torsdag 12 juni 2014

Möte på flyktingförläggning i Sverige 1992


Under min resa att försöka hitta min judiska identitet sökte jag mig till att arbeta med asylsökande som sjuksköterska på flyktingförläggingar i Sverige. Sjukvården fanns då på förläggningarna och vi jobbade mitt ibland en aldrig sinande ström av djupt kränkta, nedbrutna och oerhört lidande människor. Att jag stod ut en enda dag med de små resurser som vi hade begriper jag inte. Att bara skriva om det sätter igång känslor och obearbetade minnen. 

Många av de jag jobbade med gjorde poäng på hur de som kom fejkade och hittade på. Det gjorde de inte. En aktör var Bert Karlsson, som ägde en byggnad som hade använts som sjukhem och tidigare som vilohem för TBC-sjuka. Denna byggnad låg på Stora Ekeberg utanför Skara intill hans Skara Sommarland. Huset var nu en så kallad flyktingsluss för asylsökande. Han tjänade grova pengar och startade Ny Demokrati som kom in i Riksdagen på sin syn på flyktingar. Jag såg Bert en gång därute. Han kunskap om vad som försiggick därute var noll.

Det var under den tid som före detta Jugoslavien krackelerade och föll i bitar genom ett alldeles förfärligt krig. Ett krig som gick rätt igenom familjer, grannar och byar. Ett krig där plötsligt etnisk tillhörighet avgjorde om man fick leva eller dö, om man skulle bli våldtagen eller inte, om man skulle få lämna hus och hem, om grannen skulle kränka dig genom att få din son att kissa på dig och sedan få dig att be om mer urin eftersom du inte är värdig att leva. Ett krig som för evigt har gett oläkta sår och ärr och som vi i Sverige kommer att få ta del av efter att flyktingarnas historier kommer ikapp dem, precis som för min mamma och andra överlevande ifrån Förintelsen.

Jag fick lyssna och ta del av de asylsökandes berättelser, deras depressioner och deras panikångest och deras oförmåga att sätta in det som hade skett i ett sammanhang. Att de nu också kastades in i en oviss framtid i ett land de inte kände till och i början inte visste om de skulle få stanna i, gjorde hela situationen än värre. Att inte ha kontroll över sitt liv är tortyr.

Varför var jag där?

Mitt letande efter en egen identitet - en judisk identitet - och en inneboende önskan att få upprätta min familj genom att upprätta flyktingar, drev mig dit och väl där testade jag mina gränser. Våldtagna kvinnor blev min "specialitet”, att upprätta dessa kvinnor blev min livsuppgift. Hur började det?

Jag jobbade utanför Askersund, Gärdshyttan, och en ung bosnisk muslimsk kvinna kom till mottagningen regelbundet. Hon kom, hon satt hopsjunken, med uttryckslöst ansikte, tung av sorg, med händerna över sitt sköte och hon sa aldrig något. Jag höll på att bli galen av egen ångest över tystnaden och till slut, för att fylla tystnaden, berättade jag om min mammas bakgrund, min familjs öden och hur kränkta de blev - och inte för vad de hade gjort utan för vad de var: födda till judar.

Kvinnan tittade upp, för första gången med levande ögon, hon mötte min blick och plötsligt föll hon ihop i ett störtsjö av tårar som bara pulserande ur henne. Jag och tolken (hur orkade han lyssna?) tittade på varandra och jag undrade vad har jag gjort, vad hade jag ställt till med? Efter en stund slutande kvinnan att gråta, hon satte sig upp rakt, avslappnad och lugn. Hon lyfte blicken tittade på mig och sa: För första gången har jag träffat någon som förstår. Och sen reste hon sig och gick.

Jag träffade henne många gånger efter det. Vi upprättade varandra. Hon berättade om den brutala våldtäkten som de serbiska soldaterna hade utfört när de förstod att hon var muslim. Hon berättade om skam, känslan av att vara smutsig, att vara en sak, ett ting, att inte förrän nu ha träffat någon som förstod hur djupt kränkande det är att bli kränkt för vad man är - i hennes fall född av en muslimsk kvinna. Och jag, som bara berättade min familj historia, insåg att vårt folks lidande, min mammas lidande, mitt behov att att upprätta henne och de övriga i vår familj - upprätta, i ordets rätta bemärkelse - faktiskt nu gjorde nytta.

Vi judar kan upprätta andra kränkta genom att våga dela med oss, våga stanna kvar och lyssna, våga vara judar öppet och med självkänsla och stolthet inge hopp om livet och vi, vi kan vända vår bittra erfarenhet till att rädda liv. Detta, insåg jag, var mitt krig - mitt sätt att slåss mot nazisterna, att besegra dagens bödlar och att få en djupare mening med mitt liv.
Mitt arbete bland våldtagna asylsökande kvinnor tog därmed sin början.
Ett arbete som ledde ända upp i Riksdagen och ut i TV, radio, tidningar och ut i föreläsningar. 

Det som till slut satte stopp var att jag passerade min egen brytpunkt, men det är en helt annan historia.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar