fredag 17 juli 2015

Svenska Dagbladet 1946 och tystnaden som bröts - 40 år senare

Jag har fått en tidning i min hand. En gulnad tidning från hösten 1946. Tidningen är  Svenska Dagbladet och där har journalisten Corinna gjort ett reportage om tre unga flyktingar. Inget foto men en vacker teckning. En teckning av min blivande mamma, 18 månader efter att hon utan att hon hade en aning om det, hamnade i Malmö efter 14 månader i lägren - dödslägren, koncentrationslägren, dödsmarschen, tågtransporterna. Den 4 maj 1945 blev hon Erszebet Kelemen och inte nummer 80162.
Nu i oktober 1946 tecknas hennes bild och hennes vardag beskrivs. Mamma beskrivs som ung, en vacker juda dotter, med glödande färger och kraftfull utstrålning med ett nummer på armen. Men än mer inbränt är minnena som är inbrända i själen på dessa unga kvinnor.
Hon talar öppet och än har inte hon slutit sig.

De tre unga damerna bor inackorderade och måste flytta var tredje månad, för sådana var reglerna. De har jobb och försörjer sig själva. De har genom idog träning lärt sig språket hyggligt. De kämpar och reser sig, för de är överlevare och de är starka. De sparar pengar, för framtiden är oviss. De är lyckliga över att vara fria i ett land som inte är krigsskadat, de är lyckliga över att jobba, över att vara människor igen. Människor med ett namn, inte bara ett nummer.

- Nu när vardagen har kommit tillbaks, så kommer minnena med full kraft, säger de.  Nu är det en befrielse att vakna ur nattens ångestsvett och försöka klara av dagen. - Vi letar efter våra småsyskon på staden, för vi vet inte var de är och vi försöker  glömma - men vem kan glömma alla de ohyggligheter vi har sett och genomlidit, säger de, säger min blivande mamma, 24 år och vars liv är krossat, vars plattform är krossad.

Snart ska hon få besked om att småsykonen tillsammans med hennes mamma, pappa, morfar och mormor försvann i ugnarna i lägret Auschwitz-Birkenau. Mamma, som sorterade kläderna från de mördade 30 meter ifrån ugnarna. Hon har senare sagt att hon tackar Gud för att hon inte såg dem mördas. Att hon inte hittade några av deras tillhörigheter.

Snart ska hon också få besked om att tre syskon överlevde.
Att de var kvar Ungern och att Eva skulle fly till brittiska mandatet Palestina och interneras i läger på Cypern för att 1948 komma till Israel och få ett vapen i handen för att försvara landet mot de invanderande grannländerna.

Det skulle dröja ytterligare 17 år innan hon fick träffa Julia - hennes andra syster - eftersom det kommunistiska Ungern inte tillät att systern lämnade landet för att träffa sin syster, den syster som den 19 mars 1944 bara försvann från deras gemensamma lägenhet i Budapest.

Det skulle dröja 20 år innan hon fick träffa Lazlo - brodern - som överlevde som partisan i Jugoslavien och som hade lyckats starta ett eget företag i det kommunistiska Ungern och det skulle ta 30 år innan hon återvände till Hajdudorog - byn hon växte upp i - där 293 judar avrättades och allt judiskt liv försvann - och hon gick in till sina gamla grannar och presenterade sig som Itzak Kelemens dotter, han som försvann i juli 1944 och vars hus och möbler de stal och som de nu förnekade all kännedom om.

Det tog 30 år innan hon grät utanför sin mormors hus. Huset som nu ägdes av de som nu bodde där och som fick det till skänks när judarna försvann och deras egendom, hus och företag fördelades som ett litet tack för det passiva förhållningssätt de valt att ha.

Det tog 40 år innan mamma gick med i Judiska församlingen igen och började föreläsa tillsammans med mig om det där hon säger i tidningsartikeln 1946 - strax innan de tystnade, de överlevande, strax  innan skuggan kom ikapp. De som försökte bygga ett vanligt liv här i Sverige, landet som tog emot dem och som de gjorde allt för eftersom ingen av dem ville vara till belastning och ingen av dem var en belastning för.

Den tacksamhet de kände mot Sverige var bottenlös. Det under som fullbordades när de blev ett namn igen, när min mamma blev sig själv igen och inte nummer 80162.

Alla orkade inte. I Göteborg på Östra begravningsplatsen finns en rad med små gravstenar med namn - inte nummer - på ett drygt 40-tal unga människor som kom hit men som inte orkade och dog åren 1945-1946 av sjukdomar och brustna hjärtan.

Besök dem gärna. Lägg gärna en liten sten på varje grav. Det är vårt sätt att visa respekt och vårt sätt visa att vi inte glömmer dem.