måndag 1 september 2014

Terror på hemmaplan och på bortaplan - sidor av samma mynt

Två dagar innan resan och utsätts jag för terror på hemmaplan när mobilen ringer med ett okänt nummer och jag därför inte svarar. Strax därpå ringer min dotters mobil och hon lämnar över mobilen då det är till mig från Bandidos (tror inte en sekund att de har så låg moral)
- Hej. Jag ringer från Bandidos och en medlem störs av dig och att du stödjer terroriststaten Israel. Vi vet allt om dig och vi kommer att plocka dig när det passar oss.
- Fuck you, sa jag.
Sms kommer sedan till min dotters telefon – ”Din sionist farsa har gått för långt.”

Terror är att lyfta luren och ringa ett telefonsamtal slänga ur sig hot och låta konsekvensen av samtalet leva sitt eget liv, att vara anonym och gömma sig bakom floskler av att ha den enda Sanningen och om man inte accepterar den så skall man tystas genom hot, trakasserier och därefter handling.

Konsekvensen av samtalet är att den trygghet jag har känt sveps bort och mattan tycks ryckas bort samt att jag får känslan av att ha begått ett brott som jag nu ska få ta konsekvensen av.
Responsen från vänner är nu avgörande för att kunna hantera den nya situationen för hur man hanterar en kris avgör hur man ska kunna leva vidare. Vänner som stärker och stödjer, polis som tar hot och hatbrott på allvar och inser konsekvensen för individen och för det demokratiska. 
Konsekvensen på sikt blir att jag lyckas hantera det akuta skeendet och går stärkt ur den.

Den andra typen av respons drabbar en också med förödande konsekvenser:
-          Måste du sticka ut så mycket, måste du alltid säga vad du tycker, du måste sätta dina barns behov före dina egna behov – felet till hotet är mitt – orsaken är min egen, det är jag som bär skulden till det inträffade – jag är en dålig person som inte kan skydda min familj.
Ligg lågt och be till Gud att jag och min familj lämnas ifred. Skuld och skam. Polisen som inte ringer upp mig för att utreda min anmälan och det hände ju ingenting. De skickade ju inte hotbrev och de slog inte ned dig – inte än i alla fall.

Långsiktig konsekvens av att acceptera denna bild är att min röst tystas och att jag byter sida för om jag gör som de säger och om jag förstår deras situation så kommer man att lämna mig ifred. Men så är det inte. De bestämmer då mitt handlande och jag blir deras slav.

Flyglarmet går i Tel-Aviv och alla lämnar sina bilar och söker skydd och vi springer till vårt säkerhetsrum i vår hyrda lägenhet. Ba bang – bang – raketer skjuts ned. Vi pustar ut och gör tummen upp. Alla går tillbaks till sina bilar och livet tycks fortsätta som innan – men att skicka 4000 raketer över civilbefolkning och att låta konsekvensen av raketen leva sitt eget liv, vara anonym och gömma sig bakom floskler av att ha den enda Sanningen och om man inte accepterar den så skall man tystas genom hot, trakasserier och våld.

Den kortsiktiga konsekvensen av terrorn är samma som min på hemmaplan: Tryggheten tycks ryckas bort. Känslan av kontroll sveps bort och det avgörande är att ha vänner som stärker och stödjer, politiker som enas, landet som enas och som folk såväl som ledarskap förstår konsekvensen för individen och det demokratiska samhället.

Den andra responsen är samma som terror på hemmaplan – det som präglar svenska media är förödande:
Vi måste förstå Hamas ”desperation” – och måste verkligen Israel ha en sådan förfärlig politik gentemot dem och detta med blockaden och måste ni alltid ta till övervåld.
Kan ni inte bara ändra på er, göra som Hamas säger så kommer de att lämna er i fred. Det är den hotades fel att hotet görs.
En individuell kollaps och därefter en samhällelig kollaps och terrorns vinner – och det livgivande livets försvinnande blir konsekvensen av denna strategi.

Psykisk kris innebär att man utsätts för en påfrestning som man inte tidigare har erfarenhet av och livet kommer att till viss del förändras. Man kan inte återgå till det som en gång varit. Konsekvensen av en psykisk kris är att man blir bitter och låter livet bli mindre rikt eller att man går igenom det och höjer livet till en ny nivå med nya erfarenheter och fortsätter att prioritera det som är viktigt – nämligen livet och dess rikedomar.

Vilken sida har du valt? För alla tvingas vi nu att göra val med den framväxande terrorn mot dig - för det börjar alltid med judarna men det fortsätter alltid till andra grupper och till slut även till dig själv. Hur skyddad och säker du än tycker dig vara.

Jag har valt och jag står starkare och jag gör motstånd genom att välja livet.
Jag har valt genom att inse att som jude finns det inte hemmaplan och bortaplan.
Jag vill leva i Israel och alternera med ett liv i Sverige.

Resan har börjat.
Först ska lära mig mer av språket.

Fuck the terror.

måndag 7 juli 2014

Prästen från Danmark och flykten över sundet 1944

Under flygresan till Israel 1989 var jag som vanligt otålig. Det var ju i och för sig inget ovanligt med min otålighet. Alltid otålig och på väg - till vad då? Ja ja, nåväl. Bredvid mig satt en äldre herre med långt vitt skägg, smal och lång var han och lugn och avslappnad. Han tittade på mig - den otålige - och min otålighet tvingade honom att tala; hans frid funkade inte bredvid mig.

Är du jude? frågade han. Fan, tänkte jag, är jag det? - Ja, min mamma är judinna så jag är väl det, svarade jag.
- Gud välsigne dig sa, han högt, och Gud välsigne Israel.
Ska jag välsignas för att vad jag är, tänkte jag, så pinsamt.
- Har du varit i Israel förr, frågade jag, mest för att säga något. - Ja, detta är 23:e gången, sa han på danska med skånsksvensk brytning. Han försökte tala svenska. Sedan blev det tyst, mycket tyst. Väldigt länge.
- Du bryter på svenska? sa jag.
- Hmmm! svarade han.
Och han började tala. - Du sa att din mamma har överlevt Auschwitz-Birkenau, sa han. Vad betyder det för dig?
Allt, sa jag, det är det jag grundar min identitet på. Det får inte hända igen, sa jag.
- Nu har vi Israel, sa han.
- Vi...? sa jag. Hmmm.

- Låt mig berätta, fortsatte han. Jag är präst i liten religiös kristen kyrka i Köpenhamn. Jag är kvar tills de hittar en ersättare. Jag betyder mycket för medlemmarna och det är därför jag är kvar. Jag har varit där sedan efter kriget - andra världskriget. Danmark var ju ockuperat av tyskarna och det var svårt för alla.
Han tittade på mig som om han tvekade, sög in luft och fortsatte, så jag är enligt Halacha inte jude, eller hur? Det är mamman som avgör om man är jude, eller hur?

- Det går nog att fixa ganska enkelt, om du vill, sa jag, det är mängder med judar som har din bakgrund och om du vill fixar en god rabbin det, lätt som en plätt.
- Jo, det är sant, men enligt tyskarna var jag dock jude sa han. De vill gripa oss och skicka oss till dödslägret men vi flydde över sundet till Sverige, gömda i en liten fiskebåt, 1944.
- Vi kom till Sverige, så nära Danmark men ändå så långt bort - vi kunde ju se Sverige - men att ta sig dit var ett äventyr. Jag stannade i Sverige, ett tag. Det judiska blev så viktigt. Jag blev kär i en judisk kvinna. Vi var så kära och det var så skönt att livet vaknade inom oss.
Men så blev hon sjuk och dog. Mitt livs kärlek dog och jag gick in i en djup depression och var nära att ta livet av mig. Jag fick då en uppenbarelse att jag skulle starta denna lilla församling i Köpenhamn för att människorna där behövde mig. Och så blev det. Ingen annan kvinna och inget judiskt liv.

- Snart är jag färdig där, sa han sedan. Jag har varit i Israel 22 gånger och där är jag lugn och avslappnad. Jag är bland de mina - men ändå inte - inte riktigt, sa han.
- Jag har inga ägodelar och ingen familj. Jag är fortfarande den unge mannen vars kärlek dog.
- Och sedan? frågade jag.
- Vi får se, sa han.
Sedan tittade han på mig - granskande. Jag har inga ägodelar sa han, för jag litar inte på dem, ickejudarna. Och när de kommer igen - nazisterna - så är jag förberedd.

Han lutade sig fram och tog fram en liten skinnpung han hade hängande runt halsen. Han öppnade påsen och tömde ut innehållet i sin hand.
Där låg ett tiotal slipade diamater - stora diamanter.

- Om och när de kommer, sa han, då drar jag direkt - till Israel. Och här är min säkerhet. De ska inte få sno mina ägodelar en gång till. Då reser jag hem - då reser jag till Israel - om inte Gud ger mig  andra uppdrag. Men jag ber varje dag om en ersättare och att jag får bejaka juden inom mig, den som trycker på och vill komma ut.

Gud välsigne dig och Gud välsigne Israel, sa han på nytt - högt.
Gud välsigne dig, sa jag. Måtte Gud välsigna dig och ge dig frid, sa jag, det är du värd - du överlevare.


måndag 23 juni 2014

När mamma tog fram kniven och jag slappnade av

När de kastade ägg som exploderade på väggen i sovrummet fick jag bara bekräftelse på att jag var i krig mot nazisterna - eller nynazisterna som de kallas - och när de ringde och sa att jag hade AIDS och att alla grannarna skulle få reda på det svarade jag, javisst har jag AIDS - kom hit så ska jag smitta dig - då kände jag bara hat emot dem och jag fick bekräftelse på hur svårt det var att komma ut - alltså att våga vara jude och erfara hur kriget fortsatte även i min generation. Jag fick bekräftelse på det jag redan visste, nämligen att det var livsfarligt att Komma Ut offentligt - och jag njöt av det.

Jag hade veckan innan varit med i ett program som hette Svart eller Vitt - ett samhällsprogram på TV som tog upp det då nyupptäckta fenomenet att ett trauma överfördes till nästa generation genom förälderns obearbetade minnen.
Detta var i början på 1990-talet och jag som "fotsoldat" var - som vanligt - tvingad att testa mina gränser. Jag hade blivit varnad för att medverka men tänkte att, vi lever ju i ett fritt samhälle och det jag talade om hotade ju ingen - men tydligen gjorde det det.

När de ringde igen och påstod att de visste var mina barns dagis och skola fanns - då orkade jag inte mer. Känslan att vara utsatt personligen var stark och risken att barnen skulle få lida gjorde mig skräckslagen.

Jag gick till polisen och anmälde händelserna. Polisen skrev ner mina berättelse och så tittade han upp och sa, men det där med judar, det var ju så länge sedan - så du tror att det sker igen? Har du ingen annan idé? Jag bad nästan om ursäkt, kände mig så liten och utsatt och gick därifrån.
Ingenting hände!

Ett tag senare hade jag och mamma deltagit i ett radioprogram på P1 som behandlade samma tema.
Jag var skräckslagen. Vad hade jag gjort? Tvingat min 75-åriga mamma att exponera sig offentligt. Med vilken rätt gjorde jag det? Varför drevs jag till att utsätta oss för dessa faror? Men samtidigt - varför kan man inte få tala om detta som en del av det offentliga samtalet?

Två dagar senare hittade mamma ett brev i sin brevlåda. På ena sidan stod det bara med massa galenskap men på den andra sidan stod det, "Judegris - du skall få kompanistryk och hela kvarteret ska få vara med".

Jag bröt ihop. Jag ringde radion som kopplade in sin säkerhetsavdelning. Jag polisanmälde och de lovade att hålla utkik och jag gick till mamma med hängande huvud och jag kände mig så liten, så utsatt och så känslig och så skyldig. Hennes rätta identitet var avslöjad och jag var den skyldige.
Mamma tittade på mig - spände blicken i mig - pekade med hela handen och utbrast, "jag tar ansvar för mig själv. Jag deltog frivilligt i radion. Jag står för vad jag har gjort."
"Du, Stefan," fortsatte hon, "jag har varit med om mycket, mycket värre saker än det här. Du kan sova lugnt. Jag ändrar inga rutiner och jag sätter kniven i dem om de försöker göra något." Kniven - i bestämd form - kniven. Jag vet inte om det var menat att vara i bestämd form; hennes svenska var ju grundad i ungerskan, men vete tusan om hon inte hade en bestämd kniv redo.

Det var då jag insåg att jag inte måste skydda henne, det var då jag insåg hur oerhört stark hon var i sin kärna och det var då jag insåg att hon stod för sin judiskhet och att vår uppfostran var grundad i rädslan att det som hade hänt  henne och hennes släkt inte skulle ske igen. Men nu, när hemligheten var avslöjad, så tänkte hon slå tillbaks mot nazisterna med all den kraft och med all den erfarenhet hon hade samlat på sig och det var då jag insåg hur viktigt Israel är för oss och dess förmåga att aktivt slå mot dem som vill fullfölja Förintelsen. Det var då jag fick full insikt i vad det innebär att var jude och att vi alla är delar av en historia av liv, kraft men också av förföljelse och hat - och hur viktigt vårt lilla land är för att ge oss den styrka och självständighet som ger oss ork, kraft och mod att öppet våga vara de vi är, eftersom vi har ett land att åka till där ens identitet inte ifrågasätts.

Det var då jag "kom ut" på riktigt och därute är jag fortfarande. Mina planer på att flytta till Israel, om inte för evigt så ändå tillräckligt för att få mitt medborgarskap, växer sig allt starkare. Jag var där för 40 år sedan under ett års tid, men jag blev inte kvar. Men snart är det nog dags för det är där jag grundar min styrka i att våga vara den jag är och inte böja huvudet och tiga.
Någon kniv har jag inte i beredskap men utan skydd är jag inte, det kan jag garantera.

Det var då jag också insåg med vilken oändlig kraft, möda och styrka de överlevande behövde för att försöka bygga upp någons sorts liv i skuggan av Förintelsen, i skuggan av vetskapen att ingen, ingen brydde sig utan de var tvungna att glömma, förtränga och göra det som var nödvändigt för att ge oss, nästa generation, det skydd som finns i anonymiteten - men mamma var i botten judinna och överlevande och denna gång skulle de inte få ta henne utan strid.

onsdag 18 juni 2014

100 kronor till en namnlös 16-årig flicka

Idag gav jag 100 kronor till en ung, kanske 16-årig flicka, som satt och bad om pengar utanför ICA-butiken hemma.
Det hände någonting med mig och med henne - vad vet jag inte.
Jag vill redan nu säga att det inte var första och förhoppningsvis inte sista gången.

Jag är jude och vi lever efter vår Tora - lära - som innehåller 613 förbud och påbud. Du ska inte och du ska. Detta till skillnad från Sveriges Rikes Lag som är fylld med vad man inte får samt konsekvenserna om man bryter det.
Ett av Torans bud är att vi måste ge - även den fattige måste ge – allt utifrån ens egna förutsättningar. Alla bud förstår vi inte men kravet på att ge är viktig eftersom den rör vårt innersta på ett påtagligt sätt

Den rike skall ge mer än den fattige men buden gäller för alla. Du väljer till vem eller vad,  men du har en skyldighet inför den människa du möter. Jag har inte råd att skänka till alla men till en - jovisst.
Jag må ha vilka tankar som helst om tiggare och kriminalitet och Rumäniens krav att skydda sina egna invånare och Norges förslag på tiggeriförbud eller att alla fattiga kommer hit om jag ger något till dem och då är det lika bra att inte ge för risken är att det skickar signaler så att alla andra kommer hit och stör mig och påminner mig om att världen inte är rättvis – men det är en annan fråga.

Det finns en sekvens i musikalen Spelman på Taket- när Tevye kommer hem strax innan Shabat (sabbaten – vilodagen), uttröttad och smutsig efter en vecka i arbete.
Byns tiggare kommer då fram och ber om sin del. Tevye tittar på honom och säger, denna vecka var en dålig vecka – jag har tjänat mindre än vanligt! Varpå tiggaren tittar på honom och utbrister, men det ska jag väl inte behöva lida för? Vad har jag nu att ge?
Ungefär så.

Vi människor är skapade med lika värde men inte med samma förutsättningar. Vi föds nakna och vi lämnar jordelivet lika nakna. Det vi förbrukar och det vi använder under livet är alltså till låns och det ska hanteras med varsamhet och med insikt att det just är till låns och inte vårt att behålla.

Vi är skapade med samma värde och vi ska därför alltid kräva att bli behandlade med respekt och att respektera andra.
Att ge till en medmänniska utan förväntan på en motprestation är att visa respekt och att kräva respekt.
Att ge skapar förståelse hos mig och insikt i kravet om att förvalta min egendom.
Att ge och att ta emot skapar krav på ansvar och ökad medvetenhet om livets förutsättningar.
Att ge, ger något till både den som ger och den som får.

Den unga flickan tittade på mig, tog snabbt pengarna och gömde dem, ungefär som om hon trodde att jag skulle ångra mig eller ställa krav på henne. Hon betedde sig precis som min mamma gjorde när hon kom till Sverige, och som förstummade de unga sjuksköterskorna på Ramlösa Brunn där hon återhämtade sig, då hon snabbt tog brödet och gömde det under sängen bland sina kläder. Det fanns till och med flickor och kvinnor som grävde ned maten som om livet hängde på att spara och att förbereda sig på att överleva nästa dag. Exakt så.
Flickorna/kvinnorna hade lärt sig att överleva först och leva sedan – sedan – när livet kommer tillbaks, det riktiga livet, det där livet där man är värd någonting och där ens namn är det man ropar och inte ett nummer – 80162 – exakt så reagerade hon. Hon ville leva. Hon blev någon och inte något.

När jag åkte hem och förbi henne på min fina (men belånade) motorcykel, hände det, det där jag nämnde först:
Jag mötte hennes blick – en blick fylld av liv och av hopp – och hela mitt inre fylldes med något, något stort och varmt.
Jag lyfte en finger till hälsning och åkte sedan hemåt.

Jag förändrade inte förutsättningarna för hennes liv, men just idag – nu, för en liten stund – så   blev livet lite ljusare för oss båda.

En sketen 100-lapp - 5,5 liter bensin.
En 16 årig flicka som inte har bett om något förutom ett värdigt liv.
Fan, vad orättvisa är jobbigt.

torsdag 12 juni 2014

Möte på flyktingförläggning i Sverige 1992


Under min resa att försöka hitta min judiska identitet sökte jag mig till att arbeta med asylsökande som sjuksköterska på flyktingförläggingar i Sverige. Sjukvården fanns då på förläggningarna och vi jobbade mitt ibland en aldrig sinande ström av djupt kränkta, nedbrutna och oerhört lidande människor. Att jag stod ut en enda dag med de små resurser som vi hade begriper jag inte. Att bara skriva om det sätter igång känslor och obearbetade minnen. 

Många av de jag jobbade med gjorde poäng på hur de som kom fejkade och hittade på. Det gjorde de inte. En aktör var Bert Karlsson, som ägde en byggnad som hade använts som sjukhem och tidigare som vilohem för TBC-sjuka. Denna byggnad låg på Stora Ekeberg utanför Skara intill hans Skara Sommarland. Huset var nu en så kallad flyktingsluss för asylsökande. Han tjänade grova pengar och startade Ny Demokrati som kom in i Riksdagen på sin syn på flyktingar. Jag såg Bert en gång därute. Han kunskap om vad som försiggick därute var noll.

Det var under den tid som före detta Jugoslavien krackelerade och föll i bitar genom ett alldeles förfärligt krig. Ett krig som gick rätt igenom familjer, grannar och byar. Ett krig där plötsligt etnisk tillhörighet avgjorde om man fick leva eller dö, om man skulle bli våldtagen eller inte, om man skulle få lämna hus och hem, om grannen skulle kränka dig genom att få din son att kissa på dig och sedan få dig att be om mer urin eftersom du inte är värdig att leva. Ett krig som för evigt har gett oläkta sår och ärr och som vi i Sverige kommer att få ta del av efter att flyktingarnas historier kommer ikapp dem, precis som för min mamma och andra överlevande ifrån Förintelsen.

Jag fick lyssna och ta del av de asylsökandes berättelser, deras depressioner och deras panikångest och deras oförmåga att sätta in det som hade skett i ett sammanhang. Att de nu också kastades in i en oviss framtid i ett land de inte kände till och i början inte visste om de skulle få stanna i, gjorde hela situationen än värre. Att inte ha kontroll över sitt liv är tortyr.

Varför var jag där?

Mitt letande efter en egen identitet - en judisk identitet - och en inneboende önskan att få upprätta min familj genom att upprätta flyktingar, drev mig dit och väl där testade jag mina gränser. Våldtagna kvinnor blev min "specialitet”, att upprätta dessa kvinnor blev min livsuppgift. Hur började det?

Jag jobbade utanför Askersund, Gärdshyttan, och en ung bosnisk muslimsk kvinna kom till mottagningen regelbundet. Hon kom, hon satt hopsjunken, med uttryckslöst ansikte, tung av sorg, med händerna över sitt sköte och hon sa aldrig något. Jag höll på att bli galen av egen ångest över tystnaden och till slut, för att fylla tystnaden, berättade jag om min mammas bakgrund, min familjs öden och hur kränkta de blev - och inte för vad de hade gjort utan för vad de var: födda till judar.

Kvinnan tittade upp, för första gången med levande ögon, hon mötte min blick och plötsligt föll hon ihop i ett störtsjö av tårar som bara pulserande ur henne. Jag och tolken (hur orkade han lyssna?) tittade på varandra och jag undrade vad har jag gjort, vad hade jag ställt till med? Efter en stund slutande kvinnan att gråta, hon satte sig upp rakt, avslappnad och lugn. Hon lyfte blicken tittade på mig och sa: För första gången har jag träffat någon som förstår. Och sen reste hon sig och gick.

Jag träffade henne många gånger efter det. Vi upprättade varandra. Hon berättade om den brutala våldtäkten som de serbiska soldaterna hade utfört när de förstod att hon var muslim. Hon berättade om skam, känslan av att vara smutsig, att vara en sak, ett ting, att inte förrän nu ha träffat någon som förstod hur djupt kränkande det är att bli kränkt för vad man är - i hennes fall född av en muslimsk kvinna. Och jag, som bara berättade min familj historia, insåg att vårt folks lidande, min mammas lidande, mitt behov att att upprätta henne och de övriga i vår familj - upprätta, i ordets rätta bemärkelse - faktiskt nu gjorde nytta.

Vi judar kan upprätta andra kränkta genom att våga dela med oss, våga stanna kvar och lyssna, våga vara judar öppet och med självkänsla och stolthet inge hopp om livet och vi, vi kan vända vår bittra erfarenhet till att rädda liv. Detta, insåg jag, var mitt krig - mitt sätt att slåss mot nazisterna, att besegra dagens bödlar och att få en djupare mening med mitt liv.
Mitt arbete bland våldtagna asylsökande kvinnor tog därmed sin början.
Ett arbete som ledde ända upp i Riksdagen och ut i TV, radio, tidningar och ut i föreläsningar. 

Det som till slut satte stopp var att jag passerade min egen brytpunkt, men det är en helt annan historia.

måndag 9 juni 2014

Tina Nordström och Michael Bindefeldt visar den judiska själen i svensk TV

Först – snälla, titta in på TV4 Play och gilla Tinas "Israeliska sallad"!

Min fru sa till mig att vi måste titta på Tina Nordströms matprogram. Tveksamt! Fast hon aldrig tittar på matprogram. Aldrig. Fast denna gång skulle Tina vara i Israel. Men – jag orkar inte se det vanliga TV-skräpet om Israel, vad det än handlar om! För till slut kommer det alltid en liten politisk korrekt ”faktaruta” (med allt utom fakta) och/eller en fingervisning genom att man visar ”muren” som skiljer de som har det bra och de som är förtryckta, under den stenhårda israeliska ockupationen. Allt på klassiskt svensk propaganda-TV-manér, där sällan mer än ena parten syns eller blir hörd. Kvällen blir förstörd.

Dessutom var det ju friidrott på hög nivå i grannkanalen. Men okej då – för husfridens skull.

Det jag fick se var en strålande Tina Nordström i ett matprogram mitt i det israeliska samhället, där känslor, lukter, glädje, intensitet, närhet och liv genomsyrade hela programmet. Michael Bindefelds självklara kärlek till sitt Tel-Aviv och sin judiska tillhörighet och hans familj smögs så vackert in i bisatserna.

Tina bara strålade och sög åt sig atmosfären och blommade upp för fullt när hon gjorde falafel på sitt eget vis, eller som när hon fick en kock att på skånska säga ”pepparrot” eller när hon friterade avokado framför en förstummad israelisk stjärnkock eller när hon minst femton gånger sa ”israelisk sallad, sommarens sallad – ni bara måste pröva den” och Tinas slutord:

”Vilket land det här är! Här finns ta mig tusan allt. Tur att Micke drog ner mig hit. För jag tror aldrig att jag hade kommit på tanken att resa hit annars. Jag kommer att åka till Israel igen. Tack, Micke, för att du tog mig hit.”

Min frus arbetskamrat som med sin man har bestämt sig efter viss tvekan att åka till Israel – kommenterar i ett sms under programmet, ”jag läääängtar dit!”

Och nu till det ofattbara:
Inte en enda politisk korrekthet. Inte en enda anspelning på Israel som Juden som alltid i alla lägen förtrycker, förstör och bryter ned. Inte en enda schablon! Inga politiska halvsanningar och lögner. Men samtidigt är det just detta som gjorde programmet till det mest politiska programmet jag har sett om Israel i svensk tv någonsin.
Ett matprogram där människan, maten, glädjen och livet var det som visades.

Undrar om Tina ändå inte har en judisk själ för här i mitt i Tel-Aviv kunde hennes fantastiska personlighet få blomma fullt ut i skratt och livsglädje.

Tack Michael Bindefeldt för att du har skänkt fem miljoner kronor för att vi aldrig ska glömma Förintelsen, tack för att du öppet törs visa att du är en jude och tack för att du har visat upp den judiska själen öppet och utan pekpinnar mitt i det judiska landet – Israel.

Så snälla, in och titta och gilla Tinas israeliska sallad. Titta på klippen, titta på hela programmet på TV4 Play, det ligger fritt i 30 dagar, http://www.tv4play.se/program/tina-p%C3%A5-bes%C3%B6k?video_id=2639578

tisdag 3 juni 2014

Småföretagarna i Henån på Orust betalar 200 000 kronor för skolresa till Auschwitz-Birkenau

Jag var med i radion i direktsändning på P4 Väst efter EU valet med särskild betoning på extremhögerns framgångar.
Själv bakar jag in vänstern, MP och FI i samma paket - de är olika sidor av samma mynt.

Vilka goda förebilder finns var dock en fråga som inte togs upp eller berördes alls!

Men - låt mig få visa vad som sker i skymundan av den massmediala strömmen! Låt mig få entusiasmera er att skapa konstruktiva motkrafter mot ondska.

Orust är en stor ö norr om Göteborg på Bohuskusten. Här är man präglad av havet, jordbruk och att klara sig själva. En mycket speciell kristen inriktning har haft stor betydelse, nämligen Schartauismen med mycket tydliga regler, auktoritär styrning och synd och skam som obehagliga ingredienser. Som ett exempel kan nämnas prästen på Käringön som under åren 1850 - 1901 styrde med järnhand. Han införde två nya helgdagar, nämligen hans egen födelsedag samt dagen då han höll sin första predikan. Förhör av katekesen var skräcken för fiskarbefolkningen. Evert Taube skrev här musik, bland annat om vackra Maj på Malö.
Här finns det också stor erfarenhet av att klara sig och att våga utmana.
Jag jobbar på Capio vårdcentral i Henån som sjuksköterska och samtalsterapeut och jag älskar mötena med människorna som berättar om livet på denna hyggligt isolerade ö.
Henån är centralort med runt 5000 människor - förutom på sommaren då de galna veckorna i juli fyller ön med båtfolk från storstäderna.

Jag blev en dag uppringd av ordföranden i föräldraföreningen för grundskolan. Man har tidigare ordnat klassresor till Auschwitz-Birkenau genom en eldsjäls arbete på skolan. Nu var han borta och kraften gick ur skolan.
Jo, sa hon, vi inom föräldraföreningen kommer att försöka ordna denna resa för våra 9:or i år också och jag undrar om du kan komma och föreläsa för oss?
De är nästan 100 ungdomar och de måste lära sig av historien och våga stå upp för demokratin. Vi har ingen erfarenhet av ett sådant projekt men vi ska göra ett försök att finansierar en resa.

Häpnadsväckande!!

Det slutade med att jag föreläste för cirka 200 personer. 100 skolungdomar och ungefär lika många föräldrar. Alla lyssnade och man satt på golvet och stod utefter väggarna då stolarna inte räckte till - och man lyssande och man lyssande. Jag njöt själv och mamma med vår släkt njöt och hela det judiska folket njöt och jag fick äran att företräda er alla därute i Sverige, Israel, Ungern, Ukraina.

Jag ville inte sluta och inne i mig både grät jag och njöt av situationen och jag kände kraften riktad mot alla antisemiter och alla de judehatare som vädrar morgonluft och jag lovade komma tillbaka närhelst de vill ha mig. Jag tackar för förtroendet och att jag fick äran att tala till er. Jag tackade och bugade och sa att mamma och alla gråter och gläds över ert initiativ.
Respekt!

Nästan 200.000 kronor har skänkts av småföretag i byn för att deras ungdomar ska få en inblick i djävulens hantverk och att ägna sin ungdomliga önskan om att förändra världen till en värld som inte får delas upp vi och de andra – utan en värld som lever utifrån Elie Wiesel - överlevande ifrån Förintelsen och Nobels fredspristagare – och dennes erfarenheter när han tillfrågades om sina upplevelser från Auschwitz-Birkenau. Han sa att ”motsatsen till kärlek är inte hat, utan likgiltighet.”

onsdag 2 april 2014

Tåget till Padborg den 30 april 1945 - och kravet att aldrig glömma de döda

Sommaren 2012 gjorde jag och min hustru en MC-tur till den syddanska byn Padborg som ligger precis vid gränsen till Tyskland.
Vi åkte dit för att få reda på fakta bakom mammas räddning från koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg den 30 april 1945, för vidare transport till Malmö dit hon anlände den 4 maj 1945.

Mammas minnesbild är att tåget stannade och när dörrarna på godståget öppnades så kom vita änglar springande emot dem med varm mjölk, mat och leenden. Någon närmare eller bättre beskrivning hade hon inte!
 Efter 14 månader i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau och fler andra koncentrationsläger och flera tågtransporter i överfyllda vagnar, dödsmarscher och oändligt lidande möttes de av änglar, riktiga änglar, inte dödsängeln Mengele, som hade utvalt henne för att leva vid ankomsten till Auschwitz - Birkenau för 14 månader sedan. En läkare, utsänd för att utföra djävulska beslut, och som med en gäspning  hade låtit min blivande mamma fortsätta att leva  för att han skulle utföra experiment på henne. Experiment som hon mot alla odds överlevde. Experiment vars dokument fanns kvar efter kriget och som jag har fått en kopia av.

Det som hade varit annorlunda med denna resa i jämförelse med alla andra tågresor var att det låg halm på golvet och att det inte pressades in folk utan att var och en fick någon kvadratmeter för sig själv. Det fanns ingen mat men det fanns vatten och en tunna. En tunna som ingen använde, eftersom deras utmärglade kroppar inte hade några avfallsprodukter att göra sig av med. Var det därför hon senare i livet plågades av ständig förstoppning?

-          Mat, sa mamma, det kan man klara sig utan, men vatten… när tungan svullnar och man är glad om kan kissa så att man kan få någon vätska i sig – det är outhärdligt, sa hon. Mamma bar i resten av sitt liv alltid en flaska vatten med sig, vart hon är gick - alltid.
-          Änglar? frågade jag.
-          Ja, änglar, leende änglar i vita rockar, svarade mamma och log. Verkligen, riktiga änglar – sända av Gud för att visa att vi inte bara var ett nummer – 80162 var hennes – utan att vi faktiskt var levande, oskyldiga människor som hade råkat ut för världshistoriens starkaste och grymmaste krigsmakt, djävulen; för djävulen på hebreiska är inte en person utan ett verb – en handling. Dessa vitklädda änglar var Guds utsända, som kom för att göra oss till människor igen.
Flera av oss dog för våra magar kunde inte ta emot varm mjölk efter åratal av hunger och påfrestningar. – Var är de begravda? frågade hon. – Jag skulle ha velat åka till Padborg och lagt en sten på deras gravar. Så nära befrielsen och ändå så långt ifrån. Finns deras namn i Yad Vashem tror du? Är de glömda, mina reskamrater?

Mamma är död sedan 2002. Gud bevare dig älskade mamma, jag saknar dig fortfarande varje dag. Men nu åkte jag dit, till Padborg, för att fullfölja det mamma inte gjorde men önskade att hon gjort. Vad hade hänt? Finns det några gravar? Är namnen nedskrivna någonstans eller är de borta för alltid?

Padborg låg öde. Järnvägsstationen med några perronger ligger kvar men annars fanns inte mycket att se. Ingenting egentligen, som kunde påminna om det som en gång hänt här. Men – vad hade jag förväntat mig?

Vi började med att åka till museet Frøslev utanför Padborg. Detta var en gång ett tyskt fångläger för danskar och här skulle de överlevande enligt uppgift ha vistats några dagar. Jo, en svensk vitmålad buss med röda kors och några fotografier fanns att beskåda där men annars fanns ingenting. Ingenting! Damen i informationen visste inte vad vi pratade om.

Vi talar med två grånade anställda gentlemän. – Jo, greve Folke Bernadotte hade Padborg som uppsamlingsplats för de vita bussar som hade kört till Tyskland för att rädda danska och norska motståndsmän från Tysklands koncentrationsläger. Det fanns plats för en del vanliga fångar också och i Padborg vilade man ut innan resan fortsatte vidare till Sverige den sista dagen i april. – Ja, det var precis när Bernadottes uppdrag var slutfört. – Tåg? Kom det tåg med överlevande? De bodde inte här i alla fall, sa de. Låt oss få kontrollera, sa de och en av dem försvann ut i ett annat rum – ett arkiv? – och kom tillbaka efter en lång stund. – Jo, det stämmer, sa han och visade oss bilder på unga kvinnor som ligger på marken utanför godsvagnar och vita änglar som håller om dem. – De var 3000 tydligen och de togs upp i Bernadottes transporter och åkte vidare i ett annat tåg och de anlände senare i Malmö den 4 maj 1945. Vi frågade om herrarna möjligtvis kände till var de som inte överlevt resan kunde tänkas finnas begravda. Ingen visste. – Begravda? Ingen aning. Det var så många som dog här, för Tyskland hade flyttat sitt högkvarter till Flensburg i slutet av kriget, så det var kaos och många döda. Ja, de grävdes ned. Vad skulle man göra? Ni ska få namnet på en kyrkoförvaltning här, den i Bov. Kanske de vet mer.

3000 kvinnor på ett tåg! Men ingen vet något. Hur är det möjligt? – Änglar, finns de?
Vi letar upp kyrkoförvaltningen och efter att ha förklarat vårt ärende hämtar en präst, lite motvilligt känns det som, en dödsbok från slutet på april och början på maj 1945. Och där, där hittar vi en text nedskriven av en präst med ett namn jag är osäker på - namnen på fem kvinnor och uppgifter om tre okända namnlösa kvinnor, att de kom med tåg från Tyskland och att de avled i Padborg.
Fem namn, tre okända, åtta kvinnor som inte överlevde befrielsen – var någon eller några av dem mammas vänner? Inte bortglömda men omsorgsfullt nedtecknat av en god präst som uppenbarligen inte ville att de skulle försvinna spårlöst ur livet. – Begravda var? Sorry, ingen vet och gravplats har man ju inte för evigt. – Jo, vi har, sa jag. Vi vårdar våra gravar och ingen får glömmas.

– Tågen? Ingen vet. När jag letar vidare hittar jag till sist svaren. Två tåg hade tuffat in på stationen i Padborg; ett från Ravensbrück och ett från Neuengamme utanför Hamburg. Ett av tågen hade bara kommit utan någon som helst förvarning och med på detta tåg fanns 3000 kvinnor. Många var redan döda och många dog vid omhändertagandet vid framkomsten. Röda Korset och andra frivilliga hade skickat dit en hel mängd unga män som klädda i vita rockar hade gjort allt som stod i deras makt för att omhänderta dessa mänskliga vrak som åt ihjäl sig, som sparade på rovor och skal och smusslade med sig mat och fyllde sina kläder med allt de kunde få tag på. Bernadotte hade tagit in dessa kvinnor i sitt räddningsuppdrag och den 4 maj 1945 hade den sista transporten av kvinnor kommit över med tågfärjan till Malmö.

En av dem var nr 80162 och för första gången på 14 månader fick hon vid ankomsten till Sverige skriva på ett papper med sitt namn, Erzebeth Kelemen. Erzebeth Kelemen 24 år ifrån Hajdudorog i Ungern. Min blivande mamma.

Namnen på döda vi fann i Padborg finns nu i Yad Vashem (efter en vers i Psaltaren – betyder ordagrant Hand/Arm och Namn men innebörden kan också vara Martyrernas Museum/Monument) och detta museum i Jerusalem har i uppdrag att visa att bakom varje död i Förintelsen fanns en människa som du och jag, och vi ska, så långt det bara är möjligt, identifiera varje död och upprätta dem så att familjerna kan sörja och att vi, de efterkommande, aldrig ska glömma dem.

De vita änglarna. Vilka var de? De betydde så mycket. De blev en minnesbild av godhet mitt i all ondska. Jag hoppas att de inte är bortglömda. Och vem var prästen som måste ha intervjuat de medresande och omsorgsfullt skrivit ner namnen på avlidna för anhöriga att hitta och för att inte glömmas bort. Var han sorgsen över att inte veta namnen på tre av dem? Förmodligen.
De dog som personer, fem av dem med sina namn, som fria människor och inte som ett nummer. Inte ens de namnlösa dog som nummer, även om man aldrig fick veta deras namn. Nu är de återupprättade.

lördag 15 mars 2014

Ester, jag och Förintelsen

Idag firas Purim till minne av hur det judiska folket överlevde en planerad förintelse, något som ofta kallas världshistoriens första planerade folkmord.
En av huvudpersonerna var drottning Ester.
Vi levde i ett främmande land långt ifrån hemifrån efter fördrivningen från Israel och förstörelsen av det första templet. Hela det judiska folket var hotat och än mer hotat blev det när det planerades en förintelse av oss och hela vår existens överlevnad hängde på drottning Ester.

Det var i mitten av 1980-talet som jag intensivt letade efter min identitet. Jag var uppfostrad till glömska, rädsla och ångest, då min mamma, som överlevde Auschwitz-Birkenau och ytterligare ett antal koncentrationsläger, inte orkade eller ville uppfostra oss till judar. Så förstörd var hon av att hela hennes värld hade krossats och den enorma kränkning hon hade genomgått och hur hela hennes släkt med några få undantag hade mördats av den nazistiska mördarapparaten, att hon gjorde allt för att vi inte skulle råka ut för det som hon och alla andra i vår släkt hade genomgått.
Men jag var inte nöjd. Jag ville vara jude men jag visste inte hur - och på något konstigt sätt skämdes jag, jag var övertygad om att ingen skulle acceptera mig. Jag stod utanför. Tanken på bli ratad var så stark att jag hade tryckt ned min längtan i många år.

Det var först när jag, genom Hédi Frieds försorg, tillsammans med några andra vilsekomna barn till överlevande fick träffa Stockholms dåvarande ortodoxa rabbin Aron Katz, som allt förändrades.
Rabbin Katz berättade historien om Purim, men tryckte på det faktum att drottning Ester hade gömt och ville inte veta av, sin judiska tillhörighet. Hon hade blivit drottning genom att dölja sin bakgrund. Hon hade valt ett liv i lyx och accepterat assimilationen som en väg att finna lycka. Hon var andra generationens judiska flykting och hon var vilse.
Nu hängde hela vår nations öde på hennes axlar.

Hon var tvungen att avslöja sin sanna identitet, först för sig själv, och sedan inför kungen, för att avslöja planerna på förintelsen av oss judar. Och inte bara det; om kungen inte accepterade henne och det hon berättade skulle hon bestraffas med döden.
Hon hamnade i en djup existentiell kris. När hon kom ur denna hade hon bestämt sig för att erkänna sin sanna identitet för sig själv och för kungen.
Hon trädde fram - kom ut - och hon räddade oss från utplåning.
- Ni är också barn till överlevande, sa Katz; ert sätt att överleva och era föräldrars försök att skydda er är naturligt och som ni förstår så har det hänt tidigare i vår historia.
- Ni är lika välkomna in i den judiska världen som Ester och er erfarenhet av att våga stå för er identitet och er väg tillbaka till oss efter Förintelsen kanske är lika värdefullt för det judiska folkets överlevnad som Esters. Välkomna!

Det var då jag äntligen vågade "komma ut" och helhjärtat lära mig vad det inbär att vara jude och det var då jag bestämde mig för att ägna hela mitt liv åt att upprätta min släkt, min släkt som mördades för vad de var, inte för vad de hade gjort,
Det är därför jag föreläser, skriver, uppfostrar mina barn till judar och med stolthet bär min Davids-stjärna i en kedja runt halsen att beskådas av alla. Det var då all min rädsla försvann över att dölja min sanna identitet.
Det var då jag tog min plats på scenen och den platsen försvarar jag mot alla som vill oss illa.
Och vet ni vad: den lilla judiska världen är faktiskt alldeles alldeles underbar.

torsdag 13 mars 2014

SMS till Ashkelon och Gaza

Idag skickade min snart 17-åriga dotter ett sms till sin kompis i Jerusalem med övernattningslägenhet i Ashkelon och hoppades att allt är bra. Dottern har med förfäran tagit del av nyheten att ett 70-tal raketer skjutits bland annat över Ashkelon. För två år sedan vistades kompisen i skyddsrum medan
Hamas skoningslöst besköt Israel.
- Gud vad skönt att du bryr dig, blev svaret. Jag känner mig så ensam och det känns som att världen inte bryr sig.
- Vad hemskt att  vara tvungen att tillbringa tid i ett slutet skyddsrum och höra raketer och vara rädd för vad som skulle hända om de lyckades komma in i vårt land och döda oss, sa min dotter.
- Hur kan de bara göra så här? Vad driver dem?

- Ja, sa jag. Var glad att din kompis inte bor i Gaza för där finns inga skyddsrum. Där används byggnadsmateriel till smuggeltunnlar för vapen och tunnlar in i Israel för att kunna döda bönder alternativt kidnappa dem för att Israel ska släppa terrorister i utbyte.

När Israel till slut tvingas att slå ut raketramperna upptäcker vi att de finns uppställda intill boningshus, skolor, sjukhus och gudstjänstlokaler. Allt i strid mot alla regler. När Israel ringer upp eller skickar sms till alla civila boende i området - jo, de har numren - och ber om ursäkt för att de nu tvingas att bomba ramperna och uppmanar de boende att sätta sig i säkerhet, så tvingas dessa barn och oskyldiga vuxna civila istället upp på taken av Hamas, de styrande i Gaza, för att förhindra israeliska flygplan från att bomba. - Kan du föreställa dig skräcken att befinna sig på taket och hoppas att de upptäcks? Om de upptäcks av flygplanen avvaktar israelerna med attacken - vilket Hamas räknar med. Vilket det än blir så vinner Hamas tid - eller propagandapoäng.

- Hur kan de göra så? Hur!?
- Jo, för att de älskar döden, till skillnad för oss som älskar livet. Hamas vet detta och därför placeras raketer intill hus och skolor. De vet att vi inte dödar oskyldiga människor och därför tvingas de upp taken och de vet, men de förstår inte varför, att vi därför alltid väntar med att ta till vapen.

Vi vet att när vi tvingas döda en annan människa, även när det är i självförsvar, så förändras individen eftersom denne sedan ska leva med vetskapen om att ha tagit ett liv - och vi vet  att denna individ måste ha stöd i det nödvändiga i att få försvara sig och sitt folk.

Vi vill inte att människor skadas, och Hamas vet, om den dagen kommer, att i samma ögonblick de säger
- Vi lägger ned vår dödskultur och uppfostran av barnen att bli självmördare.
- Vi slutar att skjuta för att döda oskyldiga människor.
- Vi inser att livet är större än döden och vill ha fred med er och lära oss hur man hjälper varandra, hur man älskar varandra, hur man utvecklar sjukvård och socialtjänst och hur man sprider livsbejakande kunskap till varandra.
I detta ögonblick kommer inte en kula skjutas ifrån Israel och de kommer att utvecklas och få livet tillbaka, skolor och fabriker och infrastruktur kommer att fungera och de kommer att öppet kunna träffa människor från hela världen.

Men än så länge föredrar de dock hatet. Tyvärr. Hatet som bara leder till mer hat och mer raketer och mer självmördande ungdomar.

Under tiden delar Svenska kyrkan skyddsrum med din kompis och fortsätter att vända på apelsiner i Konsum och rata dem det står Jaffa på. Någon apelsin det står Gaza på lär de dock inte hitta eftersom där är folk fullt upptagna med att ladda raketerna och gräva tunnlar och att lära barn och ungdomar - även 16-åriga, snart 17-åriga flickor - att hata så de inte lär känna andra, judiska, flickor som stödjer deras längtan efter ett värdigt liv.
Att hjälpa livstörstande flickor från Gaza genom att bekämpa de terrorister som terroriserar sin egen befolkning såväl som sin grannbefolkning, kommer inte på tal.
Det finns ju inga skyddsrum i Gaza och inga apelsiner att rata.
Det kan ju vara farligt och Hamas kan ju slå ihjäl dem, skjuta dem, hänga dem, halshugga dem.
Nej, vi vet att 16-åriga flickor i Ashkelon och Jerusalem lämnar plats för oss i skyddsrummen.
Där är vi säkra och trygga.

tisdag 11 mars 2014

Smuggelförsök av avancerade vapensystem till Hamas - och svensk medias tystnad


Igår visade Svensk TV1 ett 5-10 sekunder långt inslag – där Israel ”påstår” – enligt obekräftade uppgifter enligt speakern – att en vapenlast ämnat för Gaza funnits på ett av israelisk militär bordat fartyg på internationellt vatten. Fartyget fördes sedan till Eilat i Israel där vapnen, som skulle ha förändrat hela hotbilden mot Israel, lossades.

Innehållet på fartyget bestod av 40 stycken raketer som med stor säkerhet kan bära 100-tals kilo sprängmedel och som kan skickas 200 km med hygglig precision. Dessutom 180 stycken 122 mm granater och 400 000 kulor 7.62 mm som passar till AK 47 eller alla standardvapen typ svenska AK-4.
Raketerna hade hotat Tel-Aviv, Jerusalem, Ben Gurion-flygplatsen och alla städer utmed medelhavskusten. 122 mm granater är effektiva artillerigranater med splittereffekt vid nedslaget. Mot oskyddad trupp och civila är de ett fruktansvärt terrorvapen.

När jag slog på ”M-302 rockets” på nätet fick jag genast upp de 328 artiklar som det senaste dygnet skrivits om hur israeliska elitsoldater bordat skeppet Klos-C från Panama på väg till Sudan från Iran, sedan vapenlasten har flugits in från Syrien. Israelerna har i flera månader känt till transporten och man har genom intensiv underrättelseverksamhet lyckats pricka rätt fartyg.
Lasten låg väl dold bland oskyldiga varor och besättningen tycks inte ha haft en aning om smuggelförsöket.

Att svensk media ett visar sådant ointresse för denna händelse förstärker bilden av en fullständigt konverterad bild av vem som är boven och vem som är den jagade i Mellersta Östern.

När Ship to Gaza provocerar Israel med att inför köpta journalister visa på den hemska ockupationsmakten Israel, får de all mediauppmärksamhet de kan drömma om där israelerna framställs som en antisemitisk karikatyr över Juden, som blodtörstiga, grymma av födseln och genetiskt betingade till ondska, som ägnar sig åt ett ständigt förtryck över ett oskyldig, fredsälskande och innestängd befolkning.

GT/Expressen kan i flera veckor efter händelsen ha författaren Mankell på löpsedeln klagande över hur hans dator har försvunnit och ”säkert stulits” av en kriminell israel. Vänsterledaren åker med fartyget Estelle – en kort sträcka – och hyllar medresenärerna för deras påstådda internationella solidaritet med de förtryckta. På frågan om han föredrar Israel eller Iran svarar han att det är som att välja mellan pest och kolera. Frågan om varför inget fartyg har seglat iväg till Syrien ges inget svar på.
Att lasten ombord kan lossas i Israel och under kontrollerade former föras till Gaza nämns bara i sidokommenterar. Att Gaza lider under en terrororganisation – Hamas – vars enda syfte är att utradera Israel och genomföra en – Gud förbjude – andra Förintelse nämns inte.

Nu när Iran och Syrien visar sitt rätta ansikte och att deras ultimata syfte är detsamma som Hamas’ – då tiger Sverige. När Iran fortsätter att förbereda sig för kärnvapen – då är det tyst i det svenska mediadrevet. Och när Mellersta Östern och Ryssland skrattar åt president Obama och hans tal om Red Lines - då tiger den självutnämnda svenska mediaexpertisen.

Att Egypten nu köper stora mängder vapen ifrån Ryssland då förtroendet för USA sviktar – ja, då tittar svensk media på och har inga kommentarer. Och när nu Israel på bar gärning bevisar terrororganisationen Hamas’ försök till beväpning och dess terror mot såväl de egna som mot Israel – ja, då väntar svensk press på ytterligare båtar lastade med fotbollar och utgångna läkemedel som skall öppna sjöfarten för ohämmad införsel av terrorvapen till Gaza.

Och under tiden fortsätter Svenska kyrkan att vända och vrida på apelsiner för att se så att de inte är ifrån Israel – medan nazister klottrar på en judisk skola i Stockholm och nationella rörelser växer i Europa och antisemitismen med det – och den vänsterstyrda svenska mediaeliten lyfter fram ”högerextrema rörelser” (med tydlig hänvisning) samtidigt som de inte nämner ett ord om de vänsterextrema rörelserna som är mångdubbelt farligare (beroende på hur man ser det förstås) och gemensamt ger man sig på Israel – där alla judar får bära det kollektiva ansvaret, i detta fall skolbarn.

Israel är snart den enda säkra plats för oss judar, trots grannländernas oförtröttliga upprustning och ständiga löften om att vi ska utplånas, var vi än befinner oss.



måndag 3 mars 2014

Judenrein blir nu Kristenrein medan Svenska kyrkan ratar Jaffa-apelsiner

Svenska Kyrkan bojkottar apelsiner ifrån Israel. Detta samtidigt som de kristna i Mellersta Österns förtryckarländer går emot det som vi judar redan har blivit utsatta för – förtryck och utvisning – Judenrein håller på att bli Kristenrein.

När jag jobbade på flyktingförläggningar i Sverige som sjuksköterska på 1990-talet mötte jag 1000-tals människor som flytt till Sverige från Mellersta Österns länder.
Jag satt i 100-tals samtal där de berättade om hur de utsatts för alla möjliga och omöjliga övergrepp, om dagliga trakasserier, om handikappade barn utan rättigheter, om att inte få medborgarskap och utbildning. De berättade om hur de tvingades att tillbringa sina liv i flyktingläger utan några rättigheter, och hur varje försök till upprättelse, varje försök till att bryta sig loss med kraft, slogs ned.

Jag mötte en före detta affärsman från Saudiarabien som berättade för mig om när Saddam Hussein sköt Scud-missiler över Israel och Saudiarabien och Yasser Arafat gav detta sin välsignelse, så rycktes hela hans liv med ens bort. Han blev varse att hans föräldrar hade flyttat till Saudiarabien på 1950-talet ifrån Samarien/Judéen och att de endast vistades på saudisk mark temporärt. ”Temporärt” sa han – jag är ju född där och har byggt upp hela min rörelse där med 10 anställda. Min familj är född där och plötsligt fick vi tre dagar på oss att flytta. Så nu sitter jag här i en barack i Sverige utan något liv, ansedd som förrädare av mitt land på grund av att skurken ifrån Egypten – Arafat – leker Messias! Varför?

Svaret är att världen skiter i hur arabvärlden behandlar sina egna, så länge länderna låter det svarta guldet under ökensanden flöda över världen. Svaret är också att Svenska kyrkan skiter i de kristna när de nu går samma öde till mötes som vi judar. Efter 3500 år blev vi utslängda och ingen brydde sig. Men judarna flydde till Israel, där de nu är en självklar del av ett pulserande och levande samhälle.
Jag mötte alltså 1000-tals asylsökande ifrån hela arabvärlden – från alla Mellersta Österns länder, utom ett: Israel. Varför?

Sanningen är enkel. De enda fria araber som finns är Israels 1.3 miljoner araber. De enda fria muslimer och kristna bor i Israel. De skulle kunna ta ett flygplan och fritt lämna landet och söka asyl – men de gör inte det. Varför? Det självklara svaret är att de inte vill. Det finns ingen anledning. De vet att de har det bäst av alla muslimer/kristna i Mellersta Östern. De vet att trots att de lever i minoritet och att Israel är i krig så har de det så bra det går att få. Att vara minoritet är svårt, att balansera mellan majoritetssamhällets önskemål och den egna gruppens krav är tufft – men detta är någon vi alla som lever i minoritet måste lära oss att hantera. De kan skrika högt utan risk för straff. De är representerande i Knesset. De är fria människor och det vet de att de är. De utövar sin religion på det sätt de själva vill, de firar sina högtider, de gifter sig och skiljer sig och begraver sina döda utan inblandning ifrån majoritetssamhället. Därför stannar de. De bidrar till samhällets utveckling och de har fri utbildning, hälsa och sjukvård och de kan göra militärtjänst om de vill, vilket ett ökande antal även gör. Varför? För att de är israeler.

När de kristna nu förtrycks i grannländerna och tvingas att flytta eller leva som slavar ställer man sig genast frågan: Vem ställer upp för dem, vem tar emot dem?
Inte är det Svenska kyrkan i alla fall. Svenska kyrkan är fullt upptagna med att vrida på apelsiner i Sverige för att se att det inte står Jaffa på dem. Någon ersättningsfrukt från Israels grannländer hittar de dock inte, eftersom människorna där är fullt upptagna med att överleva.

söndag 2 mars 2014

Dhimmi-lagar i Syrien och Svenska kyrkans bojkott av Israel

Läste nyligen i Times of Israel att kristna ledare i staden Ragga i Syrien av al-Qaeda har tvingats att  skriva på ett dokument där dhimmi-lagar införs igen.  Dhimmi-lagar innebär att de kristna underställs och erkänner sig underlägsna islam och betyder att man inte får läsa ur sina religiösa texter så att en muslim hör det, man får inte visa kristna symboler, man får inte reparera kyrkor eller kloster, man får inte göra något som går emot islam som exempelvis erkänna konvertering. Man måste också betala en extra dhimmi-skatt och att bryta mot dessa regler ses som krigshandlingar - alltså är man slavar under islams godtycke och bestraffas med döden om reglerna bryts. Alternativen de kristna ställts inför var ovanstående, konvertering eller att avrättas med svärd.

Dhimmi-lagar har judar och kristna tvingats att leva under tidigare i historien, vilket i praktiken innebär en total underkastelse och dagliga trakasserier av oerhörda mått.
Mellersta Östern består av en gigantisk öken. En öken, som förutom sand är fylld av moraliskt  förfall  och där den personliga friheten bara är en dröm, en hägring i öknen, en icke existerande verklighet. Man är ekonomisk fullständigt beroende av det svarta guldet under sanden, i öknen där inbördeskrig och ändlösa klankrig råder, där det är dödsstraff för homosexualitet och för att lämna islam, där kvinnor inte får köra bil, där kristna och judar inte har några rättigheter, där hundratusentals om inte miljoner flyr varje år på grund av förföljelser och inbördeskrig. Detta är vardagen i öknen.
Miljontals lever i misär i tältläger som flyktingar medan de mest välbeställda tar sig till bland annat Sverige. Bara här i landet lever flera hundratusentals flyktingar från Mellersta Österns förtryckarregimer.
I Mellersta Österns öken hörs skrik i natten, skrik från lidande, döende, kränkta människor. Skriken kommer från många olika håll, bland annat från de kvarvarande små kristna områdena, dessa skrik på hjälp från omvärlden förblir ohörda skrik i en öken där avstånden är stora - det finns ingen där för att höra dem.

I denna öken finns en enda, liten, liten oas. En oas där grönskan sprider sig, där vatten finns, där ekonomin blomstrar, där skolorna fylls av kunskapstörstande ungdomar och vuxna, där den personliga friheten är en självklarhet, där åsikter om allt möts på bussarna, i media, inom försvarsmakten, i synagogor, kyrkor och moskéer, där tillkortakommanden och misstag offentliggörs och där en muslimsk domare kan döma en president under öppna demokratiska rättegångar, där journalister kan och får säga vad de vill, där alla, även kristna och muslimer är garanterade mänskliga rättigheter, där de kristnas antal ökar och där det är totalt ofarligt att vistas och utöva sig religion fritt.

Och i denna lilla oas - där finns Svenska Kyrkan. Där verkar de och där låtsas de värna om de svaga, de utsatta, de förföljda. Där finns de och där bojkottar de den lilla oasens grödor, där sprider de antisemitiska tankegods - mitt ibland öknens sedan många generationers boende, invandrade och från öknens utkastade judar - tillsammans med kristna, muslimer, druser och baha'i. Judarna där som tidigare levt under dhimmi-lagar men som nu ser till att oasen i öknen blommar - för alla - medvetna om slaveriets konsekvenser och frihetens värde. De låter Svenska kyrkan verka mitt ibland dem eftersom de trots allt de gått igenom har behållit en moraliskt hög nivå under sin tid som slavar.  

Rösterna i öknen skriker fortsatt ohörda, ingen bryr sig om dem; det är ju farligt att försvara sina kristna bröder, al Qaedas arm når kanske ända till Sverige, det är farligt att utmana islams militanta företrädare. Inga journalister skriver om de lidande kristna bröderna och systrarna - sådana journalister kan inte resa i öknen utan att bli attackerade och dödade - därför samlas alla i oasen, i Israel, där de kan verka i trygghet, äta oasens grödor, sova i oasens fina hotell, besöka oasens världsberömda akutsjukhus när de blir sjuka, flyga därifrån med det enda flygbolag som fick flyga efter elfte september ty de ansågs som ett föredöme i säkerhet, och känna sig säkra och trygga.
Och när de kommer till Sverige igen kan de  pompöst i toleransens namn uppmana oss att inte köpa oasens apelsiner och sharon-frukter, för att bojkotta öknens svarta guld kommer inte på fråga och de kristnas skrik på hjälp får fortsätta att försvinna ut, ohörda, i den stora tomma öknen där skriken endast tystas av grannens skrik på hjälp.

Låt oss alla våga stå upp för dem som skriker och låt oss se dem som ett moraliskt föredöme då de försöker trotsa ondskan. Låt oss hjälpa dem att med Israel som föredöme skapa fler oaser där livet och inte ondskan tar över.

torsdag 20 februari 2014

Israel måste vara moraliskt, ekonomiskt och militärt överlägset för att överleva

Israel befinner sig i en unik situation.
Landet befinner sig i krig med samtliga grannländer med två undantag; Jordanien och Egypten. Landet befinner sig i krig med terrororganisationer vid sina gränser – Hamas och Hizbollah – andra terrororganisationer slåss mot varandra i Syriens inbördeskrig.
Iran arbetar metodiskt för att skaffa kärnvapen för att skjuta mot Israel.
Israel är samtidigt en demokrati med en kraftfull och ständigt växande inhemsk ekonomi.
Israel tar emot stora mängder judar från skilda delar av världen, vilka snabbt integreras i landet. Landets ungdom måste tjänstgöra flera år i sin försvarsmakt.
Den judiska religionens betoning av att älska livet och att livet är heligt utsätts för enorma påfrestningar när landets befolkning att å ena sidan är del av demokratin och å andra sidan tvingas att vara utbildad i och vara beredd att möta totalitära staters försök att med alla militära tillgängliga medel döda dem.

Motståndarna lägger ner 100-tals miljarder dollar på hatet av den judiska nationen i Israel och i världen, för att bygga upp sin strategi – att med lögn, militära medel och ett enormt cyniskt sätt utnyttja människor uppnå sitt mål: Utplånandet av allt judiskt.

Minsta svaghet i Israel förstärks till enorma proportioner och framställs som landets fundament, samtidigt som allt positivt trycks undan – för det finns så enormt mycket som arabvärlden skulle kunna nyttja för sin sitt eget välstånd.

I samma stund de erkänner Israels rätt att existera och för landets folk att leva inom erkända och säkra gränser skulle allt kreativt i Israel med våldsam kraft rulla in deras länder och ge dess invånare bra liv. Men detta måste med alla medel bekämpas eftersom detta skulle underminera diktaturernas legitimitet.

Motståndarna vet att kan de demonisera, demoralisera och ekonomiskt eller militärt undermina Israel kommer de – Gud förbjude – att genomföra förintelse nummer två – för det är precis detta arabvärlden, vänstern i Europa och på sitt hörn bland annat Svenska kyrkan syftar till och förespråkar – massmord på judar. Att 1,3 miljoner israeliska araber, några hundratusen israeliska kristna åker med samtidigt, är smällar man får ta. Allt är ju Judens fel.

Detta är (ironiskt nog) det enda den arabiska världen kan enas om – sitt hat mot judar.
Förutom detta är de fullt upptagna med att slå ihjäl oskyldiga inom och utom sina egna gränser – utan att världen verkar bry sig nämnvärt.

Israel är unikt på det sätt de lever.
Israel ekonomi är blomstrande.
Tel-Aviv är den stad i världen där antalet böcker som läses per capita är högst i världen.
Tel-Aviv är känt i den homosexuella världen för sin tolerans.
Inom den Israeliska försvarsmakten tränas alla tillsammans oavsett sexuell läggning, ursprung, religiös eller politisk tillhörighet.
Landets kvinnor och män är väl tränade soldater och samhällsmedborgare.
Alla språk i världen kan höras.
Vita, bruna och svarta judar, kristna, araber, baha’i med flera, bor och verkar tillsammans.
Judar såväl som araber har garanterade lika rättigheter och skyldigheter – förutom skyldigheten att göra värnplikt – för icke-judar är det frivilligt men med en ökande mängd muslimer och kristna som frivilligt anmäler sig.

Samtalet som förs är – på judiskt vis – högt och ljudligt. Tidningar, sociala medier och TV diskuterar öppet om samhällets svårigheter och motsättningar – inget är hemligt.
Detta är Israels sätt att möta hotet om moraliskt kollaps.
Detta är sättet att inspirera till att idéer omsätts till nya företag.
Detta är sättet att kontrollera att moralen inom försvarsmakten är fortsatt hög.

Israel brottas samtidig med sociala problem såsom fattigdom och utanförskap.
Israels befolkning måste jobba mycket för att få ekonomin att gå ihop.
Israels befolkning jobbar hårt för integrationen av människor från hela världen med sina olika förutsättningar att smälta in detta mycket lilla land som mot alla odds lever i en värld som hatar dem.

Israel och vi judar fortsätter att älska livet och lita på oss själva med bevarad respekt för livets alla svårigheter och den kamp det innebär att alltid var moraliskt, ekonomiskt och militärt tillräckligt starka för att överleva.

Var gärna med och stöd oss, eftersom kampen emot oss bedrivs globalt som exempelvis BDS och alla ni som ser igenom lögnen måste våga säga detta högt. Den enda demokratin i Mellersta Östern är ett hopp för förtryckta människor i hela världen – och denna nation behöver ert stöd.

torsdag 23 januari 2014

Svenska kyrkan och dess bojkott av Israel eller Hur Svenska kyrkan struntar i de kristnas behov av stöd i Mellanöstern

Enligt en rapport förra veckan är det värsta landet för kristna att bo i Nordkorea. Därefter följer nio länder i Mellersta Östern. De länder som här räknas upp är de länder i världen där kristna är mest förföljda: Det handlar om Syrien, Somalia, Irak, Afghanistan, Saudiarabien, Maldiverna, Pakistan, Iran och Jemen.
Värt att notera är att Egypten inte finns med här trots att den koptiska kyrkans medlemmar har utsatts för fruktansvärda förföljelser genom tiderna men i synnerhet på senaste tiden, och Egyptens kristna ber världen om stöd.
Det enda landet där kristnas antal i Mellersta Östern ökar – enligt samma rapport – är i den judiska staten Israel.

Hamad Amar, arabisk medlem av Knesset, Israels Riksdag, sade för en kort tid sedan följande:
"In the whole Middle East, only 1 658 000 Arabs have complete political and religious freedom....
All of these Arabs live as full and equal citizens in the one Jewish state...
Arabic-speaking Israeli citizens will contribute and assist in the building of our country."

Svenska Kyrkan har nu valt att bojkotta Israel och struntar i den enorma förföljelsen av sina trosfränder i Israels grannländer.
Varför?

Under 1980- och 1990-talen läste jag under närmare tre år på den Religionsvetenskapliga linjen i Lund och Göteborg.
Inte vid ett enda tillfälle nämndes Förintelsen av den europeiska judenheten som skett endast 40 år tidigare. Vi hade inga föreläsningar om hur judar uppfattar sin egen religion. Vi hade däremot djupgående studier hur de kristna tolkar oss judar – men den antisemitiska sidan av kristendomens historia belystes aldrig, trots Förintelsen och mitt tjat om att samtal om detta behövdes (och behövs), och vilken betydelse denna har för den kristna självbilden.

Under 1930-talet gjorde kyrkorna i Europa inte någonting för att stoppa den nazistiska expansionen, för att inte tala om krigsåren då de definitivt vände ryggen åt Europas judar.

Man brukar ifrån kyrkans sida alltid tala om den tyska Bekännelsekyrkans motstånd, men man glömmer att nämna att detta motstånd inte gällde judarna. Bekännelsekyrkans främsta ledare kunde tänka sig att försöka skydda de tyska judar som erkände sig som kristna – detta byte av religion för att rädda sig undan mördandet. Detta lyckades man dock inte med och även dessa judar försvann i röken från Auschwitz-Birkenau.

I frågan om antisemitism är kyrkan präglad av okunskap och ignorans om sin egen antisemitiska historia. Kyrkan ter sig passiv, självförhärligande och övertygad om sin egen godhet och kärlek till alla som behöver deras stöd. De verkar helt omedvetna om hur deras egen obearbetade antisemitiska historia lever sitt eget liv i prästernas förkunnelse och i kyrkans liv.

De förväntar sig som alltid att vi – Judarna – ska bocka och buga och känna oss tacksamma för att de kristna tänker på oss förtappade själar som tillåts existera som en skyddad minoritet mitt ibland dem.

När vi inte passar in i den mall man har byggt upp då slår ilska och hat till.
-          Förstår ni inte hur väl vi vill er? Tycker ni verkligen inte att vi är snälla och lyssnande? Ni arma människor med er gammaltestamentliga otidsenliga lagburna religion och er straffande Gud?

Antisemitismen är dynamisk och anpassar sig med tiden. I sken av Förintelsen kan man inte säga sig vara antisemit, för det är inte politiskt korrekt, men det går bra att vara det.
I våra dagar kan man lägga all sitt hat på Israel i sken av rätten att kritisera en demokratisk stat. Man kan till och med se exempel på människor som byggt sina karriärer på det, utan att möta nämnvärt motstånd av vare sig kultureliten eller det politiska etablissemanget.
Men när Israel blir Juden bland världens stater och den kyrkliga kritiken mot det oerhörda förtrycket av sina kristna trosfränder i alla till Israel gränsande stater uteblir – då spricker den självuppblåsta bubblan och oförsonligheten blir tydlig.

Man är inte för någon, man är bara emot – och mest av allt är man emot den otacksamma Juden som fortsätter att älska livet, sin religion och till och med tar sin plats på scenen, i och med Israel.

I sken av detta är Svenska kyrkans bojkott av Israel fullt förståelig och kommer att ihågkommen som ett modernt uttryck för äkta kyrklig antisemitism.