fredag 21 augusti 2015

Berättelsen som befriade

Jag arbetade som sjuksköterska och terapeut på olika flyktingförläggningar från 1990-1994.
På den tiden låg sjukvården på förläggningarna och vi hade ansvar för upp emot 600 asylsökande.
Detta var under Balkan-kriget som var ett förfärligt inbördeskrig där "etnisk rensning" var huvudtemat. Grannar som tidigare var vänner var nu dödsfiender. Våldtäkter, mord och alla upptänkliga och vedervärdiga brott begicks. Jag tror att uppemot 80 procent av dem hade utvecklat eller skulle utveckla PTSD - post traumatic stress disorder eller posttraumatiskt stressyndrom på svenska. Att det var svårt traumatiserade flyktingar vars inre och yttre liv hade slagits i spillror var det inte någon som helst tvekan om.

Jag skulle kunna skriva ett antal böcker om de möten vi hade men också hur det påverkade oss som jobbade ensamma därute med mycket små resurser. Att sköta vanlig sjukvård, blodprovstagningar, barnavårdskontroller och skolhälsovård samtidigt som de flesta var på djupet traumatiserade och som dessutom tvingades till åratals väntan på asylutredningarna, gjorde att den energi de hade kvar bröts ned till atomer för att till sist försvinna helt.

Jag är övertygad om att en av orsakerna till de depressioner jag har haft efter dessa år är orsakad av övertagen PTSD - alltså att vi blev djupt traumatiserade av att under så lång tid vara de asylsökandes enda hopp och att vi bar deras hopp om en ny framtid inom oss. Vi tog på oss deras lidande. Vi levde i ett helvete varje dag men vi fick också äran att möta kraftfulla och mestadels unga människor med stark dådkraft.

Jag arbetade mycket på min egen identitet och jag drevs nog av ett nästan sjukligt behov av att upprätta människor, framför allt unga våldtagna kvinnor.
Jag lärde mig också att min historia befriar andra och förstod och lärde mig att använda detta i mitt terapeutiska arbete senare i livet. Det är inte teruapeten som gör jobbet - det är patienten - men det handlar om att patienten har fullt förtroende för mig för att våga sätta ord på de kränkningar han eller hon har varit med om.
Som våldtäktsoffer känner man sig skyldig, nedsmutsad  och bottenlöst kränkt. Det är därför våldtäkt är ett så effektivt "vapen" i krig, när man vill bryta ned sin fiende. Man knäcker självkänslan och viljan till att försvara sig.

En gång mötte jag en ung kvinna - hon var bosnisk muslim - och talade utmärkt engelska. Hon kom till mig en dag, satte sig ned på andra sidan bordet men sa inte ett ord. Där satt hon, och satt där och jag kände ångesten inom mig stegras.
Sedan reste hon sig och gick. Men nästa dag var hon tillbaks.
Samma historia upprepade sig vid, tror jag, fyra tillfällen.

När hon kom den 5:e gång sprack min inre frustration och jag började prata istället för att förgäves vänta på att hon skulle göra det.
Jag berättade om mamma, om hennes liv före, under, men också efter Förintelsen. Jag berättade om mig som jude och att jag slogs för de kränkta. Jag talade säkert i 20 minuter. Sedan tystnade jag.

Hon tittade på mig och jag kunde se hur hon slappande av. Hennes axlar sjönk ihop, likaså  kroppen  och till slut började hon storgråta. Hon grät hysteriskt och länge. Hela hennes kropp skakade och jag undrade vad jag hade gjort. Vad hade jag ställt till med!?
Till slut tittade hon på mig för första gången möttes våra blickar.
- Du är den enda som förstår vad jag har gått igenom, sa hon, och hur jag har det nu.

Sedan berättade om hon hur serbiska soldater hade våldtagit henne framför hennes barn. Hon berättade detaljerat över hur hon hade reagerat och hon berättade om känslan av att som mor inte kunna försvara sitt barn. Hon berättade om soldaternas skratt och deras brutalitet och hon berättade om flykten och den enorma skam hon kände och känner och hur händelserna hemsöker henne. Hon berättade också om att ingen förstod här i Sverige. Ingen. Landet som inte vet vad djup ondska är.
Hon berättade att hon hade hört att jag lyssnade men hon hade inga ord och hennes förtroende för män var slagen  spillror.

Jag var förstummad.
Min berättelse och mammas historia upprättade nu 50 år efter Förintelsen en ung muslimsk kvinna som förföljts och brutaliserats på grund av sin etniska bakgrund.
Vilken hämnd på våldsmännen och vilken känsla för mig. Min judiska historia kan upprätta dagens offer!

Vi träffades några gånger till efter detta och hon talade mycket. Jag bad henne kontakta sin advokat så att hennes historia skulle komma med i asylutredningen.
När vi träffades sista gången så kramade vi om var andra och grät bägge två.
Hon hade fått hoppet tillbaka och jag hade gett henne detta genom min historia och att orka sitta kvar och lyssna tills orden tog slut.

Detta har sedan dess varit utgångspunkten i mitt arbete.
Att våga fråga, våga sitta kvar, våga träffa patienten tills han eller hon är färdig och att inte tveka att berätta min egen historia om det skulle behövas.
En  förtroendefull relation med patienten är en förutsättning för att patienten skall kunna resa sig och är grunden för upprättandet av mina medmänniskor.
Att det var svår att hitta någon som lyssnade på mig och kunde få mig att förstå vilken påverkan mina samtalen och mötena hade för mig , är en annan historia.