fredag 27 mars 2020

En virtuell Seder

 

Det judiska sätt är att träffas, att dela allting, att stötta, att fira tillsammans och att sörja tillsammans.  Vi möts i alla livets svängningar och fester.Det är en grundpelare av judisk moral.Vid begravningar och i vårt sätt sörja är just gemenskapen det centrala temat. Till judisk begravning och sorgeperioden efter bjuds man inte in, man kommer och deltar. Vi är ett folk, och vi lever och vi dör i gemenskap.
Coronan är dess motsats. Vi är beordrade in i ensamhet. Bröllop, Bar Mitzva, studier och gudstjänster är inställda. Vi måste vara solidariska och stoppa spridningen av en dödlig sjukdom men vi måste också upprätthålla vårt sätt att leva på det sätt vi har gjort i 4000 år. Vi lever i vår historia och det är detta som ger oss vår identitet och vi är förpliktade att  följa våra traditioner.
Hur löser vi detta dilemma?

Vi är en grupp människor om träffas en gång i veckan för Torah-studier. Igår kväll hade vi studierna virtuellt.
Vi sitter Shiva (sorgevecka efter en avliden) virtuellt, begravningen var om inte virtuell för de flesta, så med mobil till dem som inte ville eller vågade delta.
Synagogorna är stängda, så även de ortodoxa, och studiesalarna i de ultraortodoxa områdena är stängda.
Vi ber utomhus, högst tio män med minst två meters lucka emellan och man måste meddela i förväg om man tänker medverka.

Snart är det Pesach, vilken är en av de största högtiderna ,då vi alla samlas under en hel kväll och där temat är befrielsen ur Egypten - och att vi nu samlas som fria människor. Vi som en gång har varit slavar och nu är fria har ett särskilt ansvar för de förtryckta idag.
 Jag och min fru ska  fira Seder (som tar flera timmar) virtuellt, tillsammans med en familj som vi var bjudna till. Maten vi ska äta levereras till vår dörr och vi läser, äter och sjunger tillsammans.

För bara ett par veckor sedan hade detta varit otänkbart. Något fullständigt surrealistiskt, något ogripbart, något bortom det möjliga att kunna föreställa sig - men nu är vi där.
Vi är förenade bortom våra låsningar i olika religiöst tänkande och utförande, vi är förenade i att besegra en gemensam fiende och vi kommer att förenas under Pesach - och än en gång kommer vi att tacka Gud för att vi är fria människor i ett fritt judiskt land.

Vilka konsekvenser detta får vet vi inte. Vi får se framtiden an  och vi kan bara gissa - men att det kommer att leda till något större och bestående är jag personligen fullständigt övertygad om.
Människans liv är ovärderligt och Guds plan för oss är för evig - och som vanligt hittar vi vägar att upprätta våra förpliktelser.

fredag 20 mars 2020

Dr Hint behandlingsrum 7


 Det fanns en tid innan Coronan, även om det var länge sedan, och om vi klarade av Dr Hint så  klarar vi , för tusan, av allt.

Tandreformen var absolut nödvändig med den bedrövliga tandstatus , som bland annat  jag hade.
Jag är glad över det engagemang som fanns för oss födda på 1950 -talet men om något ska bli helt bra måste alla delar hänga med och det gjorde de inte. Antalet vakanta tandläkartjänster i folktandvården var runt 10–20 procent under 1950- och 1960-talen och många tandläkare var inflyttade från andra länder. Som ett exempel var omkring en tredjedel av tandläkarna folktandvården födda utanför Sverige år 1955.

Jag tillägnar mitt lilla blogginlägg min tandläkare Håkan Fällström, som gick vidare allt för tidigt i en akut sjukdom. Tack Håkan, du fick mig att våga fixa mina tänder och för evigt få bort skräcken för din profession 


 Bildresultat för tandläkarstol på 1960- talet


"Dr Hinz behandlingsrum 7"
Signalen och utropet hördes först lång bort i de andra väntrummen och sedan i mitt väntrum: 
”Stefan Lindmark, Behandlingsrum 7, Dr Hint”
Jag minns hur högtalaren såg ut, dess färger och ljudet och samma mening varje gång: ”Stefan Lindmark, Behandlingsrum 7 , Dr Hint"

Hjärtat slog fort, andningen likaså, munnen som var helt torr och benen som vek sig under mig när jag skyndade mig till behandlingsrum 7. Befria mig, någon!! Stolen, tandsköterskan som tittade medlidande på mig och som ställde sig två meter från tandläkarstolen och så tystnaden och så öppnades dörren och så rusade han in, Dr Hint, medelålders, halvfet och genomstressad och så ordern: Gapa. GAPA - och jag gapade och så den remdrivna borren och lukten och värmen som gav smärtan, den intensiva smärtan och mitt stora svara hål med de trasiga tänderna som tvingade mig att uppsöka Folktandvården där i centrum , vecka ut och vecka in. 
"Dr Hint, behandlingsrum 7"
Du tillhör den förlorade generationen, sa Håkan till mig, min tandläkare där tjugofem år senare, när jag förklarade hur rädd jag är för tandläkare och att det är därför jag har låtit mina tänder, om inte förfalla men, ja, de är ju inte i bästa skick. 
- Du tillhör den förlorade generationen, sa han igen. Du förstår, efter kriget hade Sverige bra ekonomi och nu skulle den stora tandvårdsreformen genomföras fullt ut. Nu skulle vi barn och efter hand också vuxna får en bra tandstatus och så expanderade Folktandvården som det hade beslutats om 1938. Man byggde stora kliniker och utrustning och så gick ordern ut till alla barn att nu ska ni få god tandstatus. En liten brist fanns det dock: tandläkare. Oops! 
Så varför inte vänta sig till storebror Tyskland och köpa deras tandläkare, dessa preussiska militanta effektiva tandläkare, för här behövdes det organisation och effektivitet och namnet Folktandvården, ja det passade så bra in i Folkhemmet, storebror som bestämde över vårt allt.
Så dr Hint, var en av de tyska tandläkare som kom och lagade våra tänder, tänderna blev nog bra men vi, bärarna av dessa tänder, blev i traumatiserade för alltid. 
Dr Hint jobbade på ackord. Han fick betalt för antalet patienter han hade. Så Dr Hint rusade från behandlingsrum till behandlingsrum och tandsköterskorna stod i givakt när han skrek: GAAAPA, det enda svenska ordet han behövde lära sig.

- Får jag fråga en sak: fanns det möjligheter till att bedöva tanden hos en skräckslagen ensam tioåring som bara vill fly och gömma sig under bordet bredvid tandsköterskan som stod i givakt? 
- Javisst fanns det, men då var han ju tvungen att vänta i några minuter innan bedövningen hade effekt och då skulle antalet patienter han hann med att minska radikalt och därmed hans lön.
En generation små barn som, i alla fall i mitt fall, ensam tvingades genomlida dessa tortyrliknande upplevelser, så Coronan ,vi fixade dr Hint , så vi kommer att fixa dig också.

onsdag 22 januari 2020

Tredje generationen Agnes



Jag är morfar.Livet går vidare. Flickans namn är Agnes
Det blir tredje generationen Agnes.







Agnes nummer två är min yngsta dotter. Hon har sitt namn som andranamn.Hon är nu vuxen och väl medveten om sitt arv



Agnes nummer tre föddes i Hajdudorog 1934. Hon var dotter till Isak och Ilana Kelemen och hon var föräldrarnas sjätte och sista barn. Agnes' syskon hette Erzebeth, Julia, Eva, Lazlo och Katalin.
De växte upp i den där gudsförgätna lilla byn i östra Ungern, långt ifrån den värld vi känner idag.
Här hade en judisk gemenskap vuxit fram under den berömda rabbinen Samuel Frank, som än i dag har följare i Bnei Brak i Israel. Under 1870 var 8,4% av befolkningen i Hajdudorog judar vilket var över 700. Efter rabbinens död minskade den judiska befolkningen och vid folkräkningen 1941 var de 321 stycken.

Det var svåra tider och 1942 skickades 60 unga judiska män iväg som slavarbetare och ingen av dem återkom. Judiskt liv var i praktiken borta i och med detta men det visste man inte eftersom förhoppningen då fanns om att alla skulle återvända.
Mitt i detta växte Agnes upp. Hennes pappa var känd som en mycket fattig men också som en ärlig man. Agnes mamma Ilana var navet som familjen snurrade omkring. De var ortodoxa judar som följde Torans regler och de höll strikt kosher. Maten lämnades på fredag kväll till bagaren som stoppade in dem i sin ännu varma ugn och under resten av shabbat kunde familjen komma och hämta sin varma mat. Man tände inte eld på sabbaten men tack vare att bagarens ugn alltid var varm så fick de äta varm mat även under vilodagen. Familjekretsen var stor och bestod av cirka 70 personer. Man livnärde sig på enkel handel och genom yrken som skräddare, bagare och andra hantverk.

Agnes började sin sexåriga skolgång 1940 i den lokala skolan i Hajdudorog. Hennes storasystrar Erzebeth och Julia flyttade till huvudstaden Budapest för att försörja sig och resten av familjen och storasyster Eva och storebror Lazlo följde snart efter. Kvar fanns Agnes och hennes nästan jämngamla syster Katalin. Jobb fanns inte i byn och familjen förlitade sig på att de vuxna barnen skickade pengar varje månad.

Den 19 mars 1944 invaderade Nazityskland Ungern. Man ockuperade landet av en enda anledning - för att mörda den sista kvarvarande intakta judiska befolkningen i Europa. Man skred snabbt till handling - det var nu som förintelseindustrin stod på sin absoluta topp.
Redan i maj 1944 upprättades ett ghetto kring synagogan i Hajdudorog där 350 människor från den lilla staden och omgivande byar, stängdes in och den 17 juni samma år förflyttades dessa till Debrecen där de trängdes ihop med andra människor från byarna runt omkring. Fyra kvadratmeter yta för var och en. Ett rum för en hel familj. Här bodde Agnes tillsammans med sin syster Katalin och resten av sin familj utan att veta vilket öde som väntade dem. Den 8 juli 1944 sattes de på ett tåg och under svåra umbäranden transporterades de därefter till Auschwitz-Birkenau där de vid framkomsten tvingades att gå den korta biten upp till gaskammaren där de sedan mördades. Agnes och hennes syster Katalin tillsammans med sin mamma Ilana och pappa Isak blev alla mördade och de brändes därefter upp. Askan ifrån Agnes' lilla kropp spreds sedan ut tillsammans med resten av hennes familjs aska, på åkrarna i omgivningen.

Min mamma Erzebeth, Agnes' storasyster, tackade Gud för att hon inte behövde se sin familj gå in i gaskammaren, och för att hon inte hittade några av deras ägodelar ty Erzebeth jobbade 15- 20  meter ifrån den gaskammare och det krematorium där hennes familj mördades. Erzebeth, min blivande mamma, sorterande kläder från de mördade och hon såg och hörde de dödsdömdas ångestskrik när gasen släpptes på och hon hörde tystnaden därefter. Om och om igen i fyra månader levde hon med detta och såg hela den ungerska judenheten mördas fram för hennes ögon och öron. Hon kände lukten av bränt kött och hon kämpade varje stund för att behålla bilden av sin familj inom sig och hoppet om att en gång få träffa dem igen.
Agnes namn finns på denna lista över mördade i Auschwitz- Birkenau från Hajdudorog. Det är allt som finns kvar av denna lilla flicka.Ingen grav besöka och sörja och ingen påminnelse om hennes ofattbara öde förutom namnet som lever vidare.

Det judiska livet i Hajdudorog är borta. 293 av de 350 dog och de överlevande orkade inte börja om. De flyttade till Israel, USA, Kanada och mamma kom till Sverige från lägren i Tyskland i maj 1945. All stulen egendom fördelades mellan den kvarvarande befolkningen. Tora-rullarna gavs till skomakaren som använde dess pergament i skotillverkning. De bitar som fanns kvar hittades och begravdes efter kriget. Synagogan revs 1955.
Julia, min mammas syster, återvände till Hajdudorog och var på 1970-talet den enda juden i hela byn.

Vi  har lärt oss av historien och nu har vi ett eget land, ett land vi kommer försvara.
Det är vi skyldiga Agnes och alla de andra som världen lät mörda - de som mördades, inte för vad de hade gjort utan för vad de var: judar.

Den nu tredje generationen Agnes är en påminnelse om att vi inte glömmer de som försvann.

tisdag 26 november 2019

Ensamhet och princessbakelsen


-Efter skolavslutningen i kyrkan så gör vi det vi alltid gör, sa mamma,ni vet vad

Skolavslutningen i den stora otäcka kyrkan med en präst i sin predikstol och hans vanliga tal om sommaren och Jesus och alltid annat. Vem bryr sig om gamma präst när man är tio år och  hela sommarlovet ligger framför !!!
Skola
Jag den vänsterhänte som skulle tvingas att bli högerhänt. Siffrorna som lutade åt ett håll för att sedan börja luta andra hållet när fröken tittade bort. Två i klassen blev högerhänta men inte den tredje. Pappas insats under min skolår inskränkt sig till att ringa fröken och säga: Nu räcker det.Pojken kissar ned sig på nätterna och kan inte sova.

 Tjugofem år sedan träffade jag henne, min fröken , och hon bad om ursäkt: Du var den sista jag försökte tvinga att bli högerhänt.Det  måste ha varit förödande för er självkänsla.Jag kommer ihåg dig för att du öppnade mina ögon men också för din mamma.Hon avvek från de andra föräldrarna, din mamma, mörk och exotisk men alltid ensam och väldigt isolerad. Du var en orolig pojke som varje dag var tvungen att gå på toa som ju låg i en  egen byggnad på andra sidan av skolgården. Du levde upp när vi hade brännboll.Men du struntade i mig och fortsatte med din vänsterhand och utmanade mig , läraren, som var utbildade i att hålla disciplin.. Du hade en sådan för dina skolkamrater. Jag minns hur  du alltid försvarade  Erik  som fick börja på specialklass. Du var så ledsen över att hans plats var tom.Var är Erik skrek du?
Vad gör du nuförtiden?

Toaletten som stank piss och toaletterna som var öppna utan dörrar, tänkte jag, men som gav tio minuters frihet från skolsalen. Undrar om jag bajsade en enda gång under min skoltid. Undrar hur många av oss som ständigt var förstoppade.Jag var ensam och tuff därför att jag alltid gick min egen väg, men det upplevde jag som svaghet.
Ja mamma var i skolan två gånger per år men nu på skolavslutningen var det dax för promenaden till Terasscaféet . Konditoriet som bara var öppen på somrarna och som låg vid Älva - Lidan. Vi gick förbi gamla begravningsplatsen där alla lik vakande vid midnatt och spökade. Skelett som dansade.En del på min gård sa att hade smugit sig dit på natten och de bad mig att följa med.Är de inte kloka tänkte jag,lik som dansar och spökar men eftersom kompisarna hade sett dem var det ju sant.
Vi gick förbi det stora huset där de som ägde Dafgårds bodde och utmed  Lidan och över gångbron eller om de hade byggt Nya körbron då, ,jag kommer inte ihåg. Stadens första ljussignal installerades där. Vi cyklade alltid till ljussignalen och förbi den och väntade på rött och grönt ljus.
En gång om året gick vi som sagt till Terrasscaféet , min syster och min mamma och jag.Inte pappa för han jobbade alltid.
Sockerdricka och så Princessbakelse ifrån Rådhuskonditoriet. Princessbakelse med grön marzipan som jag tog av och delade i små bitar med min gaffel för att det skulle räcka länge.
 En gång om året kände jag som mig de andra .De som hade familj, de som kände varandra och de som hade föräldrar som förstod hur denna lilla stad fungerade och som skapade trygghet.Jag hade det inte men jag förstod inte varför
Vi njöt och mamma tittade på oss och vad tänkte hon?
Att en gång om året så är vi som alla de andra ?
Vad tänkte jag?
En gång om året är vi som alla andra? 
Kompisarna åkte till sina släktingar och jag började den dagliga promenaden till Framnäsbadet och det var då jag passerade dem ,de mörka glada zigenarna eller romer som de vill kallas och flickan som jag blev kär i. Zigenarflickan vars ögon mötte mina  under tio långa sekunder och som brände in sig i min själ

lördag 9 november 2019

Kristallnatten den 9 november 1938 - en reflexion



Kristallnatten var förspelet till Förintelsen.
I gaskamrarna möttes alla nakna och förnedrade och vi lärde oss att ingen strategi fanns för att undkomma förföljelserna och dess konsekvenser, förutom en egen stat där vi kan leva våra liv i frihet.
 
Bilderna visar att min mamma kom med den första ungerska transporten till Auschwitz-Birkenau, bevis för att Dr Mengele (dödsängeln) lade hand på henne men också beviset på att hon överlevde dem alla och att jag nu på grund av det kan berätta om Förintelsen och om landet där jag nu bor, Israel.

Israel som är det enda ställe vi kan leva våra egna liv utan rädsla och utan att någon annan bestämmer över oss.


Från Dr Mengeles privata arkiv i Auschwitz-Birkenau