torsdag 26 februari 2015

37 varv medsols och 37 varv motsols

Till dig Hédi - min extramamma - må du leva bis 120.
Året är 1987.
Nu finns det ingen återvändo.
Jag stod utanför Judiska Församlingens bastanta järndörr i Stockholm  och tittade in mot huset och mot synagogan.
Benen darrade och hjärtat bultade.
Nu så, nu var det dags.
Har jag väl kommit in går jag aldrig ut igen. Jag är 35 år och nu är stunden kommen.
Vill de att jag ska krypa 37 varv motsols runt synagogan i fullmåne och 37 varv medsols i nymåne - så gör jag det.
Någon väg tillbaka finns inte.
Mötet handlade om barn till överlevare - överlevare från Förintelsen och vår status.
Hédi Fried hade bjudit in. Hédi, nu i 65-årsåldern, ny som psykolog och hängiven sitt uppdrag att aldrig glömma.
Hon hälsade mig välkommen och satte sig bredvid mig.
- Skoj att du kom och ända ifrån Skövde. Det är svårt att hitta er. Ni gömmer er där ute.
- Gör vi? Finns det fler?
Hon tittade på mig. - Hur mår mamma?
- Bra!
- Vi syns!
Hon gick upp och talade. Fler talade om oss. Men ingen av oss sa något.
Någon som vill säga något?
- Ja - jag... - hörde jag mig säga. Till min egen förvåning. 
Och så berättade jag. Jag berättade sanningen om mig själv. Resan hit, tvivlet, tillkortakommandena, identitetslösheten, utanförskapet, det destruktiva levernet.
Okej, jag erkänner, men nu är jag här och nu stannar jag här, vad än ni perfekta judar tycker.
Tystnad - sedan applåder. Jag tittade mig omkring, applåder!? För vem? För mig!
- Äntligen, sa Hédi, äntligen någon som vågar säga det som måste sägas. Äntligen är bubblan spräckt - nu jäklar kan arbetet börja, med att få er att förstå hur oehört viktiga ni är, på att livet besegrar likgiltighet och nu vet jag att Förintelsen aldrig kommer att glömmas eftersom den lever i er - ni barn till oss - ni barn som inte skulle finnas; er resa är avgörande för det judiska folkets överlevnad. Välkomna in i gänget!
Jag tänkte att jag nog redan har krupit 37 varv motsols runt synagogan och 37 varv medsols i nymåne - även om jag inte varit medveten om det - men alla skavsår, blåmärken, bulor och sår på kroppen och själen pekade på det.
Lappar med ordet "Jude" - lämnades ut till deltagarna. 
De lämnades ut till oss 20 stycken i 30-årsåldern.
"Jude" - till var och en av oss.
Våra namn är Stefan, Peter, Bert, Ulla, Barbro, Lena och så vidare. 
Hälften av oss heter - Petersson, Johansson, Lindmark och den andra hälften mer exotiska namn.
Alla tittade ner, gråt, leenden, suckar - fan också...
Vi var samlade då vi alla var barn till överlevare.
Vem börjar?
"Vad förknippar ni med ordet jude?"
Tystnad, ångest, gråt.
Djävla skit - jag drar.
Fan djävla skit, jag drar.
Fan djävla förbannade skit - jag drar.
Vi satt kvar.
"Ett ord bara - kom igen!"
Utanförskap
Ångest
Rädsla
Hemlighet
Skam
Förföljelse
Jag?
Vem?
Död
Förintelse
Inget mer!?"
- Nej - inget mer!!
- Ni här är en unik grupp. Ni är präglade av den största förbrytelsen i mänsklighetens historia och bär era föräldrar inom er, i era kroppar och i er själ.
- Ni är så viktiga.
- Snälla, berätta!
Och sakta berättade vi alla Stefan, Peter, Eva, Lena - och vi hörde vår egen historia upprepas om och om igen. Och igen.
De som var terapeuter åt sina föräldrar och som inte visste om det var de eller föräldrarna som suttit i läger och de som var uppvuxna i kompakt tystnad och där tystnaden fortfarande ekar och alla jobbade vi med människor och ingen visste vad judendom är, med livet som kärnan och alla stod vi utanför och alla led och alla ville vi bli med, alla ville vara med, men hur?
Vi skildes och vi träffades om och om igen och varje möte slutade med löftet att inte avslöja för några andra att vi är judar för om vi avslöjades skulle helvetets alla portar öppnas och all ångest skulle släppas lös och vi skulle bli som blöta fläckar allihopa och aldrig orka resa oss upp igen.
Vår resa in i den judiska världen skulle bli lång och farofylld, det förstod vi - och än idag har jag aldrig avslöjat någon annan deltagare i denna grupp - förutom dig, Bert - du som var så ensam att inte ens antisemiterna ringde dig!! Men det är en annan historia.

onsdag 25 februari 2015

Stefan Löfvén - Ordet du letar efter är "antisemitism"

I porten till gården där vi har vår lägenhet är ytterdörren förstärkt med tjock plåt och utan att avslöja för mycket så finns det k-pist beväpnade poliser i och utanför våra gudstjänstlokaler och vårt äldreboende  - där våra äldsta överlevande från Förintelsen lever med sina posttraumatiska stressyndrom och sina glömskesjukdomar
Poliser, som inte fick ut sina k-pstar utan att avlägga prov eftersom det är så länge sedan vanliga poliser utrustades med automatvapen.

Efter dåden i Paris och Köpenhamn där många poliser blev skjutna, är det för våra poliser en fråga om liv eller död, för dem såväl som för oss. Skulle terrorister gå till attack - Gud förbjude - hänger mångas liv på dessa unga modiga polisers förmåga att hantera sina vapen.

Vi har alltså i Sverige idag, 2015, beslutat att det är våra poliser som beväpnas och som ska skydda oss, men alla ska veta att jag och många med mig utan tvekan skulle ta ut våra vapen om vi fick. Jag gjorde fem krigsförbandsövningar och mentalt känns det som om jag snart kommer att få ta emot en mobiliseringsorder. Jag har militär utbildning, har jobbat inom Försvarsmakten och nu känns det som att jag skulle vilja få ut min k-pist M 45 B - ja, så länge sedan var det som jag tjänstgjorde i Försvarsmakten - och hänga det på väggen.  Eller lägga det under sängen. Jo, det var just detta vi tränades för. En motståndare utrustad med Kalashnikov AK-47. Det sas aldrig varifrån fienden skulle komma men beväpningen talade ju sitt eget tydliga språk. Nyss nämnda vapen är fortfarande ett av de mest effektiva närstridsvapen som finns.

Alltså, ni får ursäkta - men det är så jag och många med mig känner och tänker nu. Här. I Sverige. Idag. 2015. Vem kunde väl ana att tankarna skulle gå så? Men det gör de.

Unga föräldrar tvekar att skicka sina barn till våra dagis, de gamla blir oroliga och vi alla andra känner att nu är det allvar - igen. Det som aldrig fick hända, det händer nu. Vi svenska judar - och vi är inte mer än 15 000 personer i detta land, är åter igen hotade till livet och måste nu vänja oss vid att leva under krigsliknande förhållanden.

Samtidigt, ute på på gatorna går ni alla andra människor omkring och lever era vanliga liv.  Butiksägare är arga och ringer polisen och frågar varför det står polisbilar överallt och varför det är poliser överallt. Deras vanliga kunder vågar ju liksom inte handla längre och det ser ju hemskt ut, och ja hur länge kommer detta att pågå, hur länge finns ni här och hur länge ska ni skrämma vanliga svenska fredliga människor som inte vill någon illa?

Ja - hur länge finns ni kvar här, kära poliser, hur länge orkar ni vara koncentrerade och hur länge har vi råd att ha er här?

Och om ni undrar - ja, det är min polis också.
Förstår ni alla svenskar att det börjar med oss judar men det slutar inte med oss?
Förstår ni att det är ert samhälle som är hotat? Det är inte bara vår lilla del av det.
Förstår ni att det är vi som alltid måste ta första smällen?
Finns ni här för oss och vågar ni stå upp för det öppna samhället - det samhälle våra förfäder  har byggt upp?
Det är detta samhälle det handlar om att försvara.

Vår statsminister Stefan Löfvén sviker oss - vår statsminister är en feg stackare som vägrar att ta ordet antisemitism - judehat - i sin mun. Och när han gjorde det så blev det en "folkstorm" av hat och antisemitism - men istället för att stå fast, raderade han. Vad sänder detta för signaler?

Stefan Löfvén, om det inte är judehat, varför finns då alla dessa underbara poliser utkommenderade?
Vi är beredda. Min mamma överlevde Förintelsen och det är just detta - vetskapen om sveket och om alla som stod vid sidan om och fortsatte att shoppa och leva sina liv som vanligt och som tyckte det var obekvämt med alla dessa judetransporter - det var detta hon ville skydda mig emot.

Ställer ni upp?

Vi kommer aldrig att låta bärarna av dessa Kalashnikov AK-47 att skrämma oss till tystnad. Vi är beredda och vi ger aldrig vika för terrorn, även om du, Stefan Löfvén och du, Mona Sahlin och du, Margot Wallström, sviker oss och fortsätter att leva i era bubblor i landet med den högsta moralen. Åtminstone utåt sett.



söndag 22 februari 2015

Och så ställdes frågan igen: Vad har ni judar gjort för att vara så hatade?

Förra gången frågan ställdes var hösten 1946  efter att mamma hade berättat om sina 14 månader i nazitysklands utrotnings- och koncentrationsläger och berättat om  sin längtan efter den värld som hon växte upp i och som nu inte längre fanns kvar. Hon berättade om detta i en artikel i Svenska Dagbladet. Hon berättade om hur hon letade efter sina småsyskon på Stockholms gator och hon berättade om sin längtan efter ett värdigt liv - ett liv som alla 24-åriga ungdomar längtar efter.

Hon fick träffa en kurator på sitt jobb -  ja, flyktingar fick jobb snabbt, vilket gjorde att de kände sig värdefulla - och denna vänliga kvinna frågade under samtalet efter att mamma återigen hade berättat om sitt liv, "vad har du gjort för att man skulle göra dig så illa?" Då tystnade mamma.
Hon tystnade och talade inte igen om detta förrän 30 år senare när hennes son - jag - tvingade henne att tala. När hon hade berättat fanns ingen väg tillbaks för mig - jag var tvungen att leva ett judiskt liv för att upprätta mamma och hela min släkt.

- Var försiktig, sa mamma. "De finns därute - de som möjliggjorde morden på min mamma, pappa och mina småsyskon - Agnes och Katalin!

Nu - 2015 - ställer journalisten Helena Groll från Sveriges Radio frågan igen till en jude!
- Vad har ni judar för ansvar för att man hatar er?

Igår var jag i vår ortodoxa synagoga. Den bevakades av unga poliser med automatvapen och skottsäkra västar - modiga unga kvinnor och män, som vet att en terrorattack emot oss med stor sannolikhet betyder att de tvingas skjuta för att döda eller själva dödas.

Hade samhället givit mig möjligheten hade jag beväpnat mig själv för jag har en gedigen militär utbildning och jag skulle inte tveka en sekund att försvara mig, mina vänner och de grundläggande värderingar vi står för nämligen att livet är helgat.

Nu har vi till sist bestämt att det är polismakten som ska ha detta ansvar och nu finns de, äntligen, där och jag högaktar att de vill försvara mig.

Varför finns poliserna där? Jo, Helena Groll, de finns där på grund av att:
Min mammas son - jag - är hotad till livet bara för att jag föddes av henne och återigen ställs frågan till mig:
- Vad har du för ansvar för att terrorister vill mörda dig?

Helena Groll ska ställa frågan till sig själv. Vad har jag - Helena Groll - för ansvar för att antisemitismen återigen får visa sitt öppna hat och återigen mördar?
Vad har jag - Helena - för ansvar för att samhället återigen är på våg mot en  moralisk kollaps? Vad har jag  - Helena - för ansvar för att stoppa denna moraliska kollaps, en kollaps som börjar med judarna men som aldrig slutar med judarna?
Varför klarar jag - Helena - inte av att se det som händer runt omkring oss och istället återigen anklagar offren för detta hat och inte vill se att jag därigenom är en del av detta hat som kommer att drabba mig själv?

Helena! Antisemitism är inte en judisk fråga eftersom judar - med några få absurda undantag - inte hatar sig själva.
Antisemitismen är en fråga för det icke-judiska samhället. Det muslimska - framför allt det muslimska mellersta östern-samhället och de som har tagit med sig sitt självklara hat mot oss hit, till det kristna samhället, till vänstersamhället. De hatar oss enbart för att vi är judar och de hatar oss av sina egna skäl och deras hat är ett hot, ett mycket allvarligt hot, mot det samhälle vi och därmed du, Helena,  lever i.

Helena Groll - våga ta ordet "antisemitism" i din mun. Våga se dig omkring och inse att om du inte tar strid mot dem som vill omstörta vårt samhälle så kommer det också att drabba dig och din familj och inte bara mig och min familj.

Låt oss tillsammans försvara de värden och det samhälle mamma och jag har arbetat för och har försvarat. För Helena, om du inte ändrar dig så får du stå ensam eftersom jag då kommer att försvara vårt judiska land Israel med min kropp och min själ - det land som tar emot mig till skydd från sådana som du och de andra som inte vill se och som inte ställer frågan om vad jag har gjort för att man ska hata mig.

Vi judar har lärt oss av historien. Det finns många Helena Groll i varje generation och vi vet, att hade staten Israel funnits när min mamma som en ung och livsglad 23-åring vars liv förändrades för evigt den 19 mars 1944 när tyskarna satte henne i läger - så hade Förintelsen av judarna aldrig fått den omfattning som den fick.