Småföretagarna i Henån på Orust betalar 200 000 kronor för skolresa till Auschwitz-Birkenau

Jag var med i radion i direktsändning på P4 Väst efter EU valet med särskild betoning på extremhögerns framgångar.
Själv bakar jag in vänstern, MP och FI i samma paket - de är olika sidor av samma mynt.

Vilka goda förebilder finns var dock en fråga som inte togs upp eller berördes alls!

Men - låt mig få visa vad som sker i skymundan av den massmediala strömmen! Låt mig få entusiasmera er att skapa konstruktiva motkrafter mot ondska.

Orust är en stor ö norr om Göteborg på Bohuskusten. Här är man präglad av havet, jordbruk och att klara sig själva. En mycket speciell kristen inriktning har haft stor betydelse, nämligen Schartauismen med mycket tydliga regler, auktoritär styrning och synd och skam som obehagliga ingredienser. Som ett exempel kan nämnas prästen på Käringön som under åren 1850 - 1901 styrde med järnhand. Han införde två nya helgdagar, nämligen hans egen födelsedag samt dagen då han höll sin första predikan. Förhör av katekesen var skräcken för fiskarbefolkningen. Evert Taube skrev här musik, bland annat om vackra Maj på Malö.
Här finns det också stor erfarenhet av att klara sig och att våga utmana.
Jag jobbar på Capio vårdcentral i Henån som sjuksköterska och samtalsterapeut och jag älskar mötena med människorna som berättar om livet på denna hyggligt isolerade ö.
Henån är centralort med runt 5000 människor - förutom på sommaren då de galna veckorna i juli fyller ön med båtfolk från storstäderna.

Jag blev en dag uppringd av ordföranden i föräldraföreningen för grundskolan. Man har tidigare ordnat klassresor till Auschwitz-Birkenau genom en eldsjäls arbete på skolan. Nu var han borta och kraften gick ur skolan.
Jo, sa hon, vi inom föräldraföreningen kommer att försöka ordna denna resa för våra 9:or i år också och jag undrar om du kan komma och föreläsa för oss?
De är nästan 100 ungdomar och de måste lära sig av historien och våga stå upp för demokratin. Vi har ingen erfarenhet av ett sådant projekt men vi ska göra ett försök att finansierar en resa.

Häpnadsväckande!!

Det slutade med att jag föreläste för cirka 200 personer. 100 skolungdomar och ungefär lika många föräldrar. Alla lyssnade och man satt på golvet och stod utefter väggarna då stolarna inte räckte till - och man lyssande och man lyssande. Jag njöt själv och mamma med vår släkt njöt och hela det judiska folket njöt och jag fick äran att företräda er alla därute i Sverige, Israel, Ungern, Ukraina.

Jag ville inte sluta och inne i mig både grät jag och njöt av situationen och jag kände kraften riktad mot alla antisemiter och alla de judehatare som vädrar morgonluft och jag lovade komma tillbaka närhelst de vill ha mig. Jag tackar för förtroendet och att jag fick äran att tala till er. Jag tackade och bugade och sa att mamma och alla gråter och gläds över ert initiativ.
Respekt!

Nästan 200.000 kronor har skänkts av småföretag i byn för att deras ungdomar ska få en inblick i djävulens hantverk och att ägna sin ungdomliga önskan om att förändra världen till en värld som inte får delas upp vi och de andra – utan en värld som lever utifrån Elie Wiesel - överlevande ifrån Förintelsen och Nobels fredspristagare – och dennes erfarenheter när han tillfrågades om sina upplevelser från Auschwitz-Birkenau. Han sa att ”motsatsen till kärlek är inte hat, utan likgiltighet.”

Tåget till Padborg den 30 april 1945 - och kravet att aldrig glömma de döda

Sommaren 2012 gjorde jag och min hustru en MC-tur till den syddanska byn Padborg som ligger precis vid gränsen till Tyskland.

Vi åkte dit för att få reda på fakta bakom mammas räddning från koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg den 30 april 1945, för vidare transport till Malmö dit hon anlände den 4 maj 1945.

Mammas minnesbild är att tåget stannade och när dörrarna på godståget öppnades så kom vita änglar springande emot dem med varm mjölk, mat och leenden. Någon närmare eller bättre beskrivning hade hon inte!

 Efter 14 månader i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau och fler andra koncentrationsläger och flera tågtransporter i överfyllda vagnar, dödsmarscher och oändligt lidande möttes de av änglar, riktiga änglar, inte dödsängeln Mengele, som hade utvalt henne för att leva vid ankomsten till Auschwitz - Birkenau för 14 månader sedan. En läkare, utsänd för att utföra djävulska beslut, och som med en gäspning  hade låtit min blivande mamma fortsätta att leva  för att han skulle utföra experiment på henne. Experiment som hon mot alla odds överlevde. Experiment vars dokument fanns kvar efter kriget och som jag har fått en kopia av.

Det som hade varit annorlunda med denna resa i jämförelse med alla andra tågresor var att det låg halm på golvet och att det inte pressades in folk utan att var och en fick någon kvadratmeter för sig själv. Det fanns ingen mat men det fanns vatten och en tunna. En tunna som ingen använde, eftersom deras utmärglade kroppar inte hade några avfallsprodukter att göra sig av med. Var det därför hon senare i livet plågades av ständig förstoppning?

-          Mat, sa mamma, det kan man klara sig utan, men vatten… när tungan svullnar och man är glad om kan kissa så att man kan få någon vätska i sig – det är outhärdligt, sa hon. Mamma bar i resten av sitt liv alltid en flaska vatten med sig, vart hon är gick - alltid.

-          Änglar? frågade jag.

-          Ja, änglar, leende änglar i vita rockar, svarade mamma och log. Verkligen, riktiga änglar – sända av Gud för att visa att vi inte bara var ett nummer – 80162 var hennes – utan att vi faktiskt var levande, oskyldiga människor som hade råkat ut för världshistoriens starkaste och grymmaste krigsmakt, djävulen; för djävulen på hebreiska är inte en person utan ett verb – en handling. Dessa vitklädda änglar var Guds utsända, som kom för att göra oss till människor igen.

Flera av oss dog för våra magar kunde inte ta emot varm mjölk efter åratal av hunger och påfrestningar. – Var är de begravda? frågade hon. – Jag skulle ha velat åka till Padborg och lagt en sten på deras gravar. Så nära befrielsen och ändå så långt ifrån. Finns deras namn i Yad Vashem tror du? Är de glömda, mina reskamrater?

Mamma är död sedan 2002. Gud bevare dig älskade mamma, jag saknar dig fortfarande varje dag. Men nu åkte jag dit, till Padborg, för att fullfölja det mamma inte gjorde men önskade att hon gjort. Vad hade hänt? Finns det några gravar? Är namnen nedskrivna någonstans eller är de borta för alltid?

Padborg låg öde. Järnvägsstationen med några perronger ligger kvar men annars fanns inte mycket att se. Ingenting egentligen, som kunde påminna om det som en gång hänt här. Men – vad hade jag förväntat mig?

Vi började med att åka till museet Frøslev utanför Padborg. Detta var en gång ett tyskt fångläger för danskar och här skulle de överlevande enligt uppgift ha vistats några dagar. Jo, en svensk vitmålad buss med röda kors och några fotografier fanns att beskåda där men annars fanns ingenting. Ingenting! Damen i informationen visste inte vad vi pratade om.

Vi talar med två grånade anställda gentlemän. – Jo, greve Folke Bernadotte hade Padborg som uppsamlingsplats för de vita bussar som hade kört till Tyskland för att rädda danska och norska motståndsmän från Tysklands koncentrationsläger. Det fanns plats för en del vanliga fångar också och i Padborg vilade man ut innan resan fortsatte vidare till Sverige den sista dagen i april. – Ja, det var precis när Bernadottes uppdrag var slutfört. – Tåg? Kom det tåg med överlevande? De bodde inte här i alla fall, sa de. Låt oss få kontrollera, sa de och en av dem försvann ut i ett annat rum – ett arkiv? – och kom tillbaka efter en lång stund. – Jo, det stämmer, sa han och visade oss bilder på unga kvinnor som ligger på marken utanför godsvagnar och vita änglar som håller om dem. – De var 3000 tydligen och de togs upp i Bernadottes transporter och åkte vidare i ett annat tåg och de anlände senare i Malmö den 4 maj 1945. Vi frågade om herrarna möjligtvis kände till var de som inte överlevt resan kunde tänkas finnas begravda. Ingen visste. – Begravda? Ingen aning. Det var så många som dog här, för Tyskland hade flyttat sitt högkvarter till Flensburg i slutet av kriget, så det var kaos och många döda. Ja, de grävdes ned. Vad skulle man göra? Ni ska få namnet på en kyrkoförvaltning här, den i Bov. Kanske de vet mer.

3000 kvinnor på ett tåg! Men ingen vet något. Hur är det möjligt? – Änglar, finns de?

Vi letar upp kyrkoförvaltningen och efter att ha förklarat vårt ärende hämtar en präst, lite motvilligt känns det som, en dödsbok från slutet på april och början på maj 1945. Och där, där hittar vi en text nedskriven av en präst med ett namn jag är osäker på - namnen på fem kvinnor och uppgifter om tre okända namnlösa kvinnor, att de kom med tåg från Tyskland och att de avled i Padborg.

Fem namn, tre okända, åtta kvinnor som inte överlevde befrielsen – var någon eller några av dem mammas vänner? Inte bortglömda men omsorgsfullt nedtecknat av en god präst som uppenbarligen inte ville att de skulle försvinna spårlöst ur livet. – Begravda var? Sorry, ingen vet och gravplats har man ju inte för evigt. – Jo, vi har, sa jag. Vi vårdar våra gravar och ingen får glömmas.

– Tågen? Ingen vet. När jag letar vidare hittar jag till sist svaren. Två tåg hade tuffat in på stationen i Padborg; ett från Ravensbrück och ett från Neuengamme utanför Hamburg. Ett av tågen hade bara kommit utan någon som helst förvarning och med på detta tåg fanns 3000 kvinnor. Många var redan döda och många dog vid omhändertagandet vid framkomsten. Röda Korset och andra frivilliga hade skickat dit en hel mängd unga män som klädda i vita rockar hade gjort allt som stod i deras makt för att omhänderta dessa mänskliga vrak som åt ihjäl sig, som sparade på rovor och skal och smusslade med sig mat och fyllde sina kläder med allt de kunde få tag på. Bernadotte hade tagit in dessa kvinnor i sitt räddningsuppdrag och den 4 maj 1945 hade den sista transporten av kvinnor kommit över med tågfärjan till Malmö.

En av dem var nr 80162 och för första gången på 14 månader fick hon vid ankomsten till Sverige skriva på ett papper med sitt namn, Erzebeth Kelemen. Erzebeth Kelemen 24 år ifrån Hajdudorog i Ungern. Min blivande mamma.

Namnen på döda vi fann i Padborg finns nu i Yad Vashem (efter en vers i Psaltaren – betyder ordagrant Hand/Arm och Namn men innebörden kan också vara Martyrernas Museum/Monument) och detta museum i Jerusalem har i uppdrag att visa att bakom varje död i Förintelsen fanns en människa som du och jag, och vi ska, så långt det bara är möjligt, identifiera varje död och upprätta dem så att familjerna kan sörja och att vi, de efterkommande, aldrig ska glömma dem.

De vita änglarna. Vilka var de? De betydde så mycket. De blev en minnesbild av godhet mitt i all ondska. Jag hoppas att de inte är bortglömda. Och vem var prästen som måste ha intervjuat de medresande och omsorgsfullt skrivit ner namnen på avlidna för anhöriga att hitta och för att inte glömmas bort. Var han sorgsen över att inte veta namnen på tre av dem? Förmodligen.

De dog som personer, fem av dem med sina namn, som fria människor och inte som ett nummer. Inte ens de namnlösa dog som nummer, även om man aldrig fick veta deras namn. Nu är de återupprättade.

Ester, jag och Förintelsen

Idag firas Purim till minne av hur det judiska folket överlevde en planerad förintelse, något som ofta kallas världshistoriens första planerade folkmord.
En av huvudpersonerna var drottning Ester.
Vi levde i ett främmande land långt ifrån hemifrån efter fördrivningen från Israel och förstörelsen av det första templet. Hela det judiska folket var hotat och än mer hotat blev det när det planerades en förintelse av oss och hela vår existens överlevnad hängde på drottning Ester.

Det var i mitten av 1980-talet som jag intensivt letade efter min identitet. Jag var uppfostrad till glömska, rädsla och ångest, då min mamma, som överlevde Auschwitz-Birkenau och ytterligare ett antal koncentrationsläger, inte orkade eller ville uppfostra oss till judar. Så förstörd var hon av att hela hennes värld hade krossats och den enorma kränkning hon hade genomgått och hur hela hennes släkt med några få undantag hade mördats av den nazistiska mördarapparaten, att hon gjorde allt för att vi inte skulle råka ut för det som hon och alla andra i vår släkt hade genomgått.
Men jag var inte nöjd. Jag ville vara jude men jag visste inte hur - och på något konstigt sätt skämdes jag, jag var övertygad om att ingen skulle acceptera mig. Jag stod utanför. Tanken på bli ratad var så stark att jag hade tryckt ned min längtan i många år.

Det var först när jag, genom Hédi Frieds försorg, tillsammans med några andra vilsekomna barn till överlevande fick träffa Stockholms dåvarande ortodoxa rabbin Aron Katz, som allt förändrades.
Rabbin Katz berättade historien om Purim, men tryckte på det faktum att drottning Ester hade gömt och ville inte veta av, sin judiska tillhörighet. Hon hade blivit drottning genom att dölja sin bakgrund. Hon hade valt ett liv i lyx och accepterat assimilationen som en väg att finna lycka. Hon var andra generationens judiska flykting och hon var vilse.
Nu hängde hela vår nations öde på hennes axlar.

Hon var tvungen att avslöja sin sanna identitet, först för sig själv, och sedan inför kungen, för att avslöja planerna på förintelsen av oss judar. Och inte bara det; om kungen inte accepterade henne och det hon berättade skulle hon bestraffas med döden.
Hon hamnade i en djup existentiell kris. När hon kom ur denna hade hon bestämt sig för att erkänna sin sanna identitet för sig själv och för kungen.
Hon trädde fram - kom ut - och hon räddade oss från utplåning.
- Ni är också barn till överlevande, sa Katz; ert sätt att överleva och era föräldrars försök att skydda er är naturligt och som ni förstår så har det hänt tidigare i vår historia.
- Ni är lika välkomna in i den judiska världen som Ester och er erfarenhet av att våga stå för er identitet och er väg tillbaka till oss efter Förintelsen kanske är lika värdefullt för det judiska folkets överlevnad som Esters. Välkomna!

Det var då jag äntligen vågade "komma ut" och helhjärtat lära mig vad det inbär att vara jude och det var då jag bestämde mig för att ägna hela mitt liv åt att upprätta min släkt, min släkt som mördades för vad de var, inte för vad de hade gjort,
Det är därför jag föreläser, skriver, uppfostrar mina barn till judar och med stolthet bär min Davids-stjärna i en kedja runt halsen att beskådas av alla. Det var då all min rädsla försvann över att dölja min sanna identitet.
Det var då jag tog min plats på scenen och den platsen försvarar jag mot alla som vill oss illa.
Och vet ni vad: den lilla judiska världen är faktiskt alldeles alldeles underbar.

SMS till Ashkelon och Gaza

Idag skickade min snart 17-åriga dotter ett sms till sin kompis i Jerusalem med övernattningslägenhet i Ashkelon och hoppades att allt är bra. Dottern har med förfäran tagit del av nyheten att ett 70-tal raketer skjutits bland annat över Ashkelon. För två år sedan vistades kompisen i skyddsrum medan
Hamas skoningslöst besköt Israel.
- Gud vad skönt att du bryr dig, blev svaret. Jag känner mig så ensam och det känns som att världen inte bryr sig.
- Vad hemskt att  vara tvungen att tillbringa tid i ett slutet skyddsrum och höra raketer och vara rädd för vad som skulle hända om de lyckades komma in i vårt land och döda oss, sa min dotter.
- Hur kan de bara göra så här? Vad driver dem?

- Ja, sa jag. Var glad att din kompis inte bor i Gaza för där finns inga skyddsrum. Där används byggnadsmateriel till smuggeltunnlar för vapen och tunnlar in i Israel för att kunna döda bönder alternativt kidnappa dem för att Israel ska släppa terrorister i utbyte.

När Israel till slut tvingas att slå ut raketramperna upptäcker vi att de finns uppställda intill boningshus, skolor, sjukhus och gudstjänstlokaler. Allt i strid mot alla regler. När Israel ringer upp eller skickar sms till alla civila boende i området - jo, de har numren - och ber om ursäkt för att de nu tvingas att bomba ramperna och uppmanar de boende att sätta sig i säkerhet, så tvingas dessa barn och oskyldiga vuxna civila istället upp på taken av Hamas, de styrande i Gaza, för att förhindra israeliska flygplan från att bomba. - Kan du föreställa dig skräcken att befinna sig på taket och hoppas att de upptäcks? Om de upptäcks av flygplanen avvaktar israelerna med attacken - vilket Hamas räknar med. Vilket det än blir så vinner Hamas tid - eller propagandapoäng.

- Hur kan de göra så? Hur!?
- Jo, för att de älskar döden, till skillnad för oss som älskar livet. Hamas vet detta och därför placeras raketer intill hus och skolor. De vet att vi inte dödar oskyldiga människor och därför tvingas de upp taken och de vet, men de förstår inte varför, att vi därför alltid väntar med att ta till vapen.

Vi vet att när vi tvingas döda en annan människa, även när det är i självförsvar, så förändras individen eftersom denne sedan ska leva med vetskapen om att ha tagit ett liv - och vi vet  att denna individ måste ha stöd i det nödvändiga i att få försvara sig och sitt folk.

Vi vill inte att människor skadas, och Hamas vet, om den dagen kommer, att i samma ögonblick de säger
- Vi lägger ned vår dödskultur och uppfostran av barnen att bli självmördare.
- Vi slutar att skjuta för att döda oskyldiga människor.
- Vi inser att livet är större än döden och vill ha fred med er och lära oss hur man hjälper varandra, hur man älskar varandra, hur man utvecklar sjukvård och socialtjänst och hur man sprider livsbejakande kunskap till varandra.
I detta ögonblick kommer inte en kula skjutas ifrån Israel och de kommer att utvecklas och få livet tillbaka, skolor och fabriker och infrastruktur kommer att fungera och de kommer att öppet kunna träffa människor från hela världen.

Men än så länge föredrar de dock hatet. Tyvärr. Hatet som bara leder till mer hat och mer raketer och mer självmördande ungdomar.

Under tiden delar Svenska kyrkan skyddsrum med din kompis och fortsätter att vända på apelsiner i Konsum och rata dem det står Jaffa på. Någon apelsin det står Gaza på lär de dock inte hitta eftersom där är folk fullt upptagna med att ladda raketerna och gräva tunnlar och att lära barn och ungdomar - även 16-åriga, snart 17-åriga flickor - att hata så de inte lär känna andra, judiska, flickor som stödjer deras längtan efter ett värdigt liv.
Att hjälpa livstörstande flickor från Gaza genom att bekämpa de terrorister som terroriserar sin egen befolkning såväl som sin grannbefolkning, kommer inte på tal.
Det finns ju inga skyddsrum i Gaza och inga apelsiner att rata.
Det kan ju vara farligt och Hamas kan ju slå ihjäl dem, skjuta dem, hänga dem, halshugga dem.
Nej, vi vet att 16-åriga flickor i Ashkelon och Jerusalem lämnar plats för oss i skyddsrummen.
Där är vi säkra och trygga.

Smuggelförsök av avancerade vapensystem till Hamas - och svensk medias tystnad

Igår visade Svensk TV1 ett 5-10 sekunder långt inslag – där Israel ”påstår” – enligt obekräftade uppgifter enligt speakern – att en vapenlast ämnat för Gaza funnits på ett av israelisk militär bordat fartyg på internationellt vatten. Fartyget fördes sedan till Eilat i Israel där vapnen, som skulle ha förändrat hela hotbilden mot Israel, lossades.

Innehållet på fartyget bestod av 40 stycken raketer som med stor säkerhet kan bära 100-tals kilo sprängmedel och som kan skickas 200 km med hygglig precision. Dessutom 180 stycken 122 mm granater och 400 000 kulor 7.62 mm som passar till AK 47 eller alla standardvapen typ svenska AK-4.
Raketerna hade hotat Tel-Aviv, Jerusalem, Ben Gurion-flygplatsen och alla städer utmed medelhavskusten. 122 mm granater är effektiva artillerigranater med splittereffekt vid nedslaget. Mot oskyddad trupp och civila är de ett fruktansvärt terrorvapen.

När jag slog på ”M-302 rockets” på nätet fick jag genast upp de 328 artiklar som det senaste dygnet skrivits om hur israeliska elitsoldater bordat skeppet Klos-C från Panama på väg till Sudan från Iran, sedan vapenlasten har flugits in från Syrien. Israelerna har i flera månader känt till transporten och man har genom intensiv underrättelseverksamhet lyckats pricka rätt fartyg.
Lasten låg väl dold bland oskyldiga varor och besättningen tycks inte ha haft en aning om smuggelförsöket.

Att svensk media ett visar sådant ointresse för denna händelse förstärker bilden av en fullständigt konverterad bild av vem som är boven och vem som är den jagade i Mellersta Östern.

När Ship to Gaza provocerar Israel med att inför köpta journalister visa på den hemska ockupationsmakten Israel, får de all mediauppmärksamhet de kan drömma om där israelerna framställs som en antisemitisk karikatyr över Juden, som blodtörstiga, grymma av födseln och genetiskt betingade till ondska, som ägnar sig åt ett ständigt förtryck över ett oskyldig, fredsälskande och innestängd befolkning.

GT/Expressen kan i flera veckor efter händelsen ha författaren Mankell på löpsedeln klagande över hur hans dator har försvunnit och ”säkert stulits” av en kriminell israel. Vänsterledaren åker med fartyget Estelle – en kort sträcka – och hyllar medresenärerna för deras påstådda internationella solidaritet med de förtryckta. På frågan om han föredrar Israel eller Iran svarar han att det är som att välja mellan pest och kolera. Frågan om varför inget fartyg har seglat iväg till Syrien ges inget svar på.
Att lasten ombord kan lossas i Israel och under kontrollerade former föras till Gaza nämns bara i sidokommenterar. Att Gaza lider under en terrororganisation – Hamas – vars enda syfte är att utradera Israel och genomföra en – Gud förbjude – andra Förintelse nämns inte.

Nu när Iran och Syrien visar sitt rätta ansikte och att deras ultimata syfte är detsamma som Hamas’ – då tiger Sverige. När Iran fortsätter att förbereda sig för kärnvapen – då är det tyst i det svenska mediadrevet. Och när Mellersta Östern och Ryssland skrattar åt president Obama och hans tal om Red Lines - då tiger den självutnämnda svenska mediaexpertisen.

Att Egypten nu köper stora mängder vapen ifrån Ryssland då förtroendet för USA sviktar – ja, då tittar svensk media på och har inga kommentarer. Och när nu Israel på bar gärning bevisar terrororganisationen Hamas’ försök till beväpning och dess terror mot såväl de egna som mot Israel – ja, då väntar svensk press på ytterligare båtar lastade med fotbollar och utgångna läkemedel som skall öppna sjöfarten för ohämmad införsel av terrorvapen till Gaza.

Och under tiden fortsätter Svenska kyrkan att vända och vrida på apelsiner för att se så att de inte är ifrån Israel – medan nazister klottrar på en judisk skola i Stockholm och nationella rörelser växer i Europa och antisemitismen med det – och den vänsterstyrda svenska mediaeliten lyfter fram ”högerextrema rörelser” (med tydlig hänvisning) samtidigt som de inte nämner ett ord om de vänsterextrema rörelserna som är mångdubbelt farligare (beroende på hur man ser det förstås) och gemensamt ger man sig på Israel – där alla judar får bära det kollektiva ansvaret, i detta fall skolbarn.

Israel är snart den enda säkra plats för oss judar, trots grannländernas oförtröttliga upprustning och ständiga löften om att vi ska utplånas, var vi än befinner oss.

Judenrein blir nu Kristenrein medan Svenska kyrkan ratar Jaffa-apelsiner

Svenska Kyrkan bojkottar apelsiner ifrån Israel. Detta samtidigt som de kristna i Mellersta Österns förtryckarländer går emot det som vi judar redan har blivit utsatta för – förtryck och utvisning – Judenrein håller på att bli Kristenrein.

När jag jobbade på flyktingförläggningar i Sverige som sjuksköterska på 1990-talet mötte jag 1000-tals människor som flytt till Sverige från Mellersta Österns länder.
Jag satt i 100-tals samtal där de berättade om hur de utsatts för alla möjliga och omöjliga övergrepp, om dagliga trakasserier, om handikappade barn utan rättigheter, om att inte få medborgarskap och utbildning. De berättade om hur de tvingades att tillbringa sina liv i flyktingläger utan några rättigheter, och hur varje försök till upprättelse, varje försök till att bryta sig loss med kraft, slogs ned.

Jag mötte en före detta affärsman från Saudiarabien som berättade för mig om när Saddam Hussein sköt Scud-missiler över Israel och Saudiarabien och Yasser Arafat gav detta sin välsignelse, så rycktes hela hans liv med ens bort. Han blev varse att hans föräldrar hade flyttat till Saudiarabien på 1950-talet ifrån Samarien/Judéen och att de endast vistades på saudisk mark temporärt. ”Temporärt” sa han – jag är ju född där och har byggt upp hela min rörelse där med 10 anställda. Min familj är född där och plötsligt fick vi tre dagar på oss att flytta. Så nu sitter jag här i en barack i Sverige utan något liv, ansedd som förrädare av mitt land på grund av att skurken ifrån Egypten – Arafat – leker Messias! Varför?

Svaret är att världen skiter i hur arabvärlden behandlar sina egna, så länge länderna låter det svarta guldet under ökensanden flöda över världen. Svaret är också att Svenska kyrkan skiter i de kristna när de nu går samma öde till mötes som vi judar. Efter 3500 år blev vi utslängda och ingen brydde sig. Men judarna flydde till Israel, där de nu är en självklar del av ett pulserande och levande samhälle.
Jag mötte alltså 1000-tals asylsökande ifrån hela arabvärlden – från alla Mellersta Österns länder, utom ett: Israel. Varför?

Sanningen är enkel. De enda fria araber som finns är Israels 1.3 miljoner araber. De enda fria muslimer och kristna bor i Israel. De skulle kunna ta ett flygplan och fritt lämna landet och söka asyl – men de gör inte det. Varför? Det självklara svaret är att de inte vill. Det finns ingen anledning. De vet att de har det bäst av alla muslimer/kristna i Mellersta Östern. De vet att trots att de lever i minoritet och att Israel är i krig så har de det så bra det går att få. Att vara minoritet är svårt, att balansera mellan majoritetssamhällets önskemål och den egna gruppens krav är tufft – men detta är någon vi alla som lever i minoritet måste lära oss att hantera. De kan skrika högt utan risk för straff. De är representerande i Knesset. De är fria människor och det vet de att de är. De utövar sin religion på det sätt de själva vill, de firar sina högtider, de gifter sig och skiljer sig och begraver sina döda utan inblandning ifrån majoritetssamhället. Därför stannar de. De bidrar till samhällets utveckling och de har fri utbildning, hälsa och sjukvård och de kan göra militärtjänst om de vill, vilket ett ökande antal även gör. Varför? För att de är israeler.

När de kristna nu förtrycks i grannländerna och tvingas att flytta eller leva som slavar ställer man sig genast frågan: Vem ställer upp för dem, vem tar emot dem?
Inte är det Svenska kyrkan i alla fall. Svenska kyrkan är fullt upptagna med att vrida på apelsiner i Sverige för att se att det inte står Jaffa på dem. Någon ersättningsfrukt från Israels grannländer hittar de dock inte, eftersom människorna där är fullt upptagna med att överleva.

Dhimmi-lagar i Syrien och Svenska kyrkans bojkott av Israel

Läste nyligen i Times of Israel att kristna ledare i staden Ragga i Syrien av al-Qaeda har tvingats att  skriva på ett dokument där dhimmi-lagar införs igen.  Dhimmi-lagar innebär att de kristna underställs och erkänner sig underlägsna islam och betyder att man inte får läsa ur sina religiösa texter så att en muslim hör det, man får inte visa kristna symboler, man får inte reparera kyrkor eller kloster, man får inte göra något som går emot islam som exempelvis erkänna konvertering. Man måste också betala en extra dhimmi-skatt och att bryta mot dessa regler ses som krigshandlingar - alltså är man slavar under islams godtycke och bestraffas med döden om reglerna bryts. Alternativen de kristna ställts inför var ovanstående, konvertering eller att avrättas med svärd.

Dhimmi-lagar har judar och kristna tvingats att leva under tidigare i historien, vilket i praktiken innebär en total underkastelse och dagliga trakasserier av oerhörda mått.
Mellersta Östern består av en gigantisk öken. En öken, som förutom sand är fylld av moraliskt  förfall  och där den personliga friheten bara är en dröm, en hägring i öknen, en icke existerande verklighet. Man är ekonomisk fullständigt beroende av det svarta guldet under sanden, i öknen där inbördeskrig och ändlösa klankrig råder, där det är dödsstraff för homosexualitet och för att lämna islam, där kvinnor inte får köra bil, där kristna och judar inte har några rättigheter, där hundratusentals om inte miljoner flyr varje år på grund av förföljelser och inbördeskrig. Detta är vardagen i öknen.
Miljontals lever i misär i tältläger som flyktingar medan de mest välbeställda tar sig till bland annat Sverige. Bara här i landet lever flera hundratusentals flyktingar från Mellersta Österns förtryckarregimer.
I Mellersta Österns öken hörs skrik i natten, skrik från lidande, döende, kränkta människor. Skriken kommer från många olika håll, bland annat från de kvarvarande små kristna områdena, dessa skrik på hjälp från omvärlden förblir ohörda skrik i en öken där avstånden är stora - det finns ingen där för att höra dem.

I denna öken finns en enda, liten, liten oas. En oas där grönskan sprider sig, där vatten finns, där ekonomin blomstrar, där skolorna fylls av kunskapstörstande ungdomar och vuxna, där den personliga friheten är en självklarhet, där åsikter om allt möts på bussarna, i media, inom försvarsmakten, i synagogor, kyrkor och moskéer, där tillkortakommanden och misstag offentliggörs och där en muslimsk domare kan döma en president under öppna demokratiska rättegångar, där journalister kan och får säga vad de vill, där alla, även kristna och muslimer är garanterade mänskliga rättigheter, där de kristnas antal ökar och där det är totalt ofarligt att vistas och utöva sig religion fritt.

Och i denna lilla oas - där finns Svenska Kyrkan. Där verkar de och där låtsas de värna om de svaga, de utsatta, de förföljda. Där finns de och där bojkottar de den lilla oasens grödor, där sprider de antisemitiska tankegods - mitt ibland öknens sedan många generationers boende, invandrade och från öknens utkastade judar - tillsammans med kristna, muslimer, druser och baha'i. Judarna där som tidigare levt under dhimmi-lagar men som nu ser till att oasen i öknen blommar - för alla - medvetna om slaveriets konsekvenser och frihetens värde. De låter Svenska kyrkan verka mitt ibland dem eftersom de trots allt de gått igenom har behållit en moraliskt hög nivå under sin tid som slavar.  

Rösterna i öknen skriker fortsatt ohörda, ingen bryr sig om dem; det är ju farligt att försvara sina kristna bröder, al Qaedas arm når kanske ända till Sverige, det är farligt att utmana islams militanta företrädare. Inga journalister skriver om de lidande kristna bröderna och systrarna - sådana journalister kan inte resa i öknen utan att bli attackerade och dödade - därför samlas alla i oasen, i Israel, där de kan verka i trygghet, äta oasens grödor, sova i oasens fina hotell, besöka oasens världsberömda akutsjukhus när de blir sjuka, flyga därifrån med det enda flygbolag som fick flyga efter elfte september ty de ansågs som ett föredöme i säkerhet, och känna sig säkra och trygga.
Och när de kommer till Sverige igen kan de  pompöst i toleransens namn uppmana oss att inte köpa oasens apelsiner och sharon-frukter, för att bojkotta öknens svarta guld kommer inte på fråga och de kristnas skrik på hjälp får fortsätta att försvinna ut, ohörda, i den stora tomma öknen där skriken endast tystas av grannens skrik på hjälp.

Låt oss alla våga stå upp för dem som skriker och låt oss se dem som ett moraliskt föredöme då de försöker trotsa ondskan. Låt oss hjälpa dem att med Israel som föredöme skapa fler oaser där livet och inte ondskan tar över.