En vanlig dag i Katzrin på Golan

Shabbat- dagen vi ärvde, älskar och för vidare

Så händer det igen. Det är som en Charlie Chaplin-film från 1920-talet - där alla rör sig snabbt först och sedan sänks tempot till normalhastighet för att därefter sakta ner till slow motion för att så till sist stanna helt. Jag blir lika överraskad varje gång.

Sedan  öppnas alla dörrar och män i vita skjortor, kvinnor i traditionella kläder och tichels och barn börjar likt ett lämmeltåg inta gator och trottoarer och de nio Beit Knesset som finns i lilla Katzrin fylls.

Sedan börjar det - och 200 personer i min synagoga börjar be inlevelsefullt och glatt och de rytmiska vackra sångerna fyller hela byggnaden och påverkar varje cell i min kropp. Jag nyper mig i kinden och tänker: Får jag vara med en gång till? Är jag verkligen här? Är jag en i gänget? Jo, jag är här och jag är en i gänget och jag njuter av varje sekund.
Jag tänker med tacksamhet på alla de judar som idag och i två tusen år - utanför Israel - i ur och skur och ofta med motstånd, har upprätthållit och utvecklat vårt religiösa liv. Som utvecklat och bibehållit vår tro, våra traditioner och vårt levnadssätt, så att  vi kan samlas, sabras och övriga från jordens alla hörn, och förenas i ett levnadssätt som är välbekant och hemma för oss alla. Sex miljoner av oss har kommit hem - lika många som dog i Förintelsen.

Vi samlas alla efteråt och alltid blir jag hembjuden på mat, sång, gemenskap och diskussion av veckans Torah-avsnitt.
Nästa morgon 08:30 upprepas scenen. Tystnad, lämmeltåg, gudstjänst, glädje, sång, mat och vila. Vardagen är långt borta. Vi är lyfta till en högre nivå. Umgänge, reflexioner, känslan av att vara en del av något större, bortom vardagens vedermödor. Man är inte bara en fysiologisk varelse som föds, lever och dör: Vi har också en gudomlig del som följer skaparens cykel. Skapa under sex dagar för att sedan vila från skapande arbete - och betrakta det skapade och se att allt är gott.

Så närmar sig dagens slut. Dagen som börjar efter solnedgången som det som är beskrivet i skapelseberättelsen. Den sista gudstjänsten innan dagen är slut och det rituella avslutandet av Shabat - sabbaten - och markeringen att vardagen börjar igen och önskan om en bra vecka har genomförts.

Jag går fram till centrum och väntar.
Så händer det - det stillastående börjar röra sig lite, blir slowmotion, sedan normalhastighet och därefter som 1920-talsfilmen igen, med Charlie Chaplin och där alla rör sig snabbt och skuttigt.

Jag går till mitt favoritställe där ägaren skrattar igenkännande och tar fram en Goldstar och önskar mig Shavua tov. Jag sätter jag mig ned i värmen och dricker min kalla öl och tackar Gud för att han lät mig få komma hem och bli en del av allt detta.

Jag, sonen till en överlevande från Förintelsen fick äran att komma hem och upprätta dem i min familj som försvann i Auschwitz/Birkenaus skorstenar. Här stannar vi, och jag. Det  finns ingen väg tillbaka.

Rapport från Golanhöjden

Natten till idag sköt Iran ett 20 raketer mot oss. Det gick inte så bra för dem. Vi har slagit tillbaka med knuten hand.  I byarna intill gick flyglarmen. Vi fick lugnt sova vidare. Skyddsrumsdörrarna är öppna men inga restriktioner för övrigt.

Don't mess with IDF.

Igår kväll beordrade IDF (försvarsmakten i Israel) Katrzin att öppna alla skyddsrum. Vi som bor här fick också uppmaningen att förbereda oss på att få bo där ett tag. Vi uppmanades också att följa de instruktioner som kommunen nu ger oss.
Jag gick till mitt skyddsrum och bekantade mig med det. Oerhört välbyggt, 10 meter under marknivån och med ståldörrar. Det enda som slog mig är att om Iran använder gas är det inte så bra med tanke på att gas är tyngre än luft. Nåväl, vi har inte fått några gasmasker så försvarsmakten bedömer väl att detta inte är troligt.
Promenerade till centrum - allt här är på gångavstånd - där jag såg mycket soldater och utöver detta även många TV-team springande omkring och ska ha våra åsikter om USA's numera uppsagda avtal med Iran och i och med detta vår nu utsatta situation.
Lilla Katzrin i centrum för nyhetsflödet. Har det någonsin inträffat tidigare?

Det vi har märkt är en ökande militär aktivitet med mycket övningar med stridsfordon, ökad flygaktivitet och många soldater. Jag har inte kunnat avgöra om detta är vanlig övningsverksamhet eller inte.

Katzrin är huvudort på Golan. Vi är ca 7000 som bor här. Det är en mycket behaglig atmosfär här. Gångvägar och promenadstråk löper parallellt med varandra och grönskan och fågellivet här är bedövande och vackert. Landskapet är ett slättland med Hermonberget år ett håll och Kinneret (Genesaret)  åt det andra hållet. Vi som nyinflyttade har blivit oerhört väl bemötta. Man har samlat ihop husgeråd och möbler i tillräcklig omfattning för att vi ska få en grundmöblering. Det enda som retar oss är vedervärdig musik som någon spelar från huset mittemot. Den har tystnat nu, så det är väl fler som har reagerat.
Synagogorna är välbesökta och kunskapen om judisk religiositet är så oerhört mycket större än vad jag är van vid från Sverige. Jag njuter av att få bara vara med. Det finns nio synagogor här i Katzrin.

Katzrin ligger två mil ifrån den syriska gränsen. Det har i princip varit lugnt sedan 1974 då stilleståndsavtalet ingicks mellan Israel och Syrien. Det fanns idéer om att släppa denna högplatå mot en eventuell fred i stil med fredsavtalet med Egypten.
Det blev inte så, utan Golan är nu en del av Israel.
Alla här tackar Gud för att vi inte släppte ifrån oss Golan. Särskilt nu.

Iran laddar några mil härifrån. Iran som har hotat med att slå till mot Israel. Iran laddar nu för krig mot oss. Iran är en diktatur som vill utplåna oss judar och slutföra Förintelsen. Det bor 8,5 miljoner judar och araber här i landet. Att två miljoner ickejudar också kommer att dö tycks inte besvära prästerna i Iran. De blir automatiskt martyrer, om de är muslimer.
Alla är positiva till att USA skrotar avtalet. Alla är glada över att USA flyttar sin ambassad  till Jerusalem. Vi är glada att det inte är atomstridsspetsar i raketerna.

Hur känns det att vara här?
Jag är 1000 gånger hellre här än någon annanstans just nu.
Jag tänker på Förintelsen och att inget land då fanns som hjälpte oss.
Jag tänker på att Iran nu vill slutföra jobbet.
Jag tänker på att det blir ingenting med det. Nu försvarar vi oss själva och är vi enade och starka. Det finns ingenting annat än seger eftersom vi inte har någon annanstans att ta vägen.

Så livet går vidare här och vad som kommer att hända vet ingen av oss.
Kanske Iran drar sig tillbaka denna gång.
Kanske anfaller de. 
Jag gissar att om Iran anfaller så kommer vi att slå med full kraft och utradera Irans styrkor i Syrien.
Under tiden rullar livet vidare och alla lyssnar på nyheterna och kollar sina mobiler.
Skyddsrumsdörrarna stå öppna.
Vattenflaskorna och maten är packade. Nu väntar vi.

Grav nummer 56

På den judiska delen av Östra begravningsplatsen i Göteborg finns några rader med små oansenliga gravstenar. De har likartat utseende och storlek. De skiljer sig från de övriga gravstenarna. De små oansenliga gravstenarna är uniforma och talar ett eget språk. Det är som en krigsgravplats. Tittar man närmare på stenarna så ser man att alla begravda under dem dog under 1945 och några år framåt. Namnen är mest polska och ungerska och alla är kvinnor. Alla dog i ung ålder. De var mellan 19 och 33 år gamla. De döda var alla judinnor som överlevt Förintelsen och som kommit till Göteborg under 1945 och 1946. De var alla så fysiskt och psykiskt sargade att de inte orkade leva vidare. De flesta dog av sjukdom, fysiska umbäranden och utmattning men några av dem dog för egen hand.

Avståndet mellan ”planeten Auschwitz/Birkenau" och landet Sverige var så gigantiskt efter det fruktansvärda de varit med om, att de inte orkade leva vidare och bygga ett nytt liv på ruinerna av det gamla. De liv de hade levt var utraderade. Allt de känt till var borta. Det existerade inte längre. De var ensamma i en främmande miljö och de var alla trasiga till kropp och själ. Borta var familjerna, hemmen, kulturen, traditionerna och alla de fundament som deras liv hade vilat på. Borta var sex miljoner europeiska judar, alla mördade och försvunna. De sex miljoner judar som mördades, som brändes upp och försvann i krematoriernas rök var alla namnlösa och de mördades enbart för att de var judar. Sex miljoner namnlösa judar varav en och en halv miljon barn. De dog utan gravar och utan att någon kunde sörja dem.

De som dog i Göteborg var dock fria och deras namn lever kvar som ett minne att aldrig glömmas bort och för anhöriga att besöka, där sådana finns.

De är 56 stycken men den 56:e graven sticker ut. Grav 56 avviker från de övriga då den ligger på ena kanten och är daterad 2016. Förnamnet är polskt och efternamnet är svenskt. Kvinnan som ligger i grav nummer 56 var inte bara en överlevande, hon var också en överlevare. Kvinnan i grav 56 orkade leva vidare. Kvinnan i grav nummer 56 gifte sig med en svensk man och levde i ytterligare 70 år. Hon fick barn och hon arbetade. Hon var till synes som vem som helst av oss.

Kvinnan i grav nummer 56 ville dock begravas bredvid "flickorna". Hon ville vila bredvid dem som kom samtidigt som hon. Detta hade hon bestämt sig för när " flickorna" dog. Hon bar dem med sig, inom sig, hela livet och det var dem hon identifierade sig starkast med. Det var bara "flickorna" som förstod vad det innebar att ha levt på planeten Auschwitz/Birkenau och bredvid sina flickor ville hon vila. Detta var hon tydlig med och en plats reserverades för henne. Hon var en av dem.

Först nu fick hon frid – hon som kom 1945 som ett fysiskt vrak, men orkade föra livet vidare. Hon som orkade bli en överlevare. Hon var öppen om sitt liv hon och skrev en bok om sina upplevelser. Bara genom leva upprättade hon de 55 flickor som väntade på henne. Men hur klarade sig kvinnan i grav nummer 56 och hur klarade de andra sig, de övriga som orkade leva vidare?

De klarade sig genom att protestera. De protesterade och protesterar fortfarande på det sätt som vi judar har gjort i 4000 år. De protesterar genom att helga livet. De protesterar genom att vittna. De protesterar för att vara exempel för oss. De levde vidare. De ger livet vidare. Och genom dem lever det judiska folket vidare.

När vi nu ser hur antisemitismen breder ut sig i Europa och i här i Sverige igen, så påminner dessa 56 gravar oss om konsekvenserna av att inte vilja se tecknen, att inte reagera, att inte ta dem som hatar oss på allvar, att invaggas i tron att hatarna snart ska tystna. Om man inte retar upp dem så försvinner de av sig själva. Men det fungerar inte så.

De 56 gravarna påminner oss om de yttersta konsekvenserna av att inte ta hatarnas ord om att döda judar på allvar, att inte förstå vilka trösklar de har klivit över när de går till praktisk handling.

Besök gärna vår begravningsplats. Ni män, sätt på er en kippa, eller en hatt duger gott. Läs Kaddish. Ni andra, be för de döda på ert sätt och lova de 56 kvinnorna att vi aldrig någonsin kommer att tillåta att hatet ska få vinna över livet. Lova dem och lova dig själv att inte stå passiv inför den polarisering som nu håller på att ske i Sverige. En polarisering som talar i termerna att antingen är ni med oss eller så är ni emot oss. Låt inte de som skriker om att skjuta oss judar eller de som försvarar detta beteende få göra det utan att rättssamhället med kraft visar att de har passerat de gränser som vi och och våra förfäder har satts att förvalta.

De kallar sig själva för överlevande, de säger att de hade ”tur som överlevde”. Det må vara sant men för mig är de inte bara Överlevande – de är också Överlevare. De är levande bevis på människans förmåga att vända ren och skär ondska till beslutsamhet och förmåga att föra livet vidare. Vi har var och en av oss en absolut skyldighet att inte förhålla oss passiva – detta är det budskap de förmedlar till oss alla.

Jag kan inte annat än avsluta detta med författaren, Nobelfredspristagarens och den själv överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau, Elie Wiesels sammanfattning av hur Förintelsen kunde ske:

”Motsatsen till kärlek är inte hat – motsatsen till kärlek är likgiltighet.”

Denna slutsats talar till oss alla även idag.

A New Years Party - guarded by police armed with machine guns

2016 was ending and my daughter was travelling to Copenhagen to meet with hundreds of other young adult Jews to socialise, eat, drink, celebrate and dance in the new year - and maybe find someone to look deep into the eyes.

I myself had just finished an exercise within our small community where we practiced how to act if, God forbid, a terrorist attack should happen in Sweden - and how we would then be able to assist.

After the attack in Copenhagen the year before, safety awareness was (and still is) higher than ever. It could have ended in a massacre since the terrorist after shooting the guard (may his memory be a blessing) intended to enter the building and the ongoing Jewish bat-mitzvah party. The house was filled with teenagers and their families.

- Why are you surprised? said Sarah at the Jewish nursing home, when I, filled with anguish still after the attack, was upset and anxious.

- What distinguishes this generation from the past ones? she asked rhetorically. Sarah spent her entire youth - six years - in the Nazi death camps.
- Nothing! she answered herself. - Antisemitism is always anti-Semitism, but you have to protest against it the same way we have always done. Love life. We did that, she said, we, the survivors. We started over again, but we were and we are still damaged. But we’re still here.

She continued:
- But Stefan - you have something we had not. You have Israel! Don’t you ever forget it. Never forget that!

- So how are you? I asked anxiously my daughter over the phone.

- Great! she replied. The hotel is excellent, the food is really good and it's so much fun meeting all my old friends from the Jewish summer camp, the football teams and our trips to Israel together! Soooo much fun!

But one question hung in the air, a subject she would not broach.

- Security? I asked. - What about it?

- It's okay, Dad, there are machine gun armed police on every floor, and they are on duty around the clock. They tell the other hotel guests there’s a state visit, she said, and laughed.

I told one of my colleagues the following day, mostly to test how conscious Swedes are about how the world has changed - and my colleague just opened her mouth and looked at me. Speechless.

- Submachine gun armed police!? she asked with an incredulous look that betrayed her outrage and shock.
- Because young people want to meet and have fun together!? I don’t know what to say... I'm shocked!

Well, I thought, but our children are accustomed to this life. There is always security around Jewish events. It is natural for them, and a necessity. It is always this way, for it must be this way - and we have become accustomed to it and so have our children.

They understand that we will never let what happened to Sarah happen again and that we must actively promote a safe everyday life.

- It IS a state visit, I said. You are important and people in Denmark think you are important. The police there are prepared to protect you with their lives if necessary. I'm happy that they want to defend us and our democracy, I said.

You do what Jews have always done, you are protesting by holding life sacred. You protest by meeting and having fun together, you stand up for life, that it must continue and that you will not let those who want to polarise our society, succeed. We fight them by continuing and loving the life that we believe in - and they hate this and this is what they want to destroy. But we will not let them. We plan to continue living.

- Have fun, I said, but could not resist adding: - But be careful.

- It's okay dad, she said, my daughter. - It’s okay.

Nyårsfest bevakad av k-pistbeväpnade poliser

2016 gick mot 2017 och min dotter åkte till Köpenhamn för att träffa ett hundratal andra unga vuxna judar för att umgås, äta, dricka och dansa medan de firade in det nya året - och kanske hitta någon att titta djupt in i ögonen.
Själv har jag just deltagit en en övning för att träna hur vi ska agera om, Gud förbjude, ett terroristattentat skulle ske i Sverige - alltså hur vi inom judiska församlingen kan bistå samhällsaktörerna.

Efter attentatet i Köpenhamn för ett år sedan är säkerhetstänkandet högre än någonsin. Det kunde ha blivit en massaker eftersom terroristen efter att ha skjutit vakten tänkte ta sig in till den pågående judiska  ungdomsfesten.
- Varför är du förvånad? hade Sarah på judiska äldreboendet sagt till mig, när jag, med ångesten farande runt i mig efter attentatet, var upprörd och ängslig.
- Vad skiljer denna generation mot tidigare, sa hon retoriskt - hon som har suttit hela sin ungdomstid, 6 år  - i nazirikets dödsläger.

- Ingenting! svarade hon sig själv. - Antisemitism ät alltid antisemitism, men ni måste proteserna på samma sätt som vi alltid har gjort. Älska livet. Det gjorde vi, sa hon, överlevande och överlevare. Vi började om, men vi var och vi är skadade. Hon fortsatte:
- Men Stefan - ni har någonting vi inte hade. Ni har Israel! Glöm inte det. Glöm aldrig det!

- Hur har du det? frågade jag oroligt min dotter över telefonen.
- Jättebra! svarade hon. Jättefint hotell, sanslöst god mat och det är så skoj att träffa alla mina gamla kompisar från det judiska sommarlägret, fotbollen och våra resor till Israel tillsammans! Sååå kul!
Men en fråga hängde i luften, en fråga hon inte berörde.
- Säkerheten? frågade jag. - Hur är det med den?
- Det är lugnt, pappa, det finns k-pist beväpnade poliser på varje hotellplan och de står där dygnet runt. De säger till de andra hotellgästerna att det är statsbesök, sa hon och skrattade.

Jag berättade för min arbetskamrat dagen efter, mest för att testa hur pass medvetna svenskar är om hur omvärlden har ändrats - och min kollega bara öppnade munnen och tittade på mig. Mållös.
- K-pist beväpnade poliser!? frågade hon med en min som förrådde hennes upprördhet och chock.
- För att ungdomar ska kunna träffas och ha skoj tillsammans!? Jag vet inte vad jag ska säga... jag är chockad!

- Jo, tänkte jag, men våra barn är vana. Det finns alltid säkerhet runt judiska arrangemang. Det är en självklarhet för dem och en nödvändighet. Det är alltid så, för det måste vara så - och de har blivit vana vid det.
De förstår att vi aldrig kommer att låta det som hände Sarah ske igen och att vi måste aktivt arbeta för en trygg vardag.

- Det ÄR statsbesök sa jag. Ni är viktiga och Danmark tycker att ni är viktiga. Poliserna är beredda att försvara er med sina liv om det skulle behövas. Jag är glad att de vill försvara oss och demokratin, sa jag.
- Ni gör det som judar alltid har gjort, ni protesterar genom att håller livet heligt. Ni protesterar genom att träffas och ha skoj tillsammans, ni står för att livet måste fortsätta och att ni inte låter dem som vill polarisera vårt samhälle, lyckas med det. Vi slåss mot dem genom att fortsätta det liv som vi tror på och detta hatar de och detta vill de förstöra. Men vi låter dem inte. Vi tänker leva.

- Ha det skoj, sa jag, men kunde låta bli att tillägga: - Men var försiktiga.
- Det är lugnt pappa, svarade hon, min dotter. - Det är lugnt.

Den 4000 år gamla obrutna kedjan och Shabat i Skövde

Den 4000 år gamla obrutna kedjan och Shabat i Skövde

Vi firade Shabat hemma hos en etiopisk-svensk familj i Skövde. Vi tände ljusen, vi läste instiftelseorden, vi tvättade våra händer, vi bröt brödet och vi delade på vinet. Vi åt en traditionell sabbatsmåltid, drack vin och pratade om allt från veckan som gått till veckans Torah-text och dess betydelse för var och en av oss. Bordet var täckt med en vacker duk, vi män hade täckt våra huvuden med varsin kippa.
Vi delade därmed Shabat - sabbaten - med 16 miljoner andra judar över hela världen som läste samma text och genomförde samma ritualer.

Min mormor och morfar och mamma bodde i byn Hajdudorog i östra Ungern. Under 1860-talet hade en känd rebbe flyttat dit och hans lärjungar hade flyttat med. Man byggde upp förutsättningarna för ett judiskt liv. Studiesal, slakteri, begravningssällskap och mikva, det rituella reningsbadet. Som mest bodde cirka 900 judar där men när rebben dog minskade den judiska befolkningen och före kriget fanns cirka 400 judar kvar.
Det fanns ingenting att leva av. Arbetstillfällena räckte inte till alla. Man höll dock hårt på traditionerna. Man lämnade maten till bagaren på fredag eftermiddag eftersom där höll maten sig varm i den fortfarande varma ugnen. Man tände de ljus som skulle vara tända på Shabat och man vilade sig. Morfar gick och till shul – synagogan – och mormor hämtade mat som gjordes redo och hon dukade. Man träffades och man skrattade och man vilade sig från vardagens hårda slit. Man njöt. Det mänskliga livets alla umbäranden hölls borta. Varje shabat, året runt, livet ut. Det har gud bestämt – alla vilade – djuren också.

Min släktingar var fattiga, mycket fattiga, och de levde ett traditionellt judiskt ortodoxt liv. De lämnade aldrig sin lilla by förrän i juli 1944 när de alla tillsammans transporterades iväg i boskapsvagnar till utrotningslägret Auschwitz-Birkenau, där de mördades och brändes upp tillsammans med 90 procent av alla judar ifrån Hajdudorog. Allt judiskt liv i Hajdudorog försvann. Det var som om det aldrig hade funnits något. Efter kriget fanns bara en judinna kvar – min moster Julia – som mot alla odds beslöt sig för att stanna.

På ett avstånd av 30 meter från ett av krematorierna jobbade min blivande mamma med att ta hand om de mördades kläder, vilka sorterades och skickades till Tyskland för att klä dess befolkning. Hon tackade Gud för att hon inte såg sin familj eller deras tillhörigheter – kläder, skor, hår eller kroppar.

I Etiopien växte Andy upp. Hans pappa var polischef. Andy var jude – det visste han – och drömmen om Jerusalem fanns inbrända i deras kollektiva minnen.
Det var först 1867 som en fransk jude reste till Etiopien för att kontrollera om ryktena om en judisk grupp som levt isolerad från övriga den judiska världen – verkligen var sann. Mörkhyade judar!

Det tog sju år innan de etiopiska judarna accepterade honom – eftersom de var övertygade om att de var de sista överlevande av det judiska folket. Ljushyade judar!

Andy tillbringade en del av sin tonårstid i fängelse. En del av hans vänner torterades och mördades. Andy överlevde. Han flydde till den judiska staten Israel.

–  Från att vara värd mindre än en påse potatis blev jag fullvärdig medlem i den judiska staten. Det var en dröm, en flertusenårig dröm för oss etiopiska judar, som gick i uppfyllelse.
–  Jag anmälde mig som kandidat till fallskärmsjägarna i den israeliska försvarsmakten och jag blev jägarsoldat i Golanbrigaden –  eliten bland eliten –  och därmed medlem i den bäst tränade elitstyrkan i världen.
–  Mitt land är värt att försvaras.

Han träffade sin kvinna i livet i Eilat och de flyttade till Skövde. Där träffas vi och blir vänner och vad förenar oss? Ingenting kan tyckas. Utåt sett kanske ingenting, men vår historia förenar oss – så skilda de är. Våra förfäders slit för att behålla och utveckla vårt judiska arv och de gör det inte genom sitt språk eller genom ett äga land – förrän nu. Varke genom politik eller rikedom har vi överlevt, utan genom att vi har hållit fast vid Guds förbund med oss – slavfolket vi en gång var.

Och nu sitter vi i Skövde – jag, son till en överlevande  ifrån Auschwitz-Birkenau och Andy – överlevande från 4000 års isolering från den övriga judiska världen. Vi förenas i vår ritual – den ritual som alltid varit densamma, som aldrig har förändrats och som följt med det judiska folket och uppehållits av det judiska folket och bevarats av det judiska folket under tusentals år. I dessa oföränderliga ritualer förenas vi.

Mamma och mina förfäder kramar om Andys förfäder i himlen. Arvet har förts vidare och vi ger kommande generationer möjlighet att ta upp stafettpinnen – tanken hisnar över vad jag får vara med om – jag känner så stor tacksamhet och stolthet.

Vi är judar och vi har inte bara överlevt – vi lever och vi prisar livet.