torsdag 19 april 2018

Golan - gränsland mellan demokrati och teokrati

Den lilla staden Katzrin ligger på Golan som är ett område på fem gånger tre mil och är en vulkanisk platå som ligger högt över omgivande områden. På den södra delen av Golan ligger sjön Kinneret (Gennesaret) 200 meter under havsytan. Norrut reser sig det ännu snöbelagda berget Hermon, till 2400 meters höjd. Området är idag en införlivad del av Israel. Startar man krig och förlorar så kostar det.
Katzrin är en liten kommun med 9000 invånare där lugn och frid råder. Vi lämnade idag Katzrin  och åkte 20 km norrut, till Merom Golan. Merom Golan är namnet på en kibbutz men är också namnet på det berg och den befästning som ligger på 1300 meters höjd på gränsen till Syrien. Här finns restaurang, kafé och en fantastiskt utsikt över i princip hela Golanhöjden och man kan se långt in på Syriskt territorium. Längst bort söderut, ligger en IS-kontrollerad stad och där emellan slåss olika fraktioner i detta besinningslösa inbördeskrig som nu har pågått alltför länge.

En grupp turister lyssnar till en reseledare som berättar om Yom Kippur-kriget 1973 och hur extremt nära det var att Israel besegrades av syriska styrkor. Medan guiden målande berättar dricker turisterna kaffe och tittar ut över dalen lång där nere. Man skakar vanmäktigt på huvudet åt det om sägs och om det meningslösa med krig som trots detta alltid bryter ut förr eller senare. Särskilt här. Men plötsligt bryts lugnet av artillerield. Kraften i eldgivningen känns ända upp där vi står. Efter en liten stund ser vi kraftig gråsvart rök stiga upp över byn nedanför på cirka sju, åtta kometers avstånd. Sedan en gång till. En gång till, en gång till och därefter ytterligare en gång.

- Det är syriska eller ryska trupper som skjuter, säger den bevandrade guiden - som helt klart har erfarenhet av detta. Någon frågar, Finns det människor kvar i staden därnere? Ja, den är inte avfolkad, säger reseledaren. Det finns människor som inte kan, eller vill, fly. Som inte har något val.
- Obehagligt, säger en man. - Krigsskådeplats på första parkett. Helt sjukt. Artillerield som på måfå skjuts in i befolkade civila områden. Inga krigsmål - bara ren terror.
- Ja, säger reseledaren. Det är fullständigt sjukt, och absurt. Så nära men ändå så långt bort. På denna sida av gränsen är det helt lugnt,  men där - sju kilometer härifrån - pågår dödandet av oskyldiga. Tillgången till krigsmateriel tycks vara obegränsad. Vem betalar?

- Be Margot Wallström om hjälp, tänker jag. Hon sitter ju i FN's så kallade säkerhetsråd som representerat för Sverige. Landet som hon ser som en humanistisk, feministisk stormakt. Hon vill helst göra handhjärtan med de terrorstater som som röstade in henne, och dela ut röda armband med texten: "Allt är Israels fel". Nej, just det. Det var inga judar som sköt här. Det var interna arabiska uppgörelser mellan otaliga fraktioner - så ingen bryr sig.

- Till vänster nedanför berget här, har cirka 8000 civila krigsskadade och sjuka syrier kommit upp till gränsstaketet och bett om hjälp, säger guiden till turisterna. Och de har fått hjälp, förstklassig hjälp. Förstklassig hjälp på stora Israeliska sjukhus som tar emot sårade från ett land som befinner sig i ett pågående krigstillstånd med Israel. De har inget att betala med men de tas emot utan att någon i Israel protesterar. Man prioriterar som vanligt att rädda liv, oavsett vem det är som behöver hjälpen.

Ingen skriver något om det och ingen bryr sig om det som sker framför oss. Det finns en artikel i The Lancet som berättar om organisationen  i Operation Good Neighbour" - men arabiska ledare ber Israel sluta med sin propaganda och sluta att hjälpa dessa behövande människor, för i deras ögon är israelernas syfte att världen ska tro att Israel är ett humanistiskt  land, säger de.

Före 1967 hade Syrien kontrollen över denna platå. De kunde och gjorde också livet outhärdligt för jordbrukarna där nere på fälten ner mot Kinneret. Jan Guillou skryter i ett reportage i FIB Aktuellt 1965  om hur han med licenstillverkad svensk k-pist följer terrorister, den så kallade "gerillan", som anfaller nedåt från Golan mot oskyldiga bönder. Inte mot soldater. Mot civila.

תוצאת תמונה עבור ‪jan guillou 1965 fib aktuellt‬‏

Israel kommer aldrig låta någon skjuta mot dem från Golan igen. Nutidens Jan Guillou får skönmåla andra terrorister istället. Terrorister som idag slåss mot andra terrorister i ett försök att i "Frihetens" och "Sanningens" namn slåss för sina "platsgudar", för att därmed kunna bevisa vilken gud som är starkast. Allt i destruktivitetens, kaosets och dödens namn

När vi åker tillbaka till vårt lilla trygga Katzrin på Golan, 20 kilometer från gränsen, tänker jag på att det var här "gerilla"-terroristerna kröp omkring och anföll israeliska gränsposteringar och civila med svenska k-pistar, licenstillverkade i Egypten.

Iran laddar nu upp i Syrien. Iran har försett Hizbollah i Libanon med 150 000 raketer som nu enligt krigshetsarna står redo, riktade mot Israel. De satsar 60 miljarder kronor varje år på att bygga militära infrastrukturer för att kunna anfalla och utrota Israel, samtidigt som priserna stiger och bristen på förnödenheter blir allt ner påtagligt i Iran och varje uppror slås ner med järnhand.

Det laddas upp i norra Israel efter att Iran skickade in en beväpnad drönare den 10 februari i år, över Golan. Israel har reagerat kraftfullt och förstört mycket av iranska installationer i Syrien. Att Iran nu har infiltrerat Israels territorier är en medveten upptrappning och kan leda till ett öppet och storskaligt krig. Det enda alla stater och terrorgrupper i området har gemensamt med varandra är hatet mot Israel, förutom att de hyllar döden istället för livet, att de bryter ned istället för att bygga upp och att de föraktar demokratin och hyllar teokratin.

De är sönerna till dem som 1965 besköt israeliska bönder i sin kamp för Sanningen som nu gör detsamma där, sju kilometer från Israels gräns.
Det är sönerna till dem som besköts 1965 där nere vid Kinneret, som nu lugnt kan köra sina traktorer på fält och åkrar för att förse Israels befolkning med bröd och andra förnödenheter.

Om terroristerna vill ha fred istället för krig, skulle hela området snabbt utvecklas med hjälp av israelisk know-how och erfarenheter av att bygga en demokrati.

Kampen står mellan demokrati eller teokrati.
Konstruktivitet eller destruktivitet.
Krig eller fred.
Liv eller död.

tisdag 17 april 2018

Yom HaShoa, Yom HaZikaron och Yom HaAtzma'ut - och det judiska sättet att leva

I Israel och i den judiska värden finns tre särskilda dagar som är till för eftertanke. Det är helger som skapats efter staten Israels tillblivelse. Dagarna ligger tätt efter varandra och är starkt  förknippade med varandra. Under dessa tre dagar stannar Israel och den övriga judiska världen och alla förenas i medvetenheten om vad det innebär att vara jude.
Förra hösten skrev jag en C-uppsats på den religionsvetenskapliga linjen på Göteborgs universitet - för att äntligen, efter 30 års träda, få ihop till en fil kand.
Jag intervjuade då tre överlevande ifrån Förintelsen om vilka faktorer det var som gjorde att de kunde återupprätta och börja om sina liv, i Sverige. Två av dem kom som tonåringar till Sverige från Auschwitz/Birkenau som mänskliga vrak, den tredje ett årtionde senare.

 - Vi har varit ute i skolor, företag, kyrkor och talat om Förintelsen. Vi har skrivit böcker om erfarenheterna och vi lever för att inte glömma. Vi föreläser som ett sätt att upprätta alla de som dog och de som överlevde men som har plågats av sina minnen. Det är vår skyldighet.
- Är du religiös?
- Alltså, nej, jag är inte religiös.
- Vad innebär det att vara religiös i judisk mening?
- Att var religiös i judisk mening är att följa mitzvot och att göra rätt saker.
- Som vad?
- Som att hålla Shabat, kosher, fira de stora helgerna, fasta på Yom Kippur,  ta det lugnt på Shabat, gå till Beit Knesset, fira SederPesach, omskära pojkarna, sitta Shiva efter dödsfall - du vet - allt det där.
- Och?
- Och vad då?
- Gjorde ni detta?
- Ja det gjorde vi.
- Varför?
- Det var vårt sätt att kunna få tillbaka vår identitet och att minnas våra familjer. Det var vårt sätt att få kontakt med våra döda släktingar och att återvända till det liv vi levde innan katastrofen och att känna kärleken och tilltron till livet. Det var i de stunder vi kunde lämna Planeten Döden som vi varit på, och känna oss som del av ett större sammanhang igen.
- Och vad blev konsekvenserna?
- Du har rätt. Ritualerna knuffade oss sakta men säkert tillbaka till livet. Till vår identitet. Till det liv vi judar alltid har levt. Vi protesterar genom att vara positiva till att leva vidare och samtidigt inte glömma någon av dem som dog. Du har rätt! Det var detta som återförde oss, trots all ångest och enorma svårigheter. Har inte tänkt på det!
- Så att vara religiös i judisk mening är inte alltid att tro utan göra och att följa de levnadsregler vi har? Att det på något mystiskt sätt förenas i minnet av det svåra vi har haft med att orka se positivt på livet? Att vi hedrar de som dog för vår frihet genom att orka gå vidare?
- Ja, ungefär så. Det blir ett liv där alla delar lyfts och förenas i en balans mellan ont och gott.

Yom HaShoa - Förintelsens minnesdag - handlar om åminnelsen om offren för det industriella mördandet av stora delar det judiska Europa. De flesta i Israel har i sin släkt offer från Förintelsen.
Yom HaZikaron - Åminnelsedagen - handlar om att minnas alla dem som i Israels tjänst eller som offer för terror har fått sätta livet till. De flesta födda i Israel har släktingar eller vänner som har dött i Israels tjänst.
Yom HaAtzma'ut - Självständighetsdagen - handlar om det glädjefulla firandet av att vi åter har ett eget land och att vi samtidigt hedrar dem som dött för det, genom att visa vilket fantastiskt land de gav sina liv för - och att vi aldrig kommer att låta oss besegras av dem som vill oss illa.
De överlevande från Förintelsen  som jag intervjuade och det sätt som staten Israel och dess medborgare tar sig an död och liv är en kopia av varandra.
Under 4000 år av utsatthet har vi som individer och som ett folk hållit fast vid att protestera genom att säga ja - inte nej - och att aldrig glömma dem som dog för vår rätt att finnas.

onsdag 11 april 2018

Hon är borta nu, Sarah

Hon är borta nu, Sarah, för det var hennes namn, kvinnan med "knölen på armen" (se tidigare blogginlägg). Hon dog lugnt och stilla med judiska vänner och närstående omkring sig. Hon fick en värdig begravning enligt judiska traditioner.


Sarah, som 14 år gammal hamnade i nazisternas koncentrationsläger och till sist hittades av amerikanska soldater sex år senare, liggande i på en hög av lik. Sarah, som fick starta om sitt liv utan någon grund att bygga på. Sarah, som hade ett mycket tufft liv med många sorger. Sarah, som höll fast vid en stark relation till sin Skapare. Sarah, som fick några fina år på det judiska äldreboende där hon, tunn och liten, bar på värre erfarenheter och större sorger än vad vi kan föreställa oss. Sarah, som varje natt förföljdes av nazisterna i sina mardrömmar men ändå orkade gå upp varje morgon och leva en dag till, och så en dag till, och en dag till, tills dagarna blev 90 år.


Sarah överlevde dem alla - de nazister som älskade att plåga henne av en enda orsak - hon var född av en judisk mor - inget annat. Sarah var inte bara en överlevande, hon var också en överlevare, och som en sådan talar hon till oss alla, också nu. Sarah stannade kvar i livet för att vittna inför oss, om att Förintelsen har ägt rum och att den fortsatte att äga rum i hennes inre, i ytterligare 70 år - se till att det aldrig händer igen.


En gång när jag jobbade på hemmet vaktade k-pistbeväpnade poliser utanför. Jag sa till henne, det är skamligt att antisemitismen åter igen sticker upp sina fula trynen. Hon tittade stint på mig och sa, "Varje generation av judar får ta del av det. Du tror väl inte att du tillhör den generation som slipper detta? Var glad att deras k-pistar är riktade åt andra hållet och inte emot oss. Du kan åka till Israel om de vänder vapnen mot dig. Det kunde inte vi."


Jag hade privilegiet  att få hennes historia berättad för mig. En historia hon hade hållit dold i 70 år för att inte få en lyssnare att må illa. Hon brydde sig mer om att människor omkring henne kunde ta illa vid om hon berättade. Så hon sa inget.
Jag mådde inte illa. Jag kände mig hedrad över att få ta del av hennes historia. Hon, Sarah, som höll fast vid en stark relation till sin Skapare.


Det kan jag lova dig, Sarah, jag glömmer aldrig det du sa till mig och jag har nu flyttat till Israel. Jag har flyttat till Israel för att visa dem som idag vill oss illa, att vi har lärt oss av historien att vi måste klara oss själva - vi, det judiska folket, kan inte lita på omvärldens stöd när k-pistarna - hatet och våldet - vänds emot oss igen.


Vila i frid, Sarah. Vi kommer aldrig att glömma dig - vi det judiska folket - vi, som kommer att bära arvet vidare, det arv du efterlämnar till oss alla, det arv som skriker: För livet vidare, vad som än händer! Glöm mig inte, glöm mig inte - jag är vittnet.












Knölen på armen
Publicerad i december 2016



- Ser du knölen som sticker ut på armbågen här? sa hon och drog sakta upp blusärmen på sin tunna 91-åriga arm. Ser du? Det finns inte på den andra armen. Jo, det är en benutväxt där.
Jag väntade.
- Han sköt, sa hon och började plötsligt storgråta där hon satt på sängkanten i sin lägenhet. Hennes röst bar knappt. - Tysken - en 20-åring - gick omkring där med sin pistol och sköt polska judinnor. För att han hade lust. Han hatade oss mest, vi polska judinnor. Jag var 15 - eller var jag 16? där i lägret, kommer inte ihåg. Han kom fram emot mig med pistolen och jag visste att jag skulle dö. Jag tänkte, det hinner nog bara göra lite ont och sedan blir det svart tänkte jag, förstår du? Men han vände på pistolen istället och slog mig med den och jag höll upp armen så här för ansiktet, förstår du? Och då gick armen av här, vid knölen. De andra fångarna tog hand om mig och gjorde en mitella och armen blev nog tre gånger så stor, förstår du? Och sedan fick jag låtsas att arbeta och du vet där på uppställningarna... - oh, jag bad till Gud varje dag och han hörde mig, förstår du? Han hörde mig, sa hon och grät. - Vad ont det gjorde, åh vad ont det gjorde, dag och natt, hon skakade och den lilla kroppen kved och varje por i hennes hud öppnade sig.
- Vad händer, tänkte jag, vad händer? Och hela världen stannade upp och höll andan.

Hon fortsatte, Herre min Gud, tänkte jag, ge mig styrka, och du vet att jag satt sex år i lägren. Jag var 14 år när de tog mig och 20 när jag blev fri, sa hon, och tårarna rann, förstår du?
- Du som är sjuksköterska, kan man se här i ögonvitorna om man lever? sa hon och drog ner det nedre ögonlocket. Du vet amerikanarna som gick omkring där i Bergen-Belsen bland likhögarna, de drog ner de nedre ögonlocken på liken. För att se om de kanske levde. Så gjorde de på mig, förstår du? De såg att jag levde, där på högen, förstår du?

Innan vi kom till Bergen-Belsen gick vi i sex dagar och i sex nätter utan vatten och mat. Det var på vintern. Vi tog snö i munnen för att få vätska i oss, förstår du. Oh, vad vi led. Ingen sömn, ingen mat eller vätska och inga kläder, bara tunna smutsiga, loppfyllda trasor, förstår du. Vi svepte in fötterna i papper för att inte förfrysa dem, förstår du. Till slut orkade jag inte, jag lade mig ner för att dö, men mina vänner lyfte upp mig och släpade med mig till benen bar, förstår du, de släpade med mig. Vi hörde skott hela tiden och då visste vi att nu var det en till som inte orkade, förstår du, tyskarna gick sist och sköt alla som ramlade eller inte orkade, sa hon medan tårarna rann. Jag bad till Gud hela tiden och han hörde mig, förstår du, han lyssnade på mig. 29 kilo vägde jag när jag kom till Sverige i maj 1945 och det tog ett år innan jag kunde gå igen. Jag vågade inte åka till Palestina, förstår du. Jag vågade inte lämna Sverige, förstår du.

- Tänk när meddelandet kom att ingen visste vad som hade hänt min mamma och pappa och mina syskon, sa hon och hela hennes lilla kropp skrek av ångest - jag visste, de orkade inte.
Vi hade lovat att träffas efter kriget, sa hon, förstår du hur det kändes, efter sex år som barn och tonåring i helvetet?

- Om jag har berättat? Bara för min nu bortgångne man, förstår du? Jag ville ha en judisk man  och Gud skickade en judisk man till mig och för honom berättade jag, annars inte. Jag höll kosher och jag hade allt Pesach-porslin i källaren och jag bad till Gud varje dag, minst två gånger. Och vi fick barn, två stycken. Stefan, jag har gjort mitt bästa men det är inte lätt med det jag bär på och ingen mamma och pappa. Men Gud hörde mig, förstår du? Jag har försökt att ge barnen allt, förstår du, men det var så svårt, sa hon och skakade.
- De flesta som är som jag har tagit livet av sig, men jag kan inte. Jag är religiös, förstår du, jag får inte ta livet av mig, förstår du, vi judar gör inte så - men varför måste de förfölja mig varje natt? Hon kved och sa, och nu är det snart natt igen.
- Jo, det känns lite bättre nu här, sa hon och pekade på ovanför vänster bröst på bröstkorgen. Hon är som en liten fågelunge där hon sitter, hållande i sin rollator. - Det känns lite bättre, det har lättat lite, det har det.

- Jag berättar för dig, för du bär kippa och tzitzit. Du förstår mig, det vet jag . Min pappa bar tzitzit och kippa. Han jobbade till klockan 11 och kom hem och bad och lade tefillin innan han åt någonting. - Vet du att de tog honom till lägret men släppte honom - han såg inte judisk ut. Han kom till ghettot och berättade om hur det var där men man trodde inte på honom. Så de tog honom en gång till och sedan har jag aldrig hört från honom igen, förstår du. De andra, de kristna - de förstår inte. Många judar förstår inte heller. De säger att Gud finns inte, men jag vet, Stefan, jag vet att han finns. Jag vet. Hur kan du tro? säger en del till mig, du såg ju hur de slängde spädbarnen i elden. Hur ska jag veta? Jag var ju barn själv. Jag vet inte. Gud lät det ske, så är det, men han är ändå god, jag vet det, det känns här inne, sa hon och pekade på sitt tunna bröst.

Jag är så tom härinne, varje dag försöker tysken skjuta mig, förstår du? Varje natt hälsar jag på i lägren. Sex år och bara för att jag är judinna, sa hon medan tårarna fortsatte rinna. - Jag var ju bara ett barn och vad vet jag, men Stefan både du och jag vet, Gud finns.

- Vem är jag att ifrågasätta dig, tänkte jag, vem överhuvudtaget har rätten att ifrågasätta dig?
- Jag är religiös därför att du är det, sa jag. Jag är religiös därför att du orkade vara det och för att du orkar vara det, sa jag. Om jag inte är religiös så sviker jag både dig och din pappa och alla de andra som bad Shma Yisrael där på planeten Helvetet. Så enkelt är det. Ingenting annat, inga intellektuella darwinistiska teorier i världen kan övertyga mig om annat eller svika dig eller din pappa, sa jag.

- Du har helt rätt, fortsatte jag sedan. Jag vet att Gud finns och jag vet inte heller varför han lät det ske och att låter det ske med dig varje natt, sa jag, men jag vill lyssna så länge du orkar och kanske det är just för detta ögonblick jag finns, tänkte jag, precis som Mordechai sa till drottning Ester i ett avgörande ögonblick i hennes liv, att det är Guds vilja och att det kommer göra dina nätter fria från ångest.
- Hur det känns i bröstet nu?
- Konstigt Stefan, det känns faktiskt lite bättre, det gör det faktiskt, kanske jag kan sova nu, det känns faktiskt lättare, inte så tungt. Ska kyssa mina Mezuzot först.

- Ska din dotter till Israel om en vecka? Åh, vad härligt. Vi har ett land nu, förstår du, men jag orkade inte åka dit, jag orkade inte. Jag skulle gärna träffa henne och prata med henne. Kan hon komma hit?
Stefan, glöm vad jag har berättat, det gör ont i dig och jag vill inte att det ska göra ont, sa hon.
Men precis så tänkte min mamma, för hon ville rädda mig från sina berättelser från Auschwitz/Birkenau, men jag vet bättre, jag tvingade mamma att berätta och det det gjorde henne gott och det gjorde mig religiös.

- Ester, sa jag och pekade med hela handen - jag kommer aldrig att glömma ett enda ord av vad du sagt - aldrig - och det är ett löfte jag ger dig. Att lyssna på dig och att få se vad som krävs för dig att omvandla dina känslor till ord, är en ynnest, det är en ära och så länge vi orkar, Ester, är jag beredd att lyssna. Vi människor är "de talande" - vi är de enda Gud har givit denna gåva, de enda i hela universum som vi vet, och att du nu efter 71 år talar om detta är ett under och det kommer att göra dig till en mera hel människa, även om det kommer att göra ont i dig, mycket ont. Du är en stark människa, en överlevande och en överlevare, du är ett unikum, sa jag. Du är en på miljonen.
- Men vill du tala, fortsatte jag, så kommer jag att lyssna. Du är underbar, sa jag.

- Säger du det. Stefan, jag har aldrig någonsin berättat för någon om detta. Inte på 71 år. Jag har aldrig sagt något till doktorn eller rabbinen om varför min arm är trasig, förstår du. Jag vill inte göra dem ledsna, de har ju sina liv att leva.
- Stefan - för dig vill jag berätta och du får skriva en bok eller spela in det om du vill, för du har ju en mamma som har berättat och du bär ju tzitzit precis som min pappa.

När jag kom hem den kvällen och stängde dörren så grät jag också. Jag har träffat så många överlevande genom åren men detta gick rakt in i hjärtat. Åh Gud, den smärta som bara rinner ur henne. 91 år fyllda och av dem sex år - ungdomsåren - där i helvetet och sedan all rehabilitering och så tungt föräldraansvar och så trogen sin judiskhet och tvingad att leva i lägren varje dag och varje natt, fortfarande, 71 år efter krigsslutet - och så det förtroende hon nu givit mig att få höra henne berätta och få torka hennes tårar.

Hon har varit tyst i 71 år och nu blir hon den talande.

Gode Gud ge mig kraft och förmåga att förvalta detta förtroende och gode Gud låt någon som kan filmkameror komma i min väg och visa mig hur man trycker på start, för världen måste få känna smärtan som efter 71 år kommer ut denna 91-åriga lilla dam. Låt henne få berätta för att få frid i sin själ och få sova en natt utan att nazisterna jagar henne.

Auschwitz/Birkenau var stället där vi alla träffades, nakna och förnedrade oavsett vilken strategi vi än hade valt för vår överlevnad - assimilation, integration, isolering - ingenting av det fungerar.
Det judiska Israel är slutstationen för vår långa vandring.
Här stannar vi och här avgörs vår framtid och det är vi själva som har makten att avgöra vårt öde.
Vi ber till dig Gud att ge oss vishet och verktygen att aldrig glömma Ester - och att förvalta äran och ansvaret att efter 2000 år vara fria judar i ett fritt land.

Aldrig mer!




Yom HaShoa



Tonight begins the Holocaust Rememberance Day, Yom HaShoah.
Here in Israel everything stops for a while in order to remember all the lives lost och to remind ourselves never to let it to happen again. Let's all join in thoughts and prayers.

lördag 7 april 2018

Pesach: Ni som vill ha oss som slavar igen - glöm det - det kommer aldrig att ske

Är i Israel.
I dag är var den sista dagen på Pesach.
Högtiden som firas till minnet av vårt uttåg - det judiska folkets uttåg - ur Egypten för 3500 år sedan.
Högtiden som lär oss att vi som en gång varit slavar och nu är fria, aldrig ska glömma hur det var att leva som trälar.
Var i synagogan som var fylld till sista plats. Gudstjänsten var innerlig och känslosam. Högtiden är nu över och imorgon börjar vardagen igen.
När gudstjänsten var över hälsade vi varandra trevlig helg och vi önskade varandra en bra vecka.
I raden framför lutade sig en ung soldat ned och hämtade upp sitt automatvapen. Lade remmen över axeln och gick mot utgången.
Lyssna på budskapet, ni som är Israels fiender:
Vill ni ha fred - då ska ni få fred.
Vill ni ha krig - ta konsekvenserna.
Vi som  har en gång varit slavar men som nu lever som fria människor kommer aldrig att leva som trälar igen.
Ni där ute som vill ha oss som slavar igen:
Det kommer inte att ske.
Gilla läget.