onsdag 4 juli 2018

Shabbat- dagen vi ärvde, älskar och för vidare

Så händer det igen. Det är som en Charlie Chaplin-film från 1920-talet - där alla rör sig snabbt först och sedan sänks tempot till normalhastighet för att därefter sakta ner till slow motion för att så till sist stanna helt. Jag blir lika överraskad varje gång.

Sedan  öppnas alla dörrar och män i vita skjortor, kvinnor i traditionella kläder och tichels och barn börjar likt ett lämmeltåg inta gator och trottoarer och de nio Beit Knesset som finns i lilla Katzrin fylls.

Sedan börjar det - och 200 personer i min synagoga börjar be inlevelsefullt och glatt och de rytmiska vackra sångerna fyller hela byggnaden och påverkar varje cell i min kropp. Jag nyper mig i kinden och tänker: Får jag vara med en gång till? Är jag verkligen här? Är jag en i gänget? Jo, jag är här och jag är en i gänget och jag njuter av varje sekund.
Jag tänker med tacksamhet på alla de judar som idag och i två tusen år - utanför Israel - i ur och skur och ofta med motstånd, har upprätthållit och utvecklat vårt religiösa liv. Som utvecklat och bibehållit vår tro, våra traditioner och vårt levnadssätt, så att  vi kan samlas, sabras och övriga från jordens alla hörn, och förenas i ett levnadssätt som är välbekant och hemma för oss alla. Sex miljoner av oss har kommit hem - lika många som dog i Förintelsen.

Vi samlas alla efteråt och alltid blir jag hembjuden på mat, sång, gemenskap och diskussion av veckans Torah-avsnitt.
Nästa morgon 08:30 upprepas scenen. Tystnad, lämmeltåg, gudstjänst, glädje, sång, mat och vila. Vardagen är långt borta. Vi är lyfta till en högre nivå. Umgänge, reflexioner, känslan av att vara en del av något större, bortom vardagens vedermödor. Man är inte bara en fysiologisk varelse som föds, lever och dör: Vi har också en gudomlig del som följer skaparens cykel. Skapa under sex dagar för att sedan vila från skapande arbete - och betrakta det skapade och se att allt är gott.

Så närmar sig dagens slut. Dagen som börjar efter solnedgången som det som är beskrivet i skapelseberättelsen. Den sista gudstjänsten innan dagen är slut och det rituella avslutandet av Shabat - sabbaten - och markeringen att vardagen börjar igen och önskan om en bra vecka har genomförts.

Jag går fram till centrum och väntar.
Så händer det - det stillastående börjar röra sig lite, blir slowmotion, sedan normalhastighet och därefter som 1920-talsfilmen igen, med Charlie Chaplin och där alla rör sig snabbt och skuttigt.

Jag går till mitt favoritställe där ägaren skrattar igenkännande och tar fram en Goldstar och önskar mig Shavua tov. Jag sätter jag mig ned i värmen och dricker min kalla öl och tackar Gud för att han lät mig få komma hem och bli en del av allt detta.

Jag, sonen till en överlevande från Förintelsen fick äran att komma hem och upprätta dem i min familj som försvann i Auschwitz/Birkenaus skorstenar. Här stannar vi, och jag. Det  finns ingen väg tillbaka.