söndag 1 oktober 2017

Hatet som besegrades - vi som firade Jom Kippur och alla ni andra

Så hände det som vi Göteborgs judar aldrig trodde skulle hända. Vi stod där tillsammans på Jom Kippur och bad vår Skapare om förlåtelse för de fel vi har begått mot honom och mot varandra. Vi stod där och fick för en kort stund förnimma det som hände då, för 75 år sedan.
Vi stod där. Vi som har varit vänliga mot varandra. Vi som hjälpt varandra. Vi som har varit elaka mot varandra. Vi som stöttat varandra men också vi som varit avundsjuka.
Vi stod där. Vi som anser att kultur är basen för det judiska och vi, som ser fördjupad religiositet som det viktiga i ett judiskt liv.
Vi stod där som människor i allmänhet med våra starka och svaga sidor.
Vi stod där och vi funderade på hur vi ska kunna göra nästa år till ett bättre år i relationen till varandra.
Vi stod där, några hundra judar från Göteborg med omnejd.
Två kvarter bort marscherade nazisterna.

För en liten stund darrade vi när vi påmindes om det som skedde i Europa för 75 år sedan.
Då, för 75 år sedan, när de i hög grad assimilerade västeuropeiska judarna mestadels såg sin judiskhet som ett pittoreskt inslag i sin identitet.
Då, för 75 år sedan, när de västeuropeiska judarna var högutbildade och hade varit officerare i sina respektive krigsmakter under första världskriget.
Då, för 75 år sedan, när de västeuropeiska judarna såg på de östeuropeiska judarna som en relik och en kvarleva från gamla tider.
Då, för 75 år sedan, när de östeuropeiska judarna bodde i sina shtetls och bar kaftaner, hårlockar och talade jiddish - och som tittade på de västeuropeiska judarna och skakade på sina huvuden åt de som hade lämnat förbundets väg.

Då, för 75 år sedan, förstod de östeuropeiska judarna sig inte på de judar som talade tyska eller franska och de förstod sig inte på de judar som såg sin judiskhet som ett pittoreskt inslag i sina liv.
Då, för 75 år sedan, möttes de nakna i gaskamrarna i Auschwitz/Birkenau och de tittande på varandra och insåg att Abrahams förbundstecken var en del av det som avgjorde deras öden.
Då, för 75 år sedan, innan gasen släpptes ned, insåg de att deras syn på sig själva inte avgjorde deras öden.
Då, för 75 år sedan, förstod de till sist att deras öden avgjordes av vad de var och inte vad de hade gjort.
Då, för 75 år sedan, försvann de tillsammans i röken från krematorierna.

Då, för 75 år sedan, visades ingen solidaritet med oss och mot de hatiska krafterna som förgjorde Europa. Nazisterna, de som bygger sin tillvaro på hatet de känner för oss därinne.

Det var i lördags, på Jom Kippur, som ni alla visade översvallande solidaritet med oss.
Det var i lördags, på Jom Kippur, som vi såg att ni hade skickat hundratals brev som satts upp för allas beskådande inne i församlingshuset.
Det var i lördags, på Jom Kippur, som mängden mejl som kommit var oräkneliga och det var då, på Jom Kippur, som det fanns hjärtan ritade på marken utanför vår synagoga och det var då, på Jom Kippur som en okänd kvinna överlämnade 200 rosor som tecken på solidaritet.
Det var i lördags på Jom Kippur som män och kvinnor i polisuniform tillsammans med tusentals göteborgare och tillresta övriga svenskar, visade nazisterna att vi alla står enade mot deras hat.

Det var dagen före Jom Kippur som vår församlingsledare tillsammans med andra företrädare för oss judar, talade inför 2000 jublande människor om dialog istället för polarisering och om förståelse istället för hat.
När förnimmelsen av vad våra föräldrar och mor- och farföräldrar genomlevt och dött för, kunde vi återta våra positioner i våra liv och luften var fylld av beslutsamhet över att det som hände då, för 75 år sedan, aldrig någonsin kommer att hända igen.

Vi judar har återtagit vår plats på scenen och där stannar vi oavsett vad som händer och vad vi tycker om varandra.
När blåsandet i vädurshornet förkunnade att Skaparen givit oss chansen att förbättra oss och höja våra liv till nya höjder under det kommande året, bar vi med oss känslan av att nästa år kommer att bli ett år av förnyad gemenskap mellan alla oss människor, där i vår vardag, där i vår gemensamma hemstad, Göteborg.