söndag 6 november 2016

Upprättelse av terroristerna eller av deras offer?

Under Balkan-kriget arbetade jag på flyktingförläggningar som sjuksköterska. Sjukvården låg på förläggningen och betjänade enbart de asylsökande. Vi lärde känna alla som bodde där. Vi hade ansvar för allt - BVC, skolhälsovården, akut verksamhet och samtal. De flesta var i bedrövligt skick och behovet av hjälp var gigantiskt. Vi fick klara oss med det vi hade och det var inte mycket. Vi som jobbade där slet och vi blev alla väldigt påverkade av vad vi såg och än mer av vad vi fick höra. Utredningstidens längd var det värsta, eftersom den bröt ned de flesta.

Efter hand började de boende att tala med oss om vad som hänt dem och särskilt påverkade blev vi av de kosovoalbanska kvinnorna som berättade om våldtäkter utförda av serbisk milis och polis som en del av krigföringen. Att de vågade tala var fantastiskt men det det de beskrev var verkligen helvetet på jorden.
Våldtäkt är effektiv om man vill bryta ned allt motstånd. Det leder till att familjer splittras, kvinnor förskjuts, oönskade barn föds och detta lever kvar i generationer. Jag kommer aldrig att glömma det de beskrev och sättet de beskrev det på. De litade på mig som son till en överlevande från Förintelsen, de kände att någon förstod och vi lyssnade. Att kosovoalbanska kvinnor utsattes för övergrepp var inte känt vid denna tidpunkt. Albanerna hade dålig status i Sverige och de var utsatta för förtal och nedvärderande omdömen.

Vi samlade ihop ungefär 20 journaler och jag kontaktade Birgitta Albons på DN som med hjälp av detta material gjorde en fantastisk artikel. Plötsligt så åkte jag runt i och talade i radio och på TV, jag fick debattera med migrationsministern i direktsändning i radio och det blev en uppmärksammad riksdagsdebatt om våldtäkt och om sådan under ovanstående omständigheter skulle vara skäl för asyl.
Det som gjorde oss mest arga var att Migrationsverket trodde på berättelserna men ansåg att kvinnorna skulle återvända och polisanmäla övergreppet vilket ju var fullständigt absurt. Anmäla våldtäkten till förövaren! Dubbel bestraffning!
Men till slut fick alla stanna i Sverige och vi i personalen blev sjukskrivna - vi var helt slut och orkade inte mer.

När jag nu tar del  i debatten om de återvändande IS-terroristerna och deras av politiker och godhetsutövare påstådda rätt till omhändertagande i välfärds-Sverige, blir jag illamående och får svårt att sova. Tänker på de kosovoalbanska kvinnorna och vad de utsattes för och mår dåligt igen.

Har Sverige alltså sjunkit så lågt att vi numera ger våldtäktsmännen skydd??

Ska alltså gärningsmännen upprättas och vi ha överseende med det som de har gjort av fritt val och vad de representerar - våld på kvinnor och barn, sexslaveri, bestialiska mord på oskyldiga människor och fördrivningar och folkmord - och allt det som jag mötte under Balkan-kriget. Dessa terrorister som har frivilligt åkt iväg och av övertygelse deltagit i mord, massakrer, övergrepp och våld och förstört liv i generationer. De kommer nu tillbaks - och vi bemöter dem med samhällets resurser för upprättande!? Med politiker som ihärdigt mässar att "misstag kan vi väl alla göra?"!

Minnesbilder av alla de samtal jag hade med offren jag mötte sköljer nu över mig på och jag ryser. Skakar av ilska och vanmakt. För offren då? Offren, var finns de? Vem upprättar dem? Vem ställer upp på dem nu där de ligger och kvider.

Jag har ett förslag: Vi byter ut terroristerna mot våldtagna kvinnor. Vi erbjuder kvinnorna och deras familjer att komma hit som kvotflyktingar och vi satsar samhällets resurser på att upprätta dem, ge dem tilltron på människan tillbaka, utbilda dem och när de är i skick att bestämma får de välja om de vill stanna här eller återvända till sina hem igen.

Jag är övertygad om att 99% av den svenska befolkningen skulle ställa sig bakom detta och vi skulle inte bara upprätta offren för IS, vi skulle upprätta oss själva som medmänniskor och som en nation som värnar livet och dem som drabbats av terror.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar