onsdag 2 oktober 2019

Döden, Tahara och livet som måste fortsätta

Jag ser som en av mina uppgift här i Israel, där jag och min fru bor, att visa Israel bortom rubrikerna om apartheid, blockad, krig och förtryck. Det Israel vi älskar.
Jag skriver därför om vardagen i våra judiska liv här i Katzrin på Golanhöjderna, både det religiösa och det sekulära. Jag gör små filmer som finns på YouTube och på min hemsida. 
Jag föreläser här i Israel men också i Sverige. Dov Ben David och jag förbereder att starta verksamhet med Bed & Breakfast och bjuder in till ett unikt Shabat-firande hos olika familjer här i Katzrin.Ett projekt som fortfarande är i sin linda men som vi hoppas ska expandera över hela Golan.
Jag vill att ni ska lära känna vårt Israel, vardagens Israel, både på gott och ont, det land vi älskar. Sprid gärna mina blogginlägg, nya och de gamla, och kontakta mig gärna om ni vill.



- Kommer du klockan 14.00 då? sa han, chefen på Chevra Kaddisha - Det heliga begravningssällskapet.
- Ja, sa jag.
- Utanför huset som vanligt?
- Ja, sa jag, utanför huset som vanligt.




Vi möttes och vi tittade ordlöst på varandra och nickade.
Vi tog av kläderna av den avlidne, skylde honom, tvättade honom med varmt och kallt vatten, klippte hans naglar och klädde honom i vita tunna kläder, tossor, vantar och huva. Vi svepte honom och bad vår bön, om att Gud ska ta hand honom.
Själen hovrade över honom, själen hovrar alltid över de avlidna. Stämningen är alltid rofylld och märklig och fylld av känslor och ödmjukhet över livets skörhet och gång.
Vi begraver samma dag som vi dör. Vi kan skjuta upp det en dag men aldrig i Jerusalem.
Vi har en kropp och en gudalik själ. Själen skall så snart som möjligt tillbaka till skaparen och kroppen ska tillbaka i jorden varifrån den kom. De döda ska vara hos de döda.

Vi tittade på varandra och nickade. Vi lade den avlidne försiktigt på bårvagnen och smög sakta ut. Ingen vet vem som har förberett den döde, vi gör det frivilligt och jag känner mig privilegierad att få delta. Det är inte många som klarar av det, särskilt inte män. Men jag gör det, det tycks vara en av mina uppgifter i livet. Tahara anses vara den största mitzva (god gärning) eftersom tjänsten inte kan återgäldas.

En judisk begravning deltar man i, man bjuds inte in. Människor strömmade till. Processionen gick sedan till graven där den avlidne lades. I Israel används inte kistor i men i graven har dock en kista av betongplattor tillverkats. Den avlidne glider ned från bårvagnen och huvudstenen läggs på plats. Sedan täcks allt med jord. Jord från vårt land. Judarnas land. Kroppen har förenats med de redan döda. Själen försvinner iväg och Abraham, Jakob och Isak väntar på den.

Så känner i alla fall jag, när vi gör Tahara. Om det stämmer får vi och jag reda på när tiden är inne.  Men inte än. De efterlevande ska hjälpas tillbaka till livet. Livet är heligt och vi har alla en skyldighet att leva.

De sörjande går hem för att äta måltiden som är förberedd för dem. Måltiden som äts innan den sju dagar långa första delen av sorgeperioden startar. Sju dagar där de sörjande får sörja. Inga andra krav ställs. Ingen pratar till de sörjande förrän de själva bjuder in till samtal. När de orkar.
Människor kommer och går till de efterlevandes hus. Tält sätts upp om huset är fullt, mat lagas, barnen tas hands om. Listor över de uppgifter som måste göras sätts upp. Allt är frivilligt.

 "Vetskap om döden ger tillgång till livet.", sa Heidegger, kanske det var någon annan.
De efterlevande förs sakta tillbaka till livet. Den sju dagars intensivt sörjande är den första delen. Aldrig ensam. Ingen ska vara ensam. Vi är ett folk. Vi har en absolut ansvar för varandra. Man deltar och man sörjer med de efterlevande, dygnet runt, tre gudstjänster om dagen med minst 10 vuxna män - över 13 år - vilket är nödvändig för att genomföra en gudstjänst. Det finns det alltid. Vi lämnar inte över ansvaret till en institution. Klädkod och annat oviktigt finns inte.

Sorgeprocessen pågår i ett år. Ett år där de efterlevande sakta förs tillbaka till livet genom olika faser. Man återvänder till den bortgångne och en gravsten sätts upp, och man sörjer. Aldrig ensam, aldrig utlämnad. Folk finns där redo för när de behövs, för livet måste återvända. Det blir aldrig som innan dödsfallet, men det fortsätter.
- Det värsta du kan göra mig är att inte ta tillbaka ditt liv, sa mamma en gång, när hon bodde på hospice i slutet av sitt liv. Jag kommer och spökar för dig om du inte sköter dig, sa hon och skrattade.
Allt har sin tid och måste få ha sin tid, tänkte jag.

- Hur kändes idag? frågade vännen, på vägen hem.
- Det känns bra idag, sa jag. För dig då?
- Jo, det var okej, men det var min andra Tahara den här veckan. Nu vilar jag ett tag, sa han, det är mentalt påfrestande och vi måste ju vara närvarande med alla våra sinnen.
- Kände du hur själen hovrade över oss, frågade han.
- Själen hovrar alltid över oss och de avlidna, svarade jag.
- Ska vi ta en kopp kaffe?


13 kommentarer:

  1. Vilken underbar begravnings cermoni - och så väl skrivet - man tror nästan man är med där

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var det bästa betyg jag kan få

      Radera
  2. Vilken vacker ömsint skildring av ett av livets svåraste ögonblick.

    SvaraRadera
  3. Tack Stefan för att du fortsätter arbetet i Israel som du avslutade i Sverige.
    Detta är mycket låg värt och som du vet så får jag som kohen inte närma mig döda.
    Därför är jag oerhört tacksam att du utför detta arbete som du så vackert beskriver.

    SvaraRadera
  4. Tack för denna blogg och detta inlägg om den judiska synen och sed runt döden. Det är både handfast och klokt ordnat på alla sätt, i livets svåraste stund för de närmast sörjande vänner och bekanta.

    SvaraRadera
  5. Ja det är exakt som du säger och jag är stolt över att få göra min del.

    SvaraRadera
  6. Tack för den värme och kärlek till landet och till folket och till livet som alltid och ävrn i det svåra rinner som ett friskt källvatten i dina texter BH
    Christine

    SvaraRadera
  7. Ibland undrar jag varför jag skriver.
    You made my day

    SvaraRadera
  8. Svar
    1. Tack shaul. Underbart!
      Niels-Peter Hansen

      Radera
    2. Tack för att du läser

      Radera