En vanlig dag i Katzrin på Golan

Shabbat- dagen vi ärvde, älskar och för vidare

Så händer det igen. Det är som en Charlie Chaplin-film från 1920-talet - där alla rör sig snabbt först och sedan sänks tempot till normalhastighet för att därefter sakta ner till slow motion för att så till sist stanna helt. Jag blir lika överraskad varje gång.

Sedan  öppnas alla dörrar och män i vita skjortor, kvinnor i traditionella kläder och tichels och barn börjar likt ett lämmeltåg inta gator och trottoarer och de nio Beit Knesset som finns i lilla Katzrin fylls.

Sedan börjar det - och 200 personer i min synagoga börjar be inlevelsefullt och glatt och de rytmiska vackra sångerna fyller hela byggnaden och påverkar varje cell i min kropp. Jag nyper mig i kinden och tänker: Får jag vara med en gång till? Är jag verkligen här? Är jag en i gänget? Jo, jag är här och jag är en i gänget och jag njuter av varje sekund.
Jag tänker med tacksamhet på alla de judar som idag och i två tusen år - utanför Israel - i ur och skur och ofta med motstånd, har upprätthållit och utvecklat vårt religiösa liv. Som utvecklat och bibehållit vår tro, våra traditioner och vårt levnadssätt, så att  vi kan samlas, sabras och övriga från jordens alla hörn, och förenas i ett levnadssätt som är välbekant och hemma för oss alla. Sex miljoner av oss har kommit hem - lika många som dog i Förintelsen.

Vi samlas alla efteråt och alltid blir jag hembjuden på mat, sång, gemenskap och diskussion av veckans Torah-avsnitt.
Nästa morgon 08:30 upprepas scenen. Tystnad, lämmeltåg, gudstjänst, glädje, sång, mat och vila. Vardagen är långt borta. Vi är lyfta till en högre nivå. Umgänge, reflexioner, känslan av att vara en del av något större, bortom vardagens vedermödor. Man är inte bara en fysiologisk varelse som föds, lever och dör: Vi har också en gudomlig del som följer skaparens cykel. Skapa under sex dagar för att sedan vila från skapande arbete - och betrakta det skapade och se att allt är gott.

Så närmar sig dagens slut. Dagen som börjar efter solnedgången som det som är beskrivet i skapelseberättelsen. Den sista gudstjänsten innan dagen är slut och det rituella avslutandet av Shabat - sabbaten - och markeringen att vardagen börjar igen och önskan om en bra vecka har genomförts.

Jag går fram till centrum och väntar.
Så händer det - det stillastående börjar röra sig lite, blir slowmotion, sedan normalhastighet och därefter som 1920-talsfilmen igen, med Charlie Chaplin och där alla rör sig snabbt och skuttigt.

Jag går till mitt favoritställe där ägaren skrattar igenkännande och tar fram en Goldstar och önskar mig Shavua tov. Jag sätter jag mig ned i värmen och dricker min kalla öl och tackar Gud för att han lät mig få komma hem och bli en del av allt detta.

Jag, sonen till en överlevande från Förintelsen fick äran att komma hem och upprätta dem i min familj som försvann i Auschwitz/Birkenaus skorstenar. Här stannar vi, och jag. Det  finns ingen väg tillbaka.

Golanhöjden - efter urladdningen med Iran

Natten var lugn här men i byarna intill tillbringade befolkningen några timmar i skyddsrummen. Blev uppringd av en svensk-israelisk vän som just nu är i Sverige. Han hade fått ett larm på sin app att vi var under attack. Jag förstod ingenting. Just här var det lugnt. När jag gick och la mig igen hade jag svårt att somna. Klarade vi oss utan förluster? Kommer larmet att dras igång här snart?

Promenerade på förmiddagen fram till centrum av Katzrin. Det tar inte mer än10 minuter. Samhället är litet och välplanerat. Jag promenerade genom en av de många parkerna, fåglarna kvittrade, solen skiner och det är runt 30 grader varmt. Jag mötte tre unga soldater som kom gående emot mig, hållande sex dagisbarn i händerna. De skrattade och lekte med varandra. Det är uppenbart att de har kommit för att få barnen att slappna av och förstå att soldaterna inte är farliga, utan att de är där för att hjälpa dem. Mötte Sandra - som är svenska - som berättar att soldater har varit på dagis och lekt med barnen där. Man har också tränat på vad man ska göra om flyglarmet börjar tjuta. Jag blev rörd till tårar. Så underbart att se och höra.

Det är en mer avslappnad attityd idag. Alla går vidare i sina vardagssysslor. Folk tar en kopp kaffe på torget och när jag återvänder hem träffar jag två vänner som uttrycker tacksamhet för det israeliska försvarets fantastiska insats igår natt. Baruch HaShem, tack Gud för ditt beskydd.

Men - man är samtidigt förstummad över Irans ofattbart dåliga insats. Man skjuter 20 raketer varav 16 ramlar ned på den syrisk sidan. De övriga fyra skjuter Iron Dome ned.

Tack, säger israeliska flygvapnet och åker in och bombar sönder iransk infrastruktur i Syrien. De spred inte ens ut sina resurser över ytan för att kunna gå in för en andra attack. Israel på sin sida är glada  att  raketerna inte var placerade nära skolor och moskéer, vilket ju är Hamas och Hizbollahs taktik (och även ett krigsbrott). Hamas, förresten som fördömer Israels anfall på den muslimska nationen. Tjusigt Hamas - ni döljer ju inte precis ert strategiska mål.
Alla israeliska flygplan återvände efter utfört uppdrag utan några skador eller förluster.

Kan det vara så att Iran har låtit Israel tro att faran är över för denna gång?

Kan de vara så att de väntar på att vi ska slappna av för att kunna slå till igen?

Att de kommer tillbaks är vi nog alla överens om. Prästerskapet är tillräckligt uppblåsta och förvissade  om sin egen förträfflighet. Så vi vet att de kommer att försöka igen. Frågan är när och var.
Men just idag är alla avslappnade och livet rullar vidare.

Väskan med vatten, mat och toapapper får nog stå kvar vid dörren ett tag till.

Rapport från Golanhöjden

Natten till idag sköt Iran ett 20 raketer mot oss. Det gick inte så bra för dem. Vi har slagit tillbaka med knuten hand.  I byarna intill gick flyglarmen. Vi fick lugnt sova vidare. Skyddsrumsdörrarna är öppna men inga restriktioner för övrigt.

Don't mess with IDF.

Igår kväll beordrade IDF (försvarsmakten i Israel) Katrzin att öppna alla skyddsrum. Vi som bor här fick också uppmaningen att förbereda oss på att få bo där ett tag. Vi uppmanades också att följa de instruktioner som kommunen nu ger oss.
Jag gick till mitt skyddsrum och bekantade mig med det. Oerhört välbyggt, 10 meter under marknivån och med ståldörrar. Det enda som slog mig är att om Iran använder gas är det inte så bra med tanke på att gas är tyngre än luft. Nåväl, vi har inte fått några gasmasker så försvarsmakten bedömer väl att detta inte är troligt.
Promenerade till centrum - allt här är på gångavstånd - där jag såg mycket soldater och utöver detta även många TV-team springande omkring och ska ha våra åsikter om USA's numera uppsagda avtal med Iran och i och med detta vår nu utsatta situation.
Lilla Katzrin i centrum för nyhetsflödet. Har det någonsin inträffat tidigare?

Det vi har märkt är en ökande militär aktivitet med mycket övningar med stridsfordon, ökad flygaktivitet och många soldater. Jag har inte kunnat avgöra om detta är vanlig övningsverksamhet eller inte.

Katzrin är huvudort på Golan. Vi är ca 7000 som bor här. Det är en mycket behaglig atmosfär här. Gångvägar och promenadstråk löper parallellt med varandra och grönskan och fågellivet här är bedövande och vackert. Landskapet är ett slättland med Hermonberget år ett håll och Kinneret (Genesaret)  åt det andra hållet. Vi som nyinflyttade har blivit oerhört väl bemötta. Man har samlat ihop husgeråd och möbler i tillräcklig omfattning för att vi ska få en grundmöblering. Det enda som retar oss är vedervärdig musik som någon spelar från huset mittemot. Den har tystnat nu, så det är väl fler som har reagerat.
Synagogorna är välbesökta och kunskapen om judisk religiositet är så oerhört mycket större än vad jag är van vid från Sverige. Jag njuter av att få bara vara med. Det finns nio synagogor här i Katzrin.

Katzrin ligger två mil ifrån den syriska gränsen. Det har i princip varit lugnt sedan 1974 då stilleståndsavtalet ingicks mellan Israel och Syrien. Det fanns idéer om att släppa denna högplatå mot en eventuell fred i stil med fredsavtalet med Egypten.
Det blev inte så, utan Golan är nu en del av Israel.
Alla här tackar Gud för att vi inte släppte ifrån oss Golan. Särskilt nu.

Iran laddar några mil härifrån. Iran som har hotat med att slå till mot Israel. Iran laddar nu för krig mot oss. Iran är en diktatur som vill utplåna oss judar och slutföra Förintelsen. Det bor 8,5 miljoner judar och araber här i landet. Att två miljoner ickejudar också kommer att dö tycks inte besvära prästerna i Iran. De blir automatiskt martyrer, om de är muslimer.
Alla är positiva till att USA skrotar avtalet. Alla är glada över att USA flyttar sin ambassad  till Jerusalem. Vi är glada att det inte är atomstridsspetsar i raketerna.

Hur känns det att vara här?
Jag är 1000 gånger hellre här än någon annanstans just nu.
Jag tänker på Förintelsen och att inget land då fanns som hjälpte oss.
Jag tänker på att Iran nu vill slutföra jobbet.
Jag tänker på att det blir ingenting med det. Nu försvarar vi oss själva och är vi enade och starka. Det finns ingenting annat än seger eftersom vi inte har någon annanstans att ta vägen.

Så livet går vidare här och vad som kommer att hända vet ingen av oss.
Kanske Iran drar sig tillbaka denna gång.
Kanske anfaller de. 
Jag gissar att om Iran anfaller så kommer vi att slå med full kraft och utradera Irans styrkor i Syrien.
Under tiden rullar livet vidare och alla lyssnar på nyheterna och kollar sina mobiler.
Skyddsrumsdörrarna stå öppna.
Vattenflaskorna och maten är packade. Nu väntar vi.

Det börjar med judarna - men det slutar inte med oss

 I Göteborg är vi cirka 1500 judar och i hela Sverige 15000 vilket motsvarar ca 0,2 % av av befolkningen. En stor del är överlevande, barn och barnbarn till överlevande ifrån Förintelsen.
Under Jom Kippur i år så demonstrerade nazister i närheten av vår synagoga. Igår kastades brinnande flaskor fyllda med bensin mot vår synagoga under en ungdomsfest. I förrgår skanderade araber i Malmö och på flera andra platser i Sverige att de ska skjuta judar och det utropades intifada mot oss. För två månader skrek man att vi judar är avkommor till apor och svin. Ingen brydde sig.
En stor del av vår församlings budget går till vår egen säkerhet. En säkerhetsorganisation som fungerade klanderfritt igår. Heder åt er som vaktar oss andra när vi går till gudstjänst eller andra aktiviteter i synagogan och på församlingshemmet. Heder åt er enskilda poliser som nu finns i vår närhet.

Den 4 maj 1945 steg min mamma av tåget i Malmö efter 14 månader i Auschwitz/Birkenau och andra läger. Sverige tog emot henne och hon älskade landet som välkomnade henne. Hon jobbade som hemsamarit och tog hand "sina gubbar", människor som var på botten av samhället. De äskade henne.

Under hennes sista år i livet var vi, hon och jag, ute och talade om Förintelsen i skolor, inom försvarsmakten och i kyrkor. Hon talade om hur det känns att bli hatad för den man är. Hon talade om hur det känns att nästan hela hennes släkt mördats av samma orsak. Hon berättade om hur hon försökte skydda oss - sina barn - mot ondskan. Hon berättade att hon älskar Sverige. Landet som tog emot henne och gav henne livet tillbaks. Hon berättade och berättade och alla lyssnade. Hon var inte bitter men hon varnade åhörarna för att bli passiva och inte se tecken på hat. Hon varnade om allt det hon så väl kände till.

Mamma är inte bland oss längre. Jag är glad att hon slapp höra hetsen igen. Att hon slapp få höra att hon var en gris eller en apa och att hon åter igen var ett legitimt mål. Jag är glad för att hon varnade, men ingen har lyssnat när vi har signalerat om ökad hets emot oss. Inte ens när det sker öppet.

Under flera år har vår regering inte brytt sig om våra och andras signaler om det ökande hatet. De är förblindade av sina egna ambitioner, sina storslagna och grandiosa tankar om att införa världsfred genom att krypa för diktaturerna i Mellanöstern. De sitter i säkerhetsrådet och tror sig veta hur att lösa andra länders problem men vill inte se sina egna.
 De har inte lyssnat till om konsekvenserna för oss judar i Sverige.
 De vill inte se det polariserade samhälle som växer fram

Nu kommer förmodligen utrikesminister Margot Wallström att hälsa på i vår synagoga och uttrycka avståndstagande från detta åter uttryckta hat mot oss. Många kommer förmodligen att stå på led och uttrycka sin avsky. Nu är det politiskt korrekt i Sverige. Just nu är i alla solidariska med "våra" judar. Vi vill inte höra politiska floskler. Vi behöver inte klappas på huvudena. Vi behöver bli tagna på allvar. Vi behöver bli lyssnade på annars är judiskt liv i Sverige borta inom en nära framtid. Vi kommer att göra det som judar alltid gör. Vi protesterar genom att värna livet.

Skrid till verket och följ vårt exempel. Det handlar inte bara om judar - det handlar om det samhälle min mamma och era föräldrar byggde. Det handlar om oss alla.
Och snart är det för sent.