fredag 13 november 2015

Kippan på huvudet, trakasserierna på tåget och hotet mot Sveriges grundval

Jag bär min lilla diskreta kippa och ofta en keps med texten" I love Iron Dome" - vilket är svårt att läsa om man inte verkligen fäster blicken på den.
Jag satt på tåget till Malmö. Vi fick byta till buss över Hallandsåsen och så på ett tåg igen på andra sidan. Tunneln igenom åsen ska nu öppnas den 13 december. Efter 25 år och en hygglig kostnad.
När jag steg på bussen stirrade en tydligt arabisk person på mig. Okej, tänkte jag, är det dags nu igen.
Jag satte mig långt bak. Två personer tre rader bakom mig.

Bussen startade och efter två minuter kom samme man fram till mig, satte sig ned på stolen snett emot. Vände sidan till, mot mig, satte armarna i sidan och stirrade. Stirrade, på mig.
- Vad vill du? sa jag.
- Jag hatar Israel och de judar som stöder Israel.
- Det är ditt problem, sa jag, inte mitt. Vi tar det någon annan gång?
- Vi tar det aldrig, sa han och stirrade hatiskt på mig.
- Då så, sa jag. Spelreglerna mellan dig och mig är satta.

Han tog demonstrativt fram en halsberlock med hela Israel på. Ja, det var väl inte Israel i hans värld.  I hans värld är det ett judefritt land och heter något annat. Jag satte på mig min keps och sträckte på mig. Fan, tänkte jag. Sverige är mitt land. Jag har väl rätt att få vara den jag är utan att bli trakasserad och hotad! Nå, vad händer nu, tänkte jag sedan. Försökte samla mig. Jag har ju några år som ambulanssjuksköterska och har varit i akuta situationer många gånger, men nu var jag hotad.

Jag tog fram min bilnyckel. Öppnade den och lade den bredvid min hand.  Tog min kappsäck och lade den på sätet intill, som en sköld, om han skulle gå till angrepp.
Då sätter jag nyckeln i pannan på honom, tänkte jag. Använder han kniv sticker jag nyckeln i hans öga. Det borde avväpna honom. Jag flyttar inte på mig. Jag viker mig inte för en idiot. Men - vad krävs för att jag skall våga sätta en nyckel i ögat på en främmande person? Han kan ju bli blind. Alla som blir överrumplade reagerar instinktivt med att backa och att värja sig. Jag tror dock att det bästa är att angripa tillbaka. Hur mycket mental övning krävs det för att våga gå till motattack? Massvis. Är jag där? Absolut inte. Är det värt det? Att öva sig på att göra våld för att klara livhanken och att få en annan människa skadad? Mina tankar far fram och tillbaka. Jag är inte tillräckligt koncentrerad.
- Skärp dig nu, Stefan. Säger en inre, uppfordrande, röst.
- Ta av dig kippan Stefan, provocera inte, ligg lågt, säger en annan röst, förmanande.
- Nej, svarar den första. - Sträck på dig. Var koncentrerad!
Överraskningsmomentet är över. Initiativet kommer sakta att glida över till min fördel. Jag andas ut, och spänningen släpper.

Efter en demonstrativ stund, kanske då han insåg att han inte lyckats skrämma mig som han önskat,  reste han på sig och gick bakåt och tilltalade personerna där. På arabiska. De såg unga ut. Sedan satte han sig ner igen. Jag satt stilla med händerna synliga och beredd.
Så tar han upp sin telefon och ringer upp en kompis.
- Jag har en jude och israelvän bredvid mig, sa han högt och ljudligt. - Djävla Israel som dödar barn och som skär upp gravida kvinnor!! Hur kan man stödja dem!? Hatet sprutade ut ur honom.

Jag sms:ade min fru. Beskrev mannen och min situationen. För att hon skulle veta. Om det hände något.
Jag är beredd att dö, men då får jag ju inte läsa reaktionerna efteråt, tänkte jag. Och jag vill helst dö i Israel, inte här. Skit också. Men med ens märkte jag att jag känner mig lugn, koncentrerad och stark. Märklig känsla.

Bussen stannar. De bakom mig reser sig och går förbi. Mannen tittar på mig, stirrar, vill att jag ska reagera på något sätt. Jag tittar framåt och rör inte en min. Han reser sig då och går ut. Jag går ut genom den bakre dörren. Han följer efter mig till tåget men går in i en annan vagn. Sätter mig längst bak med full kontroll med utsikt över resten av vagnen.

Kraftmätningen fortsätter.

Överraskningsmomentet är nu helt över för honom. Jag har nu kontrollen. Det vet både han och jag. Jag bestämmer nästa steg. Inte han. Om det har fungerat så har han gett upp.
Kommer han nu, så är det för att fortsätta med sina trakasserier. Jag kommer då att gå emot honom och stöta min väska i magen på honom, bestämde jag.
Nu kan jag tänka rationellt, lugnt. Nu har jag kontroll.
Han vet inte var jag har för avsikt gå av och han är därmed avväpnad.

Min fru ringer en vän som är bosatt i Malmö (Hej Kim!) som lovar möta upp om det skulle behövas. Detta lugnar ner henne.

Ska det verkligen behöva vara så här?
Vi är 15 000 judar i Sverige. De flesta födda här och väl integrerade i samhället. Jag är född här, uppväxt här och har jobbat och betalat skatt i hela mitt liv här. Jag har tjänat landet med sammanlagt 18 månaders värnplikt och två års anställning inom Försvarsmakten.

Ska jag verkligen behöva vika mig för en person som hatar mig för den jag är? En person som jag och andra svenskar har tagit emot och tillåtit att få stanna här! Jag har jobbat fem år med asylsökande. Många av dem hade skäl för att få stanna, men inte alla. Vart har ödmjukheten tagit vägen? Ödmjukheten och tacksamheten över att ha fått en andra chans.

Min mamma kom som överlevande ifrån Auschwitz-Birkenau den 4 maj 1945.
Hon var så gränslöst tacksam mot landet som räddade henne, som tog emot henne och gav henne möjligheten att börja om på nytt. Hon accepterade Sverige som det var. Hon lyckades bygga ett nytt liv här, hon gifte sig och skaffade barn. Hon jobbade inom hemtjänsten med svårt alkoholiserade män. Hon uppfostrade oss barn med att livet måste gå vidare. Hon hatade inte tyskar trots att hon hade svår ångest genom hela livet.

Ska jag behöva bli utsatt för hot och trakasserier av hitflyttade människor? Ska jag behöva ta av mig min lilla tyglapp på huvudet - för att inte "kränka någon" när alla de som kommer hit utan problem kan bära vad de vill? Ska jag vara tyst för att inte "provocera" - medan människor som denna får hota mig på allmän plats, ostraffat?

Vi är illa ute i detta land om vi gömmer oss och inte står upp för vad Sverige har för värderingar. Eller borde ha för värderingar. Religionsfrihet är en rättighet som svenska män och kvinnor har kämpat för. Ska vi nu behöva släppa detta på grund av hot från de som inte respekterar vår grundlag?
Jag vet inte hur mycket jag tål, men än så länge är det är en bit kvar.
Vågar vi tydligt markera gränserna för de som kommer? Vara tydliga med vad som gäller där, inte gäller här. Här är vi jämlika och här har friheten och välståndet ett pris som alla är med och betalar.
Klarar vi inte detta, är vi illa ute, mycket illa ute.