onsdag 18 juni 2014

100 kronor till en namnlös 16-årig flicka

Idag gav jag 100 kronor till en ung, kanske 16-årig flicka, som satt och bad om pengar utanför ICA-butiken hemma.
Det hände någonting med mig och med henne - vad vet jag inte.
Jag vill redan nu säga att det inte var första och förhoppningsvis inte sista gången.

Jag är jude och vi lever efter vår Tora - lära - som innehåller 613 förbud och påbud. Du ska inte och du ska. Detta till skillnad från Sveriges Rikes Lag som är fylld med vad man inte får samt konsekvenserna om man bryter det.
Ett av Torans bud är att vi måste ge - även den fattige måste ge – allt utifrån ens egna förutsättningar. Alla bud förstår vi inte men kravet på att ge är viktig eftersom den rör vårt innersta på ett påtagligt sätt

Den rike skall ge mer än den fattige men buden gäller för alla. Du väljer till vem eller vad,  men du har en skyldighet inför den människa du möter. Jag har inte råd att skänka till alla men till en - jovisst.
Jag må ha vilka tankar som helst om tiggare och kriminalitet och Rumäniens krav att skydda sina egna invånare och Norges förslag på tiggeriförbud eller att alla fattiga kommer hit om jag ger något till dem och då är det lika bra att inte ge för risken är att det skickar signaler så att alla andra kommer hit och stör mig och påminner mig om att världen inte är rättvis – men det är en annan fråga.

Det finns en sekvens i musikalen Spelman på Taket- när Tevye kommer hem strax innan Shabat (sabbaten – vilodagen), uttröttad och smutsig efter en vecka i arbete.
Byns tiggare kommer då fram och ber om sin del. Tevye tittar på honom och säger, denna vecka var en dålig vecka – jag har tjänat mindre än vanligt! Varpå tiggaren tittar på honom och utbrister, men det ska jag väl inte behöva lida för? Vad har jag nu att ge?
Ungefär så.

Vi människor är skapade med lika värde men inte med samma förutsättningar. Vi föds nakna och vi lämnar jordelivet lika nakna. Det vi förbrukar och det vi använder under livet är alltså till låns och det ska hanteras med varsamhet och med insikt att det just är till låns och inte vårt att behålla.

Vi är skapade med samma värde och vi ska därför alltid kräva att bli behandlade med respekt och att respektera andra.
Att ge till en medmänniska utan förväntan på en motprestation är att visa respekt och att kräva respekt.
Att ge skapar förståelse hos mig och insikt i kravet om att förvalta min egendom.
Att ge och att ta emot skapar krav på ansvar och ökad medvetenhet om livets förutsättningar.
Att ge, ger något till både den som ger och den som får.

Den unga flickan tittade på mig, tog snabbt pengarna och gömde dem, ungefär som om hon trodde att jag skulle ångra mig eller ställa krav på henne. Hon betedde sig precis som min mamma gjorde när hon kom till Sverige, och som förstummade de unga sjuksköterskorna på Ramlösa Brunn där hon återhämtade sig, då hon snabbt tog brödet och gömde det under sängen bland sina kläder. Det fanns till och med flickor och kvinnor som grävde ned maten som om livet hängde på att spara och att förbereda sig på att överleva nästa dag. Exakt så.
Flickorna/kvinnorna hade lärt sig att överleva först och leva sedan – sedan – när livet kommer tillbaks, det riktiga livet, det där livet där man är värd någonting och där ens namn är det man ropar och inte ett nummer – 80162 – exakt så reagerade hon. Hon ville leva. Hon blev någon och inte något.

När jag åkte hem och förbi henne på min fina (men belånade) motorcykel, hände det, det där jag nämnde först:
Jag mötte hennes blick – en blick fylld av liv och av hopp – och hela mitt inre fylldes med något, något stort och varmt.
Jag lyfte en finger till hälsning och åkte sedan hemåt.

Jag förändrade inte förutsättningarna för hennes liv, men just idag – nu, för en liten stund – så   blev livet lite ljusare för oss båda.

En sketen 100-lapp - 5,5 liter bensin.
En 16 årig flicka som inte har bett om något förutom ett värdigt liv.
Fan, vad orättvisa är jobbigt.