torsdag 3 maj 2018

Hej, Hédi - det är Stefan

Hej Hédi!
Du var i Ludvika och demonstrerade mot nazisterna på första maj.
Du står på barrikaderna precis som du alltid har gjort.
Du slutar aldrig att förvåna mig.
När vi träffades senast så berättade jag en historia:

Rabbinen var på besök på äldreboendet.
- Jag fyller 100 år sa Ester (vi judar brukar säga 'till 120 år' - när vi talar om livet och dess utmätta tid)
- 100 Mazal Tov, sa rabbinen. Önskar dig 20 underbara år, underbart!
- Jag fyller 110 sa Leah.
- 110! Underbart! Jag önskar dig 10 underbara år till, sa rabbinen.
 - Jag fyller också år sa Sara, som satt i närheten av rabbinen.
- Du också? Utbrast rabbinen - och hur mycket fyller du?
- 120 sa Sara
- Öh... önskar dig, eh... önskar dig, hhm... önskar dig en trevlig dag! sa rabbinen.

Bildresultat för ludvika hedi fried
Du skrattade och svarade: "Bis 120 aber wie 20!" Vilket betyder till 120 men som om vi vore 20.
Just det - mitt i prick.

En minnesbild:
Kommer du ihåg när min pappa hade drunknat inför mammas ögon? Mamma berättade att du ringde henne varje morgon och så talade ni ungerska och du sa till henne:
- Erzi, gå upp nu. Kom igen. Gå ut i köket - rök en cigarrett och drick ditt kaffe.
- Erzi, det var så vi gjorde i Auschwitz/Birkenau - så gjorde vi som överlevde. De som låg kvar dog samma dag. Och mamma steg upp ur sängen. Och hon levde vidare. Hon visste att tappar man rutinerna är man körd.
120 som om du vore 20 - lev, tappa inte rutinerna. Håll fokus! Hur orkade ni - och hur orkar du?

Kommer du ihåg när vi träffades? 1987 tror jag det var. Du hade vid 60 års ålder utbildat dig till psykolog och du ville få de överlevande, som nu var i pensionsåldern, att börja tala och bearbeta sina upplevelser. Det blev ett fik - Cafe '84 - en plats att samlas kring en fika och så kom pratet igång bland de överlevande överlevarna.
Sedan kom rapporter om att vi barn till överlevande också var drabbade. Att växa upp i ett hem med någon eller några som bär på trauma överförs till kommande generationer - så du bjöd in ett gäng för samtal.
Du berättade för en av mina söner häromåret att jag kom, gick in på McDonalds på andra sidan gatan från församlingshuset och du såg mig. Du väntade och du anade vad som rörde sig i mitt inre. - Måtte han våga.
När jag till slut gick in i församlingshuset så visste jag att mitt liv aldrig skulle bli som detsamma igen. Du kramade mig och hälsade mig välkommen - välkommen in den judiska världen.  Vi som träffades var alla drabbade. Vi var livrädda för att var judar. Vi växte antingen upp i tystnad och rädda över vad som skulle kunna hända om det blev känt att vi var judar  eller så hade föräldern använt oss som kuratorer så att vi till slut inte visste vem av 0ss som hade suttit i lägren- så var det - tokigt? Nej - det bara var så.

Jag började den långa vägen in i den judiska världen. Så jag jobbade på flyktingförläggning som sjuksköterska och så började vi åka runt i hela Sverige du och jag. Du berättade din historia, jag min, med tillägg om mötena med traumatiserade flyktingar från Balkan-kriget och om likheter och skillnader.  Bert Kolker spelande judisk musik och fyllde våra dystra samtal med glädje när han visade åhörarna den judiska världens musik och språk. Han spelade och sjöng bröllopssånger på jiddisch. Alla förstod att den värld han beskrev försvann i röken från ugnarna tillsammans med de männiksor som bar dem inom sig. Kommer du håg när Bert intog scenen och väntade i tystnad - han sa ingenting på en hel minut. Alla vred sig till sist av olust, frågande, talade tyst med sin granne, - vad gör han?, tittade ned, svettades - varför denna tystnad? En minut - en hel evighet. Puh, jag svettades själv!
- Tystnaden ekar, eller hur? sa han till sist. Allt ni har tänkt om mig, tänkte jag när min pappa inte sa någonting. Vet man ingenting så fyller man tomrummet med egna idéer.

Kommer du ihåg den gången när du spände blicken i åhörarna och sa med skarp röst:
- Pennorna, ge mig era pennor. De får inte användas nu.
Och fem minuter senare så hade du en hel hög pennor.
- Varför gav ni dem till mig? frågade du sedan.
- Du bad ju oss att göra det, svarade någon.
- Var det någon som gömde sin penna? frågade du då.
- Jag, sa en kvinna.
- Hur kändes det? sa du.
- Förfärligt, svarade kvinnan. - Jag mådde illa och trodde att någon skulle skvallra och att du skulle läxa upp mig.

- Så började allt, sa du. Två SS-män steg av tåget och började kräva saker av oss - och så började vägen till döden. Två SS-män som förväntade sig att vi skulle göra rationella val - och dessa val ledde till massmordet på den europeiska judenheten, 6 miljoner varav 1½ miljon barn.
- Vägra att följa strömmen - men var beredd på konsekvenserna. Vänta inte på de andra, de som inte törs. Detta gäller även Sverige idag.
Hédi, vi träffades senast den 24 oktober 2017. I samma veva, efter 30 års studieuppehåll, så ville jag slutföra mina studier i religionsvetenskap med en C-uppsats. Jag intervjuade dig och två andra överlevande om vad det var som ni byggde era liv på när era liv började om igen 1945.
Min yngsta dotter var med och hon var så lycklig över att få träffa dig som kände hennes farmor. En farmor som min dotter älskade.
Hédi, innan vårt möte hade jag varit på Israeliska ambassaden och fått vad då?
Jo, jag hade fått mitt visum för att kunna flytta till Israel och bli israelisk medborgare. Efter alla dessa år av väntan och förvissningen om att jag nog aldrig skulle komma iväg - men just den dagen fick jag mitt visum.

Du var den som tog emot mig när mitt liv ändrade kurs 1987.
Det var du som var den första som fick veta att mitt liv nu skulle ändra kurs igen 2017.
En 30 år lång tids resa, Hédi. 30 år!

Jag bor nu i Katzrin på Golanhöjden med min hustru.
Det laddar upp här nu. Stormen kommer närmare.
Ännu en diktatur vill utrota oss. Iran, en teokrati utan någon som helst relation till Israel, laddar upp här vid gränsen, två mil från oss. De är tydliga med sitt budskap. Judarna ska ner i havet, det utlovas massmord på 6 miljoner israeliska judar. Världen ser på. Judarna - de hemska.
Europa är passiva - man får inte förstöra handelsförbindelserna med det stora Iran.
Vi är ensamma igen - USA är med oss, tack gode Gud - men jobbet måste vi göra själva, om kriget bryter ut. Men denna gång är vi beredda. Denna gång lämnar vi inte in några radioapparater. Denna gång så kommer vi att slå tillbaks. Hårt. Vi har ingenstans att ta vägen. Landet är så litet.
Det är två mil till Syriska gränsen, tre till Libanon och två mil till Jordanien ifrån Katzrin.
Jag var inte med under Förintelsen men jag är här och här stannar jag även om Iran försöker döda oss.
Jag var inte med i Förintelsen, men du och mamma har lärt mig vad det är vi försvarar och vad de som hatar oss är beredda att göra.

1½ miljon judiska barn mördade nazisterna - bland dem två av mina mostrar som då var 10 och 12 år
1½ miljoner judiska barn bor här i Israel nu. De ska försvaras.
Tänk att den stora resan började när vi möttes 1987 utanför Judiska församlingen i Stockholm.
Jag kom äntligen hem då, hem till den judiska gemenskapen och nu är jag hemma i landet - vårt land. Judarnas land.
Till 120 som om vi vore 20.
Kram
Stefan