tisdag 28 maj 2019

Hon lämnar rummet när det är fotboll på TV

- Varför går du alltid ut ur rummet när jag ska titta på fotbollsmatch på TV tänkte jag , jag älskar fotboll ,men när jag tittar på TV så går du ju ut och tänder en cigarett och tar en kopp kaffe i köket istället! Du sitter vid köksfönstret och tittar likgiltigt ut, tänkte jag. Jag förstod ingenting och jag var 15 år.

- Något farligt är det, tänkte jag. Kan det hänga det ihop med något som hänt förut, kanske har numret på armen att göra? Hänger det ihop med att mamma alltid har en vattenflaska med sig i bilen när vi är ute åker? En vattenflaska som du krampaktigt håller fast, håller fast hårt, alltid håller fast i. Som om det var en fråga om liv och död. Vad är det med detta vatten tänkte jag, vid varje tillfälle som det hände. Kan det ha något att göra med att du alltid är så tyst när vi åker bil, och att du kedjeröker?Vi sitter där alla i den lilla Folkvagnen med registreringsnumret R 39482 av 1959 års modell, med 36 hästkrafter och grå till färgen, med en liten bakruta och en mycket liten ventilationsruta.Röken fyller bilen och sjunker sedan och alltid hamnar den i knät på mig och röken äcklar mig men friheten att vara i rörelse tar alltid över.

Jag älskar att komma ut ur huset, huset som är så fyllt av smärta, så fyllt av tystnad och outtalade frågor.
Folkvagnen ger mig frihet att tänka på annat när vi susar fram på vägarna. Tankar om frihet och tankar om att själv få körkort en dag och att kunna åka bort, jättelångt bort till äventyret och livet, vad det nu är. Åka bort från en mamma som lämnar TV-rummet när det är fotboll och som stänger dörren när det blir mål så hon ska slippa höra, och jag törs inte jubla när målet går in för då kommer nog något otäckt att hända. Så tänktejag.

Vart ska jag ta vägen med mina tankar och mina obesvarade frågor som leder till att jag söker mig till annat som gör att jag kan fokusera på något utanför min tankesfär. Jag skjuter gevär, en Mauser 6,5 mm med kraft att penetrera alla mörka tankar och jag drar in lukten av krutrök. Det är lukten av makt och kontroll.
Jag sportar, bygger kojor i skogen, skjuter luftgevär - ja, inte nu längre för det var vedervärdigt när jag sköt småfåglar i skogen med mitt luftgevär.
Jag kunde inte låta bli och jag hade därför ett system, ett system med gränser som jag höll mig inom, men allt eftersom min skicklighet ökade var jag tvungen att flytta gränserna, för jag ville bli bäst i världen på att försvara mig mot det hemska, vad det nu var.

Jag blev en prickskytt med geväret och kunde utan besvär träffa både en stående och en liggande sockerbit på 10 meters håll. Jag sköt aldrig sittande fåglar för det var ingen sport, och aldrig sädesärlor för jag hade läst att de levde i par och om en försvann så sörjde den andra. Nej, aldrig sädesärlor - men andra fåglar. Ja, men bara i flykt, alltså, för då var det en sport - jag eller du - och för det mesta jag.
Jag visste exakt hur långt framför jag skulle hålla siktet och hur jag följde det blivande offret för att få rätt kulbana.

Jag måste vara förberedd, förberedd när det hemska händer. Vad det är för för något vet jag inte, men något är det, det är jag säker på. Men att fråga och få svar, svar som leder till en förändrad hållning till den kommande katastrofen, det kan jag inte, det får  jag inte och så gör man inte.
Så jag förbereder mig och jag förbereder mig mycket noga och ingen vet varför och inte jag heller - men förberedd är jag, det ska alla veta.

Men mamma, varför går du ut ur rummet när det är fotboll och varför blir du mest rädd när någon gör mål? Du vet ju, att göra mål är liksom grejen i fotboll. Usch, jag fattar inte, tänker jag. Och så fortsätter jag att inte fråga. Jag vet inget annat.

fredag 17 maj 2019

Osannolika sammanträffanden

- Åh vad glad jag är att få tala med dig, sa hon, Sara. - Jag bad min sonson Benjamin att jaga dig och han hittade dig i Israel! Jag är 94 år nu och jag är nästan blind - men hjärnan fungerar! sa hon på perfekt svenska men med den typiska ungerska brytningen. - Ja, det är nog 15 år sedan vi träffades senast, fortsatte hon. -Åh, vad glad jag är!

- Du förstår, sa hon, jag slog på P1 i radion den 24 januari klockan 12 - och där hörde jag rösten av din mamma! Förstår du, det var som om hon satt bredvid mig och talade med dig! - Jo jag vet att din mamma dog 2002 och därför var det så chockerande att att höra henne igen. - Jag saknar henne, din mamma. - Jag har skrivit upp namnet på journalisten - eftersom jag har ett förstoringsglas så kan se! skrattade hon.
- Åh, vi bodde ihop i Stockholm jag och din mamma. När hon och din pappa flyttade till din hemstad så klarade hon inte att lämna sitt hem på fyra år! Hon hade etablerat sig i Sverige men hon var fortfarande så rädd att hon inte vågade gå ut.
- Hon var så rädd men när du föddes kunde hon stadigt hålla i barnvagnen som du satt i. Det kändes som ett stöd för henne. - Hon gick alltid till järnvägsstationen och tittade på tågen - jag tror det var för att bearbeta minnena från alla vedervärdiga tågtransporter i godsvagnar under kriget.

Jag har ett kort på din mamma när vi satt i uppsamlingslägret och vi försökte återhämta oss från upplevelserna i Auschwitz-Birkenau - hur det nu skulle gå till. Det var  Granbacken  utanför Vrigstad. Vad glad jag är att du ringde. Hur är det med barnen? Du vet jag träffade dem när de skulle till det judiska kollot på somrarna och de hade vägarna förbi.
- Ja, återkom du när du har lyssnat på programmet!

Jag lyssnade. Programmet var inspelat 1996 och är ett samtal mellan mamma och mig som intervjuas och som handlar om hennes tid i Auschwitz-Birkenau och vilka beslut hon och pappa fattade i sin uppfostran av mig.
- Kanske jag har fel, sa hon, men jag var så fruktansvärt rädd någon skulle skada dig för att du är jude, sa hon till den som intervjuade. - Jag var så rädd att det som hade hänt skulle hända igen.
- Det var strax efter du bröt din tystnad, tänkte jag och tårarna rann när jag mindes. Jag förstod varför jag alltid har tvingats tillbaks till detta. att tala och skriva om Förintelsen. Jag kommer inte undan, inte ens här i Israel.

Jag älskar att föreläsa inför svenskar i Sverige och älskar att göra det även här i Israel - för vi får aldrig glömma de som dog och de som vittnade. Ja, jag måste berätta varför flyttade vi Israel och till Golanhöjderna. Detta är är en del av historien och om upprättelsen av dem i min familj som dog i gaskamrarna.

Hej Anders! Vad kul att du vill ha ett samtal med med mig! Intervjua mig!? I studion på ditt TV-bolag TBN Nordic!? - Och i Jerusalem av alla ställen!

- Jo, så här är det. Rolf och hans fru, som jag aldrig har träffat tidigare, kom till Katzrin här på Golan där vi bor. Vi tog en fika och de ville ha tips på sevärdheter här uppe. Han tittade i pärmen jag nästan alltid bär med mig, och där mina dokument kring min mammas resa från Auschwitz-Birkenau är samlade. Jag har ett kort från 1945 på mamma, från lägret där hon försöker återhämta sig.

- Jag känner igen det där huset hon står utanför, sa Rolf. - Det är Granbacken  i Vrigstad, forsatte han.
- Omöjligt, sa jag. - En miljon hus i Sverige och du känner igen ett från 1945 och du vet vem som äger det? Och du känner en unglotta som tog hand om mamma!? Och som säkert vill träffa mig?
Han kopplade ihop oss, Anders - och därför så sitter vi här nu.
- Säger du Granbacken i Vrigstad? sa Anders, - badhuset? Vi bodde på Granbacken 1990-1992 då vi var föreståndare för hotellet och pensionatet som Helgelseförbundet ägde och drev.
Och nu säger du att din mamma var en av de som bodde där efter ankomsten till Sverige 1945!? Och att du är vän med en kvinna som bodde tillsammans med din mamma! Det var ju bara 32 ungerska unga kvinnor där! Hur kan detta vara möjligt!?
- Jag vill göra någonting av detta, sa Anders. - Detta kan inte bara vara en slump.

Nej, allt är helt galet osannolikt! Det började när jag skulle föreläsa för en grupp svenska judar som bor i Israel, och som tillhör samma generation som jag. Jag kände mig obekväm under frågestunden och då just då fick jag ett sms som förändrade allt. Ett sms från Benjamins mormor, en kvinna som jag inte har träffat på minst 15 år.

- Du får spela in min historia, sa Sara, men inte nämna mitt namn. - För antisemitismen ökar igen i Sverige och jag orkar inte att bli förföljd igen. Jag är ju ändå 94 år nu. Men åh, jag ser fram emot att få träffa dig i sommar när du kommer hit!

Detta är en del av min religiositet, tänkte jag. Om man inte trodde på Gud innan, så gör man det efter något som detta.

Du måste  bestämma dig för vem du underställer dig.-  Om det är jag, säger Skaparen, så ska jag förse dig med verktygen att genomföra det som är just din mening i livets olika skeenden
- Våga lita på mig. Följ mina bud till dig och till er - det judiska folket - och var uppmärksam. 
Gör din del så jag kommer att göra min.

Denna historia kommer inte att sluta här. 

onsdag 1 maj 2019

Var fanns Gud i Auschwitz? Här är mitt svar.



Att vara jude efter Förintelsen och dessutom en religiös sådan, är ett mirakel, sa min vän, - eller ett blundande inför fakta. Hur kan någon ha något förtroende för en Gud som lät en stor del sitt folk mördas på det mest  barbariska sätt? frågade han. Jag har läst de mest bisarra teoretiska förklaringar men de håller inte inför de överlevande och dem som mördades. Att föra ett intellektuellt samtal och hitta förklaringar är ju att fly ifrån den bisarra verkligheten. Gud, om han finns, är grym.

Det finns en nivå till, sa jag. Gud är en, han står utanför skapelsen och han har skapat ordning i kaoset. Hos oss finns ingen yttre ond kraft som slåss emot Gud. Det finns ingen popularisering. Vi vägrar att acceptera den enkla lösningen att det finns en motkraft som är det onda. Jo, det finns ondska men den är resultat av människans val. Var fanns Gud? Var fanns den goda skaparen, fadern, den förlåtande Herren etc. Vi måste hitta svaret individuellt eller bara hoppa över hela frågan.

Här är i alla fall mitt svar på frågan.
Jag skrev en C-uppsats i religionshistoria på Religionsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Den fråga jag ville belysa var, hur kunde en del av de överlevande som kom till Sverige, skapa ett nytt liv, och fanns det något speciellt som hjälpte dem tillbaka till livet?
Jag intervjuade tre överlevande och slutsatserna från dessa intervjuer var två saker.

Den första är att de började återta sitt judiska levnadsmönster började vägen tillbaks.
Det judiska levnadsmönstret driver oss tillbaka till livet och till ett återtagande av vår identitet. Detta var den röda tråden och inga av dem som jag intervjuade hade tänkt på detta - men de höll med mig till fullo.

Den andra slutsatsen var att ingen av dessa tre hade ägnat en tanke åt var Gud fanns i Auschwitz.
- Om du gör det blir du galen, sa de samfällt. - Det finns inget svar på den frågan.
En av de intervjuade berättade att det självklart fanns religiösa judar även i lägret och att dessa mutade vakterna för kunna hålla sina gudstjänster varje dag. De till och med fastade på Yom Kippur, även om detta är förbjudet att göra när det kan skada dig.

Min pappa bad Shma Israel där i gaskammaren, sa min mamma en gång till mig, när vi var ute och föreläste. Jag blev helt ställd; hon talade sällan om religion. Jag är säker på det, sa hon. Jag var där i Auschwitz och många gjorde det, sa hon. Att fråga var Gud fanns har jag aldrig ens tänkt på.
Morfar höll alltså fast vid sin identitet även i gaskammaren, genom att säga till Gud att även om du till synes har övergivit mig, så överger jag inte dig. Ni kan ta mitt liv men ni kan inte ta min judiska själ ifrån mig.

Vem är jag att överge judendomen och inte föra stafettpinnen vidare inom vår familj?
Vem är jag att låta nazisterna utplåna den judiska själen i vår familj, när morfar där i Auschwitz vägrade göra det?
Vem är jag att ifrågasätta någonting, när han inte lät sig knäckas?
De mördade och kränkte oss för att vi är judar. De mördade oss för att de hatar oss för att vi judar  och för att vi håller fast vid förbundet med Gud, vad som än händer. Vi för livet vidare om och om igen.

- Bli som oss, säger de alltid, de som vill förinta oss. - Bli som oss har de sagt sedan Esters bok skrevs.
- Bli som oss! Metoderna är olika men syftet är detsamma.
Det var då min själ fann frid och det var då jag var helt säker på att jag ville leva ett religiöst judiskt liv och beslutet att bosätta mig i Israel var det enda alternativet.

Gud har kontroll och det är det som gör att det är ett mirakel att vi kan leva ett judiskt religiöst och livsbejakande liv. Alla hans attribut finns där och han är därför inte på något sätt en straffande Gud.
Gud är den som skapar alla till sin avbild och han håller löftet till sitt folk. Hur vet jag inte - och det är inte viktig för mig längre att veta; det är inte något som tynger min själ.
Nu lever jag ett religiöst liv här i Israel och jag har försonats med fråga jag har brottats med hela livet: Var fanns Gud i Auschwitz?