En vanlig dag i Katzrin på Golan

Shabbat- dagen vi ärvde, älskar och för vidare

Så händer det igen. Det är som en Charlie Chaplin-film från 1920-talet - där alla rör sig snabbt först och sedan sänks tempot till normalhastighet för att därefter sakta ner till slow motion för att så till sist stanna helt. Jag blir lika överraskad varje gång.

Sedan  öppnas alla dörrar och män i vita skjortor, kvinnor i traditionella kläder och tichels och barn börjar likt ett lämmeltåg inta gator och trottoarer och de nio Beit Knesset som finns i lilla Katzrin fylls.

Sedan börjar det - och 200 personer i min synagoga börjar be inlevelsefullt och glatt och de rytmiska vackra sångerna fyller hela byggnaden och påverkar varje cell i min kropp. Jag nyper mig i kinden och tänker: Får jag vara med en gång till? Är jag verkligen här? Är jag en i gänget? Jo, jag är här och jag är en i gänget och jag njuter av varje sekund.
Jag tänker med tacksamhet på alla de judar som idag och i två tusen år - utanför Israel - i ur och skur och ofta med motstånd, har upprätthållit och utvecklat vårt religiösa liv. Som utvecklat och bibehållit vår tro, våra traditioner och vårt levnadssätt, så att  vi kan samlas, sabras och övriga från jordens alla hörn, och förenas i ett levnadssätt som är välbekant och hemma för oss alla. Sex miljoner av oss har kommit hem - lika många som dog i Förintelsen.

Vi samlas alla efteråt och alltid blir jag hembjuden på mat, sång, gemenskap och diskussion av veckans Torah-avsnitt.
Nästa morgon 08:30 upprepas scenen. Tystnad, lämmeltåg, gudstjänst, glädje, sång, mat och vila. Vardagen är långt borta. Vi är lyfta till en högre nivå. Umgänge, reflexioner, känslan av att vara en del av något större, bortom vardagens vedermödor. Man är inte bara en fysiologisk varelse som föds, lever och dör: Vi har också en gudomlig del som följer skaparens cykel. Skapa under sex dagar för att sedan vila från skapande arbete - och betrakta det skapade och se att allt är gott.

Så närmar sig dagens slut. Dagen som börjar efter solnedgången som det som är beskrivet i skapelseberättelsen. Den sista gudstjänsten innan dagen är slut och det rituella avslutandet av Shabat - sabbaten - och markeringen att vardagen börjar igen och önskan om en bra vecka har genomförts.

Jag går fram till centrum och väntar.
Så händer det - det stillastående börjar röra sig lite, blir slowmotion, sedan normalhastighet och därefter som 1920-talsfilmen igen, med Charlie Chaplin och där alla rör sig snabbt och skuttigt.

Jag går till mitt favoritställe där ägaren skrattar igenkännande och tar fram en Goldstar och önskar mig Shavua tov. Jag sätter jag mig ned i värmen och dricker min kalla öl och tackar Gud för att han lät mig få komma hem och bli en del av allt detta.

Jag, sonen till en överlevande från Förintelsen fick äran att komma hem och upprätta dem i min familj som försvann i Auschwitz/Birkenaus skorstenar. Här stannar vi, och jag. Det  finns ingen väg tillbaka.

Rapport från Golanhöjden

Natten till idag sköt Iran ett 20 raketer mot oss. Det gick inte så bra för dem. Vi har slagit tillbaka med knuten hand.  I byarna intill gick flyglarmen. Vi fick lugnt sova vidare. Skyddsrumsdörrarna är öppna men inga restriktioner för övrigt.

Don't mess with IDF.

Igår kväll beordrade IDF (försvarsmakten i Israel) Katrzin att öppna alla skyddsrum. Vi som bor här fick också uppmaningen att förbereda oss på att få bo där ett tag. Vi uppmanades också att följa de instruktioner som kommunen nu ger oss.
Jag gick till mitt skyddsrum och bekantade mig med det. Oerhört välbyggt, 10 meter under marknivån och med ståldörrar. Det enda som slog mig är att om Iran använder gas är det inte så bra med tanke på att gas är tyngre än luft. Nåväl, vi har inte fått några gasmasker så försvarsmakten bedömer väl att detta inte är troligt.
Promenerade till centrum - allt här är på gångavstånd - där jag såg mycket soldater och utöver detta även många TV-team springande omkring och ska ha våra åsikter om USA's numera uppsagda avtal med Iran och i och med detta vår nu utsatta situation.
Lilla Katzrin i centrum för nyhetsflödet. Har det någonsin inträffat tidigare?

Det vi har märkt är en ökande militär aktivitet med mycket övningar med stridsfordon, ökad flygaktivitet och många soldater. Jag har inte kunnat avgöra om detta är vanlig övningsverksamhet eller inte.

Katzrin är huvudort på Golan. Vi är ca 7000 som bor här. Det är en mycket behaglig atmosfär här. Gångvägar och promenadstråk löper parallellt med varandra och grönskan och fågellivet här är bedövande och vackert. Landskapet är ett slättland med Hermonberget år ett håll och Kinneret (Genesaret)  åt det andra hållet. Vi som nyinflyttade har blivit oerhört väl bemötta. Man har samlat ihop husgeråd och möbler i tillräcklig omfattning för att vi ska få en grundmöblering. Det enda som retar oss är vedervärdig musik som någon spelar från huset mittemot. Den har tystnat nu, så det är väl fler som har reagerat.
Synagogorna är välbesökta och kunskapen om judisk religiositet är så oerhört mycket större än vad jag är van vid från Sverige. Jag njuter av att få bara vara med. Det finns nio synagogor här i Katzrin.

Katzrin ligger två mil ifrån den syriska gränsen. Det har i princip varit lugnt sedan 1974 då stilleståndsavtalet ingicks mellan Israel och Syrien. Det fanns idéer om att släppa denna högplatå mot en eventuell fred i stil med fredsavtalet med Egypten.
Det blev inte så, utan Golan är nu en del av Israel.
Alla här tackar Gud för att vi inte släppte ifrån oss Golan. Särskilt nu.

Iran laddar några mil härifrån. Iran som har hotat med att slå till mot Israel. Iran laddar nu för krig mot oss. Iran är en diktatur som vill utplåna oss judar och slutföra Förintelsen. Det bor 8,5 miljoner judar och araber här i landet. Att två miljoner ickejudar också kommer att dö tycks inte besvära prästerna i Iran. De blir automatiskt martyrer, om de är muslimer.
Alla är positiva till att USA skrotar avtalet. Alla är glada över att USA flyttar sin ambassad  till Jerusalem. Vi är glada att det inte är atomstridsspetsar i raketerna.

Hur känns det att vara här?
Jag är 1000 gånger hellre här än någon annanstans just nu.
Jag tänker på Förintelsen och att inget land då fanns som hjälpte oss.
Jag tänker på att Iran nu vill slutföra jobbet.
Jag tänker på att det blir ingenting med det. Nu försvarar vi oss själva och är vi enade och starka. Det finns ingenting annat än seger eftersom vi inte har någon annanstans att ta vägen.

Så livet går vidare här och vad som kommer att hända vet ingen av oss.
Kanske Iran drar sig tillbaka denna gång.
Kanske anfaller de. 
Jag gissar att om Iran anfaller så kommer vi att slå med full kraft och utradera Irans styrkor i Syrien.
Under tiden rullar livet vidare och alla lyssnar på nyheterna och kollar sina mobiler.
Skyddsrumsdörrarna stå öppna.
Vattenflaskorna och maten är packade. Nu väntar vi.

Golan - gränsland mellan demokrati och teokrati

Den lilla staden Katzrin ligger på Golan som är ett område på fem gånger tre mil och är en vulkanisk platå som ligger högt över omgivande områden. På den södra delen av Golan ligger sjön Kinneret (Gennesaret) 200 meter under havsytan. Norrut reser sig det ännu snöbelagda berget Hermon, till 2400 meters höjd. Området är idag en införlivad del av Israel. Startar man krig och förlorar så kostar det.
Katzrin är en liten kommun med 9000 invånare där lugn och frid råder. Vi lämnade idag Katzrin  och åkte 20 km norrut, till Merom Golan. Merom Golan är namnet på en kibbutz men är också namnet på det berg och den befästning som ligger på 1300 meters höjd på gränsen till Syrien. Här finns restaurang, kafé och en fantastiskt utsikt över i princip hela Golanhöjden och man kan se långt in på Syriskt territorium. Längst bort söderut, ligger en IS-kontrollerad stad och där emellan slåss olika fraktioner i detta besinningslösa inbördeskrig som nu har pågått alltför länge.

En grupp turister lyssnar till en reseledare som berättar om Yom Kippur-kriget 1973 och hur extremt nära det var att Israel besegrades av syriska styrkor. Medan guiden målande berättar dricker turisterna kaffe och tittar ut över dalen lång där nere. Man skakar vanmäktigt på huvudet åt det om sägs och om det meningslösa med krig som trots detta alltid bryter ut förr eller senare. Särskilt här. Men plötsligt bryts lugnet av artillerield. Kraften i eldgivningen känns ända upp där vi står. Efter en liten stund ser vi kraftig gråsvart rök stiga upp över byn nedanför på cirka sju, åtta kometers avstånd. Sedan en gång till. En gång till, en gång till och därefter ytterligare en gång.

- Det är syriska eller ryska trupper som skjuter, säger den bevandrade guiden - som helt klart har erfarenhet av detta. Någon frågar, Finns det människor kvar i staden därnere? Ja, den är inte avfolkad, säger reseledaren. Det finns människor som inte kan, eller vill, fly. Som inte har något val.
- Obehagligt, säger en man. - Krigsskådeplats på första parkett. Helt sjukt. Artillerield som på måfå skjuts in i befolkade civila områden. Inga krigsmål - bara ren terror.
- Ja, säger reseledaren. Det är fullständigt sjukt, och absurt. Så nära men ändå så långt bort. På denna sida av gränsen är det helt lugnt,  men där - sju kilometer härifrån - pågår dödandet av oskyldiga. Tillgången till krigsmateriel tycks vara obegränsad. Vem betalar?

- Be Margot Wallström om hjälp, tänker jag. Hon sitter ju i FN's så kallade säkerhetsråd som representerat för Sverige. Landet som hon ser som en humanistisk, feministisk stormakt. Hon vill helst göra handhjärtan med de terrorstater som som röstade in henne, och dela ut röda armband med texten: "Allt är Israels fel". Nej, just det. Det var inga judar som sköt här. Det var interna arabiska uppgörelser mellan otaliga fraktioner - så ingen bryr sig.

- Till vänster nedanför berget här, har cirka 8000 civila krigsskadade och sjuka syrier kommit upp till gränsstaketet och bett om hjälp, säger guiden till turisterna. Och de har fått hjälp, förstklassig hjälp. Förstklassig hjälp på stora Israeliska sjukhus som tar emot sårade från ett land som befinner sig i ett pågående krigstillstånd med Israel. De har inget att betala med men de tas emot utan att någon i Israel protesterar. Man prioriterar som vanligt att rädda liv, oavsett vem det är som behöver hjälpen.

Ingen skriver något om det och ingen bryr sig om det som sker framför oss. Det finns en artikel i The Lancet som berättar om organisationen  i Operation Good Neighbour" - men arabiska ledare ber Israel sluta med sin propaganda och sluta att hjälpa dessa behövande människor, för i deras ögon är israelernas syfte att världen ska tro att Israel är ett humanistiskt  land, säger de.

Före 1967 hade Syrien kontrollen över denna platå. De kunde och gjorde också livet outhärdligt för jordbrukarna där nere på fälten ner mot Kinneret. Jan Guillou skryter i ett reportage i FIB Aktuellt 1965  om hur han med licenstillverkad svensk k-pist följer terrorister, den så kallade "gerillan", som anfaller nedåt från Golan mot oskyldiga bönder. Inte mot soldater. Mot civila.



Israel kommer aldrig låta någon skjuta mot dem från Golan igen. Nutidens Jan Guillou får skönmåla andra terrorister istället. Terrorister som idag slåss mot andra terrorister i ett försök att i "Frihetens" och "Sanningens" namn slåss för sina "platsgudar", för att därmed kunna bevisa vilken gud som är starkast. Allt i destruktivitetens, kaosets och dödens namn

När vi åker tillbaka till vårt lilla trygga Katzrin på Golan, 20 kilometer från gränsen, tänker jag på att det var här "gerilla"-terroristerna kröp omkring och anföll israeliska gränsposteringar och civila med svenska k-pistar, licenstillverkade i Egypten.

Iran laddar nu upp i Syrien. Iran har försett Hizbollah i Libanon med 150 000 raketer som nu enligt krigshetsarna står redo, riktade mot Israel. De satsar 60 miljarder kronor varje år på att bygga militära infrastrukturer för att kunna anfalla och utrota Israel, samtidigt som priserna stiger och bristen på förnödenheter blir allt ner påtagligt i Iran och varje uppror slås ner med järnhand.

Det laddas upp i norra Israel efter att Iran skickade in en beväpnad drönare den 10 februari i år, över Golan. Israel har reagerat kraftfullt och förstört mycket av iranska installationer i Syrien. Att Iran nu har infiltrerat Israels territorier är en medveten upptrappning och kan leda till ett öppet och storskaligt krig. Det enda alla stater och terrorgrupper i området har gemensamt med varandra är hatet mot Israel, förutom att de hyllar döden istället för livet, att de bryter ned istället för att bygga upp och att de föraktar demokratin och hyllar teokratin.

De är sönerna till dem som 1965 besköt israeliska bönder i sin kamp för Sanningen som nu gör detsamma där, sju kilometer från Israels gräns.
Det är sönerna till dem som besköts 1965 där nere vid Kinneret, som nu lugnt kan köra sina traktorer på fält och åkrar för att förse Israels befolkning med bröd och andra förnödenheter.

Om terroristerna vill ha fred istället för krig, skulle hela området snabbt utvecklas med hjälp av israelisk know-how och erfarenheter av att bygga en demokrati.

Kampen står mellan demokrati eller teokrati.
Konstruktivitet eller destruktivitet.
Krig eller fred.
Liv eller död.

Grav nummer 56

På den judiska delen av Östra begravningsplatsen i Göteborg finns några rader med små oansenliga gravstenar. De har likartat utseende och storlek. De skiljer sig från de övriga gravstenarna. De små oansenliga gravstenarna är uniforma och talar ett eget språk. Det är som en krigsgravplats. Tittar man närmare på stenarna så ser man att alla begravda under dem dog under 1945 och några år framåt. Namnen är mest polska och ungerska och alla är kvinnor. Alla dog i ung ålder. De var mellan 19 och 33 år gamla. De döda var alla judinnor som överlevt Förintelsen och som kommit till Göteborg under 1945 och 1946. De var alla så fysiskt och psykiskt sargade att de inte orkade leva vidare. De flesta dog av sjukdom, fysiska umbäranden och utmattning men några av dem dog för egen hand.

Avståndet mellan ”planeten Auschwitz/Birkenau" och landet Sverige var så gigantiskt efter det fruktansvärda de varit med om, att de inte orkade leva vidare och bygga ett nytt liv på ruinerna av det gamla. De liv de hade levt var utraderade. Allt de känt till var borta. Det existerade inte längre. De var ensamma i en främmande miljö och de var alla trasiga till kropp och själ. Borta var familjerna, hemmen, kulturen, traditionerna och alla de fundament som deras liv hade vilat på. Borta var sex miljoner europeiska judar, alla mördade och försvunna. De sex miljoner judar som mördades, som brändes upp och försvann i krematoriernas rök var alla namnlösa och de mördades enbart för att de var judar. Sex miljoner namnlösa judar varav en och en halv miljon barn. De dog utan gravar och utan att någon kunde sörja dem.

De som dog i Göteborg var dock fria och deras namn lever kvar som ett minne att aldrig glömmas bort och för anhöriga att besöka, där sådana finns.

De är 56 stycken men den 56:e graven sticker ut. Grav 56 avviker från de övriga då den ligger på ena kanten och är daterad 2016. Förnamnet är polskt och efternamnet är svenskt. Kvinnan som ligger i grav nummer 56 var inte bara en överlevande, hon var också en överlevare. Kvinnan i grav 56 orkade leva vidare. Kvinnan i grav nummer 56 gifte sig med en svensk man och levde i ytterligare 70 år. Hon fick barn och hon arbetade. Hon var till synes som vem som helst av oss.

Kvinnan i grav nummer 56 ville dock begravas bredvid "flickorna". Hon ville vila bredvid dem som kom samtidigt som hon. Detta hade hon bestämt sig för när " flickorna" dog. Hon bar dem med sig, inom sig, hela livet och det var dem hon identifierade sig starkast med. Det var bara "flickorna" som förstod vad det innebar att ha levt på planeten Auschwitz/Birkenau och bredvid sina flickor ville hon vila. Detta var hon tydlig med och en plats reserverades för henne. Hon var en av dem.

Först nu fick hon frid – hon som kom 1945 som ett fysiskt vrak, men orkade föra livet vidare. Hon som orkade bli en överlevare. Hon var öppen om sitt liv hon och skrev en bok om sina upplevelser. Bara genom leva upprättade hon de 55 flickor som väntade på henne. Men hur klarade sig kvinnan i grav nummer 56 och hur klarade de andra sig, de övriga som orkade leva vidare?

De klarade sig genom att protestera. De protesterade och protesterar fortfarande på det sätt som vi judar har gjort i 4000 år. De protesterar genom att helga livet. De protesterar genom att vittna. De protesterar för att vara exempel för oss. De levde vidare. De ger livet vidare. Och genom dem lever det judiska folket vidare.

När vi nu ser hur antisemitismen breder ut sig i Europa och i här i Sverige igen, så påminner dessa 56 gravar oss om konsekvenserna av att inte vilja se tecknen, att inte reagera, att inte ta dem som hatar oss på allvar, att invaggas i tron att hatarna snart ska tystna. Om man inte retar upp dem så försvinner de av sig själva. Men det fungerar inte så.

De 56 gravarna påminner oss om de yttersta konsekvenserna av att inte ta hatarnas ord om att döda judar på allvar, att inte förstå vilka trösklar de har klivit över när de går till praktisk handling.

Besök gärna vår begravningsplats. Ni män, sätt på er en kippa, eller en hatt duger gott. Läs Kaddish. Ni andra, be för de döda på ert sätt och lova de 56 kvinnorna att vi aldrig någonsin kommer att tillåta att hatet ska få vinna över livet. Lova dem och lova dig själv att inte stå passiv inför den polarisering som nu håller på att ske i Sverige. En polarisering som talar i termerna att antingen är ni med oss eller så är ni emot oss. Låt inte de som skriker om att skjuta oss judar eller de som försvarar detta beteende få göra det utan att rättssamhället med kraft visar att de har passerat de gränser som vi och och våra förfäder har satts att förvalta.

De kallar sig själva för överlevande, de säger att de hade ”tur som överlevde”. Det må vara sant men för mig är de inte bara Överlevande – de är också Överlevare. De är levande bevis på människans förmåga att vända ren och skär ondska till beslutsamhet och förmåga att föra livet vidare. Vi har var och en av oss en absolut skyldighet att inte förhålla oss passiva – detta är det budskap de förmedlar till oss alla.

Jag kan inte annat än avsluta detta med författaren, Nobelfredspristagarens och den själv överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau, Elie Wiesels sammanfattning av hur Förintelsen kunde ske:

”Motsatsen till kärlek är inte hat – motsatsen till kärlek är likgiltighet.”

Denna slutsats talar till oss alla även idag.

A New Years Party - guarded by police armed with machine guns

2016 was ending and my daughter was travelling to Copenhagen to meet with hundreds of other young adult Jews to socialise, eat, drink, celebrate and dance in the new year - and maybe find someone to look deep into the eyes.

I myself had just finished an exercise within our small community where we practiced how to act if, God forbid, a terrorist attack should happen in Sweden - and how we would then be able to assist.

After the attack in Copenhagen the year before, safety awareness was (and still is) higher than ever. It could have ended in a massacre since the terrorist after shooting the guard (may his memory be a blessing) intended to enter the building and the ongoing Jewish bat-mitzvah party. The house was filled with teenagers and their families.

- Why are you surprised? said Sarah at the Jewish nursing home, when I, filled with anguish still after the attack, was upset and anxious.

- What distinguishes this generation from the past ones? she asked rhetorically. Sarah spent her entire youth - six years - in the Nazi death camps.
- Nothing! she answered herself. - Antisemitism is always anti-Semitism, but you have to protest against it the same way we have always done. Love life. We did that, she said, we, the survivors. We started over again, but we were and we are still damaged. But we’re still here.

She continued:
- But Stefan - you have something we had not. You have Israel! Don’t you ever forget it. Never forget that!

- So how are you? I asked anxiously my daughter over the phone.

- Great! she replied. The hotel is excellent, the food is really good and it's so much fun meeting all my old friends from the Jewish summer camp, the football teams and our trips to Israel together! Soooo much fun!

But one question hung in the air, a subject she would not broach.

- Security? I asked. - What about it?

- It's okay, Dad, there are machine gun armed police on every floor, and they are on duty around the clock. They tell the other hotel guests there’s a state visit, she said, and laughed.

I told one of my colleagues the following day, mostly to test how conscious Swedes are about how the world has changed - and my colleague just opened her mouth and looked at me. Speechless.

- Submachine gun armed police!? she asked with an incredulous look that betrayed her outrage and shock.
- Because young people want to meet and have fun together!? I don’t know what to say... I'm shocked!

Well, I thought, but our children are accustomed to this life. There is always security around Jewish events. It is natural for them, and a necessity. It is always this way, for it must be this way - and we have become accustomed to it and so have our children.

They understand that we will never let what happened to Sarah happen again and that we must actively promote a safe everyday life.

- It IS a state visit, I said. You are important and people in Denmark think you are important. The police there are prepared to protect you with their lives if necessary. I'm happy that they want to defend us and our democracy, I said.

You do what Jews have always done, you are protesting by holding life sacred. You protest by meeting and having fun together, you stand up for life, that it must continue and that you will not let those who want to polarise our society, succeed. We fight them by continuing and loving the life that we believe in - and they hate this and this is what they want to destroy. But we will not let them. We plan to continue living.

- Have fun, I said, but could not resist adding: - But be careful.

- It's okay dad, she said, my daughter. - It’s okay.

Nyårsfest bevakad av k-pistbeväpnade poliser

2016 gick mot 2017 och min dotter åkte till Köpenhamn för att träffa ett hundratal andra unga vuxna judar för att umgås, äta, dricka och dansa medan de firade in det nya året - och kanske hitta någon att titta djupt in i ögonen.
Själv har jag just deltagit en en övning för att träna hur vi ska agera om, Gud förbjude, ett terroristattentat skulle ske i Sverige - alltså hur vi inom judiska församlingen kan bistå samhällsaktörerna.

Efter attentatet i Köpenhamn för ett år sedan är säkerhetstänkandet högre än någonsin. Det kunde ha blivit en massaker eftersom terroristen efter att ha skjutit vakten tänkte ta sig in till den pågående judiska  ungdomsfesten.
- Varför är du förvånad? hade Sarah på judiska äldreboendet sagt till mig, när jag, med ångesten farande runt i mig efter attentatet, var upprörd och ängslig.
- Vad skiljer denna generation mot tidigare, sa hon retoriskt - hon som har suttit hela sin ungdomstid, 6 år  - i nazirikets dödsläger.

- Ingenting! svarade hon sig själv. - Antisemitism ät alltid antisemitism, men ni måste proteserna på samma sätt som vi alltid har gjort. Älska livet. Det gjorde vi, sa hon, överlevande och överlevare. Vi började om, men vi var och vi är skadade. Hon fortsatte:
- Men Stefan - ni har någonting vi inte hade. Ni har Israel! Glöm inte det. Glöm aldrig det!

- Hur har du det? frågade jag oroligt min dotter över telefonen.
- Jättebra! svarade hon. Jättefint hotell, sanslöst god mat och det är så skoj att träffa alla mina gamla kompisar från det judiska sommarlägret, fotbollen och våra resor till Israel tillsammans! Sååå kul!
Men en fråga hängde i luften, en fråga hon inte berörde.
- Säkerheten? frågade jag. - Hur är det med den?
- Det är lugnt, pappa, det finns k-pist beväpnade poliser på varje hotellplan och de står där dygnet runt. De säger till de andra hotellgästerna att det är statsbesök, sa hon och skrattade.

Jag berättade för min arbetskamrat dagen efter, mest för att testa hur pass medvetna svenskar är om hur omvärlden har ändrats - och min kollega bara öppnade munnen och tittade på mig. Mållös.
- K-pist beväpnade poliser!? frågade hon med en min som förrådde hennes upprördhet och chock.
- För att ungdomar ska kunna träffas och ha skoj tillsammans!? Jag vet inte vad jag ska säga... jag är chockad!

- Jo, tänkte jag, men våra barn är vana. Det finns alltid säkerhet runt judiska arrangemang. Det är en självklarhet för dem och en nödvändighet. Det är alltid så, för det måste vara så - och de har blivit vana vid det.
De förstår att vi aldrig kommer att låta det som hände Sarah ske igen och att vi måste aktivt arbeta för en trygg vardag.

- Det ÄR statsbesök sa jag. Ni är viktiga och Danmark tycker att ni är viktiga. Poliserna är beredda att försvara er med sina liv om det skulle behövas. Jag är glad att de vill försvara oss och demokratin, sa jag.
- Ni gör det som judar alltid har gjort, ni protesterar genom att håller livet heligt. Ni protesterar genom att träffas och ha skoj tillsammans, ni står för att livet måste fortsätta och att ni inte låter dem som vill polarisera vårt samhälle, lyckas med det. Vi slåss mot dem genom att fortsätta det liv som vi tror på och detta hatar de och detta vill de förstöra. Men vi låter dem inte. Vi tänker leva.

- Ha det skoj, sa jag, men kunde låta bli att tillägga: - Men var försiktiga.
- Det är lugnt pappa, svarade hon, min dotter. - Det är lugnt.

Fru Utrikesminister - Det är flyktingarna från Europa, Mellanöstern och Etiopien som du anklagar för att vara orsaken till terrorn i Europa

(English version below)

Fru Utrikesminister!
Mitt namn är Stefan Lindmark men också Shaul Ben Yitzhak.
Jag är jude. Jag är son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau.
Jag har bott hela mitt liv i Sverige. Jag har tjänstgjort i Försvarsmakten och jag har gjort värnplikt under sammanlagt 18 månader.
Jag har arbetat hela mitt liv med de mest utsatta människorna i vårt samhälle, som sjuksköterska och samtalsterapeut. Jag har arbetat med asylsökande och jag har arbetat inom ambulanssjukvården, BUP, primärvård men också inom Försvarsmakten, som sjukvårdslärare.

Fru Utrikesminister, lyssna på mina ord när jag säger: Det var min morfar, min mormor och deras små barn som brann upp i Auschwitz/Birkenaus ugnar och det var min blivande mamma som jobbade 30 meter från denna ugn och fick känna lukten av brinnande föräldrar och syskon. Det var min mamma som överlevde för att jag skulle kunna berätta om allt detta men också att älska landet hon förutom Sverige älskade - vårt land, judarnas land - Israel - och vilka som byggde det och hur annorlunda allt hade varit om landet hade funnits bara några år tidigare.

Fru utrikesminister: Det var min moster Channa (Eva) som överlevde en avrättning i Budapests ghetto genom att låtsas bli träffad, som inte hade något hem efter kriget, som sjuk och eländig åkte med båt till Israel men internerades på Cypern och till sist återvände 1948 till Israel. Det var hon som med vapen i sin hand försvarade sig mot de anstormande arabstaterna som kom för att slutföra Förintelsen av den europeiska judenheten.

Fru Utrikesminister - det var min vän Simcha som fick tre dagar på sig att lämna Irak 1955 efter att ha överlevt pogromen i Bagdad 1941, som byggde landet. Han och hans familj fick lämna allt de ägde efter en flertusenårig närvaro i Irak. De är de som aldrig fått någon kompensation för allt som stals från dem, och det var Israel som tog emot dem, det enda land som öppnade sig för dem och välkomnade dem. De fick bo i tält i två år och fick matkuponger - det var ett mycket fattigt land.

Fru Utrikesminister - Det var till Israel min vän Andy flydde 1981 ifrån Etiopien, landet där han var värd mindre än en påse potatis. Det var i Israel han blev fallskärmsjägare för att försvara landet där han äntligen blev en fullvärdig människa. Det var som fallskärmsjägare han under den första så kallade Intifadan fick lägga sitt vapen åt sidan för att springa och rädda de barn som de terrorister du menar handlar i desperation, hade placerat mellan sig och min vän Andy - just för att israeliska arméns soldater inte får besvara eld under sådana omständigheter. Det var bilderna när han bär undan skrikande barn som du och dina vänner tolkade som bevis på den israeliska försvarsmaktens övervåld.

Fru utrikesminister: Israel byggdes av de överlevande från Förintelsen tillsammans med 850 000 utslängda judar ifrån Mellanösterns alla muslimska länder, och byggs nu av deras barn och barnbarn, av Etiopiens judar som har levt ensamma, skilda från andra judar i världen, men som överlevt och nu är fria.
Det är Israel som är landet du och hela arabvärlden hatar därför att vi överlevde. Vi är hatade av arabvärlden därför de anser att judar är undermänniskor. Judar kan ingenting menar de - men vi lyckades ändå bygga den enda demokratin i hela regionen - det enda land där araber är självständiga medborgare med fulla rättigheter - precis som alla andra invånare där. Nästan två miljoner araber bor där, de enda fria araberna i hela Mellanöstern. Israel är landet där många araber och judar sida vid sida i Försvarsmakten förhindrar den kränkta arabvärlden från att genomföra - Gud förbjude - en ny Förintelse av oss judar. För det är det ultimata syftet med alla lögner om oss, med allt hat mot oss. Det är Den Evige Juden som står i vägen för fred på jorden.

Fru utrikesminister - Du ställer ställer större krav på Israel än på Sverige.
Fru utrikesminister - i Göteborg där jag bor har 109 stycken har blivit skjutna på fyra år, mestadels i områden med utanförskap och uppgivenhet över begränsade levnadsvillkor. Det är också där IS har ett starkt fäste, ja det största och starkaste fästet i Europa. Det är i Göteborg två svenska terrorister dömdes till livstidsfängelse för att ha skurit huvudet av en oskyldig människa och därefter med stolthet visat upp huvudet inför en kamera. Det är Göteborg vi judar många gånger den senaste tiden blir vaktade av k-pist-beväpnade poliser som riskerar sina liv för att skydda oss.
Det är i Sverige som flyktingförläggningar brinner, där gatorna är fyllda av tiggare, där invandrade människor trängs i förorterna, där utanförskapet och antalet hemlösa vida överstiger Israel. Det är Sverige som islamismen växer. Det är i Sverige jag inte utan fara kan bära min kippa; min lilla huvudbonad. Det är Sverige som är moralpredikant och tror sig veta svaren och uppfattar sig vara mer framstående moraliskt än andra länder men utan att förmå sig att se sina egna tillkortakommanden, landet som genom tur och feghet har lyckats stå utanför krig och därför tror att kramar och kravlöshet löser alla problem.

Fru utrikesminister - Om Sverige och Göteborg hade varit vardag i Israel hade du med stor sannolikhet tagit det som intäkt för ockupation, för förtryck av muslimer, som ett bevis på myndigheternas bristande förmåga, som orsaken till terrorismen i Europa och orsaken till ondskan.
Men nu är det Sverige och vi är bara 15 000 judar här. Judar som betalar stora pengar för vårt eget skydd för i Sverige finns ju inte antisemitism - eller hur?

Fru utrikesminister - Har det inte slagit dig att antalet asylsökande ifrån Israels 1,8 miljoner arabiska medborgare är noll? Det är människor från de andra länderna i Mellanöstern som vårt land nu fylls med. Länder där man slår ihjäl varandra och samtidig befinner sig i ett krigstillstånd med Israel.
Israel är landet som du och hela arabvärlden hatar därför att vi överlevde och vårt land blomstrar. Vi är hatade därför det anses att judar är undermänniskor. Judar kan enligt propagandan ingenting men vi lyckades trots detta bygga den enda demokratin i hela regionen.

Fru utrikesminister; Det är alla vi barn, barnbarn och barnbarnsbarn till de överlevande ifrån Förintelsen, ättlingar till flyktingarna från Mellanöstern, de efterkommande till judarna som kom från Etiopien - det är alla vi som med stolthet har byggt landet och som kommer att fortsätta att bygga det, försvara det och aldrig någonsin ge upp det land vi fördrevs till när ingen annan ville ha oss. Till det enda land som ville ta emot oss. Det är vi som älskar livet och som alltid reser oss igen, efter varje gång man har slagit oss till marken. Vi har aldrig haft vare sig ekonomisk, politisk eller militär makt utom i vårt eget land, Israel.

Fru utrikesminister: Det är ni som hatar oss, det är ni som vill göra er av med oss och ni som ständigt i politiskt korrekta former kräver vår underkastelse. Det var i Europa ni brände upp oss, inte för vad vi hade gjort utan för vad vi var - och är - judar.

Fru utrikesminister: Om du verkligen vill se Israel med samma glasögon som du tittar på Sverige så skulle du förundras över hur vi lyckades bygga landet som trots 67 år av konstant krigstillstånd är så fyllt av kärlek, liv, hopp och förtröstan på Skaparen. Skaparen som gav oss fri vilja att välja.

Fru Utrikesminister - Vi har lärt oss läxan. Läxan som är att aldrig lita på utrikesministrar från bland annat Sverige, som nu lägger skulden på oss  - vi barn, barnbarn och barnbarnsbarn till överlevande från Förintelsen och de övriga flyktingarna från Mellanöstern och Afrika.
Det är inte för sent för dig, Fru Utrikesminister, att våga öppna dina ögon.

Fru utrikesminister - Jag flyttar snart  till Israel, det land som inte fanns när min mamma vid 23 års ålder tvingades ta hand om de jordiska lämningarna av sitt mördade folk. Jag flyttar för att jag numera är säker på att traditionellt judiskt liv inte har någon framtid i Sverige, landet jag tjänat hela mitt liv.

Fru utrikesminister: Jag önskar dig välkommen till oss när vi har etablerat oss så ska jag visa dig Israel som det är och inte som du tror att det är - och låta vår livsglädje få utmana dig till att börja se Sverige som det har blivit men också hur det skulle kunna bli om vår syn på livet kan inspirera dig att tänka om och tänka annorlunda.

Mrs. Minister

My name is Stefan Lindmark but also Shaul Ben Yitzhak. 

I am a Jew. I am the son of a survivor from Auschwitz/Birkenau. 

I have lived all my life in Sweden. I have served in the Armed Forces and I have done military service for a total of 18 months. 

I have worked all my life with the most vulnerable people in our society, as a nurse and therapist. I have been working with asylum seekers and I have worked in emergency medical services, child psychiatry, primary care but also in the Armed Forces, as a medical teacher. 

Madam Minister, listen to my words when I say: It was my grandfather, my grandmother, and their little children who burned in Auschwitz/Birkenau ovens and it was my mother who was working 30 meters from the oven and had the smell of burning parents and siblings. It was my mother who survived so that I could tell you about all this, but also of love of the country she loved in addition to Sweden - our country, the Jewish State - Israel - and who built it, and how different everything would have been if there had been a state of Israel just a few years earlier. 

Mrs. Foreign Minister: It was my aunt Channa (Eva) who survived an execution in the Budapest ghetto by pretending to get hit, who had no home after the war, who sick and miserable went by boat to Israel, but was detained in Cyprus and to finally returned in 1948 to Israel. It was she and her friends who with weapons in hands, defended themselves against the onslaught of the Arab states who came to complete the destruction of European Jewry.

Mrs. Minister - it was my friend Simcha who had three days to leave Iraq in 1955 after having survived the pogrom in Baghdad in 1941, who built the country. He and his family had to leave everything they owned, all their earthly possessions, after thousands of years of presence in Iraq. They are the ones who never received any compensation for everything that was stolen from them, and it was Israel that received them, the only country which opened their arms to them and welcomed them. They had to live in tents for two years and received food stamps - it was a very poor country. 

Mrs. Minister - it was to Israel that my friend Andy escaped in 1981 from Ethiopia, the country where he was worth less than a bag of potatoes. It was in Israel he joined the paratroopers in order to defend the country, the country where he finally became a full human being. It was as a paratrooper during the the first so-called Intifada he and his friends had ti lay down their arms in order to run around and save the children that the terrorists you claim are acting from desperation, had placed between themselves and my friend Andy and his comrades - precisely because the Israeli army soldiers do not get to return fire under such circumstances. It was the pictures, when he carries away screaming children, that you and your friends interpreted as evidence of the Israeli Defence Forces’ brutality. 

Madam Foreign Minister: Israel was built by the survivors of the Holocaust, along with 850 000 evicted Jews from all of the Middle East’s Muslim countries, and is now being built by their children and grandchildren, and by the Ethiopian Jews who lived alone, divorced from the other Jews of the world, but who survived and are now free, in Israel. It is Israel that is the land you and the entire Arab world hates because we survived. We are hated by the Arab world because they believe that Jews are sub-humans. Jews can do nothing of value, is their opinion - but we still managed to build the only democracy in the entire region - the only country where Arabs too are independent citizens with full rights - just like all other residents there. Nearly two million Arabs live there, the only free the Arabs throughout the Middle East. Israel is a country where many Arabs and Jews side by side in the armed forces, prevents the aggrieved Arab world from carrying out - God forbid - a new Holocaust of us Jews. For it is the ultimate aim of all the lies about us, with all the hatred toward us. It’s The Eternal Jew standing in the way of peace on earth. 

Madam Foreign Minister - You place greater demands on Israel than Sweden. 

Madam Foreign Minister - in Gothenburg where I live 109 people have been shot in four years, mostly in areas of exclusion and resignation due to limited living conditions. It is also where the IS has a stronghold, maybe even the biggest and strongest in Europe. It is in Gothenburg where two Swedish terrorists recently were sentenced to life imprisonment for having cut the head of an innocent man and then proudly showed his head up before a camera. This is the city of Gothenburg where we Jews many times recently have needed protection by machine gun-armed police officers who risk their lives to make us feel safe. It is here, in Sweden, that refugee centers burn to the ground every week, where the streets are filled with beggars, where immigrant people crowd into the suburbs, where exclusion and the number of homeless far exceeds Israel. It is in Sweden that Islamism grows. It is in Sweden I cannot, not without danger of my life, can wear my kippa; my little Jewish head covering. It is Sweden who acts as moral preacher and who think they know the answers, and perceive themselves to be more prominently moral than other countries, but without being able to see their own shortcomings,. It is the country that through luck and cowardice has managed to remain on the outside of wars for 200 years and therefore believe that hugs and permissiveness solves all problems. 

Mrs. Foreign Minister - If Sweden and Gothenburg had been what it’s like in Israel, you had most probably taken it as a pretext for occupation, the oppression of Muslims, as proof of the authorities' lack of ability, as the root cause of terrorism in Europe and the cause evil. 

But now it is in Sweden this is happening and we are only 15 000 Jews here. Jews who must pay big money for our own protection in Sweden - where there's no anti-Semitism - right? 

Mrs. Foreign Minister - Has not it occurred to you that the number of asylum seekers from Israel's 1.8 million Arab citizens is precisely zero? There are people from the other countries in the Middle East that our country is now filled with. Countries where people kill each other and simultaneously is in a state of war with Israel. 

Israel is the country that you and the whole Arab world hates, because we survived and our country is flourishing. We are hated because it is considered that Jews are sub-humans. Jews, according to the propaganda, can do nothing good - but we still managed to build the only democracy in the entire region. 

Madam Foreign Minister; It is we, all the children, grandchildren and great grandchildren of the survivors from the Holocaust, descendants of refugees from the Middle East, the descendants of the Jews who came from Ethiopia - it is all of us, who have built the country of Israel with pride - and who will continue to build it, defend it and never ever give up the land we were driven to when no one else wanted us. The only country that would accept us. It is we who love life and who always rises up again, after every time life and our enemies have beaten us to the ground. We have never had any economic, political or military power outside of our own country, Israel. 

Madam Foreign Minister: It is you who hate us, it's you who wants to get rid of us, and you constantly, in politically correct forms, require our submission. It was in Europe you burned us, not for what we had done, but for what we were - and are - Jews. 

Madam Foreign Minister: If you really want to look at Israel with the same glasses you look at Sweden, you would marvel at how we managed to build the country that despite 67 years of constant war is so filled with love, life, hope and trust in the Creator. The Creator who gave us free will to choose. 

Mrs. Minister - We have learned our lesson. The lesson is to never trust foreign ministers from countries such as Sweden, who now puts the blame on us - the children, grandchildren and great grandchildren of Holocaust survivors and other refugees from the Middle East and Africa. 

It is not too late for you, Madam Minister, I dare you to open your eyes. 

Mrs. Foreign Minister - I'm moving soon to Israel, the country that wasn’t there except in our prayers, when my mother at the age of 23 had to take care of the mortal remains of her murdered people. I move because I now am sure that traditional Jewish life has no future in Sweden, the country I have served all my life.

Madam Foreign Minister: I invite you to come and visit us when we have established ourselves, and I'll show you Israel as it is and not what you think it is - and I wish to let our joy of life challenge you to begin to see Sweden the way it has become, but also how it could be if our vision of life can inspire you to rethink and think differently.

Shaul Ben Yitzchak - varför jag säger "Shma Israel" av tacksamhet till min morfar

Mitt hebreiska namn är Shaul Ben Yitzchak, vilket betyder Shaul, son till Yitzchak, eller Saul son av Isak, som man skulle säga på svenska. Min pappa var inte jude och därför bär jag morfars namn i stället.

Jag bär morfars namn med stolthet. Han avslutade sitt liv i den djupaste förnedring. Naken, tillsammans med min mormor, Ilana, och deras två yngsta döttrar Agnes, 12 år och Katalin 10 år, tvingades han in i Auschwitz/Birkenaus gaskammare den åttonde juli 1944 - avklädd och djupt förnedrad.
Min judiska familj mördades på det absolut värsta sätt man kan tänka sig - nakna och utan mer värde än kläderna de bar på, deras hår och eventuella guldtänder som drogs ut efter mördandet - något eget värde hade inte min familj för mördarna. De fick ingen begravning och ingen läste Kaddisch över dem. De försvann upp i röken och var borta.

De dog endast 30 meter från sin äldsta dotter, Erzebeth, som snart skulle fylla 23 år - min blivande mamma - vars uppgift i utrotningslägret var att sortera kläderna från de mördade. Kläder som sedan skickades till Tyskland för försäljning eller utdelande till det numera "judefria" Tyskland.

Mamma som hörde de avrättades ångest- och dödsskrik dygnet runt och bevittnade den ungerska judenhetens undergång och utplånande.
De mördades därför att de var judar och för att Europa hade bestämt att Juden var roten till allt ont.
Mördandet var en "kärlekshandling" utförd av djärva och kärlekstörstande nazister och deras stora kader av medlöpare, för ett i deras tycke, gott syfte. 75% av Europas judar följde min familj upp i röken från krematorierna eller grävdes ned i massgravar och den judiska världen i Europa upphörde att finnas. Bara få spår finns kvar där vi våra förfader föddes, levde och dog. Allt är borta. Den ultimata förnedringen.

Familjen Kelemen kom från en lilla ungerska byn Hajdudorog. Judarna där var cirka 300 stycken i början på 1940-talet efter sin höjdpunkt på 1860-talet då den berömda Rebben flyttade dit. Många unga kunskapstörstande judar följde efter och som mest bodde här mellan 700-800 judar. De försörjde sig på enklare yrken och hade en levande chassidisk församling. Byn ligger mitt i en lantbruksbygd så de flesta icke-judiska invånarna var bönder med tillhörande serviceyrken. Det sammanlagda antalet boende var 7000-8000.

Familjen Kelemen bestod av cirka 70 personer som bodde i byn och i andra byar runt om.
Min morfar var känd som en mycket snäll och god man. Han var den fattigaste av bröderna Kelemen. De levde ett traditionellt chassidiskt, alltså strikt religiöst, liv med sin familj. Min morfar var en aktiv medlem i den judiska världen där. Han var någon sorts gårdfarihandlare men gjorde också de jobb som fanns att tillgå för att åtminstone dra in pengar till det absolut nödvändigaste för familjen.
Han besökte shul, gudstjänstlokalen, varje morgon för morgonbön och bad ytterligare två gånger om dagen. De höll strikt kosher och familjen kände inte till något annat liv.

Han bad varje morgon, liksom vi alla andra gör, Shmone Esrei ("18 böner") om att förses med det som han som tjänare behövde för att utföra sitt uppdrag. Det vi ber om är bland annat  kläder, arbete, hus, församlingens väl, hela Israel och Templets återuppbyggande samt förmågan att utföra Mitzvot (goda gärningar, påbud). Mitt problem är att  min morfar Yitzak inte bara förnekades allt detta utan också förnedrades.

Skaparen kan inte ingripa eftersom då slutar vi att vara människor, men han ingrep i Sinai. HaShem (Gud) lät Förintelsen ske. Det är svårt att känslomässigt och intellektuellt acceptera detta faktum. Skaparen har också skapat allt - även de människor som valde ondskan.
Vi håller benhårt på att Gud är En och att Gud därmed finns i allt detta. Det finns ingen ond kraft att skylla allt på för att skydda Skaparen från kritik. Vi måste leva med frågor som inte har några givna svar. Människor har förmågan att välja och att välja gott eller ont! Torahn beskriver mycket tydligt vad som gäller - och rent teoretiskt kan jag också acceptera förklaringarna - men ingenting av detta hjälper mig - och inget av det hjälpte morfar. Det ofattbara skedde.
"Varför barnen?" sa Elie Wiesel, överlevande och Nobels fredspristagare, när  han fick frågan vad han skulle fråga Gud, om han fick möjligheten. Varför 1,5 miljoner oskyldiga barn?

Min morfar har trots detta  hjälpt mig att våga vara religiös och att underordna mig Skaparen i mitt liv. Hur kommer sig detta?

Jag vet med bestämdhet - det har min mamma med emfas berättat för mig - att hon är helt säker på att morfar, trots sin oerhörda förnedring av att behöva stå naken inför sin hustru och sina döttrar och veta att döden inom någon minut kommer över dem. Veta att han inte inte klarade av att beskydda sin fru och sina barn där i trängseln bland alla de andra okända nakna och oskyldiga judarna som skuffades ihop och fick panik.
Jag vet med bestämdhet att Yitzchak bad Shma Israel och därmed kallade ned Skaparen över sig och sin familj. Han överlämnade sig till Skaparen i full visshet om att ha levt det liv han som jude var ämnad att leva.
Att min morfar höll fast vid sin identitet in i denna fasansfulla alldeles förfärliga upplevelse, ställer krav på mig.

Vem är jag att ifrågasätta Skaparens vägar, hans plan, och vem är jag att inte föra min morfars övertygelse vidare?

Det är därför jag sakta men säkert blir alltmer religiös och det är därför jag varje morgon och varje kväll ber Shma Israel. Jag tror att han står där bredvid mig, Yitzchak, med sin familj omkring sig och att han är stolt och glad över mig, och jag är säker på att han ber tillsammans med mig.

Shma Israel - bönen som inte är en bön utan en intellektuell påminnelse om att vi judar - cirka 2,5 miljoner på den tiden - alla stod samlade vid berget Sinai för 4000 år sedan, när Skaparen för första och enda gången uppenbarade sig. Han uppenbarade sig för ett nyss befriat slavfolk. Skaparen valde oss och Skaparen lät alla bli vittnen. Han gjorde det för att vi ska vara säkra på att händelsen faktiskt har utspelat sig.

Skaparen som sa att denna uppenbarelse ska vidarebefordras genom generationerna till evig tid. Med uppenbarelsen överlämnades också Torahn - Skaparens budskap till den judiska nationen om vår utvaldhet och de livsregler vi därför har att följa. Vi har ett eget val att följa Guds vilja eller att låta bli. Det är detta som gör oss till människor. Vi är de enda varelser i hela skapelsen som har förmågan att välja mellan gott och ont. Inte ens änglarna har detta val. Endast vi. Jag har, liksom Elie Wiesel, valt att underordna mig vårt förbund med Gud.
Morfar valde Skaparen där i sitt helvete.

Att säga "ja" är också att vara emot - emot nazister och alla de som både då och nu försöker demonisera och mörda oss judar, i diasporan eller Israel. Israel som är vårt land. Vi väljer att bejaka livet.
Min morfar, fattig som han var, har genom sin dotter - min mamma - givit mig möjligheten att att föra budskapet vidare.

Shma Israel Adonai Eliheno, Adonai Echad - Hör Israels folk - Shaul Ben Yitzchak (Skaparen säger till dig) att Herren är vår Gud och Herren är En.

Shabbat Shalom veShavua Tov.