måndag 25 april 2016

Upprättandet av Förintelsens offer och hat mot judar från ordföranden i muslimska föreningen i Ljungby

Skrev en insändare till Smålänningen.
Vet inte om de publicerar den men här kommer den tillsammans med lite kommentarer.

Den 4 maj 1945 anlände min blivande mamma till Malmö efter 14 månader i bland annat Auschwitz/Birkenau.
Hon visste inte var hon hade hamnat.
- I himmelriket, sa hon senare.
Under våren, sommaren och hösten 1945 bodde hon på flyktingförläggningar i Småland där hon rehabiliterades och återfick sitt människovärde.
- Jag blev en människa igen, sa hon. Jag var inte nummer 80162 längre.
Hennes tacksamhet mot Sverige och Småland var stor och rehabiliteringen gjorde henne inte bara till en överlevande utan också till en överlevare.

Hon fick kraft att börja om sitt liv. Hon, som vid 24 års ålder var fråntagen allt.
Hon som var uppvuxen i en religiös judisk familj på ungerska pusztan och som hade flyttat till Budapest med sina systrar för att försörja sig själva men också sin fattiga familj. Hon som hade hamnat i första transporten av de ungerska judarna till Auschwitz/Birkenau och arbetat 30 meter från en av gaskamrarna där hennes familj mördades och eldades upp. Inte för vad de hade gjort utan för vad de var.
Judar.

Jag är präglad av hennes och av min släkts livsöde.
Jag och mina generationskamrater har arbetat hela våra liv här i Sverige.
Jag som sjuksköterska många år på svenska flyktingförläggningar och inom BUP. Vi har gjort vår värnplikt och jag har dessutom arbetat inom Försvarsmakten och även hunnit med att inkallas till fem krigsförbandsövningar.
Jag är en stolt svensk jude och jag är stolt över att att mamma fick möjligheten att starta om efter vistelsen i helvetet.

Nu står ordföranden i Ljungbys muslimska förening där i Småland - på samma jord där mamma fick sitt liv tillbaks - leende i Smålänningen och uttalar sig i 1,7 miljarder människors namn och anklagar mig och mina judiska vänner för att vara roten till allt ont och det enda sättet att klara sig i Sverige är att konvertera till judendomen eftersom vi "kontrollerar allting".
Vilken fräckhet och vilken kränkning av mamma, mig men också smålänningarna som  gav mamma livet tillbaks.

Jag förutsätter att han nu får ta del av den andra sidan av rätten till att säga vad han vill - att ta ansvar för sina handlingar.
Jag förutsätter att rättssystemet nu markerar var gränsen går för hets mot folkgrupp.
Sker inte detta så betyder det att det är fritt fram att att hetsa hur mycket som helst.
Sker inte detta tror jag att judiskt liv är borta om 10 år men också att mycket av det Sverige känner till är förändrat.

Antisemitismen ökar och har ökat dramatiskt efter den stora invandringen från Mellanöstern.
Detta har ingenting med Israel att göra. De som kommer flyr från krig i de muslimskt styrda länderna och i dessa länder finns inga judar kvar. De är alla dödade eller fördrivna.

Jag tror och hoppas att vi nu alla sätter ned fötterna och säger stopp. Vi tillåter inte polarisering.
Vi protesterar genom att värna livet och det demokratiska samhällets värdegrund och om alla människors lika värde.

Vi protesterar genom att ta ansvar och tydligt uttala att vi hetsar inte - vi samarbetar och vi bygger vidare på de grunder som smålänningarna och vi andra svenskar har lagt.
Vi lär oss av vår historia och av Elie Wiesel - judisk överlevande ifrån Auschwitz/ Birkenau och sedermera Nobels fredspristagare, som sammanfattade sina erfarenheter från en period då polarisering och hat härskade i Europa med följande ord:

- Motsats till kärlek är inte hat utan likgiltighet.