På
den judiska delen av Östra begravningsplatsen i Göteborg finns några
rader med små oansenliga gravstenar. De har likartat utseende och
storlek. De skiljer sig från de övriga gravstenarna. De små oansenliga
gravstenarna är uniforma och talar ett eget språk. Det är som en
krigsgravplats. Tittar man närmare på stenarna så ser man att alla
begravda under dem dog under 1945 och några år framåt. Namnen är mest
polska och ungerska och alla är kvinnor. Alla dog i ung ålder. De var
mellan 19 och 33 år gamla. De döda var alla judinnor som överlevt
Förintelsen och som kommit till Göteborg under 1945 och 1946. De var
alla så fysiskt och psykiskt sargade att de inte orkade leva vidare. De
flesta dog av sjukdom, fysiska umbäranden och utmattning men några av
dem dog för egen hand.
Avståndet mellan ”planeten Auschwitz/Birkenau" och landet Sverige var så gigantiskt efter det fruktansvärda de varit med om, att de inte orkade leva vidare och bygga ett nytt liv på ruinerna av det gamla. De liv de hade levt var utraderade. Allt de känt till var borta. Det existerade inte längre. De var ensamma i en främmande miljö och de var alla trasiga till kropp och själ. Borta var familjerna, hemmen, kulturen, traditionerna och alla de fundament som deras liv hade vilat på. Borta var sex miljoner europeiska judar, alla mördade och försvunna. De sex miljoner judar som mördades, som brändes upp och försvann i krematoriernas rök var alla namnlösa och de mördades enbart för att de var judar. Sex miljoner namnlösa judar varav en och en halv miljon barn. De dog utan gravar och utan att någon kunde sörja dem.
De som dog i Göteborg var dock fria och deras namn lever kvar som ett minne att aldrig glömmas bort och för anhöriga att besöka, där sådana finns.
De är 56 stycken men den 56:e graven sticker ut. Grav 56 avviker från de övriga då den ligger på ena kanten och är daterad 2016. Förnamnet är polskt och efternamnet är svenskt. Kvinnan som ligger i grav nummer 56 var inte bara en överlevande, hon var också en överlevare. Kvinnan i grav 56 orkade leva vidare. Kvinnan i grav nummer 56 gifte sig med en svensk man och levde i ytterligare 70 år. Hon fick barn och hon arbetade. Hon var till synes som vem som helst av oss.
Kvinnan i grav nummer 56 ville dock begravas bredvid "flickorna". Hon ville vila bredvid dem som kom samtidigt som hon. Detta hade hon bestämt sig för när " flickorna" dog. Hon bar dem med sig, inom sig, hela livet och det var dem hon identifierade sig starkast med. Det var bara "flickorna" som förstod vad det innebar att ha levt på planeten Auschwitz/Birkenau och bredvid sina flickor ville hon vila. Detta var hon tydlig med och en plats reserverades för henne. Hon var en av dem.
Först nu fick hon frid – hon som kom 1945 som ett fysiskt vrak, men orkade föra livet vidare. Hon som orkade bli en överlevare. Hon var öppen om sitt liv hon och skrev en bok om sina upplevelser. Bara genom leva upprättade hon de 55 flickor som väntade på henne. Men hur klarade sig kvinnan i grav nummer 56 och hur klarade de andra sig, de övriga som orkade leva vidare?
De klarade sig genom att protestera. De protesterade och protesterar fortfarande på det sätt som vi judar har gjort i 4000 år. De protesterar genom att helga livet. De protesterar genom att vittna. De protesterar för att vara exempel för oss. De levde vidare. De ger livet vidare. Och genom dem lever det judiska folket vidare.
När vi nu ser hur antisemitismen breder ut sig i Europa och i här i Sverige igen, så påminner dessa 56 gravar oss om konsekvenserna av att inte vilja se tecknen, att inte reagera, att inte ta dem som hatar oss på allvar, att invaggas i tron att hatarna snart ska tystna. Om man inte retar upp dem så försvinner de av sig själva. Men det fungerar inte så.
De 56 gravarna påminner oss om de yttersta konsekvenserna av att inte ta hatarnas ord om att döda judar på allvar, att inte förstå vilka trösklar de har klivit över när de går till praktisk handling.
Besök gärna vår begravningsplats. Ni män, sätt på er en kippa, eller en hatt duger gott. Läs Kaddish. Ni andra, be för de döda på ert sätt och lova de 56 kvinnorna att vi aldrig någonsin kommer att tillåta att hatet ska få vinna över livet. Lova dem och lova dig själv att inte stå passiv inför den polarisering som nu håller på att ske i Sverige. En polarisering som talar i termerna att antingen är ni med oss eller så är ni emot oss. Låt inte de som skriker om att skjuta oss judar eller de som försvarar detta beteende få göra det utan att rättssamhället med kraft visar att de har passerat de gränser som vi och och våra förfäder har satts att förvalta.
De kallar sig själva för överlevande, de säger att de hade ”tur som överlevde”. Det må vara sant men för mig är de inte bara Överlevande – de är också Överlevare. De är levande bevis på människans förmåga att vända ren och skär ondska till beslutsamhet och förmåga att föra livet vidare. Vi har var och en av oss en absolut skyldighet att inte förhålla oss passiva – detta är det budskap de förmedlar till oss alla.
Avståndet mellan ”planeten Auschwitz/Birkenau" och landet Sverige var så gigantiskt efter det fruktansvärda de varit med om, att de inte orkade leva vidare och bygga ett nytt liv på ruinerna av det gamla. De liv de hade levt var utraderade. Allt de känt till var borta. Det existerade inte längre. De var ensamma i en främmande miljö och de var alla trasiga till kropp och själ. Borta var familjerna, hemmen, kulturen, traditionerna och alla de fundament som deras liv hade vilat på. Borta var sex miljoner europeiska judar, alla mördade och försvunna. De sex miljoner judar som mördades, som brändes upp och försvann i krematoriernas rök var alla namnlösa och de mördades enbart för att de var judar. Sex miljoner namnlösa judar varav en och en halv miljon barn. De dog utan gravar och utan att någon kunde sörja dem.
De som dog i Göteborg var dock fria och deras namn lever kvar som ett minne att aldrig glömmas bort och för anhöriga att besöka, där sådana finns.
De är 56 stycken men den 56:e graven sticker ut. Grav 56 avviker från de övriga då den ligger på ena kanten och är daterad 2016. Förnamnet är polskt och efternamnet är svenskt. Kvinnan som ligger i grav nummer 56 var inte bara en överlevande, hon var också en överlevare. Kvinnan i grav 56 orkade leva vidare. Kvinnan i grav nummer 56 gifte sig med en svensk man och levde i ytterligare 70 år. Hon fick barn och hon arbetade. Hon var till synes som vem som helst av oss.
Kvinnan i grav nummer 56 ville dock begravas bredvid "flickorna". Hon ville vila bredvid dem som kom samtidigt som hon. Detta hade hon bestämt sig för när " flickorna" dog. Hon bar dem med sig, inom sig, hela livet och det var dem hon identifierade sig starkast med. Det var bara "flickorna" som förstod vad det innebar att ha levt på planeten Auschwitz/Birkenau och bredvid sina flickor ville hon vila. Detta var hon tydlig med och en plats reserverades för henne. Hon var en av dem.
Först nu fick hon frid – hon som kom 1945 som ett fysiskt vrak, men orkade föra livet vidare. Hon som orkade bli en överlevare. Hon var öppen om sitt liv hon och skrev en bok om sina upplevelser. Bara genom leva upprättade hon de 55 flickor som väntade på henne. Men hur klarade sig kvinnan i grav nummer 56 och hur klarade de andra sig, de övriga som orkade leva vidare?
De klarade sig genom att protestera. De protesterade och protesterar fortfarande på det sätt som vi judar har gjort i 4000 år. De protesterar genom att helga livet. De protesterar genom att vittna. De protesterar för att vara exempel för oss. De levde vidare. De ger livet vidare. Och genom dem lever det judiska folket vidare.
När vi nu ser hur antisemitismen breder ut sig i Europa och i här i Sverige igen, så påminner dessa 56 gravar oss om konsekvenserna av att inte vilja se tecknen, att inte reagera, att inte ta dem som hatar oss på allvar, att invaggas i tron att hatarna snart ska tystna. Om man inte retar upp dem så försvinner de av sig själva. Men det fungerar inte så.
De 56 gravarna påminner oss om de yttersta konsekvenserna av att inte ta hatarnas ord om att döda judar på allvar, att inte förstå vilka trösklar de har klivit över när de går till praktisk handling.
Besök gärna vår begravningsplats. Ni män, sätt på er en kippa, eller en hatt duger gott. Läs Kaddish. Ni andra, be för de döda på ert sätt och lova de 56 kvinnorna att vi aldrig någonsin kommer att tillåta att hatet ska få vinna över livet. Lova dem och lova dig själv att inte stå passiv inför den polarisering som nu håller på att ske i Sverige. En polarisering som talar i termerna att antingen är ni med oss eller så är ni emot oss. Låt inte de som skriker om att skjuta oss judar eller de som försvarar detta beteende få göra det utan att rättssamhället med kraft visar att de har passerat de gränser som vi och och våra förfäder har satts att förvalta.
De kallar sig själva för överlevande, de säger att de hade ”tur som överlevde”. Det må vara sant men för mig är de inte bara Överlevande – de är också Överlevare. De är levande bevis på människans förmåga att vända ren och skär ondska till beslutsamhet och förmåga att föra livet vidare. Vi har var och en av oss en absolut skyldighet att inte förhålla oss passiva – detta är det budskap de förmedlar till oss alla.
Jag kan inte annat än avsluta detta med författaren, Nobelfredspristagarens och den själv överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau, Elie Wiesels sammanfattning av hur Förintelsen kunde ske:
”Motsatsen till kärlek är inte hat – motsatsen till kärlek är likgiltighet.”
Denna slutsats talar till oss alla även idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar