tisdag 11 mars 2014

Smuggelförsök av avancerade vapensystem till Hamas - och svensk medias tystnad


Igår visade Svensk TV1 ett 5-10 sekunder långt inslag – där Israel ”påstår” – enligt obekräftade uppgifter enligt speakern – att en vapenlast ämnat för Gaza funnits på ett av israelisk militär bordat fartyg på internationellt vatten. Fartyget fördes sedan till Eilat i Israel där vapnen, som skulle ha förändrat hela hotbilden mot Israel, lossades.

Innehållet på fartyget bestod av 40 stycken raketer som med stor säkerhet kan bära 100-tals kilo sprängmedel och som kan skickas 200 km med hygglig precision. Dessutom 180 stycken 122 mm granater och 400 000 kulor 7.62 mm som passar till AK 47 eller alla standardvapen typ svenska AK-4.
Raketerna hade hotat Tel-Aviv, Jerusalem, Ben Gurion-flygplatsen och alla städer utmed medelhavskusten. 122 mm granater är effektiva artillerigranater med splittereffekt vid nedslaget. Mot oskyddad trupp och civila är de ett fruktansvärt terrorvapen.

När jag slog på ”M-302 rockets” på nätet fick jag genast upp de 328 artiklar som det senaste dygnet skrivits om hur israeliska elitsoldater bordat skeppet Klos-C från Panama på väg till Sudan från Iran, sedan vapenlasten har flugits in från Syrien. Israelerna har i flera månader känt till transporten och man har genom intensiv underrättelseverksamhet lyckats pricka rätt fartyg.
Lasten låg väl dold bland oskyldiga varor och besättningen tycks inte ha haft en aning om smuggelförsöket.

Att svensk media ett visar sådant ointresse för denna händelse förstärker bilden av en fullständigt konverterad bild av vem som är boven och vem som är den jagade i Mellersta Östern.

När Ship to Gaza provocerar Israel med att inför köpta journalister visa på den hemska ockupationsmakten Israel, får de all mediauppmärksamhet de kan drömma om där israelerna framställs som en antisemitisk karikatyr över Juden, som blodtörstiga, grymma av födseln och genetiskt betingade till ondska, som ägnar sig åt ett ständigt förtryck över ett oskyldig, fredsälskande och innestängd befolkning.

GT/Expressen kan i flera veckor efter händelsen ha författaren Mankell på löpsedeln klagande över hur hans dator har försvunnit och ”säkert stulits” av en kriminell israel. Vänsterledaren åker med fartyget Estelle – en kort sträcka – och hyllar medresenärerna för deras påstådda internationella solidaritet med de förtryckta. På frågan om han föredrar Israel eller Iran svarar han att det är som att välja mellan pest och kolera. Frågan om varför inget fartyg har seglat iväg till Syrien ges inget svar på.
Att lasten ombord kan lossas i Israel och under kontrollerade former föras till Gaza nämns bara i sidokommenterar. Att Gaza lider under en terrororganisation – Hamas – vars enda syfte är att utradera Israel och genomföra en – Gud förbjude – andra Förintelse nämns inte.

Nu när Iran och Syrien visar sitt rätta ansikte och att deras ultimata syfte är detsamma som Hamas’ – då tiger Sverige. När Iran fortsätter att förbereda sig för kärnvapen – då är det tyst i det svenska mediadrevet. Och när Mellersta Östern och Ryssland skrattar åt president Obama och hans tal om Red Lines - då tiger den självutnämnda svenska mediaexpertisen.

Att Egypten nu köper stora mängder vapen ifrån Ryssland då förtroendet för USA sviktar – ja, då tittar svensk media på och har inga kommentarer. Och när nu Israel på bar gärning bevisar terrororganisationen Hamas’ försök till beväpning och dess terror mot såväl de egna som mot Israel – ja, då väntar svensk press på ytterligare båtar lastade med fotbollar och utgångna läkemedel som skall öppna sjöfarten för ohämmad införsel av terrorvapen till Gaza.

Och under tiden fortsätter Svenska kyrkan att vända och vrida på apelsiner för att se så att de inte är ifrån Israel – medan nazister klottrar på en judisk skola i Stockholm och nationella rörelser växer i Europa och antisemitismen med det – och den vänsterstyrda svenska mediaeliten lyfter fram ”högerextrema rörelser” (med tydlig hänvisning) samtidigt som de inte nämner ett ord om de vänsterextrema rörelserna som är mångdubbelt farligare (beroende på hur man ser det förstås) och gemensamt ger man sig på Israel – där alla judar får bära det kollektiva ansvaret, i detta fall skolbarn.

Israel är snart den enda säkra plats för oss judar, trots grannländernas oförtröttliga upprustning och ständiga löften om att vi ska utplånas, var vi än befinner oss.