onsdag 19 juni 2019

Zigenarflickan, den judiska pojken och det förtrollade ögonblicket


Jag återvänder ofta när jag besöker min födelsestad Lidköping till den byggnad som användes till kemtvätten. Där ställer jag mig under den numera tysta, gamla fläkten och minns lukterna och jag fylls av ett lugn och av samma tankar kommer varje gång.
Det var en lång promenad till Framnäs där två utomhusbassänger fanns. En lång promenad för en tioåring. Jag vande mig dock och njöt av att till slut över få råda över mig själv. Bassängerna 50 meter gånger 20 och en mindre kanske 20 gånger 10 meter. Det var där jag lärde mig simma i det alltid iskalla  vattnet och det var där jag badade i det mörka vattnet med en temperatur som aldrig översteg arton grader. Det var där mitt guldhalsband stals. Guldhalsbandet från Israel med två berlocker. Ett hjärta och ett ankare. Jag vårdade detta halsband så mycket att jag la det i byxfickan där i omklädningsrummet för att inte tappa det i det kolsvarta Vänervattnet. Det var där mitt halsband stals, halsbandet som brukade hänga och slänga kring min hals. Jag letade och letade efter halsbandet, det fanns inte där i fickan där jag lade det. Jag visste vem tjuven måste vara för han fanns i omklädningsrummet när jag bytte om, det var bara han och jag där i omklädningsrummet. Jag sprang omkring till jag hittade tjuven. Han bar det kring halsen och jag sprang fram och ryckte av honom det. Han var dock äldre och han hade kompisar från" Barnrikehuset", där stora barnfamiljer bodde och Barnrikeungarna som vi alla var skräckslagna för. Ledaren för dem bodde samma hus på Floragatan 21. Jag i uppgång A och han i D. kungen över "Barnrikeungarna".

Tjuven och hans vänner från Barnrike fångade mig och slog mig tills de fick tag i halsbandet, mitt halsband med ett hjärta och ett ankare. Jag hade varit i biblioteket och hittat en bild som förklarade innebörden i ankaret. Hopp stod den för , hopp om att få frihet och jag älskade halsbandet som jag aldrig såg mer. Varje gång tjuven såg mig,"Barnrikeungen" skrattade han åt mig och jag visste varför. Han, den starka och jag, den ensamma pojken som blev av mitt halsband ifrån Israel, ifrån det mytiska landet.

Jag fick min hämnd tio år senare efter tio månader på kibbutz Kabri .Kibbutz Kabri ligger sex kilometer ifrån gränsen till Libanon. Efter tio månader på bananfältet med tungt arbete och i stekande sol, med terrorister som sköt raketer från vårt bananfält och med k-pistbeväpnade vakter var jag tuff. Jag var mycket tuff och och jag var stark. Jag var härdad efter att ha mött hjältarna, fallskärmsjägarna ifrån sexdagarskriget, som jag jobbade tillsammans med, med fallskärmsjägaren som återtog klagomuren, HaKotel i Jerusalem och som hade fått ett skotthål genom sin hjälm - den där centimetern mellan huvudet och hjälmens tak.

Så en dag kom hämnden. Den kom i Folkets park i Lidköping.
En gång om året så var det Silens dag. Sil som finns i Vänern och som är en liten sill. Man ville öka försäljningen så de införde Silens dag. Allt var sil över hela staden. På "Törget" anordnades en "Äta mest sil på 30 minuter"-tävling. De tävlande satt på rad på ett lastbilsflak med haklapp och så vägdes fisken och så åt de. Där satt de och åt denna äckliga fisk, tre vuxna män, fisk efter fisk efter fisk, kilovis av fisk och jag äcklades men alla jublade. I Folkets park var det silfest och uppträdanden av helt för mig okända människor och så dans, som liksom inte var min grej. Det var fisk, fisknät, fiskespön, bilder på båtar och fiskare som gick omkring och visade upp sig och allt luktade fisk, äcklig fisk.

Då såg jag honom i sittande på ett bord, tjuven, och han skrattade åt mig. Tio år efter stölden men med bevarad överlägsen attityd. Man jag var inte dem lilla svaga pojken längre. Jag visste hur världen utanför Lidköping fungerade men det visste inte han. Bakom honom  hängde ett fisknät  och det var då chansen till hämnd infann sig. Jag rusade fram och han blev helt paff och lyfte händerna till försvar men han hann inte ställa sig upp och jag slet ned nätet över honom så att han fastnade. Där satt han i nätet som en stor sil och det var då jag spöade skiten ur honom. Jag tog god tid på mig och så jag slog honom på käften, i magen och på käften en gång, tills han bad om att jag skulle sluta. Han blödde och jag mådde till slut illa. Jag var livrädd att han skulle komma ur nätet och jag slog tills vakterna kom. Fortfarande än idag viker han undan med blicken när vi vid sällsynta tillfällen stöter på varandra.

Jag var runt 10 år och promenaden till badet tog en timme. Jag var alltid ensam och jag valde att gå runt i spännande områden. Jag tog alltid promenaden förbi järnvägsstationen och hoppades på att något av de tre tåg som stannade vid stationen skulle komma. Jag stannade vid järnvägsbron och funderade på vad som skulle hända om bron öppnade sig strax innan tåget kom och hur jag skulle rädda de passagerare som då skulle ramla ned i vattnet. Jag var ju simkunnig och van vid kallt vatten. Jag gick utmed kolhamnen där stora båtar låg och tömde sina lastutrymmen med kol och koks.  Båtarna hette Thuntank I, Thuntank II och så vidare, och ibland fanns det en tysk flagga i aktern. Jag tittade på sjömännen och drömde mig långt bort. Jag gick sedan en lov runt stranden och så förbi den gamla kemtvätten och där var höjdpunkten på den långa promenaden för en ensam tioåring.

Där under fläkten bodde de, zigenarna, i en husvagn. De var mörka - precis som mamma - och de hade tre barn och de såg alltid så lyckliga ut. De skrattade och de hade en sådan gemenskap. Jag häpnade, längtade och jag ville vara en av dem. De hade allt jag drömde om. Husvagnen, sammanhållningen, glädjen och skrattet - och de bar på hemligheter precis som jag. Jag stannade varje gång och de vinkade åt mig. Varje dag hela sommaren gick jag dit och närmade mig sakta husvagnen och de började att vinkade till mig att komma Jag vågade inte. Så en dag  kom hon - flickan, den mörka med sitt vackra svarta hår, kom fram till mig och jag stannade. Hon tittade på mig med sina bruna vackra ögon och jag fylldes med glädje och stötar gick igenom hela kroppen. Vi sa ingenting  och vi rörde inte vid varandra och inte ett ord utbyttes och det kändes som en evighet, de tio sekunderna. Det var en evighet för dessa tio sekunder brändes in i min hjärna och min inre värld förändrades.  Hon, den zigenska flickan och jag, judepojken utan identitet och som ännu bara anade att jag var en judepojke, men där och då var jag som hon och hennes hemlighet blev en del av mig.

En dag var zigenarna borta, den vackra flickan som jag var kär i, och jag sörjde. Sen började jag fantisera om vart de hade åkt, kanske lika lång bort som tågen eller båtarna och hur underbart det måste var med friheten och glädjen och gemenskapen. Åh, älskade flicka - vi var 10 år och kärleken var äkta trots tio sekunders möte utan att vi sa ett ord och utan att vi rörde vid varandra.

De kom inte tillbaks och det är därför åker jag ofta till den gamla kemtvätten, nu 55 år senare och ställer mig under den stora numer tysta fläkten och varje gång känner jag lukten och värmen och längtan att få följa dem ut i i världen.

Tåg, båtar och zigenare är ord som jag alltid förknippar med frihet och äventyr.