fredag 13 mars 2015

Den 4000 år gamla obrutna kedjan och Shabat i Skövde

Den 4000 år gamla obrutna kedjan och Shabat i Skövde

Vi firade Shabat hemma hos en etiopisk-svensk familj i Skövde. Vi tände ljusen, vi läste instiftelseorden, vi tvättade våra händer, vi bröt brödet och vi delade på vinet. Vi åt en traditionell sabbatsmåltid, drack vin och pratade om allt från veckan som gått till veckans Torah-text och dess betydelse för var och en av oss. Bordet var täckt med en vacker duk, vi män hade täckt våra huvuden med varsin kippa.
Vi delade därmed Shabat - sabbaten - med 16 miljoner andra judar över hela världen som läste samma text och genomförde samma ritualer.

Min mormor och morfar och mamma bodde i byn Hajdudorog i östra Ungern. Under 1860-talet hade en känd rebbe flyttat dit och hans lärjungar hade flyttat med. Man byggde upp förutsättningarna för ett judiskt liv. Studiesal, slakteri, begravningssällskap och mikva, det rituella reningsbadet. Som mest bodde cirka 900 judar där men när rebben dog minskade den judiska befolkningen och före kriget fanns cirka 400 judar kvar.
Det fanns ingenting att leva av. Arbetstillfällena räckte inte till alla. Man höll dock hårt på traditionerna. Man lämnade maten till bagaren på fredag eftermiddag eftersom där höll maten sig varm i den fortfarande varma ugnen. Man tände de ljus som skulle vara tända på Shabat och man vilade sig. Morfar gick och till shul – synagogan – och mormor hämtade mat som gjordes redo och hon dukade. Man träffades och man skrattade och man vilade sig från vardagens hårda slit. Man njöt. Det mänskliga livets alla umbäranden hölls borta. Varje shabat, året runt, livet ut. Det har gud bestämt – alla vilade – djuren också.

Min släktingar var fattiga, mycket fattiga, och de levde ett traditionellt judiskt ortodoxt liv. De lämnade aldrig sin lilla by förrän i juli 1944 när de alla tillsammans transporterades iväg i boskapsvagnar till utrotningslägret Auschwitz-Birkenau, där de mördades och brändes upp tillsammans med 90 procent av alla judar ifrån Hajdudorog. Allt judiskt liv i Hajdudorog försvann. Det var som om det aldrig hade funnits något. Efter kriget fanns bara en judinna kvar – min moster Julia – som mot alla odds beslöt sig för att stanna.

På ett avstånd av 30 meter från ett av krematorierna jobbade min blivande mamma med att ta hand om de mördades kläder, vilka sorterades och skickades till Tyskland för att klä dess befolkning. Hon tackade Gud för att hon inte såg sin familj eller deras tillhörigheter – kläder, skor, hår eller kroppar.

I Etiopien växte Andy upp. Hans pappa var polischef. Andy var jude – det visste han – och drömmen om Jerusalem fanns inbrända i deras kollektiva minnen.
Det var först 1867 som en fransk jude reste till Etiopien för att kontrollera om ryktena om en judisk grupp som levt isolerad från övriga den judiska världen – verkligen var sann. Mörkhyade judar!

Det tog sju år innan de etiopiska judarna accepterade honom – eftersom de var övertygade om att de var de sista överlevande av det judiska folket. Ljushyade judar!

Andy tillbringade en del av sin tonårstid i fängelse. En del av hans vänner torterades och mördades. Andy överlevde. Han flydde till den judiska staten Israel.

 Från att vara värd mindre än en påse potatis blev jag fullvärdig medlem i den judiska staten. Det var en dröm, en flertusenårig dröm för oss etiopiska judar, som gick i uppfyllelse.
 Jag anmälde mig som kandidat till fallskärmsjägarna i den israeliska försvarsmakten och jag blev jägarsoldat i Golanbrigaden –  eliten bland eliten –  och därmed medlem i den bäst tränade elitstyrkan i världen.
 Mitt land är värt att försvaras.

Han träffade sin kvinna i livet i Eilat och de flyttade till Skövde. Där träffas vi och blir vänner och vad förenar oss? Ingenting kan tyckas. Utåt sett kanske ingenting, men vår historia förenar oss – så skilda de är. Våra förfäders slit för att behålla och utveckla vårt judiska arv och de gör det inte genom sitt språk eller genom ett äga land – förrän nu. Varke genom politik eller rikedom har vi överlevt, utan genom att vi har hållit fast vid Guds förbund med oss – slavfolket vi en gång var.

Och nu sitter vi i Skövde – jag, son till en överlevande  ifrån Auschwitz-Birkenau och Andy – överlevande från 4000 års isolering från den övriga judiska världen. Vi förenas i vår ritual – den ritual som alltid varit densamma, som aldrig har förändrats och som följt med det judiska folket och uppehållits av det judiska folket och bevarats av det judiska folket under tusentals år. I dessa oföränderliga ritualer förenas vi.

Mamma och mina förfäder kramar om Andys förfäder i himlen. Arvet har förts vidare och vi ger kommande generationer möjlighet att ta upp stafettpinnen – tanken hisnar över vad jag får vara med om – jag känner så stor tacksamhet och stolthet.

Vi är judar och vi har inte bara överlevt – vi lever och vi prisar livet.