Namnet bär historien

- Stefan Lindmark är väl inget judiskt namn, sa hon, den kristna vännen.
- Vad är ett judiskt namn? frågade jag henne då.
- Tja, Braun, Weiss, Goldstein, Einstein, Levin ungefär? svarade hon då.
- Ja, och så Cohen, sa hon, prästnamnet. Och så förnamn förstås, sa hon. Som Moses, Aron, Isak och David - ja, ungefär så.

- Hur har namn blivit judiska namn? frågade jag henne då. - Som färger - Gold, Braun, Weiss och så vidare. De är ju inga bibliska namn.
- Jag vet inte, sa hon. Hon tittade frågande på mig. Insåg att hon inte tänk på det tidigare. - Hur blev de det?
- Genom att myndigheterna i Österrike-Ungern bestämde att alla judar skulle ha ett efternamn och inte bara sina hebreiska namn. De var tvungna att betala för de fina namnen och de som inte kunde betala fick de namn som blev över. Weiss till exempel, som var min mormors flicknamn - eller kränkande namn, som Einstein, en testikel.
Hon tittade lite förvånat på mig och visste inte om hon skulle fnissa eller bli förfärad. Jag fortsatte:

- Efter några generationer så förknippar du dessa namn med att vara jude - men syftet var tvärtom. Einstein är ju inte direkt ett namn med negativ klang numera - men ursprunget berättar en historia, för dem som vill veta.

- Jaha - men Lindmark då? sa hon. Många tusen svenskar heter ju så. Och "Stefan" är ju så svenskt som det kan bli!
- Just det, sa jag, det är just det som är poängen!
- Poängen!? sa hon förvånat. - Finns det en poäng?

- Jag, liksom alla judar har ett hebreiskt namn, sa jag. "Shaul ben Itzak". Shaul, Isaks son. Isak var min morfar.
- Men Lindmark då? frågade hon.
- Jag hade kunnat välja min mammas flicknamn som är mer judiskt klingande, men jag valde Lindmark som var min pappas namn, sa jag.
- Varför? frågade hon.

- Så här är det, sa jag. - Jag är son till en överlevande ifrån Auschwitz-Birkenau. Mamma kom till Sverige som ett 23-årigt vrak efter 14 månaders fångenskap på planeten Helvetet. Hela hennes livsplattform var krossad. Allt hon känt till var borta. Hon, dotter till en chassidisk mamma och pappa. Hon, som bevittnade flera hundra tusen ungerska judars avrättning där, 30 meter ifrån henne, där hon sorterade kläder från de som avrättades, medan hon hörde deras förtvivlade skrik. Hon, som doktor Mengele experimenterade på och som en dag kom till planeten Sverige, där alla var snälla men ingen förstod eller visste något om helvetesplaneten Auschwitz-Birkenau. Hur skulle de kunna det? Sverige var ju det land som stannade utanför kriget, vilket räddade de blott 8000 judar som då bodde här. Även om namnlistorna var klara; de svenska nazisterna hade allt förberett.

- Så, vilket val hade de unga flickorna som kom hit? De som överlevt helvetet och nu hamnade i vad som skulle kunnat uppfattas som Paradiset, åtminstone på jorden. Hur skulle de nu fortsätta?
Många tog livet av sig och många blev psykiska vrak - men en del började om. De byggde upp en ny karta för att kunna orientera sig fram på den nya planeten. De började sakta att gå ifrån att vara överlevande till att vara överlevare. Livet måste gå vidare.

Jag fortsatte: - Att hitta en ung judisk man var inte det lättaste och för många helt omöjligt - och en del fann en hygglig svensk pojke. - Så blev det för mamma. Ingemar Lindmark från norra Sverige - så långt norrut att även han, som flyttat till Stockholm, hade svårt att orientera sig. Tomater hade han aldrig sett, det fanns inte däruppe i kylan.
Så småningom flyttade de till en liten stad mitt i Sverige och tillsammans byggde ett nytt liv. Några släktingar fanns inte i närheten; de var på egen hand. Så kom barnen. Jag, som aldrig skulle ha fötts. Och mina syskon kom; en ny generation. Och de skyddade oss genom att göra oss svenska och därmed gömma oss - ifall jakten på judar skulle börja om.
Det var effektivt till en viss gräns! För vem kan gömma sitt utseende, sina depressioner, sin huvudvärk eller sitt nummer där på armen?

- För att göra en mycket mycket lång historia kort:
När jag i 30-årsåldern hade avslöjat mina föräldrars list och beslutat mig för att börja leva ett traditionellt judiskt liv, fanns ju frågan om mitt namn där. En del av mina generationskamrater - som också hade svenska namn - valde att ta sina släktingars namn.

- Jag kände dock att mitt namn är en del av Förintelsen, eller rättare sagt vägen tillbaks efter Förintelsen. Jag har hela mitt liv känt att de ville ju inte döda mamma för vad hon hade gjort, utan för den hon var. Om det judiska dog bort i en generation hade ju nazisterna lyckats - vi fanns inte.

- Så - att du frågar är  exakt som jag vill att judar ska göra i kommande generationer - Hur blev Lindmark ett judiskt namn? Då ska svaret bli:
- Av barnen till de överlevande hade ungefär 10-15% diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) på grund av att ha vuxit upp med svårt traumatiserade föräldrar. Vägen tillbaks till en levande judiskt liv var ibland livslångt. De fick slita och kämpa för att våga vara judar och att våga uppfostra sina barn till judar och historien och erfarenheten visar att det tar ungefär sju generationer innan skuggorna var borta.
- Nu finns namnet Lindmark - och Svensson och Pettersson - som judiska namn, som en påminnelse om den kamp de förde, för att föra fanan vidare. Kunde de så kan vi. Varje generation måste föra sin kamp om sin identitet. Antisemitism får alla generationer kämpa med och alla måste bestämma - ska jag våga och orka leva ett traditionellt judiskt eller ska jag inte göra det?
Då ska våra namn finnas där som de som som protesterade genom att värna livet och som återtog det liv som fanns innan Förintelsen utplånade 1500 år av europeiskt judiskt liv. De som kämpade emot nazisterna genom att stå upp för de värden som gjort att vi ännu är ett levande folk 4000 år efter att vi blev en levande nation.
- De som kämpade för att upprätta alla offer för försöket till utrotandet av vårt folk. De som vägrade ge upp och som talar och skriker till oss genom sina namn, att vi också måste ta vårt ansvar - det är min önskan och min förhoppning.

- Oops! sa hon då, min kristna vän. Ni är envisa ni.
-Ja, det är vi sa jag. - Vi protesterar genom att finnas, sa jag, och vi lever i vår historia. - Vi är en del av vår historia och vi har tagit vår plats där igen.