söndag 6 oktober 2013

Stefan Lindmarks tal, Kristallnatten, i Göteborgs synagoga 10 november 2012


Till Åminnelse av Kristallnatten
Tal av Stefan Lindmark 10 november 2012
Vi har nu lyssnat till ledmotivet ur filmen Schindler’s List. Schindler’s List handlar om en tysk affärsman, Oscar Schindler, som var medlem i nazistpartiet och som i sin jakt på pengar och framgång åkte till Krakow i Polen under den tyska ockupationen. I det företag han där drev hade han gratis arbetskraft i form av judiska slavarbetare. Efter hand förändrades dock Oscar Schindler och allt eftersom gör han mer och mer och till sist allt, för att rädda sina arbetare undan döden – vilket han också lyckades med. Tillfrågad efter kriget om varför han gjorde det, svarade han att han inte visste; han var bara tvungen att göra det.
I filmen får man se den tyske kommendanten i Krakow tala till sina underofficerare från hästryggen:
Idag skriver vi historia. Denna dag kommer att bli ihågkommen. I åratal framåt kommer ungdomar att förundrat fråga om denna dag. Idag skrivs historia – och ni är en del av den. För 600 år sedan, då judarna på andra ställen i Europa fick skulden för Digerdöden, sa Kasimir Den Store till judarna, att de kunde komma till Krakow. Och de kom. De tog med sig sina ägodelar och slog sig ner i Krakow. De stannade där. Och de blomstrade. I affärer, utbildning, vetenskap och konst. De kom hit med ingenting – de blomstrade och i 600 år har det funnits ett judiskt Krakow. Tänk på det! Ikväll är dessa 600 år bara ett rykte. Det har aldrig hänt. Idag skrivs historia – och ni är en del av den.
Förra året reste jag och min hustru på motorcykel genom Europa för att leta reda på de ställen där kvinnan som en dag skulle bli min mamma, satt i läger under Andra Världskriget. Vi bodde tre nätter i det judiska Krakow av idag – en yta på 200 x 200 meter där nästan inga judar längre bor. Vi upptäckte polska ungdomar som kom dit och förundrat gick omkring – hela deras hållning sa ”Varför? Vart tog de vägen?”. Av de polska judarna, som före kriget bestod av tre miljoner människor, slutade sina de flesta sina dagar fem mil från Krakow, i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau. Där kränktes de, mördades och brändes upp – och med dem försvann hela den östeuropeiska judiska historien och kulturen. På frågan om varför krävs lite bakgrund.
På 1920-talet startade den före detta uteliggaren Adolf Hitler, en sekt som sedermera blev till ett politiskt parti, med en bevarad sekteristisk organisation. Denna sekt lyckades till sist gripa makten i Tyskland – med fortsatt bevarad sekteristisk organisation. Sektens gemensamma nämnare var synen på Juden. Det som står emellan det Tusenåriga Riket, alltså fred på jorden, och Kaos är lägre stående mänskliga raser och den enda aktiva av dessa är Juden.
Juden är genetiskt betingad att förstöra, bryta ned, ta över makten och försätta världen i kaos. På samma sätt som tigern inte kan lära sig att äta gräs eller giraffen att äta kött, kan inte Juden förändra sin destruktiva natur. Att eliminera Juden blir därför av nöden tvunget. Adolf Hitler ansåg sig vara utsedd av Gud att göra detta.
Under fram till 1938 instiftades lag på lag vilka inskränkte de tyska judarnas möjligheter att leva ett ordinärt liv. Man utestängde judar från statliga arbeten, de avskedades från universitet, från krigsmakten, från skolor och sjukhus. Giftermål mellan judar och icke-judar förbjöds. Sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar kunde vara straffbart med döden. Och omvärlden teg. Det fanns ingenstans för de tyska judarna att ta vägen. Var de än försökte, tvingades de tillbaka – så även från Sverige.
Den 9 november 1938 kulminerade detta särskiljande av delar av det tyska folket i våldsamheter riktade mot de tyska judarna. Synagogor stacks i brand, hus och affärer förstördes, mängder av människor greps och skickades till koncentrationsläger och många mördades. Detta hände i fredstid i ett land nära Sverige – och världen tittade stillatigande på och lät det ske. De tyska judarnas öde var därmed förseglat.
Den 1 september 1939 startade Andra Världskriget med Tysklands angrepp på Polen. Den tyska krigsmakten ockuperade snabbt i stort sett hela Europa. Orsaken till kriget var givetvis Judarna. I de ockuperade områden utvecklades därefter snabbt tekniker och kunskap i att registrera och samla ihop judarna, transportera iväg dem och avrätta dem i det mördarmaskineri som var kronan på verkat på Hitlers slutliga lösning – utplånandet av den europeiska judenheten.
Den 19 mars 1944 är kvinnan som skulle bli min mamma, Erzsebet Kelemen, 23 år och står på järnvägsstationen i Budapest för att vinka av sin väninna som skulle ta tåget hem till sina föräldrar. För första gången i sitt liv får hon då se en tysk soldat. Denne soldat begär att få se väninnans ID-handlingar innan hon ska stiga på tåget. I de ungerska ID-handlingarna stod religionstillhörigheten dokumenterad och hon fick på grund av detta stiga åt sidan och fördes bort. Erzsebet, kvinnan som skulle bli min mamma, rusade då fram till soldaten och ropade, Vad gör du? Du kan väl inte bara ta henne? Hon ska ju med tåget! – och därmed förseglades även Erzsebets öde.
Den 19 mars 1944 invaderade nazityskland Ungern. Anledningen var uppgiften att utrota den kvarvarande intakta europeiska judiska befolkningen som lokaliserad i Ungern. Juden måste utrotas – detta trots att den sovjetiska armén har laddat längs Ungerns östra gräns, samtidigt som de västallierade förberedde invasionen vid den franska västkusten. Amerikanarna hade invaderat Italien. Men så pass viktigt var alltså utrotandet av judar att tågen prioriterades för transport av människor till utrotningsläger istället för transport av krigsmaterial. På sju veckor genomförde nu det högeffektiva mördandet; ihopsamlandet, ivägskickandet och utplånandet av 432 000 ungerska judar, däribland i stort sett hela min släkt på min mammas sida.
Mammas arbete i Auschwitz-Birkenau var att utanför Krematorium nummer 3 och 4 sortera kläderna från de avrättade människorna. Kläder som sedan skickades till Tyskland. Erzsebet fick här själv bevittna utrotandet av den ungerska judenheten.
Den 7 juli 1944 stiger en 32-årig affärsman och diplomat av tåget i Budapest. Vad i all sin dar kan få en ung svensk att resa till Budapest mitt under brinnande krig? Vad skulle han där att göra – och varför? Namnet på denne unge man var Raoul Wallenberg. Det är i år 100 år sedan han föddes. Han var affärsman, arkitekt, hemvärnsofficer, resvan och talade flytande tyska.
På Bok- och Biblioteksmässan här i Göteborg frågade Eva Hedberg-Borenstein, som stod i den judiska montern på mässan, förbipasserande ungdomar om de visste vem denne Raoul Wallenberg var. Två av fyrtio tillfrågade kände till honom.
Min son som studerar i Chicago säger att de flesta känner till Raoul Wallenberg där – han är ju hedersmedborgare i USA. Den andre hedersmedborgaren efter Sir Winston Churchill. Raoul var utsänd som svensk diplomat, på uppdrag av en judisk amerikansk organisation, för att göra något för de kvarvarande judarna som var instängda i ghettot i Budapest – ca 100 000 människor. Mördandet hade för tillfället gjort paus på grund av en politisk kontrovers och Raoul sa att han skulle försöka slita så många människor som möjligt ur mördarnas klor. Men i princip hade ingen lyckats göra någonting i Europa för judarnas sak – så väl organiserade var tyskarna. Så hur gick han tillväga?
Vi går tillbaka i tiden, till tiden för judarnas befrielse från slaveriet i Egypten. Den judiske ledaren, Mose, stod med ett slavfolk beredda att gå in i sitt land. Han skickade in 10 spanare med uppgift att ta reda på vad som var gott och vad som var ont. Spanarna återkom så småningom och var överväldigade av fiendens styrka. De menade att det skulle vara omöjligt att bosätta sig i detta land. Och för detta besked straffade Mose dem. Varför?
Varför straffade han dem? Jo, för att de tog hoppet från dem, de tog de hoppet från ett folk i slaveri. Detta slavfolk tvingades därefter att tillbringa 40 år i öknen, så att en ny generation skulle växa fram, en generation som inte var präglad av hopplöshet.
Vad gjorde Raoul Wallenberg inför den största och effektivaste krigsmakt som någonsin har funnits? Han insåg att myntet har två sidor – det som är dess styrka kan också vara dess svaghet. Han insåg att byråkrati och tron på auktoritet var fundamenten i tyskarnas organisation. Så han vände detta emot dem. Och när han gjorde detta gav han hoppet tillbaks till 100 000 ungerska dödsdömda judar. Det hopp som de överlevande sedan byggde upp sina söndertrasade liv med.
Raoul Wallenberg tryckte upp något han kallade ”skyddspass”; slog stämplar på och sa att innehavarna av dessa pass stod under svenskt beskydd enligt svensk lag. Tillverkandet av dessa pass gick så fort att det svenska riksvapnet med tre kronor hamnade upp och ner – men det var det ingen som märkte. Han utnyttjade sina kunskaper som officer och sin flytande tyska och fick många nazister att bli knäsvaga av respekt för hans auktoritet. Han köpte hus där judarna kunde härbärgeras. De ungerska judarna trodde inte det var sant – det fanns någon som brydde sig. Varför?
Han gav hopp och kraft tillbaka. Men Raoul Wallenberg greps sedan av sovjetiska krigsmakten, fördes till Moskva och avrättades förmodligen där 1947, anklagad för spioneri. Den svenska politiska ledningen brydde sig inte. De goda relationerna med diktatorn Stalin var för värdefulla för att offra. Vem bryr sig om en ung svensk som räddade livet på ett förslavat folk i Budapest? Det är därför ni inte känner till Raoul Wallenberg. Raoul Wallenberg, som är ett exempel på civilkurage som alla människor skulle ha nytta av i sin vardag. Att våga stå upp för den som är svag, den som mobbas, enbart för att det måste göras – och sedan vara beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande.
Slutligen: Under åren 1990 till 1995 jobbade jag som sjuksköterska på flera olika svenska flyktingförläggningar. Sjukvården var på den tiden lokaliserad på förläggningarna. Jag har personligen talat med hundratals asylsökande från samtliga länder i Mellersta Östern. De flesta av dem fick stanna, vilket betyder att Sverige erkänt deras rätt till skydd ifrån de förtryckarregimer som på de mest barbariska sätt har kränkt deras mänskliga rättigheter. Det enda land jag aldrig träffat någon asylsökande från, är staten Israel. Varför?
Svaret är att Israel är den enda demokratin i Mellersta Östern – den enda demokratin i ett hav av förtryck. Israel är det enda land i Mellersta Östern där judar, muslimer, kristna, druser, ba’hai och övriga lever i frihet. Denna frihet gör att ingen tvingas därifrån. Trots detta är hatet och hoten mot denna lilla stat, i samma storlek som Jokkmokks kommun, gigantiska. Propagandan mot Israel är överväldigande. Det saknar alla proportioner. Det är inte politiskt korrekt att sätta in händelser i sitt rätta sammanhang. De mörka molnen hopar sig allt mer över Israel. Iran är ihärdiga i sina försök att skaffa kärnvapen som de lovar att fyra av mot Israel, och deras bundsförvanter Hamas i Gaza, och Hezbollah i Libanon lyder under dem – vad är syftet med allt detta? Jo, utplånandet av staten Israel. Ett massmord på landet Israels invånare – utrotandet av judar, muslimer, kristna och övriga. En andra Förintelse, Gud förbjude. Och världen tittar förundrat på.
Så – vi glömmer aldrig dig, Raoul Wallenberg, som gav ditt liv för oss och gav hoppet tillbaks. Vi glömmer aldrig dig, Oscar Schindler. Vi glömmer aldrig er som led och dog för att ni var judar – inte för något ni hade gjort. Vi står bakom dig, landet Israel. Vi säger som Liverpool-fansen, som alltid står bakom sitt lag, i vått och torrt, ”You’ll Never Walk Alone”. Och glömmer vi Kristallnatten – så glömmer vi allt detta.