tisdag 30 juni 2015

Golan 2015 och tankar om helvetet nedanför kaféet

Vi var vid kafeet Kofi Annan (annan betyder moln på hebreiska) på Golanhöjden med utsikt ut över Syrien.
Jag drack kaffe och dottern sörplade juice.
Vi hade hyrt en bil på fem dagar med 1000 km som begränsning.
-          Om vi överstiger dessa 1000 kilometer, vad kostar det oss? frågade jag killen bakom disken på biluthyrningsfirman. Han skrattade.
-          Detta är Israel - du kör inte 200 km om dagen här!!
-          Okej. Sa jag. Och tänkte, han känner inte mig…
Vi körde 6:an upp och passerade Netanya. Här är Israel 16 km brett. Det var insikten om detta och hur det rent militärt är omöjligt att försvara sig om fienden får slåss på israeliskt territorium, som gjorde att överbefälhavaren Rabin kollapsade inför Sexdagarskriget och fick vila upp på sjukhus.

Vi kom till Kinneret (Gennesarets sjö – ”kinneret” betyder harpa på hebreiska och det är själva formen på sjön) och är nu väldigt norrut – vi är 130 km från Tel-Aviv – alltså 130 km – ingenting för oss svenskar – men det är långt i Israel. Det är inte mer än 50 km till Medelhavet. Vi forsatte och körde vidare upp på Golanhöjden. Här finns det nästan ingen trafik och det går uppför och uppför och sedan har man hela norra Israel nedanför sig. Herre Gud. Det är så litet! Inget krig kan föras på israelisk mark.
Tänk att Israel 1967 krigade uppför detta berg – hur gick det till? Jag förstår det inte. Jag har ju ändå jobbat några år inom Försvarsmakten. 1973 försvarade man med nöd och näppe höjderna. Strider med stridsvagnar på knappt skjutavstånd. Vilken sörja. Vilka helvetes strider på liv eller död för landet.
Vi släpper aldrig denna höjd. Det vore självmord om så sker.

Så 20 km till och nu vid Syriska gränsen. 30 minuter med stridsvagn.
Israel är 5 % av Sveriges yta. 5 % och de flesta 8 miljonerna som bor här bor ett stenkast ifrån varandra. På riktigt alltså.

Förra året när vi var i Israel satt vi i skyddsrum och i Tel-Aviv och vi såg Iron Dome skjuta ned en raket ifrån Gaza. Det var på riktigt när flyglarmet gick. De ville döda oss. Vi förstod vad det handlade om men vi var trygga. Alla var enade.
Men nu, denna resa - inget krig - bara semester.

Och så, där uppe, vid kaféet…
BOOM och så igen - BOOM – artillerield. Vi ser röken efter träffarna, där nedanför oss – 5 km bort, i Syrien. Vi ser det hända.

Vi talar med FN-observatören om vad som händer.
40 olika fraktioner som slåss mot varandra och syriska regeringsstyrkor som går till angrepp med artilleri och – jag, vi hör – 30 mm luftvärnsgranater som skjuts horisontellt - dok-dok- dok-dok.

Jag blir illamående – de skjuter rätt in i staden där nedanför. Alla som bor där då – vem bryr sig? Ship till Gaza pyttsan – men var är Ship to Syria- vem fan bryr sig om Syrien?!

-          Vi övervakar stilleståndet mellan Israel och Syrien - och att detta hålls av båda parter,  säger FN-observatören från Holland.
Ja ha - så bra, tänker jag.
-          Och ship to Syria – han skrattar – jo du, det vore något.
Vi åker därifrån. Vi är omskakade.
Så oerhört nära är kriget detta lilla land som är en oas i helvetet runt om – men det  bryr sig inte världen om, för enligt dem är det omvänt. Det är Israel som är boven – det är den man ska åt. Juden, alltså den grymme, den onde – samma schabloner som vanligt, samma gamla judehat.

Varför öppnar sig inte de stenrika gulfstaterna som exempelvis Saudiarabien och resten av arabvärlden, och tar emot flyende desperata mänskor?
Israel tog emot 800 000 utslängda judar ifrån samma område. Judar, som nu är fria och försvarar sitt land mot de galna terroristerna som har som mål att förstöra allt mänskligt liv - just utanför Israel - så nära att man kan se det, men ändå så långt bort. Så säger hyresvärden där vi bor. Det laddas upp för ett storkrig, säger mannen. - Måtte IDF vara redo denna gång också.
-          Ja, sa jag. Måtte IDF vara redo.

-          Jag flyttar hit nästa år - till Israel. Jag orkar inte sitta i Sverige och titta på, säger jag. Jag vill hit - till mitt land, judarnas land – och dela livet med mina fränder och där vill jag vara om jag så dör där till försvar för livet och demokratin.

För det är så att livet frodas i Israel. Titta på Pride - gayparaden i Tel-Aviv – som hölls dagen innan vi åkte norrut; den hade 150 000 deltagare från Israel, västvärlden och en hel del flyktingar från arabvärlden.
Av IS slängs man ned från hustak med huvudet före inför sin partner därnere, om man råkar vara född som homosexuell - några kilometer bort där vid Kofi Annan vid gränsen till Syrien och två timmars bilresa ifrån Tel-Aviv.

Världen borde tacka Israel – den sista utposten till livets försvar i ett hav av ondska.

måndag 29 juni 2015

Kvinnorna från Ravensbrück

En dagboksanteckning gjord i maj 1945

"Den 23 april 1945 väntades ca 1000 kvinnor och barn från koncentrationslägret Ravensbrück , däribland cirka 50 spädbarn. Vid middagstid kom de första; 100 friska och 12 sjuka. Senare under kvällen kom resten som blev fördelade till Kruså och Padborg och nästa dag blev alla sända vidare med tåg. Nu kom de barnkläder som DKV hade sytt, till användning."

En dag kom det ett meddelande att lägerkommendanten i Ravensbrück med informationen att de hade stuvat 4300 polska kvinnor i godsvagnar och att detta tåg skulle vara på väg till Padborg. Sex dagar senare kom det - 56 godsvagnar fyllda med kvinnor varav en del hade dött under transporten. Kruså skulle ta emot 100 sjuka och 800-900 friska. Padborg skulle ta ett mindre antal sjuka och 400 i barackerna och cirka 500 i ett uppställt övernattningståg. På själva stationen ställdes ett persontåg upp till cirka 1400 personer. Resten fick stanna i godsvagnarna efter att de hade rengjorts och försetts med frisk halm. Maten levererades ifrån Stadssjukhuset i Sönderborg. På karantärstationen tog man sig an de sjuka, varav flera var i mycket dåligt skick och där flera dog. Under dagen åkte två stora tåg iväg till Sverige, och nästa dag sändes resten efter i ett ambulanståg.

Jag och min fru åkte till Padborg för att hitta de som dog där, för att se tågstationen, uppsamlingslägret och annat vi kunde tänkas hitta. Vi ägnade tre dagar åt detta.

Namn på döda vi fick fram var som följer (med reservation för prästens dåliga handstil):
Nomesaska Catharin död 27/4 1945 född 1889
Sejniska Albina född 10-02 1894 i Polen från Warshava - död i lasarettåg från Tyskland 
Atanislawn Clukosisies född 1899 Polen, död på tåget från Ravensbrück.
Urbach, Marie Jeanne död 27/4 1945 cirka 50 år gammal, på tåget från Ravensbrück.
29/30 april tre okända döda kvinnor, cirka 30, 35 och 50 år gamla.
1/5 Belgroxicz Korsiva född 16/2 1900 i Polen, från Ravensbrück.
3/5 Stefanja Dumcowska född 25/8 1880.

Den 4/5 1945 blev Häftling nr 80162 en individ, en levande människa, ett du, ett subjekt, en fri människa när Häftling nr 80162 skrev "Erszebet Kelemen" på ett dokument vid ankomsten till Malmö från Padborg dit hon anlänt från de nazistiska döds- och koncentrationsläger hon vistats i under de gångna 14 månaderna.

Erszebet Kelemen - min blivande mamma - var en av de som kom med tåget till Padborg. I Padborg där vita änglar mötte dem med mat och dryck. Vita änglar som var unga danska kvinnor och män i vita kläder som gav de utmärglade fångarna värdigheten och livet tillbaks.
Men alla överlevde inte.

Många dog. Vi hittade några av dem och vi fylldes av glädje. Sex namn, sex människor, sex bortglömda men nu upprättade. Tre okända kvinnor som visserligen haft namn men som inte längre hade dem när man fann dem och begravde dem, fann vi också i arkivet. Vi får upprätta dem i våra hjärtan.

Vi skickade namnen till Yad Vashem i Jerusalem och nu finns de där tillsammans med mormor Ilona , morfar Yitzchak  och deras 12- och 14-åriga döttrar - mina mostrar - Agnes och Katalin.
Vi glömmer er aldrig. Ni var offer för världshistoriens värsta brott mot mänskligheten. Ni som dog enbart för att ni var judar, inte för vad ni hade gjort utan enbart för de ni var - nu lever ni inom oss. Vi som har landet Israel att skicka era namn till. Ni hjältar, ni som för evigt finns nu när era namn är inskrivna i boken om Förintelsen.

Vi glömmer er aldrig och må Gud upprätta er där ni nu befinner er.

Möten i Israel i augusti 2014

Möten med taxichaufförer.
- Var ska ni? Okej - fast pris och ingen taxameter.
Du pratar hebreiska säger han till hustrun, hur kommer det sig?
Ah, är ni judar.
Modiga är ni - ni är här mitt under kriget.
Jag är ifrån Argentina och jag älskar att dansa. Ska ned i januari på den stora karnevalen. Dansar ni? -Jag kan lära er. Ni kan bo i min lägenhet.
- Säg inte så, risken är att vi kommer

- Här är allt galet. Hamas är fullständigt galna, Assad, Muslimska brödraskapet, Hizbollah, IS, de skjuter på oss i norr - från Syrien, från Libanon de skjuter på oss från Gaza. Varför? De hatar varandra denna gång mer än att de hatar oss - så varför? Sluta skjuta så kan vi dansa istället!!
Arabiska våren - världen förstår inte - så de hatar oss istället.
I morgon skall jag till Gaza. Jag är inkallad i 25 dagar då jag är fallskärmsjägare. Det är mycket , mycket farligt. Kanske jag inte överlever eller kommer hem utan ben - vem vet.
Och varför - för att de fick en litet land och så blir det en terrorbas, en plattform att skjuta. De hatar alla som inte älskar dem - men i ert land där är det svart eller vitt - eller hur? - stor stygga Israel hatar de fredsälskande Gaza och dess terrorister Hamas - Hamas som hatar gazaborna, sina egna.
Om vi förlorar är västvärlden förlorad och då kan jag inte åka till Argentina och dansa.
Framme - här mitt telefonnummer - ring om ni behöver ett billigt rum.

Från lägenheten till bussen.
- Vart ska ni? frågade den religiöst klädde taxichauffören på engelska. - Till bussen, svarade min fru på hebreiska.
Okej, du talar hebbe. Ah, du är israelisk medborgare!
- Ursäkta min dåliga danska, sa han plötsligt och ytterst oväntat, när han vände sig till mig och min dotter, - jag är gift med en  dansk kvinna, men ni förstår jag tänker på spanska då  jag jobbar som religiös slaktare i Sydamerika och då blir det fel i ordföljderna...
- Det är okej, sa vi, först förstummade, sedan skrattande.
- Tel-Aviv, tänkte jag - den enda staden på jorden där taxichaufförer kastar sig mellan alla olika världar och språk. Där man kan få underbara samtal och oväntade möten. Livets krydda.
Vi tittade på varandra och log, tackade vår chaufför och sa på återseende, steg ur taxin och bara njöt.

- Var ska ni  , sa taxiägaren, utanför  Yad Vashem  i Jerusalem
- Hit , svarade jag,
- Hm, var ligger denna gata sa han och frågade över radion , på arabiska.
-Ska jag ta av minKippah. tänkte jag direkt. Fan, vad störd jag är. Vad är jag rädd för?
- Välkommen till Israel, sa han på hebreiska och skiftade till engelska.
-Turister? Bra. Min taxiverksamhet lider av kriget. Inga turister kommer. Hamas är galna , sa han, fullständigt galna, tro att de kan få fred med oss genom terror , genom att polarisera.
Galenskap, verkligen galenskap. De hatar oss- Israeler. judar som araber. Deras bomber dödar alla och förstör min inkomst.
- Vill ni åka till Betlehem? Var som helst. Här får ni mitt kort? Ring om ni behöver. Mitt företag behöver inkomst?
-Ha en trevlig semester

- Homosexuell, sa min svensk-israeliske vän.
Ja, jag är homosexuell och lever med min man sedan många år.
Hörde att på Pride-festivalen i Stockholm så möttes de judiska bögarna som representerade Judiska Församlingen av burop.
- Vad kränkande! Att vara dubbel minoritet och inte accepterad!
- Jag tänker aldrig på att det sticker ut eftersom jag aldrig under mina 14 år i Israel har mött någon som har reagerat negativt på det eller kränkt mig. Jag tänker ju inte på det. Här i Tel-Aviv finns ingen som reagerar.
-Men några mil härifrån, i Gaza, där dödas man öppet på gatan om man är homo. Världen bryr sig dock inte. De kan göra vad de vill där och världen bara vänder bort ansiktet. Terror lönar sig. De bögar som lyckas ta sig hit från Gaza eller övriga arabvärlden får stanna eftersom Israel anser att det är asylskäl att vara homo från arabvärlden. Men här är det bara så självklart att ingen trakasseras.
-Ska vi ta en simtur?
-Måste jobba sedan, det är dyrt att leva i Tel-Aviv. Säg till alla du träffar att komma hit på semester. Det är ju bra om de gör av med sina pengar här. Vi behöver turister! Men nu är det ju krig igen. Vi skall bort tycker de - varför? Vi har mycket att lära ut om hur man lever i ett demokratiskt samhälle.
-Vi ses och hörs - hälsa mamma och pappa där i Sverige.

 På busshållplatsen möter vi tre män. De talar arabiska med varandra-
- Varsågod och sitt säger de  på hebbe vänlig till  min hustru och reser sig.
-Fan , säger frun, är jag så gammal- nä  jag vet. Det är av respekt för mig som kvinna.
- Vart ska ni säger de.
- Till Kiddumin i Judeèn säger jag tveksamt. och får en känsla av att snabbt ta av mig min Kippah. Fan, tänker jag , det här inte Göteborg , det här Israel. Här bor det judar som bär Kippah utan rädsla för trakkaserier
- Ah, där är det vackert. Ska ni flytta dit? Har hört mycket positivt om den byn.
- Ursäkta frågan- men varifrån kommer ni?
- Från Sverig.Där är det bra. Man behöver inte jobba för att få pengar. Känner en som bor där och nu försöker han få dit hela familjen.
- Jag vill inte flytta. Jag är Israel och jag har det bra.Men mina vänner här- han  är från Jordanien- sa han och pekade på sin vän. Han har arbetstillstånd och jobbar här- han skulle nog vilja flytta och min andra vän -han  har det jobbigt. Han bor i Nablus. Han har dagstillstånd och arbetar här men måste återvända hem varje kväll.
- Ja, sa kompisen. Varför investerar inte världen i industrier i vår stad? De som byggs rivs när, galningarna i världen protesterar mot att vi får jobb-Varför? Jag önskar att jag vore Israel och slapp all galenskap som våra politiker håller på med.
-Jag vill ha jobb.- Jag vill inte bråka men det enda sättet att få jobb är att liera sig med politikerna som bara gör vad de stora arabländerna säger till dem att göra.
Hamas? Vilken katastrof.
Fred - om Gud vill.
-Tack sa vi och åkte till Kiddumin för shabbat.