Förra gången frågan ställdes var hösten 1946 efter att mamma hade berättat om sina 14 månader i nazitysklands utrotnings- och koncentrationsläger och berättat om sin längtan efter den värld som hon växte upp i och som nu inte längre fanns kvar. Hon berättade om detta i en artikel i Svenska Dagbladet. Hon berättade om hur hon letade efter sina småsyskon på Stockholms gator och hon berättade om sin längtan efter ett värdigt liv - ett liv som alla 24-åriga ungdomar längtar efter.
Hon fick träffa en kurator på sitt jobb - ja, flyktingar fick jobb snabbt, vilket gjorde att de kände sig värdefulla - och denna vänliga kvinna frågade under samtalet efter att mamma återigen hade berättat om sitt liv, "vad har du gjort för att man skulle göra dig så illa?" Då tystnade mamma.
Hon tystnade och talade inte igen om detta förrän 30 år senare när hennes son - jag - tvingade henne att tala. När hon hade berättat fanns ingen väg tillbaks för mig - jag var tvungen att leva ett judiskt liv för att upprätta mamma och hela min släkt.
- Var försiktig, sa mamma. "De finns därute - de som möjliggjorde morden på min mamma, pappa och mina småsyskon - Agnes och Katalin!
Nu - 2015 - ställer journalisten Helena Groll från Sveriges Radio frågan igen till en jude!
- Vad har ni judar för ansvar för att man hatar er?
Igår var jag i vår ortodoxa synagoga. Den bevakades av unga poliser med automatvapen och skottsäkra västar - modiga unga kvinnor och män, som vet att en terrorattack emot oss med stor sannolikhet betyder att de tvingas skjuta för att döda eller själva dödas.
Hade samhället givit mig möjligheten hade jag beväpnat mig själv för jag har en gedigen militär utbildning och jag skulle inte tveka en sekund att försvara mig, mina vänner och de grundläggande värderingar vi står för nämligen att livet är helgat.
Nu har vi till sist bestämt att det är polismakten som ska ha detta ansvar och nu finns de, äntligen, där och jag högaktar att de vill försvara mig.
Varför finns poliserna där? Jo, Helena Groll, de finns där på grund av att:
Min mammas son - jag - är hotad till livet bara för att jag föddes av henne och återigen ställs frågan till mig:
- Vad har du för ansvar för att terrorister vill mörda dig?
Helena Groll ska ställa frågan till sig själv. Vad har jag - Helena Groll - för ansvar för att antisemitismen återigen får visa sitt öppna hat och återigen mördar?
Vad har jag - Helena - för ansvar för att samhället återigen är på våg mot en moralisk kollaps? Vad har jag - Helena - för ansvar för att stoppa denna moraliska kollaps, en kollaps som börjar med judarna men som aldrig slutar med judarna?
Varför klarar jag - Helena - inte av att se det som händer runt omkring oss och istället återigen anklagar offren för detta hat och inte vill se att jag därigenom är en del av detta hat som kommer att drabba mig själv?
Helena! Antisemitism är inte en judisk fråga eftersom judar - med några få absurda undantag - inte hatar sig själva.
Antisemitismen är en fråga för det icke-judiska samhället. Det muslimska - framför allt det muslimska mellersta östern-samhället och de som har tagit med sig sitt självklara hat mot oss hit, till det kristna samhället, till vänstersamhället. De hatar oss enbart för att vi är judar och de hatar oss av sina egna skäl och deras hat är ett hot, ett mycket allvarligt hot, mot det samhälle vi och därmed du, Helena, lever i.
Helena Groll - våga ta ordet "antisemitism" i din mun. Våga se dig omkring och inse att om du inte tar strid mot dem som vill omstörta vårt samhälle så kommer det också att drabba dig och din familj och inte bara mig och min familj.
Låt oss tillsammans försvara de värden och det samhälle mamma och jag
har arbetat för och har försvarat. För Helena, om du inte ändrar dig så
får du stå ensam eftersom jag då kommer att försvara vårt judiska land Israel
med min kropp och min själ - det land som tar emot mig till skydd från
sådana som du och de andra som inte vill se och som inte ställer frågan
om vad jag har gjort för att man ska hata mig.
Vi judar har lärt oss av historien. Det finns många Helena Groll i varje
generation och vi vet, att hade staten Israel funnits när min mamma som
en ung och livsglad 23-åring vars liv förändrades för evigt den 19 mars
1944 när tyskarna satte henne i läger - så hade Förintelsen av judarna
aldrig fått den omfattning som den fick.
söndag 22 februari 2015
måndag 1 september 2014
Terror på hemmaplan och på bortaplan - sidor av samma mynt
Två dagar innan resan och utsätts jag för terror på hemmaplan när mobilen ringer med ett okänt nummer och jag därför inte svarar. Strax därpå ringer min dotters mobil och hon lämnar över mobilen då det är till mig från Bandidos (tror inte en sekund att de har så låg moral)
- Hej. Jag ringer från Bandidos och en medlem störs av dig och att du stödjer terroriststaten Israel. Vi vet allt om dig och vi kommer att plocka dig när det passar oss.
- Fuck you, sa jag.
Sms kommer sedan till min dotters telefon – ”Din sionist farsa har gått för långt.”
Terror är att lyfta luren och ringa ett telefonsamtal slänga ur sig hot och låta konsekvensen av samtalet leva sitt eget liv, att vara anonym och gömma sig bakom floskler av att ha den enda Sanningen och om man inte accepterar den så skall man tystas genom hot, trakasserier och därefter handling.
Konsekvensen av samtalet är att den trygghet jag har känt sveps bort och mattan tycks ryckas bort samt att jag får känslan av att ha begått ett brott som jag nu ska få ta konsekvensen av.
Responsen från vänner är nu avgörande för att kunna hantera den nya situationen för hur man hanterar en kris avgör hur man ska kunna leva vidare. Vänner som stärker och stödjer, polis som tar hot och hatbrott på allvar och inser konsekvensen för individen och för det demokratiska.
Konsekvensen på sikt blir att jag lyckas hantera det akuta skeendet och går stärkt ur den.
Den andra typen av respons drabbar en också med förödande konsekvenser:
Långsiktig konsekvens av att acceptera denna bild är att min röst tystas och att jag byter sida för om jag gör som de säger och om jag förstår deras situation så kommer man att lämna mig ifred. Men så är det inte. De bestämmer då mitt handlande och jag blir deras slav.
Flyglarmet går i Tel-Aviv och alla lämnar sina bilar och söker skydd och vi springer till vårt säkerhetsrum i vår hyrda lägenhet. Ba bang – bang – raketer skjuts ned. Vi pustar ut och gör tummen upp. Alla går tillbaks till sina bilar och livet tycks fortsätta som innan – men att skicka 4000 raketer över civilbefolkning och att låta konsekvensen av raketen leva sitt eget liv, vara anonym och gömma sig bakom floskler av att ha den enda Sanningen och om man inte accepterar den så skall man tystas genom hot, trakasserier och våld.
Den kortsiktiga konsekvensen av terrorn är samma som min på hemmaplan: Tryggheten tycks ryckas bort. Känslan av kontroll sveps bort och det avgörande är att ha vänner som stärker och stödjer, politiker som enas, landet som enas och som folk såväl som ledarskap förstår konsekvensen för individen och det demokratiska samhället.
Den andra responsen är samma som terror på hemmaplan – det som präglar svenska media är förödande:
Vi måste förstå Hamas ”desperation” – och måste verkligen Israel ha en sådan förfärlig politik gentemot dem och detta med blockaden och måste ni alltid ta till övervåld.
Kan ni inte bara ändra på er, göra som Hamas säger så kommer de att lämna er i fred. Det är den hotades fel att hotet görs.
En individuell kollaps och därefter en samhällelig kollaps och terrorns vinner – och det livgivande livets försvinnande blir konsekvensen av denna strategi.
Psykisk kris innebär att man utsätts för en påfrestning som man inte tidigare har erfarenhet av och livet kommer att till viss del förändras. Man kan inte återgå till det som en gång varit. Konsekvensen av en psykisk kris är att man blir bitter och låter livet bli mindre rikt eller att man går igenom det och höjer livet till en ny nivå med nya erfarenheter och fortsätter att prioritera det som är viktigt – nämligen livet och dess rikedomar.
Vilken sida har du valt? För alla tvingas vi nu att göra val med den framväxande terrorn mot dig - för det börjar alltid med judarna men det fortsätter alltid till andra grupper och till slut även till dig själv. Hur skyddad och säker du än tycker dig vara.
Jag har valt och jag står starkare och jag gör motstånd genom att välja livet.
Jag har valt genom att inse att som jude finns det inte hemmaplan och bortaplan.
Jag vill leva i Israel och alternera med ett liv i Sverige.
Resan har börjat.
Först ska lära mig mer av språket.
Fuck the terror.
- Hej. Jag ringer från Bandidos och en medlem störs av dig och att du stödjer terroriststaten Israel. Vi vet allt om dig och vi kommer att plocka dig när det passar oss.
- Fuck you, sa jag.
Sms kommer sedan till min dotters telefon – ”Din sionist farsa har gått för långt.”
Terror är att lyfta luren och ringa ett telefonsamtal slänga ur sig hot och låta konsekvensen av samtalet leva sitt eget liv, att vara anonym och gömma sig bakom floskler av att ha den enda Sanningen och om man inte accepterar den så skall man tystas genom hot, trakasserier och därefter handling.
Konsekvensen av samtalet är att den trygghet jag har känt sveps bort och mattan tycks ryckas bort samt att jag får känslan av att ha begått ett brott som jag nu ska få ta konsekvensen av.
Responsen från vänner är nu avgörande för att kunna hantera den nya situationen för hur man hanterar en kris avgör hur man ska kunna leva vidare. Vänner som stärker och stödjer, polis som tar hot och hatbrott på allvar och inser konsekvensen för individen och för det demokratiska.
Konsekvensen på sikt blir att jag lyckas hantera det akuta skeendet och går stärkt ur den.
Den andra typen av respons drabbar en också med förödande konsekvenser:
- Måste du sticka ut så mycket, måste du alltid säga vad du tycker, du måste sätta dina barns behov före dina egna behov – felet till hotet är mitt – orsaken är min egen, det är jag som bär skulden till det inträffade – jag är en dålig person som inte kan skydda min familj.
Ligg lågt och be till Gud att jag och min familj lämnas ifred. Skuld och skam. Polisen som inte ringer upp mig för att utreda min anmälan och det hände ju ingenting. De skickade ju inte hotbrev och de slog inte ned dig – inte än i alla fall.Långsiktig konsekvens av att acceptera denna bild är att min röst tystas och att jag byter sida för om jag gör som de säger och om jag förstår deras situation så kommer man att lämna mig ifred. Men så är det inte. De bestämmer då mitt handlande och jag blir deras slav.
Flyglarmet går i Tel-Aviv och alla lämnar sina bilar och söker skydd och vi springer till vårt säkerhetsrum i vår hyrda lägenhet. Ba bang – bang – raketer skjuts ned. Vi pustar ut och gör tummen upp. Alla går tillbaks till sina bilar och livet tycks fortsätta som innan – men att skicka 4000 raketer över civilbefolkning och att låta konsekvensen av raketen leva sitt eget liv, vara anonym och gömma sig bakom floskler av att ha den enda Sanningen och om man inte accepterar den så skall man tystas genom hot, trakasserier och våld.
Den kortsiktiga konsekvensen av terrorn är samma som min på hemmaplan: Tryggheten tycks ryckas bort. Känslan av kontroll sveps bort och det avgörande är att ha vänner som stärker och stödjer, politiker som enas, landet som enas och som folk såväl som ledarskap förstår konsekvensen för individen och det demokratiska samhället.
Den andra responsen är samma som terror på hemmaplan – det som präglar svenska media är förödande:
Vi måste förstå Hamas ”desperation” – och måste verkligen Israel ha en sådan förfärlig politik gentemot dem och detta med blockaden och måste ni alltid ta till övervåld.
Kan ni inte bara ändra på er, göra som Hamas säger så kommer de att lämna er i fred. Det är den hotades fel att hotet görs.
En individuell kollaps och därefter en samhällelig kollaps och terrorns vinner – och det livgivande livets försvinnande blir konsekvensen av denna strategi.
Psykisk kris innebär att man utsätts för en påfrestning som man inte tidigare har erfarenhet av och livet kommer att till viss del förändras. Man kan inte återgå till det som en gång varit. Konsekvensen av en psykisk kris är att man blir bitter och låter livet bli mindre rikt eller att man går igenom det och höjer livet till en ny nivå med nya erfarenheter och fortsätter att prioritera det som är viktigt – nämligen livet och dess rikedomar.
Vilken sida har du valt? För alla tvingas vi nu att göra val med den framväxande terrorn mot dig - för det börjar alltid med judarna men det fortsätter alltid till andra grupper och till slut även till dig själv. Hur skyddad och säker du än tycker dig vara.
Jag har valt och jag står starkare och jag gör motstånd genom att välja livet.
Jag har valt genom att inse att som jude finns det inte hemmaplan och bortaplan.
Jag vill leva i Israel och alternera med ett liv i Sverige.
Resan har börjat.
Först ska lära mig mer av språket.
Fuck the terror.
måndag 7 juli 2014
Prästen från Danmark och flykten över sundet 1944
Under flygresan till Israel 1989 var jag som vanligt otålig. Det var ju i och för sig inget ovanligt med min otålighet. Alltid otålig och på väg - till vad då? Ja ja, nåväl. Bredvid mig satt en äldre herre med långt vitt skägg, smal och lång var han och lugn och avslappnad. Han tittade på mig - den otålige - och min otålighet tvingade honom att tala; hans frid funkade inte bredvid mig.
Är du jude? frågade han. Fan, tänkte jag, är jag det? - Ja, min mamma är judinna så jag är väl det, svarade jag.
- Gud välsigne dig sa, han högt, och Gud välsigne Israel.
Ska jag välsignas för att vad jag är, tänkte jag, så pinsamt.
- Har du varit i Israel förr, frågade jag, mest för att säga något. - Ja, detta är 23:e gången, sa han på danska med skånsksvensk brytning. Han försökte tala svenska. Sedan blev det tyst, mycket tyst. Väldigt länge.
- Du bryter på svenska? sa jag.
- Hmmm! svarade han.
Och han började tala. - Du sa att din mamma har överlevt Auschwitz-Birkenau, sa han. Vad betyder det för dig?
Allt, sa jag, det är det jag grundar min identitet på. Det får inte hända igen, sa jag.
- Nu har vi Israel, sa han.
- Vi...? sa jag. Hmmm.
- Låt mig berätta, fortsatte han. Jag är präst i liten religiös kristen kyrka i Köpenhamn. Jag är kvar tills de hittar en ersättare. Jag betyder mycket för medlemmarna och det är därför jag är kvar. Jag har varit där sedan efter kriget - andra världskriget. Danmark var ju ockuperat av tyskarna och det var svårt för alla.
Han tittade på mig som om han tvekade, sög in luft och fortsatte, så jag är enligt Halacha inte jude, eller hur? Det är mamman som avgör om man är jude, eller hur?
- Det går nog att fixa ganska enkelt, om du vill, sa jag, det är mängder med judar som har din bakgrund och om du vill fixar en god rabbin det, lätt som en plätt.
- Jo, det är sant, men enligt tyskarna var jag dock jude sa han. De vill gripa oss och skicka oss till dödslägret men vi flydde över sundet till Sverige, gömda i en liten fiskebåt, 1944.
- Vi kom till Sverige, så nära Danmark men ändå så långt bort - vi kunde ju se Sverige - men att ta sig dit var ett äventyr. Jag stannade i Sverige, ett tag. Det judiska blev så viktigt. Jag blev kär i en judisk kvinna. Vi var så kära och det var så skönt att livet vaknade inom oss.
Men så blev hon sjuk och dog. Mitt livs kärlek dog och jag gick in i en djup depression och var nära att ta livet av mig. Jag fick då en uppenbarelse att jag skulle starta denna lilla församling i Köpenhamn för att människorna där behövde mig. Och så blev det. Ingen annan kvinna och inget judiskt liv.
- Snart är jag färdig där, sa han sedan. Jag har varit i Israel 22 gånger och där är jag lugn och avslappnad. Jag är bland de mina - men ändå inte - inte riktigt, sa han.
- Jag har inga ägodelar och ingen familj. Jag är fortfarande den unge mannen vars kärlek dog.
- Och sedan? frågade jag.
- Vi får se, sa han.
Sedan tittade han på mig - granskande. Jag har inga ägodelar sa han, för jag litar inte på dem, ickejudarna. Och när de kommer igen - nazisterna - så är jag förberedd.
Han lutade sig fram och tog fram en liten skinnpung han hade hängande runt halsen. Han öppnade påsen och tömde ut innehållet i sin hand.
Där låg ett tiotal slipade diamater - stora diamanter.
- Om och när de kommer, sa han, då drar jag direkt - till Israel. Och här är min säkerhet. De ska inte få sno mina ägodelar en gång till. Då reser jag hem - då reser jag till Israel - om inte Gud ger mig andra uppdrag. Men jag ber varje dag om en ersättare och att jag får bejaka juden inom mig, den som trycker på och vill komma ut.
Gud välsigne dig och Gud välsigne Israel, sa han på nytt - högt.
Gud välsigne dig, sa jag. Måtte Gud välsigna dig och ge dig frid, sa jag, det är du värd - du överlevare.
Är du jude? frågade han. Fan, tänkte jag, är jag det? - Ja, min mamma är judinna så jag är väl det, svarade jag.
- Gud välsigne dig sa, han högt, och Gud välsigne Israel.
Ska jag välsignas för att vad jag är, tänkte jag, så pinsamt.
- Har du varit i Israel förr, frågade jag, mest för att säga något. - Ja, detta är 23:e gången, sa han på danska med skånsksvensk brytning. Han försökte tala svenska. Sedan blev det tyst, mycket tyst. Väldigt länge.
- Du bryter på svenska? sa jag.
- Hmmm! svarade han.
Och han började tala. - Du sa att din mamma har överlevt Auschwitz-Birkenau, sa han. Vad betyder det för dig?
Allt, sa jag, det är det jag grundar min identitet på. Det får inte hända igen, sa jag.
- Nu har vi Israel, sa han.
- Vi...? sa jag. Hmmm.
- Låt mig berätta, fortsatte han. Jag är präst i liten religiös kristen kyrka i Köpenhamn. Jag är kvar tills de hittar en ersättare. Jag betyder mycket för medlemmarna och det är därför jag är kvar. Jag har varit där sedan efter kriget - andra världskriget. Danmark var ju ockuperat av tyskarna och det var svårt för alla.
Han tittade på mig som om han tvekade, sög in luft och fortsatte, så jag är enligt Halacha inte jude, eller hur? Det är mamman som avgör om man är jude, eller hur?
- Det går nog att fixa ganska enkelt, om du vill, sa jag, det är mängder med judar som har din bakgrund och om du vill fixar en god rabbin det, lätt som en plätt.
- Jo, det är sant, men enligt tyskarna var jag dock jude sa han. De vill gripa oss och skicka oss till dödslägret men vi flydde över sundet till Sverige, gömda i en liten fiskebåt, 1944.
- Vi kom till Sverige, så nära Danmark men ändå så långt bort - vi kunde ju se Sverige - men att ta sig dit var ett äventyr. Jag stannade i Sverige, ett tag. Det judiska blev så viktigt. Jag blev kär i en judisk kvinna. Vi var så kära och det var så skönt att livet vaknade inom oss.
Men så blev hon sjuk och dog. Mitt livs kärlek dog och jag gick in i en djup depression och var nära att ta livet av mig. Jag fick då en uppenbarelse att jag skulle starta denna lilla församling i Köpenhamn för att människorna där behövde mig. Och så blev det. Ingen annan kvinna och inget judiskt liv.
- Snart är jag färdig där, sa han sedan. Jag har varit i Israel 22 gånger och där är jag lugn och avslappnad. Jag är bland de mina - men ändå inte - inte riktigt, sa han.
- Jag har inga ägodelar och ingen familj. Jag är fortfarande den unge mannen vars kärlek dog.
- Och sedan? frågade jag.
- Vi får se, sa han.
Sedan tittade han på mig - granskande. Jag har inga ägodelar sa han, för jag litar inte på dem, ickejudarna. Och när de kommer igen - nazisterna - så är jag förberedd.
Han lutade sig fram och tog fram en liten skinnpung han hade hängande runt halsen. Han öppnade påsen och tömde ut innehållet i sin hand.
Där låg ett tiotal slipade diamater - stora diamanter.
- Om och när de kommer, sa han, då drar jag direkt - till Israel. Och här är min säkerhet. De ska inte få sno mina ägodelar en gång till. Då reser jag hem - då reser jag till Israel - om inte Gud ger mig andra uppdrag. Men jag ber varje dag om en ersättare och att jag får bejaka juden inom mig, den som trycker på och vill komma ut.
Gud välsigne dig och Gud välsigne Israel, sa han på nytt - högt.
Gud välsigne dig, sa jag. Måtte Gud välsigna dig och ge dig frid, sa jag, det är du värd - du överlevare.
måndag 23 juni 2014
När mamma tog fram kniven och jag slappnade av
När de kastade ägg som exploderade på väggen i sovrummet fick jag bara bekräftelse på att jag var i krig mot nazisterna - eller nynazisterna som de kallas - och när de ringde och sa att jag hade AIDS och att alla grannarna skulle få reda på det svarade jag, javisst har jag AIDS - kom hit så ska jag smitta dig - då kände jag bara hat emot dem och jag fick bekräftelse på hur svårt det var att komma ut - alltså att våga vara jude och erfara hur kriget fortsatte även i min generation. Jag fick bekräftelse på det jag redan visste, nämligen att det var livsfarligt att Komma Ut offentligt - och jag njöt av det.
Jag hade veckan innan varit med i ett program som hette Svart eller Vitt - ett samhällsprogram på TV som tog upp det då nyupptäckta fenomenet att ett trauma överfördes till nästa generation genom förälderns obearbetade minnen.
Detta var i början på 1990-talet och jag som "fotsoldat" var - som vanligt - tvingad att testa mina gränser. Jag hade blivit varnad för att medverka men tänkte att, vi lever ju i ett fritt samhälle och det jag talade om hotade ju ingen - men tydligen gjorde det det.
När de ringde igen och påstod att de visste var mina barns dagis och skola fanns - då orkade jag inte mer. Känslan att vara utsatt personligen var stark och risken att barnen skulle få lida gjorde mig skräckslagen.
Jag gick till polisen och anmälde händelserna. Polisen skrev ner mina berättelse och så tittade han upp och sa, men det där med judar, det var ju så länge sedan - så du tror att det sker igen? Har du ingen annan idé? Jag bad nästan om ursäkt, kände mig så liten och utsatt och gick därifrån.
Ingenting hände!
Ett tag senare hade jag och mamma deltagit i ett radioprogram på P1 som behandlade samma tema.
Jag var skräckslagen. Vad hade jag gjort? Tvingat min 75-åriga mamma att exponera sig offentligt. Med vilken rätt gjorde jag det? Varför drevs jag till att utsätta oss för dessa faror? Men samtidigt - varför kan man inte få tala om detta som en del av det offentliga samtalet?
Två dagar senare hittade mamma ett brev i sin brevlåda. På ena sidan stod det bara med massa galenskap men på den andra sidan stod det, "Judegris - du skall få kompanistryk och hela kvarteret ska få vara med".
Jag bröt ihop. Jag ringde radion som kopplade in sin säkerhetsavdelning. Jag polisanmälde och de lovade att hålla utkik och jag gick till mamma med hängande huvud och jag kände mig så liten, så utsatt och så känslig och så skyldig. Hennes rätta identitet var avslöjad och jag var den skyldige.
Mamma tittade på mig - spände blicken i mig - pekade med hela handen och utbrast, "jag tar ansvar för mig själv. Jag deltog frivilligt i radion. Jag står för vad jag har gjort."
"Du, Stefan," fortsatte hon, "jag har varit med om mycket, mycket värre saker än det här. Du kan sova lugnt. Jag ändrar inga rutiner och jag sätter kniven i dem om de försöker göra något." Kniven - i bestämd form - kniven. Jag vet inte om det var menat att vara i bestämd form; hennes svenska var ju grundad i ungerskan, men vete tusan om hon inte hade en bestämd kniv redo.
Det var då jag insåg att jag inte måste skydda henne, det var då jag insåg hur oerhört stark hon var i sin kärna och det var då jag insåg att hon stod för sin judiskhet och att vår uppfostran var grundad i rädslan att det som hade hänt henne och hennes släkt inte skulle ske igen. Men nu, när hemligheten var avslöjad, så tänkte hon slå tillbaks mot nazisterna med all den kraft och med all den erfarenhet hon hade samlat på sig och det var då jag insåg hur viktigt Israel är för oss och dess förmåga att aktivt slå mot dem som vill fullfölja Förintelsen. Det var då jag fick full insikt i vad det innebär att var jude och att vi alla är delar av en historia av liv, kraft men också av förföljelse och hat - och hur viktigt vårt lilla land är för att ge oss den styrka och självständighet som ger oss ork, kraft och mod att öppet våga vara de vi är, eftersom vi har ett land att åka till där ens identitet inte ifrågasätts.
Det var då jag "kom ut" på riktigt och därute är jag fortfarande. Mina planer på att flytta till Israel, om inte för evigt så ändå tillräckligt för att få mitt medborgarskap, växer sig allt starkare. Jag var där för 40 år sedan under ett års tid, men jag blev inte kvar. Men snart är det nog dags för det är där jag grundar min styrka i att våga vara den jag är och inte böja huvudet och tiga.
Någon kniv har jag inte i beredskap men utan skydd är jag inte, det kan jag garantera.
Det var då jag också insåg med vilken oändlig kraft, möda och styrka de överlevande behövde för att försöka bygga upp någons sorts liv i skuggan av Förintelsen, i skuggan av vetskapen att ingen, ingen brydde sig utan de var tvungna att glömma, förtränga och göra det som var nödvändigt för att ge oss, nästa generation, det skydd som finns i anonymiteten - men mamma var i botten judinna och överlevande och denna gång skulle de inte få ta henne utan strid.
Jag hade veckan innan varit med i ett program som hette Svart eller Vitt - ett samhällsprogram på TV som tog upp det då nyupptäckta fenomenet att ett trauma överfördes till nästa generation genom förälderns obearbetade minnen.
Detta var i början på 1990-talet och jag som "fotsoldat" var - som vanligt - tvingad att testa mina gränser. Jag hade blivit varnad för att medverka men tänkte att, vi lever ju i ett fritt samhälle och det jag talade om hotade ju ingen - men tydligen gjorde det det.
När de ringde igen och påstod att de visste var mina barns dagis och skola fanns - då orkade jag inte mer. Känslan att vara utsatt personligen var stark och risken att barnen skulle få lida gjorde mig skräckslagen.
Jag gick till polisen och anmälde händelserna. Polisen skrev ner mina berättelse och så tittade han upp och sa, men det där med judar, det var ju så länge sedan - så du tror att det sker igen? Har du ingen annan idé? Jag bad nästan om ursäkt, kände mig så liten och utsatt och gick därifrån.
Ingenting hände!
Ett tag senare hade jag och mamma deltagit i ett radioprogram på P1 som behandlade samma tema.
Jag var skräckslagen. Vad hade jag gjort? Tvingat min 75-åriga mamma att exponera sig offentligt. Med vilken rätt gjorde jag det? Varför drevs jag till att utsätta oss för dessa faror? Men samtidigt - varför kan man inte få tala om detta som en del av det offentliga samtalet?
Två dagar senare hittade mamma ett brev i sin brevlåda. På ena sidan stod det bara med massa galenskap men på den andra sidan stod det, "Judegris - du skall få kompanistryk och hela kvarteret ska få vara med".
Jag bröt ihop. Jag ringde radion som kopplade in sin säkerhetsavdelning. Jag polisanmälde och de lovade att hålla utkik och jag gick till mamma med hängande huvud och jag kände mig så liten, så utsatt och så känslig och så skyldig. Hennes rätta identitet var avslöjad och jag var den skyldige.
Mamma tittade på mig - spände blicken i mig - pekade med hela handen och utbrast, "jag tar ansvar för mig själv. Jag deltog frivilligt i radion. Jag står för vad jag har gjort."
"Du, Stefan," fortsatte hon, "jag har varit med om mycket, mycket värre saker än det här. Du kan sova lugnt. Jag ändrar inga rutiner och jag sätter kniven i dem om de försöker göra något." Kniven - i bestämd form - kniven. Jag vet inte om det var menat att vara i bestämd form; hennes svenska var ju grundad i ungerskan, men vete tusan om hon inte hade en bestämd kniv redo.
Det var då jag insåg att jag inte måste skydda henne, det var då jag insåg hur oerhört stark hon var i sin kärna och det var då jag insåg att hon stod för sin judiskhet och att vår uppfostran var grundad i rädslan att det som hade hänt henne och hennes släkt inte skulle ske igen. Men nu, när hemligheten var avslöjad, så tänkte hon slå tillbaks mot nazisterna med all den kraft och med all den erfarenhet hon hade samlat på sig och det var då jag insåg hur viktigt Israel är för oss och dess förmåga att aktivt slå mot dem som vill fullfölja Förintelsen. Det var då jag fick full insikt i vad det innebär att var jude och att vi alla är delar av en historia av liv, kraft men också av förföljelse och hat - och hur viktigt vårt lilla land är för att ge oss den styrka och självständighet som ger oss ork, kraft och mod att öppet våga vara de vi är, eftersom vi har ett land att åka till där ens identitet inte ifrågasätts.
Det var då jag "kom ut" på riktigt och därute är jag fortfarande. Mina planer på att flytta till Israel, om inte för evigt så ändå tillräckligt för att få mitt medborgarskap, växer sig allt starkare. Jag var där för 40 år sedan under ett års tid, men jag blev inte kvar. Men snart är det nog dags för det är där jag grundar min styrka i att våga vara den jag är och inte böja huvudet och tiga.
Någon kniv har jag inte i beredskap men utan skydd är jag inte, det kan jag garantera.
Det var då jag också insåg med vilken oändlig kraft, möda och styrka de överlevande behövde för att försöka bygga upp någons sorts liv i skuggan av Förintelsen, i skuggan av vetskapen att ingen, ingen brydde sig utan de var tvungna att glömma, förtränga och göra det som var nödvändigt för att ge oss, nästa generation, det skydd som finns i anonymiteten - men mamma var i botten judinna och överlevande och denna gång skulle de inte få ta henne utan strid.
onsdag 18 juni 2014
100 kronor till en namnlös 16-årig flicka
Idag gav jag 100 kronor till en ung, kanske 16-årig flicka, som satt och bad om pengar utanför ICA-butiken hemma.
Det hände någonting med mig och med henne - vad vet jag inte.
Jag vill redan nu säga att det inte var första och förhoppningsvis inte sista gången.
Jag är jude och vi lever efter vår Tora - lära - som innehåller 613 förbud och påbud. Du ska inte och du ska. Detta till skillnad från Sveriges Rikes Lag som är fylld med vad man inte får samt konsekvenserna om man bryter det.
Ett av Torans bud är att vi måste ge - även den fattige måste ge – allt utifrån ens egna förutsättningar. Alla bud förstår vi inte men kravet på att ge är viktig eftersom den rör vårt innersta på ett påtagligt sätt
Den rike skall ge mer än den fattige men buden gäller för alla. Du väljer till vem eller vad, men du har en skyldighet inför den människa du möter. Jag har inte råd att skänka till alla men till en - jovisst.
Jag må ha vilka tankar som helst om tiggare och kriminalitet och Rumäniens krav att skydda sina egna invånare och Norges förslag på tiggeriförbud eller att alla fattiga kommer hit om jag ger något till dem och då är det lika bra att inte ge för risken är att det skickar signaler så att alla andra kommer hit och stör mig och påminner mig om att världen inte är rättvis – men det är en annan fråga.
Det finns en sekvens i musikalen Spelman på Taket- när Tevye kommer hem strax innan Shabat (sabbaten – vilodagen), uttröttad och smutsig efter en vecka i arbete.
Byns tiggare kommer då fram och ber om sin del. Tevye tittar på honom och säger, denna vecka var en dålig vecka – jag har tjänat mindre än vanligt! Varpå tiggaren tittar på honom och utbrister, men det ska jag väl inte behöva lida för? Vad har jag nu att ge?
Ungefär så.
Vi människor är skapade med lika värde men inte med samma förutsättningar. Vi föds nakna och vi lämnar jordelivet lika nakna. Det vi förbrukar och det vi använder under livet är alltså till låns och det ska hanteras med varsamhet och med insikt att det just är till låns och inte vårt att behålla.
Vi är skapade med samma värde och vi ska därför alltid kräva att bli behandlade med respekt och att respektera andra.
Att ge till en medmänniska utan förväntan på en motprestation är att visa respekt och att kräva respekt.
Att ge skapar förståelse hos mig och insikt i kravet om att förvalta min egendom.
Att ge och att ta emot skapar krav på ansvar och ökad medvetenhet om livets förutsättningar.
Att ge, ger något till både den som ger och den som får.
Den unga flickan tittade på mig, tog snabbt pengarna och gömde dem, ungefär som om hon trodde att jag skulle ångra mig eller ställa krav på henne. Hon betedde sig precis som min mamma gjorde när hon kom till Sverige, och som förstummade de unga sjuksköterskorna på Ramlösa Brunn där hon återhämtade sig, då hon snabbt tog brödet och gömde det under sängen bland sina kläder. Det fanns till och med flickor och kvinnor som grävde ned maten som om livet hängde på att spara och att förbereda sig på att överleva nästa dag. Exakt så.
Flickorna/kvinnorna hade lärt sig att överleva först och leva sedan – sedan – när livet kommer tillbaks, det riktiga livet, det där livet där man är värd någonting och där ens namn är det man ropar och inte ett nummer – 80162 – exakt så reagerade hon. Hon ville leva. Hon blev någon och inte något.
När jag åkte hem och förbi henne på min fina (men belånade) motorcykel, hände det, det där jag nämnde först:
Jag mötte hennes blick – en blick fylld av liv och av hopp – och hela mitt inre fylldes med något, något stort och varmt.
Jag lyfte en finger till hälsning och åkte sedan hemåt.
Jag förändrade inte förutsättningarna för hennes liv, men just idag – nu, för en liten stund – så blev livet lite ljusare för oss båda.
En sketen 100-lapp - 5,5 liter bensin.
En 16 årig flicka som inte har bett om något förutom ett värdigt liv.
Fan, vad orättvisa är jobbigt.
Det hände någonting med mig och med henne - vad vet jag inte.
Jag vill redan nu säga att det inte var första och förhoppningsvis inte sista gången.
Jag är jude och vi lever efter vår Tora - lära - som innehåller 613 förbud och påbud. Du ska inte och du ska. Detta till skillnad från Sveriges Rikes Lag som är fylld med vad man inte får samt konsekvenserna om man bryter det.
Ett av Torans bud är att vi måste ge - även den fattige måste ge – allt utifrån ens egna förutsättningar. Alla bud förstår vi inte men kravet på att ge är viktig eftersom den rör vårt innersta på ett påtagligt sätt
Den rike skall ge mer än den fattige men buden gäller för alla. Du väljer till vem eller vad, men du har en skyldighet inför den människa du möter. Jag har inte råd att skänka till alla men till en - jovisst.
Jag må ha vilka tankar som helst om tiggare och kriminalitet och Rumäniens krav att skydda sina egna invånare och Norges förslag på tiggeriförbud eller att alla fattiga kommer hit om jag ger något till dem och då är det lika bra att inte ge för risken är att det skickar signaler så att alla andra kommer hit och stör mig och påminner mig om att världen inte är rättvis – men det är en annan fråga.
Det finns en sekvens i musikalen Spelman på Taket- när Tevye kommer hem strax innan Shabat (sabbaten – vilodagen), uttröttad och smutsig efter en vecka i arbete.
Byns tiggare kommer då fram och ber om sin del. Tevye tittar på honom och säger, denna vecka var en dålig vecka – jag har tjänat mindre än vanligt! Varpå tiggaren tittar på honom och utbrister, men det ska jag väl inte behöva lida för? Vad har jag nu att ge?
Ungefär så.
Vi människor är skapade med lika värde men inte med samma förutsättningar. Vi föds nakna och vi lämnar jordelivet lika nakna. Det vi förbrukar och det vi använder under livet är alltså till låns och det ska hanteras med varsamhet och med insikt att det just är till låns och inte vårt att behålla.
Vi är skapade med samma värde och vi ska därför alltid kräva att bli behandlade med respekt och att respektera andra.
Att ge till en medmänniska utan förväntan på en motprestation är att visa respekt och att kräva respekt.
Att ge skapar förståelse hos mig och insikt i kravet om att förvalta min egendom.
Att ge och att ta emot skapar krav på ansvar och ökad medvetenhet om livets förutsättningar.
Att ge, ger något till både den som ger och den som får.
Den unga flickan tittade på mig, tog snabbt pengarna och gömde dem, ungefär som om hon trodde att jag skulle ångra mig eller ställa krav på henne. Hon betedde sig precis som min mamma gjorde när hon kom till Sverige, och som förstummade de unga sjuksköterskorna på Ramlösa Brunn där hon återhämtade sig, då hon snabbt tog brödet och gömde det under sängen bland sina kläder. Det fanns till och med flickor och kvinnor som grävde ned maten som om livet hängde på att spara och att förbereda sig på att överleva nästa dag. Exakt så.
Flickorna/kvinnorna hade lärt sig att överleva först och leva sedan – sedan – när livet kommer tillbaks, det riktiga livet, det där livet där man är värd någonting och där ens namn är det man ropar och inte ett nummer – 80162 – exakt så reagerade hon. Hon ville leva. Hon blev någon och inte något.
När jag åkte hem och förbi henne på min fina (men belånade) motorcykel, hände det, det där jag nämnde först:
Jag mötte hennes blick – en blick fylld av liv och av hopp – och hela mitt inre fylldes med något, något stort och varmt.
Jag lyfte en finger till hälsning och åkte sedan hemåt.
Jag förändrade inte förutsättningarna för hennes liv, men just idag – nu, för en liten stund – så blev livet lite ljusare för oss båda.
En sketen 100-lapp - 5,5 liter bensin.
En 16 årig flicka som inte har bett om något förutom ett värdigt liv.
Fan, vad orättvisa är jobbigt.
torsdag 12 juni 2014
Möte på flyktingförläggning i Sverige 1992
Under min resa att försöka hitta min judiska identitet sökte jag mig till att arbeta med asylsökande som sjuksköterska på flyktingförläggingar i Sverige. Sjukvården fanns då på förläggningarna och vi jobbade mitt ibland en aldrig sinande ström av djupt kränkta, nedbrutna och oerhört lidande människor. Att jag stod ut en enda dag med de små resurser som vi hade begriper jag inte. Att bara skriva om det sätter igång känslor och obearbetade minnen.
Många av de jag jobbade med gjorde poäng på hur de som kom fejkade och hittade på. Det gjorde de inte. En aktör var Bert Karlsson, som ägde en byggnad som hade använts som sjukhem och tidigare som vilohem för TBC-sjuka. Denna byggnad låg på Stora Ekeberg utanför Skara intill hans Skara Sommarland. Huset var nu en så kallad flyktingsluss för asylsökande. Han tjänade grova pengar och startade Ny Demokrati som kom in i Riksdagen på sin syn på flyktingar. Jag såg Bert en gång därute. Han kunskap om vad som försiggick därute var noll.
Det var under den tid som före detta Jugoslavien krackelerade och föll i bitar genom ett alldeles förfärligt krig. Ett krig som gick rätt igenom familjer, grannar och byar. Ett krig där plötsligt etnisk tillhörighet avgjorde om man fick leva eller dö, om man skulle bli våldtagen eller inte, om man skulle få lämna hus och hem, om grannen skulle kränka dig genom att få din son att kissa på dig och sedan få dig att be om mer urin eftersom du inte är värdig att leva. Ett krig som för evigt har gett oläkta sår och ärr och som vi i Sverige kommer att få ta del av efter att flyktingarnas historier kommer ikapp dem, precis som för min mamma och andra överlevande ifrån Förintelsen.
Jag fick lyssna och ta del av de asylsökandes berättelser, deras depressioner och deras panikångest och deras oförmåga att sätta in det som hade skett i ett sammanhang. Att de nu också kastades in i en oviss framtid i ett land de inte kände till och i början inte visste om de skulle få stanna i, gjorde hela situationen än värre. Att inte ha kontroll över sitt liv är tortyr.
Varför var jag där?
Mitt letande efter en egen identitet - en judisk identitet - och en inneboende önskan att få upprätta min familj genom att upprätta flyktingar, drev mig dit och väl där testade jag mina gränser. Våldtagna kvinnor blev min "specialitet”, att upprätta dessa kvinnor blev min livsuppgift. Hur började det?
Jag jobbade utanför Askersund, Gärdshyttan, och en ung bosnisk muslimsk kvinna kom till mottagningen regelbundet. Hon kom, hon satt hopsjunken, med uttryckslöst ansikte, tung av sorg, med händerna över sitt sköte och hon sa aldrig något. Jag höll på att bli galen av egen ångest över tystnaden och till slut, för att fylla tystnaden, berättade jag om min mammas bakgrund, min familjs öden och hur kränkta de blev - och inte för vad de hade gjort utan för vad de var: födda till judar.
Kvinnan tittade upp, för första gången med levande ögon, hon mötte min blick och plötsligt föll hon ihop i ett störtsjö av tårar som bara pulserande ur henne. Jag och tolken (hur orkade han lyssna?) tittade på varandra och jag undrade vad har jag gjort, vad hade jag ställt till med? Efter en stund slutande kvinnan att gråta, hon satte sig upp rakt, avslappnad och lugn. Hon lyfte blicken tittade på mig och sa: För första gången har jag träffat någon som förstår. Och sen reste hon sig och gick.
Jag träffade henne många gånger efter det. Vi upprättade varandra. Hon berättade om den brutala våldtäkten som de serbiska soldaterna hade utfört när de förstod att hon var muslim. Hon berättade om skam, känslan av att vara smutsig, att vara en sak, ett ting, att inte förrän nu ha träffat någon som förstod hur djupt kränkande det är att bli kränkt för vad man är - i hennes fall född av en muslimsk kvinna. Och jag, som bara berättade min familj historia, insåg att vårt folks lidande, min mammas lidande, mitt behov att att upprätta henne och de övriga i vår familj - upprätta, i ordets rätta bemärkelse - faktiskt nu gjorde nytta.
Vi judar kan upprätta andra kränkta genom att våga dela med oss, våga stanna kvar och lyssna, våga vara judar öppet och med självkänsla och stolthet inge hopp om livet och vi, vi kan vända vår bittra erfarenhet till att rädda liv. Detta, insåg jag, var mitt krig - mitt sätt att slåss mot nazisterna, att besegra dagens bödlar och att få en djupare mening med mitt liv.
Mitt arbete bland våldtagna asylsökande kvinnor tog därmed sin början.
Ett arbete som ledde ända upp i Riksdagen och ut i TV, radio, tidningar och ut i föreläsningar.
Det som till slut satte stopp var att jag passerade min egen brytpunkt, men det är en helt annan historia.
måndag 9 juni 2014
Tina Nordström och Michael Bindefeldt visar den judiska själen i svensk TV
Först – snälla, titta in på TV4 Play och gilla Tinas "Israeliska sallad"!
Min fru sa till mig att vi måste titta på Tina Nordströms matprogram. Tveksamt! Fast hon aldrig tittar på matprogram. Aldrig. Fast denna gång skulle Tina vara i Israel. Men – jag orkar inte se det vanliga TV-skräpet om Israel, vad det än handlar om! För till slut kommer det alltid en liten politisk korrekt ”faktaruta” (med allt utom fakta) och/eller en fingervisning genom att man visar ”muren” som skiljer de som har det bra och de som är förtryckta, under den stenhårda israeliska ockupationen. Allt på klassiskt svensk propaganda-TV-manér, där sällan mer än ena parten syns eller blir hörd. Kvällen blir förstörd.
Dessutom var det ju friidrott på hög nivå i grannkanalen. Men okej då – för husfridens skull.
Det jag fick se var en strålande Tina Nordström i ett matprogram mitt i det israeliska samhället, där känslor, lukter, glädje, intensitet, närhet och liv genomsyrade hela programmet. Michael Bindefelds självklara kärlek till sitt Tel-Aviv och sin judiska tillhörighet och hans familj smögs så vackert in i bisatserna.
Tina bara strålade och sög åt sig atmosfären och blommade upp för fullt när hon gjorde falafel på sitt eget vis, eller som när hon fick en kock att på skånska säga ”pepparrot” eller när hon friterade avokado framför en förstummad israelisk stjärnkock eller när hon minst femton gånger sa ”israelisk sallad, sommarens sallad – ni bara måste pröva den” och Tinas slutord:
”Vilket land det här är! Här finns ta mig tusan allt. Tur att Micke drog ner mig hit. För jag tror aldrig att jag hade kommit på tanken att resa hit annars. Jag kommer att åka till Israel igen. Tack, Micke, för att du tog mig hit.”
Min frus arbetskamrat som med sin man har bestämt sig efter viss tvekan att åka till Israel – kommenterar i ett sms under programmet, ”jag läääängtar dit!”
Och nu till det ofattbara:
Inte en enda politisk korrekthet. Inte en enda anspelning på Israel som Juden som alltid i alla lägen förtrycker, förstör och bryter ned. Inte en enda schablon! Inga politiska halvsanningar och lögner. Men samtidigt är det just detta som gjorde programmet till det mest politiska programmet jag har sett om Israel i svensk tv någonsin.
Ett matprogram där människan, maten, glädjen och livet var det som visades.
Undrar om Tina ändå inte har en judisk själ för här i mitt i Tel-Aviv kunde hennes fantastiska personlighet få blomma fullt ut i skratt och livsglädje.
Tack Michael Bindefeldt för att du har skänkt fem miljoner kronor för att vi aldrig ska glömma Förintelsen, tack för att du öppet törs visa att du är en jude och tack för att du har visat upp den judiska själen öppet och utan pekpinnar mitt i det judiska landet – Israel.
Så snälla, in och titta och gilla Tinas israeliska sallad. Titta på klippen, titta på hela programmet på TV4 Play, det ligger fritt i 30 dagar, http://www.tv4play.se/program/tina-p%C3%A5-bes%C3%B6k?video_id=2639578
Min fru sa till mig att vi måste titta på Tina Nordströms matprogram. Tveksamt! Fast hon aldrig tittar på matprogram. Aldrig. Fast denna gång skulle Tina vara i Israel. Men – jag orkar inte se det vanliga TV-skräpet om Israel, vad det än handlar om! För till slut kommer det alltid en liten politisk korrekt ”faktaruta” (med allt utom fakta) och/eller en fingervisning genom att man visar ”muren” som skiljer de som har det bra och de som är förtryckta, under den stenhårda israeliska ockupationen. Allt på klassiskt svensk propaganda-TV-manér, där sällan mer än ena parten syns eller blir hörd. Kvällen blir förstörd.
Dessutom var det ju friidrott på hög nivå i grannkanalen. Men okej då – för husfridens skull.
Det jag fick se var en strålande Tina Nordström i ett matprogram mitt i det israeliska samhället, där känslor, lukter, glädje, intensitet, närhet och liv genomsyrade hela programmet. Michael Bindefelds självklara kärlek till sitt Tel-Aviv och sin judiska tillhörighet och hans familj smögs så vackert in i bisatserna.
Tina bara strålade och sög åt sig atmosfären och blommade upp för fullt när hon gjorde falafel på sitt eget vis, eller som när hon fick en kock att på skånska säga ”pepparrot” eller när hon friterade avokado framför en förstummad israelisk stjärnkock eller när hon minst femton gånger sa ”israelisk sallad, sommarens sallad – ni bara måste pröva den” och Tinas slutord:
”Vilket land det här är! Här finns ta mig tusan allt. Tur att Micke drog ner mig hit. För jag tror aldrig att jag hade kommit på tanken att resa hit annars. Jag kommer att åka till Israel igen. Tack, Micke, för att du tog mig hit.”
Min frus arbetskamrat som med sin man har bestämt sig efter viss tvekan att åka till Israel – kommenterar i ett sms under programmet, ”jag läääängtar dit!”
Och nu till det ofattbara:
Inte en enda politisk korrekthet. Inte en enda anspelning på Israel som Juden som alltid i alla lägen förtrycker, förstör och bryter ned. Inte en enda schablon! Inga politiska halvsanningar och lögner. Men samtidigt är det just detta som gjorde programmet till det mest politiska programmet jag har sett om Israel i svensk tv någonsin.
Ett matprogram där människan, maten, glädjen och livet var det som visades.
Undrar om Tina ändå inte har en judisk själ för här i mitt i Tel-Aviv kunde hennes fantastiska personlighet få blomma fullt ut i skratt och livsglädje.
Tack Michael Bindefeldt för att du har skänkt fem miljoner kronor för att vi aldrig ska glömma Förintelsen, tack för att du öppet törs visa att du är en jude och tack för att du har visat upp den judiska själen öppet och utan pekpinnar mitt i det judiska landet – Israel.
Så snälla, in och titta och gilla Tinas israeliska sallad. Titta på klippen, titta på hela programmet på TV4 Play, det ligger fritt i 30 dagar, http://www.tv4play.se/program/tina-p%C3%A5-bes%C3%B6k?video_id=2639578
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)