Judinnan som vägrade dö

Er mamma överlevde Auschwitz/Birkenau. Det var en bedrift av henne men inte den enda. 

- Jag har bett er alla komma hit för att berätta om er moder och vår mycket speciella relation, sa doktorn till oss syskon. Jag känner inte er och ni känner inte mig, men jag måste få säga detta, att er mamma är ett unikum. Er mamma överlevde Auschwitz/Birkenau. Det var en bedrift ev henne men inte den enda.
- Er moder är den patient som fick mig att bli en bättre läkare och den som fick mig att inse varje människas unika förutsättningar. Er moder gjorde mig ödmjuk och hon gjorde mig till en klokare läkare. Jag har samlat er här idag för att jag måste få berätta. Ni sörjer på ert sätt och jag på mitt.

- För 22 år sedan diagnostiserade jag henne med en mycket ilsken cancertumör. Vi sökte efter huvudtumören men den fann vi inte. Jag opererade bort lymfkörtlar som var fyllda av cancerceller. Huvudtumören kunde sprida sig och sätta metastaser precis var som helst utan att vi skulle kunna göra någonting annat än att ge uppehållande behandling. Så är det, så var det och det visste jag och detta var jag tvungen att förmedla till er moder. Hon fick ingen behandling förutom röntgenundersökningar för att se hur spridningen fortskred.

Jag gav henne högst ett år att leva. Det var den samlade läkarvetenskapens erfarenhet av denna cancerform. Jag var trygg i min yrkesroll och jag var Kirurgen som opererade och som höll liv och död i mina händer. Mitt jobb byggde på naturvetenskapliga slutsatser. Kirurgens jobb är konkret och handfast. Man hade  respekt för mig.

På dagen ett år efter mitt självsäkra uttalande kom hon och satte sig i mitt väntrum. Utan förbokad tid. Hon satt där och väntade. Hon vägrade att gå och till slut tvingades jag att ta emot henne.
Hon spände sina bruna ögon i mig och jag smalt som ett vaxljus i värme. Hennes ögon släppte mig inte för en sekund.
- Du sa att jag skulle vara död nu. Jag lever. Dina böcker har inte hela sanningen, sa hon. Och hon fortsatte,  
- Ta aldrig hoppet ifrån någon. Aldrig någonsin.

Ta aldrig hoppet ifrån någon. Aldrig någonsin.

- Det oerhörda hände. Er moder höll cancern i schack. Hur vet jag inte. Det var unikt. I 22 år levde hon med sin sjukdom. Vi utvecklade en väldig speciell relation, er moder och jag. Hon ringde när hon behövde hjälp och hon fick alltid akuttid, särskilt mot slutet av sitt liv när hon fick svullnader med cancerceller i. Hon ringde, jag skar bort dem och hon gick hem till sitt.

- Under många år lät er moder mig att kalla på henne när jag hade unga medicinstudenter. Vi talade om etik och om moral och om att människor är biologiska varelser med olika förutsättningar. Hon kom och vi berättade om vårt samarbete. Hon gjorde intryck, er moder.

- Om hennes tid Auschwitz/Birkenau hade med hennes inställning till livet att göra vet jag inte. Vad den avgörande faktorn var som gjorde att hon orkade hålla sjukdomen i schack och att orka bygga ett nytt liv efter kriget vet jag inte heller. Vi talade inte om det men fanns där i bakgrunden. Det hon lärde oss var, att du aldrig kan veta vem det är du har framför dig.

- Du måste utgå från att det kan vara den som omkullkastar all tidigare erfarenhet och du får aldrig tappa detta sätt att se på en till synes dödssjuk människa - och du får aldrig ta hoppet ifrån din patient. Livet måste få fortsätta, tills det är över. Detta var ämnet för samtalen jag höll med mina studenter.
- Respekt och en ödmjuk inställning gör oss till bättre yrkesutövare.

- Jag anmälde mig som frivillig doktor till den avdelning där er moder vårdades mot slutet av sitt liv. Jag ville vara med till slutet och det fick jag. Hon var ett unikum och jag respekterade henne oerhört. Nu är hon borta men hennes minne lever.

Så sa han, doktorn - den svenske kirurgen på det lilla sjukhuset - som hade samlat mig och mina syskon för att berätta om sin och vår mammas relation.

Vi satt och lyssnade på doktorn och vi sörjde tillsammans, på vårt sätt.

Tro inte att jag hittar någonting 

 

- Tro inte att jag hittar någonting, sa hon. - Det är så många som kommer och frågar men det finns så lite material kvar, fortsatte hon. - Ni måste förstå att tyskarna förstörde så mycket dokument som möjligt innan de drog sig tillbaka från den anstormande ryska armén, sa hon, arkivarien i Auschwitz/Birkenau. Det är så många som kommer och frågar. Ni ser mannen här intill? Han är i samma ärende som er. Jag förstår alla frågor som vill bli besvarade, men oftast hittar vi ingenting. Men jag skall titta, sa hon. Var det numret 80162 sa du?

- Sitt still, sa min fru, måste du irra omkring som en osalig ande?
- Sätt dig, sa hon. Vi som hade åkt motorcykel genom Europa för att få svar och nu äntligen var här.
- Sätt dig, sa hon.
 - Jag kan inte sitta här på dödens plats, sa jag.

Konstigt, sa arkivarien, när hon tillbaks. Det finns ett dokument ifrån Dr Mengele - han, doktorn som tog liv - Dödsängelns privata arkiv där din mammas nummer och namn finns, 80162 - 23 år gammal från Ungern. - Det är ett unikt dokument, sa hon. - Det bevisar att han, Dödsängeln, läkaren som lovade att rädda liv när han var färdig med sina medicinstudier och som istället gjorde experiment på din mamma och dödade oskyldiga.
- Det var inte så många som överlevde honom, sa arkivarien. Hans favoriter var barn som var  enäggstvillingar som han valde ut från fångtransporterna. Han lät dem frodas med god mat och sömn innan han injicerade dem med en spruta dödligt virus eller något annat som man ville experimentera med. Han mördade sedan båda två och lät dem obduceras. Resultatet av obduktionen skickades till det universitet utanför Berlin där han var anställd. Människorna i lägret var inget annat försöksdjur åt naziregimen i naturvetenskapens namn.
Dokumentet med din mammas namn och nummer stals av en medfånge strax innan evakueringen, för att kunna användas som bevis mot Mengele. Det är ett unikt dokument, upprepade hon, arkivarien, - unikt.

- Nu är du lugnare, sa min fru, till mig. - Nu har ju resan med motorcykel genom Europa visat sig vara en högvinst.
- Det djävla svinet Mengele, sa jag, läkaren som tog liv och behandlade människor som utbytbara nummer, objekt som han gjorde vad han ville med. Måtte hans namn bli struket ur mänsklighetens historia.

- Vet du, sa mamma en gång, att doktor Mengele sparkade mig och kallade mig "jävla judesvin". Varför ville de alltid kränka oss? sa mamma, utan att vänta på svar. - De kände ett sådant förakt mot oss, tyskarna där i lägren, vare sig de var läkare eller vanliga soldater. Ett bottenlöst förakt.
Jag fick sitta på konstiga flaskor i Mengeles laboratorium. Jag tror att det fanns farliga ämnen i flaskorna och jag tror att de ville se hur min kropp reagerade på detta. Kan cancern komma därifrån?
- Vad vet jag, sa hon och ryckte på axlarna. Något fanns i de där flaskorna i alla fall.

- Vi ses i Paris efter kriget! Så sa han, den franske fotografen hos Mengele. Det var han, fotografen, som beslöt att med risk för sitt liv öppna en bakdörr och släppa ut mig. Två människor vars blickar möttes och gav varandra hopp om att få leva ytterligare en dag. Han som fick hoppet leva vidare i mig. Vi sågs aldrig igen, han och jag. Men just den gången, den stunden, så gav vi liv åt varandra - två unga judar hos dödsängeln doktor Mengele där i dödslägret, där röken ifrån skorstenarna i vilka våra släktingar försvann och den sötsura lukten av brinnande kroppar mötte mig när bakdörren öppnades och släppte ut mig.

"Vi ses i Paris efter kriget."

- Det är hoppet om något bättre, något levande som gör oss just levande. Utan hopp skulle vi alla ha dött där i Auschwitz/Birkenau. En timme i taget, en dag i taget, en dröm i taget, om ett möte i Paris och blickar som möttes i ett livgivande ögonblick.  Jag fylldes av glädje mitt i eländet.

- Ta aldrig hoppet ifrån någon - det är mitt budskap.

Det är det judiska sättet, tänkte jag. Protestera genom att ge liv. Ge liv i möten och i respekt inför din medmänniska. Ge liv till varandra i möten där båda lyfts. Du-möten, inte Det-möten, som Martin Buber talar om i sina böcker.

En kvinna och två doktorer. En läkare som ger liv och en som tar liv.
Och judinnan som vägrade ge upp hoppet - och vägrade dö.

Vi gör alla våra val, tänkte jag.