt folk har ofta en positivare grundsyn på judar och Israel men känner sig vilsna i debatten där just hatet mot Israel och därmed mot oss judar, är politiskt korrekt.

Negativa reaktioner då? Ja, det räcker med en galning för att livet ska ta slut och jag har mött flera galningar. De är nästan alltid av utomeuropeiskt ursprung och det är blickar, glåpord och spott. De verkar först vara förvånade över att jag bär min tygbit men känner sig osäkra på hur de ska/borde reagera. Nu är jag ändå 187 cm lång, halvgammal men hyggligt tränad så därför det finns en tröskel för dem att passera.
Vid två tillfällen har jag hotats såpass allvarligt att jag har varit rädd för var det ska sluta. Jag bär därför numera alltid spray för min egen säkerhet.
Så är det med det.

Jag är medveten om att jag utan att mena det är en symbol för både judenheten och Israel och jag är medveten om att jag också bedöms utifrån mitt sätt att vara.
Jag kan dock inte tänka på det.
Jag bär inte kippa för att provocera utan för att jag vill göra det och jag kommer att fortsätta att göra det så länge jag vill.
Jag är samtidigt väl medveten om att toleransen mot oss är mycket liten och jag är tyvärr rädd för att möjligheten att utöva ett traditionellt judiskt liv här i Sverige begränsas alltmer och jag är rädd för att det inom en snar framtid blir omöjligt att öppet visa sin tillhörighet till den judiskt religiösa traditionen.

Jag hoppas att jag har fel och det är upp till er där i majoritetssamhället att våga stå för ett samhälle där tolerans och samarbete är verktygen för att leva tillsammans - och där polarisering och förenklandet av svåra frågor till rätt eller fel inte ska få en större plats.

måndag 9 maj 2016

Landet öster om väst och väster om öst

Landet öster om väst och väster om öst men också landet utanför - men därmed även i centrum.

Kom till Israel för att kolla förutsättningarna för att flytta.
Ibland blir det inte som planerat: Människan planerar och Gud ler.
Hamnade på sjukhus och senare hos sjukgymnast.
Kunskapsnivån är inom sjukvården är som i väst men byråkratin som i öst - but who cares - det första ordet man lär sig är: Savlanut - ta det lugnt - och "gam ze javor" också detta ska passera.
Fick tid att tänka samt att fundera över det faktum att vi - jag och min fru - är här under tre nya judiska helger.
Jom Hashoa (åminnelsedagen för Förintelsen), Jom Hazikaron (åminnelsedagen för de 22 447 stupade) och Jom Ha'atzma'ut (Israels nationaldag). I två tusen år har det judiska folket levt utspridda utan hemland.
Vi har kämpat för att bli accepterade och en del av de nationer vi har bott i.
Periodvis har det verkat som att det har fungerat. Varje generation av judar har dock blivit chockerade och överraskade över att det inte fungerar. På vissa platser under vissa omständighet - ja - men temporärt.
Vi har testat att isolera oss, integrera oss, assimilera oss.
Vi utbildar oss.
Vi blir officerare, tjänstemän, arbetare, läkare.
Vi bygger skolor, sjukhus.
Vi gör allt för att bli accepterade - men det fungerar inte.
Varje generation lär sig detta.
Förintelsen i Europa är det slutgiltiga beviset på detta.
Alla judar gasades ihjäl oavsett strategier - vi vet nu att det är en chimär att tro något annat än att vi får leva i världen enbart på godtycke av majoritetssamhällets inställning - vad vi tycker är irrelevant.
Det gör ont att förstå det - mycket ont.
Jag är en oerhört privilegierad jude för jag lever i en generation judar som får uppleva lösningen på detta - staten Israel - judarnas egna land - mycket litet men ändå vårt.
En nagel i ögat som irriterar många.
Varför?
I två tusen år har längtan om ett eget land varit en dröm - en hägring - det är det inte nu längre.
Detta land är uppbyggt av de till synes underkastade, förlorarna, de undergivna, de utskrattade, de hånade. 
Men allt är inte som det synes vara. Landet byggdes av de överlevande från Förintelsen, de utslängda från arabvärlden och de etiopiska isolerade judarna - och nu skrattar ingen längre.
Vi tar vår plats på scenen och detta fixar inte västvärlden och i synnerhet inte arabvärlden.
Judar ska inte sticka upp.
Judar ska man möjligtvis tycka synd om, klappa på huvudet - judar ska man hata och slå ihjäl och sedan klappa på huvudet igen.
Israel säger, sorry, gilla läget - 
men världen gillar inte läget.
Därför gråter vi och hedrar de 22 447 som har dött för vår frihet och därför firar vi dagen efter detta, vår frihet - för så har vi alltid gjort.
Vi protesterar genom att prioritera livet men vi är beredda att dö för vår Gud och nu också för vårt land.
Detta måste var och en av oss hela tiden bli påminda om eftersom de tankemönster som lett till handling mot oss är mer tydliga än någonsin och önskan om att - Gud förbjude - förinta oss, fortfarande lever i allra högsta grad.
Vi vet detta och vi vet också att ingen kommer till vår hjälp när den behövs - vi måste göra jobbet själva - och vi gör jobbet och kommer att göra jobbet - det påminns vi om denna vecka och detta måste vi påminnas om varje dag.
Slappnar vi av för ett ögonblick så kommer historien att upprepas.
Det är endast verkligheten som har överträffat vår paranoja av att vara utsatta.
Landet som ligger öster om väst men som ligger väster om öst och som därmed ligger i centrum för all uppmärksamhet - landet som till ytan inte större än Jokkmokks kommun - men som i nyhetsflödet verkar vara en gigantisk nation - och det är vi, enbart för att vi finns.
Judarna tar sin plats och överger den aldrig - det är det vi påminns om denna vecka - för något alternativ finns det inte.