måndag 7 oktober 2019

Omskärelsen och möten med muslimer och judar i gemsamhet och glädje

Ett personligt inlägg i den så kallade diskussionen om omskärelse av pojkar.Ett personligt inlägg som utgår ifrån de cirka 400 omskärelser av barn från fyra år upp till äldre mån i åttioårs åldern jag har medverkat i. Medverkat i som leg. sjuksköterska och assistent till läkare, professor emeritus i neurologi , Mohel- specialutbildad för att utföra omskärelser och rabbin
Peter Borenstein.

Pojkarna är festklädda när kommer till oss. Ibland väntar fest med släkt och vänner och förväntningarna är stora. Oftast är de väl förberedda. De är alla muslimer. Judar omskärs vid åtta dagars ålder.
De anlitar oss - rabbinen, läkaren och mohel Borenstein som assisteras av mig, legitimerad sjuksköterska och sonen till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau där på på vårdcentralen där i centrala Göteborg. Vi ges förtroendet att medverka när pojkarna ska ta sin plats i sin familj och sitt folks traditioner.

Jag lugnar de nervösa mammorna och tar hand om de svimfärdiga papporna. Att tala om fotboll har en fantastisk avledande effekt. Jag förundras över att världens sämsta domare har varit i så många länder och dömt i så många matcher och i just deras matcher och i just den match de förlorade. Att han får fortsätta att döma fotboll är någonting som ligger bortom min förmåga att förstå men har hjälpt mig så många gånger - och att få pojkarna att glömma vad Peter håller på med där nedanför skynket jag har satt upp som gränsen för var armarna får vifta.
Familjerna berättar ofta och gärna om sig själva, sitt folk och de länder de kommer ifrån. Jag har fått vara med berättelser som har tagit med mig på resor runt i den muslimska världen. Jag har fått lära mig seder och bruk från Balkanländerna i Europa, åkt med genom Mellersta Österns alla länder och folkgrupper till Afghanistan, Pakistan och Malaysia. Jag har åkt med genom Nordafrikas öknar till Etiopien, Eritrea och Nigeria. Jag har fått känna en samhörighet bortom alla sociala och religiösa begränsningar och jag har fått känna ett hopp om att en dag denna känsla av brödraskap och gemensamma traditioner ska kunna få vara naturlig även i möten i vardagen. Vi är alla fångna i en stämning av gudomlig närvaro och en känsla av samhörighet bortom vad ord kan förklara. Jag tackar Gud för att jag får delta i stunder av heliga möten bortom de motsättningar som människor har skapat - bortanför vår operationssal - där ute i den bistra värld där människors strävan efter makt överskuggar det grundläggande gemensamma.

De heliga möten som Peter har haft under de ca 3300 omskärelser han har gjort på muslimska pojkar och de 700 har har gjort på judiska gossar gör mer nytta för att överbrygga motsättningar mellan judar och muslimer och skapa förutsättningar för en livgivande dialog, än någon annan insats.
Att få ta del av den resa alla vuxna judiska konvertiter gör, deras bakgrund och skäl till konverteringen, är en ynnest. Många säger sig alltid ha haft en inneboende längtan att få bli en del av det judiska folket. En del har judisk släkt och känner att de är de som ska bära familjens judiska arv vidare. En del har träffat en judisk flickvän och har bestämt att de ska ha samma bas att utgå ifrån i ett kommande äktenskap. Att konvertera är ingen lätt resa. Det tar i många fall flera år och omskärelsen blir det yttre tecknet på deras resa.


På vår åttonde levnadsdag skärs förhuden bort på penis genom ett mycket enkelt ingrepp. Efter detta ingrepp är pojken en del av en 4000-årig oavbruten tradition inom judendomen. Vi är individer men vi är också en del av ett folk.
Det judiska folket.
Omskärelsen är tecknet på att pojken nu är en del av Guds förbund med det judiska folket och att en ny generation har påbörjat sin resa. Omskärelsen är instiftad av Gud och kan bara tas bort av honom.
Muslimerna omskär också sina barn. De har inte en fixerad tidpunkt då detta görs; de flesta väntar till barnet är 5-6 år men att vänta ända upp till puberteten är inte ovanligt.
Komplikationer är  mycket ovanligt i och med att operationerna sker med en metod som är mycket säker, under sterila betingelser av legitimerad sjukvårdspersonal.
Dr Peter Borenstein har utfört mer än 4000 omskärelser och de flesta på icke helt små barn och  endast vid ett tillfälle har han fått behandla för en infektion - denna infektion hävdes med samma medicin som ges vid halsfluss.

 
Vi är en länk i en kedja av människor som envist har tagit vårt ansvar för det förbund Skaparen upprättade med oss, det lilla slavfolket utan makt därborta i Mellersta Östern. Ett folk som aldrig har haft makt men som än idag är en levande nation som har strävat vidare, generation efter generation, med det Gud gav oss till uppgift att göra . Vi har överlevt dem alla. De mäktiga supermakterna som har kommit och gått.
Men vem lyssnar på oss? Vi som inte förstår vårt eget bästa.Vi som är 15 miljoner människor vilket är  0,2 procent av världens befolkning men där 20 procent av alla Nobelpristagare är en av oss. En nation med miljontals starka mödrar, tiotusentals läkare, psykologer, författare , musiker och en nation vars hela grundsyn på människan och förhållanden till djur ligger till grund för hela västvärldens moral.Vi som inte förstår vårt eget bästa, vi som måste få hjälp av alla svenskar som vet vad som är bäst för oss.Svenskar som kallar oss för barnplågare och som skall förbjuda när vi inte förstår.Landet där det bara finns ett sätt att tänka - det rätta sättet - och förstår man inte det svenska rätta sättet så är man konstig, avvikande och har ännu inte förstått sanningen. Sanningen som man ödmjukt berättar för oss medan man stryker man oss medhårs , som vi vore små barn, och när vi inte lyssnar så förmanas vi och förmaningarna leder till förbud ock förbuden leder till ökat hat och ökat hat leder till slut till Auschwitz/ Birkenaus gaskamrar. Vi vet detta. Vi känner igen tecknen.Tecknen på hat. Judehat som alla tidigare generationer judar har fått lida av. Sverige, landet som det snart är omöjligt att leva i för de av oss som vill bejaka det vi är är- judar.
Så många av oss packar våra väskor och flyttlådor och flyttar.Vi tänker inte låta några inskränkta självutnämnda experter och sanningssägande beslutsfattare diktera villkoren för oss. Varför skulle vi? Sverige,ett land där så många barn inte har egen historia och ingen religion att känna samhörighet med. Sverige som är så icke religiöst och så individcentrerat att man inte har förståelse eller förmåga att ödmjukt lyssna på och respektera vårt sätt att placera våra barn i en samhörighet där tillhörigheten till en egen tradition är en självklar del av ett större religiöst och kulturellt sammanhang.
Vi vet vad vi gör.
Vi, som envist fortsätter att leva de liv vi är satta att leva - generation efter generation - bortom det som just nu är politiskt korrekt. Vi som får skylla sig själva, vi som inte förstod vårt eget bästa och lyssnade på alla de som vet , lyssnade på de som  sedan slog ihjäl oss i kärlekens namn.
Men vi överlever och utvecklar våra liv och vårt sätt att leva där vi protesterar genom att säga ja till livet.Vi håller fast vid de riktlinjer och de erfarenheter som de generationer som har levt före oss har lämnat över till oss och som vi kommer att lämna vidare till de som kommer efter oss trots svenska politiker eller självutnämnda advokater för våra barn, de misshandlade och icke respekterade. Vi som inte förstår vad som är bäst för oss själva. Vi destruktiva judar.Vi som själva är orsaken till hatet emot oss.
Jag och min fru bor nu i Israel landet där vi själva väljer hur vi vill leva våra judiska liv bortom de som vägrar att acceptera och respektera oss för de vi är.

onsdag 2 oktober 2019

Döden, Tahara och livet som måste fortsätta

Jag ser som en av mina uppgift här i Israel, där jag och min fru bor, att visa Israel bortom rubrikerna om apartheid, blockad, krig och förtryck. Det Israel vi älskar.
Jag skriver därför om vardagen i våra judiska liv här i Katzrin på Golanhöjderna, både det religiösa och det sekulära. Jag gör små filmer som finns på YouTube och på min hemsida. 
Jag föreläser här i Israel men också i Sverige. Dov Ben David och jag förbereder att starta verksamhet med Bed & Breakfast och bjuder in till ett unikt Shabat-firande hos olika familjer här i Katzrin.Ett projekt som fortfarande är i sin linda men som vi hoppas ska expandera över hela Golan.
Jag vill att ni ska lära känna vårt Israel, vardagens Israel, både på gott och ont, det land vi älskar. Sprid gärna mina blogginlägg, nya och de gamla, och kontakta mig gärna om ni vill.



- Kommer du klockan 14.00 då? sa han, chefen på Chevra Kaddisha - Det heliga begravningssällskapet.
- Ja, sa jag.
- Utanför huset som vanligt?
- Ja, sa jag, utanför huset som vanligt.




Vi möttes och vi tittade ordlöst på varandra och nickade.
Vi tog av kläderna av den avlidne, skylde honom, tvättade honom med varmt och kallt vatten, klippte hans naglar och klädde honom i vita tunna kläder, tossor, vantar och huva. Vi svepte honom och bad vår bön, om att Gud ska ta hand honom.
Själen hovrade över honom, själen hovrar alltid över de avlidna. Stämningen är alltid rofylld och märklig och fylld av känslor och ödmjukhet över livets skörhet och gång.
Vi begraver samma dag som vi dör. Vi kan skjuta upp det en dag men aldrig i Jerusalem.
Vi har en kropp och en gudalik själ. Själen skall så snart som möjligt tillbaka till skaparen och kroppen ska tillbaka i jorden varifrån den kom. De döda ska vara hos de döda.

Vi tittade på varandra och nickade. Vi lade den avlidne försiktigt på bårvagnen och smög sakta ut. Ingen vet vem som har förberett den döde, vi gör det frivilligt och jag känner mig privilegierad att få delta. Det är inte många som klarar av det, särskilt inte män. Men jag gör det, det tycks vara en av mina uppgifter i livet. Tahara anses vara den största mitzva (god gärning) eftersom tjänsten inte kan återgäldas.

En judisk begravning deltar man i, man bjuds inte in. Människor strömmade till. Processionen gick sedan till graven där den avlidne lades. I Israel används inte kistor i men i graven har dock en kista av betongplattor tillverkats. Den avlidne glider ned från bårvagnen och huvudstenen läggs på plats. Sedan täcks allt med jord. Jord från vårt land. Judarnas land. Kroppen har förenats med de redan döda. Själen försvinner iväg och Abraham, Jakob och Isak väntar på den.

Så känner i alla fall jag, när vi gör Tahara. Om det stämmer får vi och jag reda på när tiden är inne.  Men inte än. De efterlevande ska hjälpas tillbaka till livet. Livet är heligt och vi har alla en skyldighet att leva.

De sörjande går hem för att äta måltiden som är förberedd för dem. Måltiden som äts innan den sju dagar långa första delen av sorgeperioden startar. Sju dagar där de sörjande får sörja. Inga andra krav ställs. Ingen pratar till de sörjande förrän de själva bjuder in till samtal. När de orkar.
Människor kommer och går till de efterlevandes hus. Tält sätts upp om huset är fullt, mat lagas, barnen tas hands om. Listor över de uppgifter som måste göras sätts upp. Allt är frivilligt.

 "Vetskap om döden ger tillgång till livet.", sa Heidegger, kanske det var någon annan.
De efterlevande förs sakta tillbaka till livet. Den sju dagars intensivt sörjande är den första delen. Aldrig ensam. Ingen ska vara ensam. Vi är ett folk. Vi har en absolut ansvar för varandra. Man deltar och man sörjer med de efterlevande, dygnet runt, tre gudstjänster om dagen med minst 10 vuxna män - över 13 år - vilket är nödvändig för att genomföra en gudstjänst. Det finns det alltid. Vi lämnar inte över ansvaret till en institution. Klädkod och annat oviktigt finns inte.

Sorgeprocessen pågår i ett år. Ett år där de efterlevande sakta förs tillbaka till livet genom olika faser. Man återvänder till den bortgångne och en gravsten sätts upp, och man sörjer. Aldrig ensam, aldrig utlämnad. Folk finns där redo för när de behövs, för livet måste återvända. Det blir aldrig som innan dödsfallet, men det fortsätter.
- Det värsta du kan göra mig är att inte ta tillbaka ditt liv, sa mamma en gång, när hon bodde på hospice i slutet av sitt liv. Jag kommer och spökar för dig om du inte sköter dig, sa hon och skrattade.
Allt har sin tid och måste få ha sin tid, tänkte jag.

- Hur kändes idag? frågade vännen, på vägen hem.
- Det känns bra idag, sa jag. För dig då?
- Jo, det var okej, men det var min andra Tahara den här veckan. Nu vilar jag ett tag, sa han, det är mentalt påfrestande och vi måste ju vara närvarande med alla våra sinnen.
- Kände du hur själen hovrade över oss, frågade han.
- Själen hovrar alltid över oss och de avlidna, svarade jag.
- Ska vi ta en kopp kaffe?


måndag 2 september 2019

Han måste sövas


Jag publicerar några blogginlägg om ett Israel bortom krig och elände och ett Israel som inte får plats i mediebruset. Ett Israel i sin vardag.
Jag börjar med berättelsen om Stoppljuset som flyttade in hos oss, och hans kamp för överlevnad.

Det sätt vi ser på våra djur och hur vi behandlar dem, säger också mycket om hur vi ser på varandra.

Jag tillägnar denna berättelse min fru, en djurälskare och catlady, och vår veterinär, hennes assistenter och den plats vi bor på, Katzrin (Katt-zrin!) på Golanhöjderna i Israel.









- Jag måste söva honom, sa veterinären till min fru. Jag har försökt sedera honom några gånger, men det fungerar inte. Han är för stressad. Han blöder ur munnen och har ordentligt med värk.

- Jag ger honom intravenös infusion, han är oerhört uttorkad. Han ska få en K-vitaminspruta, antibiotika måste till och lite smärtlindring. Han hade inte klarat en natt till. Vad som har hänt kan jag inte ens gissa, men han har ju ett öppet sår i munnen och har tappat mycket blod. Blodet koagulerar inte, svårt att säga hur länge han har blött.


- Han är ju en vildkatt, sa min fru, och han bara flyttade in hos oss. Ja, till mig, min man är väl inte överförtjust över att vara gift med en crazy catlady.
- När vi bytte bostad ville katten inte följa med, han var ju vildkatt och hade ju sitt revir. Jag gick tillbaka efter tio dagar och när jag ropade så kom han, han släpade sig fram till mig och riktigt bad om hjälp. En överlevnadskatt, så sjuk och förnedrad och han stank. Kunde inte hålla sig ren. Han var uttorkad och blödande i munnen och jag rusade hit och du tog emot oss.Varför? En vildkatt och detta är ingen akutmottagning men du lät oss gå före och alla som väntade ryckte på axlarna och väntade en timma till. Han var så nedlortad och bedrövlig. Vägde ingenting, han var bara en stinkande bit våt päls och du släppte allting. För en vildkatt!
- Ett sjukt djur är ett sjukt djur och djur ska behandlas med respekt.

- Okej, sa veterinären på telefonen några timmar senare, han har kvicknat till lite efter sövningen nu. Du kan komma nu och ta med honom hem. Han ska komma på återbesök i övermorgon, ny sedering, sövning om det behövs. Han får en tvåveckors kur med antibiotika, han ska ha mer vätska och om något akut inträffar så ring.
Det blev två återbesök, det andra av dem var när kliniken var stängd .Veterinären ringde och bad  en assistent att åka till kliniken för att ge honom mer vätska och K-vitamin efter sedering. En vildkatt och en catlady. Vilken insats - och allt för en vildkatt.

Veterinären fick blommor av min fru och kostnaden för alltihop blev 600 shekel - 1500 kronor ungefär. Allt inkluderat. Detta eftersom vi var relativt nyinflyttade ifrån Sverige och för att veterinären älskar djur, särskilt vilda djur.

Det är dessutom kutym att ta mindre betalt för vilda djur, inräknat gatukatter. Akutbesök, tre besök och sedering flera gånger, en sövning, vitamin K, en antibiotikakur och tre stycken vätskeinfusioner.
Vi - min fru och jag - var förstummade.
Informellt var ordet. Jag älskar informalitet och ett proffsigt gjort jobb.

Nu har katten - Stoppljuset - flyttat in hos oss för gott. "Stoppljuset" för att han har ögon som ser ut som stoppljus. Min fru älskar namn som är kopplade till personlighet/egenskap.

Stoppljuset är fullständigt fixerad vid mat och vägrar att lämna lägenheten. Han tillbringar dock kvällar och nätter på vår stora takaltan där hans galna "husse"  sover varje natt. Han skriker vid ensamhet och han har vildkattsreflexerna kvar men gosar med alla han känner förtroende för.

Stoppljuset flyttar aldrig tillbaks ut på gatan igen. Han har lärt sig läxan. Han har nu förbrukat två av sina nio liv.
Min fru har en katt till. Bettan - vit katt nummer två (andra bokstaven det hebreiska alfabetet är Beit - därav Bettan). Hon är importerad från Sverige. Stoppljuset och Bettan trivs ihop men hon är ute hela nätterna då hon hoppar ned från terrassen, fem meter, medan Stoppljuset ligger bredvid min myggnätsprydda utesäng och tittar på mig. Hela natten. Verkar som om han bevakar mig. Jag som inte ens gillar katter. Men han är speciell. Han är en överlevare som jag. Sover ute, tar smällarna och kommer igen. Han är dock smartare än jag.
"Idioti är att göra om samma misstag flera gånger och tro att resultatet blir annorlunda".
Jag får väl lära mig av honom och av veterinären och hennes assistent, som utan tvekan gjorde de insatser som behövdes akut - för att rädda en vildkatt.
Hur tacka? Blommor och kort på katten? Räcker det?

När insatser behövs släpper man allting, men för en katt, en vildkatt? En hängiven veterinär som jobbar enligt judisk tradition som är är att ge någon annan det som man själv har fått. Inget krav på att ge igen. För vidare är ordet.Vänlighet leder till vänlighet och jag försöker leva enligt detta.
Men hur får veterinären ihop pengar så det räcker? Allting är ju så dyrt.


Sverige är inte Israel och vissa delar av detta samhälle är imponerande - bara man kan hålla sig ifrån byråkratin, som suger. Verkligen. Det är dock en annan historia som ger mig traumatiska tankar bara jag tänker på det, men som sagt, det är en annan historia
Att få möta en människa som ger av sig själv för en katt uppväger mycket av den byråkrati och de  svårigheter som finns här. De är många. Livet är tufft. Livet är tufft överallt och man måste välja svårigheter. Det måste finnas något som uppväger svårigheterna och mötet med veterinären som satsade sig själv för att rädda en vildkatt ger oss energi att kämpa vidare.

fredag 30 augusti 2019

Visselpipa

- Vem är det som visslar? sa den ena efter den andra.
- Har ni hört den, visslan? Vi har hört den förr. Vem är det?
Men ingen hade aning vem det var och vad det betydde.
Så sa mina kompisar när vi hade en Olympiad där på innergården mellan hyreshusen. Det fanns gräs och det fanns sandlådor av varierande storlek och där fanns möjlighet till längre eller kortare löptävlingar.
Jag var duktig och älskade dessa tävlingar. Jag älskade sport och jag drömde mig bort till stora tävlingar och stor publik och tystnaden innan jag gjorde världsrekordförsök på längdhopp eller löpning som var min grej; långdistanslöpning. Sedan, jublet när jag sträckte handen i luften i segergesten!
Jag var duktig på sport. Det var liksom min grej. Jag var oerhört uthållig. Jag visste inte hur man gjorde för att ge upp och då jag alltid cyklade och promenerade så hade jag god fysik. Jag stod i mål i fotboll och jag var fullständigt orädd och slängde mig framför fötterna på motståndaren. Hur många gånger jag fick en spark i huvudet vet jag inte.
Kast med liten boll äskade jag. Kastade minst 50 meter. Det enda jag önskade var uppbackning från mina föräldrar. De var liksom aldrig där och känslan av att vara osedd sved i hjärtat - men jag visste ingenting annat.
Jag visste vem som blåste i pipan och varför.
Det var min mamma som ville att jag skulle komma in och äta. Jag visste också att jag hade ungefär 10 minuter på mig att hitta en ursäkt att kunna lämna tävlingen även om den var i sin mest intensiva fas. Efter 10 minuter skulle visselpipan ljuda igen och tävlingen stoppas för en ny undran över det återkommande visslandet. En låg ton, ungefär samma som den som användes vid vår sommarstuga när korna skulle komma in för mjölkning. Var det samma vissla? Var just det ljudet extra genomträngande? Hade hon hört visselpipor på andra ställen? Hur kom hon på att man kan få sin vilja igenom om man blåste i en visselpipa? Det fanns liksom ingen förklaring till varifrån hon hade förstått makten i att använda en visselpipa och att den krävde lydnad för om man inte lydde skulle det få konsekvenser.

De andra föräldrarna kom och tittade på och hejade, hämtade sina telningar eller ropande på dem ifrån fönstren, det var liksom okej.Det enda som hände mig var visselpipan som visslade och sa på bruten svenska: Stefan, kom in och ät. Skynda dig för maten är varm - och om 10 minuter kommer den andra visslingen. Den andra visslingen och dess konsekvenser hade jag inte klarat.Den andra visslingen hade avslöjat mig för då hade pojkarna hört varifrån den kom och rusat dit och jag hade svimmat och fått leva resten av livet med skammen och skratten.
Jag tackade Gud varje gång för de buskar som skymde sikten till vårt kök och att vi bodde på  bottenplanet.

-Måste du blåsa sa jag till henne. Jag kan ju inte bli kissnödig varenda gång vi tävlar och sedan inte komma tillbaka igen. Måste du blåsa. Jag vet att jag måste äta men kan du inte komma ut och hämta mig.

- Jag vill inte gå ut, sa mamma, jag kan inte gå ut.Inte idag men kanske imorgon. Hon sa det vänligt och med innerlig värme. Hon förstod hur viktigt det var för mig men det fanns liksom inget annat alternativ för henne. Ät nu, sa hon. Och jag åt.

Imorgon tänkte jag, imorgon kommer hon ut och hämtar mig och då kommer hon att titta när jag blir olympisk mästare i långdistanslöpning,men morgondagen kom aldrig.

torsdag 18 juli 2019

Knöl på armen

 

- Ser du knölen som sticker ut på armbågen här? sa hon och drog sakta upp blusärmen på sin tunna 91-åriga arm. Ser du? Det finns inte på den andra armen. Jo, det är en benutväxt där.
Jag väntade.
- Han sköt, sa hon och började plötsligt storgråta där hon satt på sängkanten i sin lägenhet. Hennes röst bar knappt. - Tysken - en 20-åring - gick omkring där med sin pistol och sköt polska judinnor. För att han hade lust. Han hatade oss mest, vi polska judinnor. Jag var 15 - eller var jag 16? där i lägret, kommer inte ihåg. Han kom fram emot mig med pistolen och jag visste att jag skulle dö. Jag tänkte, det hinner nog bara göra lite ont och sedan blir det svart tänkte jag, förstår du? Men han vände på pistolen istället och slog mig med den och jag höll upp armen så här för ansiktet, förstår du? Och då gick armen av här, vid knölen. De andra fångarna tog hand om mig och gjorde en mitella och armen blev nog tre gånger så stor, förstår du? Och sedan fick jag låtsas att arbeta och du vet där på uppställningarna... - oh, jag bad till Gud varje dag och han hörde mig, förstår du? Han hörde mig, sa hon och grät. - Vad ont det gjorde, åh vad ont det gjorde, dag och natt, hon skakade och den lilla kroppen kved och varje por i hennes hud öppnade sig.
- Vad händer, tänkte jag, vad händer? Och hela världen stannade upp och höll andan.

Hon fortsatte, Herre min Gud, tänkte jag, ge mig styrka, och du vet att jag satt sex år i lägren. Jag var 14 år när de tog mig och 20 när jag blev fri, sa hon, och tårarna rann, förstår du?
- Du som är sjuksköterska, kan man se här i ögonvitorna om man lever? sa hon och drog ner det nedre ögonlocket. Du vet amerikanarna som gick omkring där i Bergen-Belsen bland likhögarna, de drog ner de nedre ögonlocken på liken. För att se om de kanske levde. Så gjorde de på mig, förstår du? De såg att jag levde, där på högen, förstår du?

Innan vi kom till Bergen-Belsen gick vi i sex dagar och i sex nätter utan vatten och mat. Det var på vintern. Vi tog snö i munnen för att få vätska i oss, förstår du. Oh, vad vi led. Ingen sömn, ingen mat eller vätska och inga kläder, bara tunna smutsiga, loppfyllda trasor, förstår du. Vi svepte in fötterna i papper för att inte förfrysa dem, förstår du. Till slut orkade jag inte, jag lade mig ner för att dö, men mina vänner lyfte upp mig och släpade med mig till benen bar, förstår du, de släpade med mig. Vi hörde skott hela tiden och då visste vi att nu var det en till som inte orkade, förstår du, tyskarna gick sist och sköt alla som ramlade eller inte orkade, sa hon medan tårarna rann. Jag bad till Gud hela tiden och han hörde mig, förstår du, han lyssnade på mig. 29 kilo vägde jag när jag kom till Sverige i maj 1945 och det tog ett år innan jag kunde gå igen. Jag vågade inte åka till Palestina, förstår du. Jag vågade inte lämna Sverige, förstår du.

- Tänk när meddelandet kom att ingen visste vad som hade hänt min mamma och pappa och mina syskon, sa hon och hela hennes lilla kropp skrek av ångest - jag visste, de orkade inte.
Vi hade lovat att träffas efter kriget, sa hon, förstår du hur det kändes, efter sex år som barn och tonåring i helvetet?

- Om jag har berättat? Bara för min nu bortgångne man, förstår du? Jag ville ha en judisk man  och Gud skickade en judisk man till mig och för honom berättade jag, annars inte. Jag höll kosher och jag hade allt Pesach-porslin i källaren och jag bad till Gud varje dag, minst två gånger. Och vi fick barn, två stycken. Stefan, jag har gjort mitt bästa men det är inte lätt med det jag bär på och ingen mamma och pappa. Men Gud hörde mig, förstår du? Jag har försökt att ge barnen allt, förstår du, men det var så svårt, sa hon och skakade.
- De flesta som är som jag har tagit livet av sig, men jag kan inte. Jag är religiös, förstår du, jag får inte ta livet av mig, förstår du, vi judar gör inte så - men varför måste de förfölja mig varje natt? Hon kved och sa, och nu är det snart natt igen.
- Jo, det känns lite bättre nu här, sa hon och pekade på ovanför vänster bröst på bröstkorgen. Hon är som en liten fågelunge där hon sitter, hållande i sin rollator. - Det känns lite bättre, det har lättat lite, det har det.

- Jag berättar för dig, för du bär kippa och tzitzit. Du förstår mig, det vet jag . Min pappa bar tzitzit och kippa. Han jobbade till klockan 11 och kom hem och bad och lade tefillin innan han åt någonting. - Vet du att de tog honom till lägret men släppte honom - han såg inte judisk ut. Han kom till ghettot och berättade om hur det var där men man trodde inte på honom. Så de tog honom en gång till och sedan har jag aldrig hört från honom igen, förstår du. De andra, de kristna - de förstår inte. Många judar förstår inte heller. De säger att Gud finns inte, men jag vet, Stefan, jag vet att han finns. Jag vet. Hur kan du tro? säger en del till mig, du såg ju hur de slängde spädbarnen i elden. Hur ska jag veta? Jag var ju barn själv. Jag vet inte. Gud lät det ske, så är det, men han är ändå god, jag vet det, det känns här inne, sa hon och pekade på sitt tunna bröst.

Jag är så tom härinne, varje dag försöker tysken skjuta mig, förstår du? Varje natt hälsar jag på i lägren. Sex år och bara för att jag är judinna, sa hon medan tårarna fortsatte rinna. - Jag var ju bara ett barn och vad vet jag, men Stefan både du och jag vet, Gud finns.

- Vem är jag att ifrågasätta dig, tänkte jag, vem överhuvudtaget har rätten att ifrågasätta dig?
- Jag är religiös därför att du är det, sa jag. Jag är religiös därför att du orkade vara det och för att du orkar vara det, sa jag. Om jag inte är religiös så sviker jag både dig och din pappa och alla de andra som bad Shma Yisrael där på planeten Helvetet. Så enkelt är det. Ingenting annat, inga intellektuella darwinistiska teorier i världen kan övertyga mig om annat eller svika dig eller din pappa, sa jag.

- Du har helt rätt, fortsatte jag sedan. Jag vet att Gud finns och jag vet inte heller varför han lät det ske och att låter det ske med dig varje natt, sa jag, men jag vill lyssna så länge du orkar och kanske det är just för detta ögonblick jag finns, tänkte jag, precis som Mordechai sa till drottning Ester i ett avgörande ögonblick i hennes liv, att det är Guds vilja och att det kommer göra dina nätter fria från ångest.
- Hur det känns i bröstet nu?
- Konstigt Stefan, det känns faktiskt lite bättre, det gör det faktiskt, kanske jag kan sova nu, det känns faktiskt lättare, inte så tungt. Ska kyssa mina Mezuzot först.

- Ska din dotter till Israel om en vecka? Åh, vad härligt. Vi har ett land nu, förstår du, men jag orkade inte åka dit, jag orkade inte. Jag skulle gärna träffa henne och prata med henne. Kan hon komma hit?
Stefan, glöm vad jag har berättat, det gör ont i dig och jag vill inte att det ska göra ont, sa hon.
Men precis så tänkte min mamma, för hon ville rädda mig från sina berättelser från Auschwitz/Birkenau, men jag vet bättre, jag tvingade mamma att berätta och det det gjorde henne gott och det gjorde mig religiös.

- Ester, sa jag och pekade med hela handen - jag kommer aldrig att glömma ett enda ord av vad du sagt - aldrig - och det är ett löfte jag ger dig. Att lyssna på dig och att få se vad som krävs för dig att omvandla dina känslor till ord, är en ynnest, det är en ära och så länge vi orkar, Ester, är jag beredd att lyssna. Vi människor är "de talande" - vi är de enda Gud har givit denna gåva, de enda i hela universum som vi vet, och att du nu efter 71 år talar om detta är ett under och det kommer att göra dig till en mera hel människa, även om det kommer att göra ont i dig, mycket ont. Du är en stark människa, en överlevande och en överlevare, du är ett unikum, sa jag. Du är en på miljonen.
- Men vill du tala, fortsatte jag, så kommer jag att lyssna. Du är underbar, sa jag.

- Säger du det. Stefan, jag har aldrig någonsin berättat för någon om detta. Inte på 71 år. Jag har aldrig sagt något till doktorn eller rabbinen om varför min arm är trasig, förstår du. Jag vill inte göra dem ledsna, de har ju sina liv att leva.
- Stefan - för dig vill jag berätta och du får skriva en bok eller spela in det om du vill, för du har ju en mamma som har berättat och du bär ju tzitzit precis som min pappa.

När jag kom hem den kvällen och stängde dörren så grät jag också. Jag har träffat så många överlevande genom åren men detta gick rakt in i hjärtat. Åh Gud, den smärta som bara rinner ur henne. 91 år fyllda och av dem sex år - ungdomsåren - där i helvetet och sedan all rehabilitering och så tungt föräldraansvar och så trogen sin judiskhet och tvingad att leva i lägren varje dag och varje natt, fortfarande, 71 år efter krigsslutet - och så det förtroende hon nu givit mig att få höra henne berätta och få torka hennes tårar.

Hon har varit tyst i 71 år och nu blir hon den talande.

Gode Gud ge mig kraft och förmåga att förvalta detta förtroende och gode Gud låt någon som kan filmkameror komma i min väg och visa mig hur man trycker på start, för världen måste få känna smärtan som efter 71 år kommer ut denna 91-åriga lilla dam. Låt henne få berätta för att få frid i sin själ och få sova en natt utan att nazisterna jagar henne.

Auschwitz/Birkenau var stället där vi alla träffades, nakna och förnedrade oavsett vilken strategi vi än hade valt för vår överlevnad - assimilation, integration, isolering - ingenting av det fungerar.
Det judiska Israel är slutstationen för vår långa vandring.
Här stannar vi och här avgörs vår framtid och det är vi själva som har makten att avgöra vårt öde.
Vi ber till dig Gud att ge oss vishet och verktygen att aldrig glömma Ester - och att förvalta äran och ansvaret att efter 2000 år vara fria judar i ett fritt land.

Aldrig mer!