fredag 25 september 2015

Tahara - när livet möter döden

Under Förintelsen mördades sex miljoner av vårt folk. De var för mördarna bara ett nummer, en sak, ett objekt, men var och en av dem hade ett namn, de hade rätt till sina liv och de hade rätt till en värdig död.
För det judiska folket är livet heligt. Livet är heligt därför att vi är skapade av Skaparen och var och en av oss har ett namn och en livsuppgift. Vi är ett folk avsedda att att hjälpa och stötta varandra i vårt sökande efter livets mening, både som individer men också som ett folk.
Allt i den i den judiska traditionen är bundet till livets okränkbarhet.

När nazisterna mördade vårt folk var vi för dem en massa av människoliknande varelser som enligt dem hade förverkat rätten till liv.
Nazisterna tog inte bara våra liv ifrån oss - de tog också döden ifrån oss. Rätten att som döda få en värdigt avslut enligt judisk tradition, rätten till en värdig begravning och rätten att de efterlevande fick möjligheten att få fullfölja sina förpliktelser.

Jag är sedan några år medlem i Chevra Kaddisha - det heliga sällskapet - vilket finns i varje judisk församling eller grupp.
Chevrans uppgift är att ta hand om den avlidna, planera och genomföra begravningen enligt judisk tradition och att hjälpa de efterlevande att påbörja sin sorgeprocess, hjälpa dem igenom sorgeprocessen och därefter se till att de återvänder till livet igen.

För att klara detta måste vi stötta varandra och inse att vi alla är en del av livets process.
Inför begravningen genomför vi tahara. Tahara är en rituell rening av den avlidne. Vi klär också den döde i enkla bomullskläder och sveper in kroppen i sin tallit - böneschal (när det är en man) - på vilken vi har klippt bort en del för att visa att den nu har fullföljt sitt uppdrag. Den avlidne läggs därefter i en enkel träkista och bärs in till begravningskapellet. Vi som har gjort Tahara har därefter fullgjort vår plikt och avlägsnar oss diskret innan de sörjande anländer.

När vi gör tahara har jag aldrig upplevt mig ensam och utlämnad. Det är som om allt förenas i mötet mellan liv och död. Mötet mellan oss som har en tid kvar, och den avlidne som nu påbörjar sin resa - är helig; jag vet inte vilket annat ord som beskriver den ande som vilar över rummet.
Vi är alla en del av ett helig stund. Kombinationen av kallt och varmt vatten, våra egna andetag, ljus och den sand/jord ifrån Israel som läggs på den avlidnes ögon. Vi är alla uppslukade av Guds närvaro, av det judiska folkets närvaro; de som är borta, vi som är här och de som ska komma. Vi föds i vatten, nakna och utlämnade och vi dör i vatten, nakna och utlämnade åt vår Skapare. Vi är utlämnade åt varandra och våra tillkortakommanden, våra strävanden efter mening, åt våra synder mot varandra, våra misstag men också livets höjdpunkter.

En del får korta liv och en del får långa liv, en del är  smala eller tjocka, rika eller fattiga, en del är präglade av sjukdomens nedbrytning av kroppen,  en del har spår av ett svårt liv, en del är har en tatuering på armen. Men här i det heliga rummet när liv och död förenas under Guds ande är vi alla lika och vi är  ett folk som värnar livet, som helgar de döda och som förenas under Torans vägledning.

Vad som händer efter döden vet vi inte, det är inte oss givet av Gud men att Guds ande vilar över den döde, det vet jag och det ger mig själv ro.
Varje gång jag får äran att utföra tahara tänker jag på de som dog i Förintelsen hur de inte bara förvägrades sitt liv utan och även sin död.

Varje gång jag gör tahara känner jag närvaron av alla i himlen och varje gång jag får det stora förtroendet att göra tahara upprättar jag och känner de mördades närvaro, en närvaro så påtaglig  och så levande att jag alltid fylls med en känsla av himmelsk närvaro och att jag - trots alla mina tillkortakommanden, och de är inte få - får äran av att vara budbärare mellan livet och det som kommer sedan. Jag ber till Gud att jag är tillräckligt närvarande och att den avlidne accepterar att jag får förbereda honom. För att det kommer någonting, det är jag övertygad om.

Och för er som skall göra tahara på mig när min stund är kommen tackar jag för att ni accepterar mig såsom jag är och jag tackar er alla för att ni ser till att de efterlevande inte dröjer kvar i sin sorg utan fortsätter de liv de är skapade att få leva - och jag kommer att, precis såsom min mamma gjorde när hon kärleksfullt men bestämt pekade på mig och sa, "jag kommer att vaka över dig och för tusan se till att leva dit liv eftersom det värsta du kan göra mig är att fastna i en utdragen sorg. Glöm inte det. Jag spökar för dig om du glömmer bort det!!"
Och vete tusan om hon inte finns där och sparkar på mig när jag deppar för mycket.
Vad vet jag?!