fredag 16 oktober 2015

Tyglappen i fickan - och på huvudet

I veckan åkte jag med tåg ifrån Ljungskile till Göteborg. Det gör jag i och för sig ganska ofta. En resa som tar 55 minuter,
Jag satt försjunken i min bok då jag plötsligt hör hur någon reciterar ur Koranen. Inte så där störande högt men tillräckligt för att jag skulle haja till. Ingen annan reagerade. Mitt emot mig sitter en mörkhyad man med två barn i 10-12 års åldern. Alla tre läser. Mannen har en vit huvudbonad på huvudet. Färgen visar att han har gjort pilgrimsresan till Mekka; Hajj. Han är helt lugn och avslappnad och han läser med inlevelse.

Jag kände hur vreden steg inom mig. Vad blev jag arg på? Varför känner jag vrede? Har vi inte rätt  att bära symboler? Sportkepsar och halsdukar, Harley Davidson-jackor, långt hår, kort hår, sjalar och kors. Alla bär symboler för visa, för sig själv och sin omgivning, vad som är viktigt för individen.
Bara i tågvagnen där jag sitter finns hur många symboler som helst, som jag bara förstrött registrerar. Mer är det inte.

Varför blir jag arg?
I min ena ficka finns en liten skrynklig tygbit. 10-12 cm i diameter och rund. Jag tycker den är vacker och min fru har köpt den åt mig, i Jerusalem. På Ben Yehuda i Jerusalem. För tre år sedan. De sålde många hundra liknande tygbitar i denna affär och den var inte så där jättebillig men priset var okej. Den är vacker. Många var i affären, många turister och många infödingar, stora och små, och vi valde och provade och vi köpte. Alla, eller i alla fall många, bär dem där i Jerusalem - och ingen bryr sig. Man kan också se på tyglappens utseende vilken förening eller religiös inriktning de har.

Jag har blivit alltmer religiös med åren och jag bär tyglappen hemma men inte ute. Jag bär den inte ute för att jag inte är bekväm med det. Eller rättare sagt, jag bär den inte ute för att jag är rädd och för att min dotter är rädd att det ska hända mig något, om jag bär den. Det är inte ovanligt att vi judar som bär vår kippa - tygbiten kallas så - blir trakasserade och verbalt och kroppsligt hotade, kränkta och i värsta fall angripna fysiskt. Att vara jude är farligt och framför allt är det farligt att kopplas ihop med Israel.

Jag vill mycket gärna kopplas ihop med Israel men det har ingenting med min tygbit att göra. Därför har jag den i fickan. Skrynklig och utan funktion.

Men här sitter en uppenbarligen åtminstone relativt nyinflyttad muslim med sina barn och är ett föredöme för dem med har sin vita hätta och sin bönbok. Precis som jag. Det är naturligtvis helt okej och det är så det ska vara. De kommer hit och de förväntar sig att kunna utöva sin religion och visa sina symboler utan problem eller obehagliga konsekvenser.
Alla i ett demokratiskt samhälle står bakom detta. Det är grundlagsskyddat. Men vi - den lilla, mycket lilla gruppen judar, vi bär vår tygbit i fickan.

Jag blev själv hotad till livet förra året när jag skulle till Israel. Det är inte roligt. Jag har själv sett när jag var på det judiska ålderdomshemmet, skolan och dagis att vi hade k-pist beväpnade poliser dygnet runt efter terrordåden i Danmark. Det är allvar.

Nu eskalerar terrordåden i Israel och vänstertidningarna har en massa teorier om att detta ska "tvinga Israel till förhandlingsbordet". Vad de nu ska förhandla om. Israel har suttit där länge utan att ha någon seriös partner med fred som mål. Deras tanke om fred består i att det inte ska finnas några judar alls - att köra på oskyldiga som väntar på en buss och sedan massakrera dem med en slaktkniv är ett sätt. Det är terror och vi är rädda att terrorn även kommer hit. Och med rätta. Det händer snart i Europa igen. Här. Med all säkerhet. Inom kort.

De som står för hoten mot oss är människor med rötter i Mellanöstern. Det var tydligt förra året då hoten mot oss eskalerade i samband med den senaste Gaza-konflikten. Flyktingar ifrån Mellanöstern flyr från sina terrorregimer som slår ihjäl folk i parti och minut. Flyktingar ifrån Mellanöstern har som regel aldrig ens träffat någon jude. Det beror mest på att så gott som alla judar tvingades att lämna de muslimska länderna Mellanöstern under 1950-talet. Det var runt 850 000 judar som bott i länderna där i omkring 4000 år. Men antisemitism har inympats i dem sedan barnaåren och de tar det med sig hit. Hit till Sverige, mitt land, som tar emot dem och inlemmar dem i våra trygghetssystem.

Judar lämnar vår tredje stad, Malmö, där antisemitismen frodas i områden med många boende med rötter i Mellanöstern. Det absurda är att det enda land i Mellanöstern som vi inte har flyktingar ifrån är just Israel. Det enda land där arabiska medborgare är trygga.

Men denna flykting på tåget, som flytt ifrån sina "bröders" övergrepp, han känner sig trygg. Han är inte rädd - men jag är det. 
Jag blev arg på mig själv och tog upp min kippa och satte den på mitt huvud. Först tveksamt på grund av att jag är lärd att jag nu utmanar jag destruktiva krafter.
Men det skiter jag i. Jag har bott hela mitt liv här. Jag har gjort allt det där som vi män i min ålder har förväntats göra. Jag har jobbat i 40 år, utbildat mig och bildat familj. Jag har gjort ett års värnplikt och jag har gjort ytterligare fyra eller var det fem repetitionsövningar om en månad vardera. Jag har till och med jobbat i försvarsmakten som sjukvårdslärare och jag har en utpräglad lidköpingsdialekt -men jag törs inte bära min lilla tyglapp på huvudet för att jag är rädd, rädd för att jag ska bli trakasserad, utsatt för hat och fysiskt våld.

Men jag satte på mig tyglappen och jag bar den hela dagen och nästa dag och nästa dag. Och dagen därpå.
Folk tittar och jag har garden uppe.
Skit samma, detta är mitt liv och detta är mitt land som jag som enkel sjuksköterska har levt i, i hela mitt liv.
Detta är också det land där jag tänker bära min tyglapp på huvudet vare sig ni vill eller inte - men nästa år då flyttar jag till mitt andliga hem; Israel. Ända tills jag flyttar bär jag min tyglapp på huvudet, om inte min dotter stoppar mig. Hon vill att jag ska leva tills jag flyttar.

Israel som är landet där jag kan bära en liten tyglapp på 10-12 cm i diameter och där araber tryggt kan läsa sin Koranen bredvid mig där jag sitter med min tyglapp på huvudet utan att jag känner obehag och rädsla.
Jag måste lämna landet dit min mamma kom som överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau 1945.
Landet som gav henne trygghet och landet som hon sedan tjänade hela sitt liv.

Jag måste lämna Sverige för att kunna ta upp hennes mantel och för att kunna leva ett traditionellt judiskt liv och föra stafettpinnen vidare. Vi judar packar återigen kappsäckarna för vårt folks överlevnads skull och för vår tro på livets helighet.

Sverige - landet som rasar brant utför ett stup på väg mot sin egen undergång.

Det börjar alltid med judarna men det fortsätter alltid med andra människor. Snart är det Sveriges tur.