WE PROTEST - BY SAYING YES  

We humans are the only creatures in the universe who have a free will, a will to make choices.

We are able to protest against injustice that affects us.

We can protest by saying no - no degrading, no to destroying and polarising. No to blaming "the others" and to waive our own responsibility. We can always choose to see ourselves as victims. But then we get stuck in pointless hatred.

We have the ability to protest by saying yes - yes to building human relationships and positive societies, to develop through conversation, through supporting and caring, by always presume that people have equal value. We choose to keep going. 

We Jews and our country, Israel, protest by saying yes.

We protest when Israel and the Jews yet again are accused of all the old spruced up traditional anti-Jewish templates - they keep demonising us, and as usual they want to blame all injustices on Israel, portray Jews as oppressors, exploiters and killers, like a cancer infiltrating all living tissue, perceiving us as killing Christian children and make matza of their blood, as God killers, and as responsible for the Holocaust of six million European Jews as well as child abusers by our traditional circumcision of boys, as animal abusers through our traditional slaughtering method, and now, of course, as evil beings treating the inhabitants of Gaza just like the Nazis treated ourselves - not forgetting that we are also exploiters of the poor, the abused, the helpless, the hungry, as capitalists and communists and as those who seek to control the world as well as those who have built Israel on the blood of Palestinians.

I protest against this by telling you about our protest.

We protest against this through Israel's democracy.

We protest against this by saying yes to a legal society, a functioning social system and healthcare system for all.

We protest against this by defending the right to freedom of religion, for all faiths.

We protest against this through Jerusalem, our religious center, and our eternal capital, Jerusalem, which embodies all that is the core of Judaism. Jerusalem, the city that is the heart of everything Jewish and which for 3000 years has been the heart of our religious life, our traditions and our longing for a world in peace.

We protest against this through Tel Aviv, the city that never sleeps.

We protest against this by having a defence force based on a moral code that no other countries in the world can measure up to.

We protest against this by providing advanced medical assistance to thousands of war wounded, adults and children from Syria who need our help and who are are being cared for in Israel, even though we are in a state of war with Syria. They need us and we help them and show them that we care, no matter who they are or where they come from. 

We protest against this by not perceiving ourselves as victims, a victim one can give alms to calm you own conscience. A victim who is not allowed to speak for himself. A victim disclaiming his own responsibility.

We protest against this by reusing 85% of all sewage in Israel.

We protest against this by having field hospitals complete with personnel and equipment ready to travel anywhere on earth when natural disasters or war happens so that we are able to help those who need us. 

We protest against this by sending juggernauts and trucks with food and necessities every four minutes - every four minutes - around the clock, all year around, to the people of Gaza - despite their leaders being terrorists who have the sole purpose and not shy to say so - of murdering all Jews.

We protest against this by all Jewish nobel prize winners. 

We are protesting against this by all start-up companies and our hi-tech and medical advances that make life easier and even cures sick and needy people all over the world.

We protested against this in the form of my grandfather and the others who prayed the Shma Israel before they were murdered together with their families in the death camps during World War II. Those who recited Shma Israel as they went to their deaths, to God, who seemed to have forsaken them - still they did not abandon Him.

We protested against the Nazis through our prayers - you can kill us but you can not take our pride or our dignity from us.

We protest against this by honouring all the survivors ans well as all the people murdered during the Holocaust, and by continuing to be Jews.

We protest against this, me and my wife, by having moved home, to Israel.

We in Israel protest against this together, with the protesting Jews from all of the Middle East countries and those from Ethiopia, from the Soviet Union, the United States, France, Sweden and all the others living in Israel as well as in the diaspora.

We have never been autonomous and self-governing throughout all generations of exile. We never had a country of our own during our banishment from our own country, the country we loved and never forgot. Where our prayers went as we longed for Zion, for Jerusalem. 

However, we have survived and outlived all the mighty regimes we have lived, and sometimes been slaves under.

We have a regulatory and legislative system that makes up the difference between a life of chaos and a life lived within a protective moral and legal fence.

We stick to the road we have been wandering for 4000 years, and we show people's ability to build instead of tearing down and destroying.

We are convinced that our God is committed to his promise to protect his people.

So we protest by living, surviving, by loving life and continuing to live.

We are protesting.

Vi protesterar - genom att säga ja

Vi människor är de enda varelserna i universum som har en fri vilja att välja.
Vi kan protestera mot orättvisor som drabbar oss.
Vi kan protestera genom att säga "nej" - till att bryta ned, förstöra och att polarisera. Att skylla på "de andra" och att frånsäga oss vårt eget ansvar. Vi kan alltid välja att se oss själva som offer. Vi fastnar i hat.
Vi kan protestera genom att säga" ja" -  till att bygga mänskliga relationer och samhällen, att utvecklas genom samtal, genom att utgå ifrån människors lika värde. Vi går alltid vidare.

Vi judar och Israel protesterar genom att säga ja. 

Vi protesterar när Israel och judarna anklagas med alla traditionella antijudiska schabloner - där man  demoniserar oss, där man vill skylla alla orättvisor på Israel och judar som förtryckare och utsugare, som en cancer som infiltrerar allt levande, som utmålas som de som dödar kristna barn och gör matza av deras blod, som gudsmördare, som  ansvariga för Förintelsen av sex miljoner  europeiska judar, som barnmisshandlare genom omskärelse av pojkar, som djurmisshandlare genom vår slaktmetod, som de som behandlar de boende i Gaza som nazisterna behandlade oss, som utsugare av fattiga, som kapitalister och kommunister och som de som strävar efter världskontroll och de som har byggt Israel på palestiniers utgjutna blod.

Jag protesterar mot detta genom att  här berätta för er om vår protest.

Vi protesterar mot detta genom Israels demokrati.
Vi protesterar mot detta genom att säga ja till ett rättssamhälle, ett fungerande socialt system och sjukvårdssystem för alla.
Vi protesterar mot detta genom att försvara rätten till religionsfrihet.
Vi protesterar mot detta genom Jerusalem, vårt religiösa centrum och vår eviga huvudstad, Jerusalem, som förkroppsligar allt det som är kärnan i judendomen. Staden som står i centrum för allt judiskt och som i 3000 år stått i centrum för vårt religiösa liv, våra traditioner och vår längtan efter en värld i fred.

Vi protesterar mot detta genom Tel-Aviv, staden som lever dygnet runt och aldrig sover.
Vi protesterar mot detta genom att ha en försvarsmakt som vilar på en moral som inga andra länder i världen kan mäta sig med.
Vi protesterar mot detta genom att ge avancerad medicinsk hjälp till tusentals krigsskadade barn och vuxna från Syrien, vilka vårdas på sjukhus i Israel, trots att vi befinner oss i ett krigstillstånd med Syrien.

Vi protesterar mot detta genom att inte se oss som offer. Ett offer man kan skänka en dusör för att stilla sitt eget samvete. Ett offer som inte tillåts att föra sin egen talan. Ett offer som frånsägs sitt eget ansvar.
Vi protesterar mot detta genom att återanvända 85% av avloppsvattnet i Israel.
Vi protesterar mot detta genom att ha fältsjukhus stående färdiga med personal och materiel för att kunna åka vart som helst på jorden när naturkatastrofer eller krig behöver vår insats.
Vi protesterar mot detta genom lastbilstransporter av förnödenheter dygnet runt, året om, till Gazas befolkning - trots att deras ledare är terrorister som har som enda mål med sin existens att massmörda alla judar.
Vi protesterar mot detta genom alla judiska nobelpristagare.
Vi protesterar mot detta genom alla företag som startas och vår hi-tech och våra medicinska framsteg som underlättar för och botar sjuka över hela världen.

Vi protesterade mot detta genom min morfar och andra som bad Shma Israel innan de mördades tillsammans med sina familjer i Auschwitz/Birkenau. De som bad Shma Israel när de dog, till en  Gud som även om han tycktes ha övergivit oss - så övergav vi inte honom.
Vi protesterade mot nazisterna genom vår bön -ja, ni kan mörda oss men ni kan inte ta vår stolthet eller vår värdighet ifrån oss.
Vi protesterar mot detta genom att hedra alla de överlevande och alla de mördade i Förintelsen, genom att fortsätta att vara judar.
Vi protesterar mot detta, jag och min fru - genom att ha flyttat hem, till Israel.
Vi protesterar mot detta tillsammans med de protesterande judarna från alla mellanösterns länder och från Etiopien, från Sovjet, USA, Frankrike, Sverige och alla de andra som bor i Israel och i diasporan.

Vi har aldrig varit självständigt självstyrande under alla generationer av exil.
Vi har dock överlevt alla de mäktiga regimer som vi har levt under.
Vi har ett regelsystem som utgör skillnaden mellan ett liv i kaos och ett liv inför ett skyddande staket.
Vi håller fast vid den väg vi har vandrat i 4000 år och vi visar människans möjligheter att bygga istället för att riva ner och förstöra.
Vi är övertygade om att vår Gud står fast vid sitt löfte om att skydda sitt folk.

Vi  protesterar mot detta genom att leva, att överleva och att fortsätta leva.
Vi protesterar.

Golanhöjden - efter urladdningen med Iran

Natten var lugn här men i byarna intill tillbringade befolkningen några timmar i skyddsrummen. Blev uppringd av en svensk-israelisk vän som just nu är i Sverige. Han hade fått ett larm på sin app att vi var under attack. Jag förstod ingenting. Just här var det lugnt. När jag gick och la mig igen hade jag svårt att somna. Klarade vi oss utan förluster? Kommer larmet att dras igång här snart?

Promenerade på förmiddagen fram till centrum av Katzrin. Det tar inte mer än10 minuter. Samhället är litet och välplanerat. Jag promenerade genom en av de många parkerna, fåglarna kvittrade, solen skiner och det är runt 30 grader varmt. Jag mötte tre unga soldater som kom gående emot mig, hållande sex dagisbarn i händerna. De skrattade och lekte med varandra. Det är uppenbart att de har kommit för att få barnen att slappna av och förstå att soldaterna inte är farliga, utan att de är där för att hjälpa dem. Mötte Sandra - som är svenska - som berättar att soldater har varit på dagis och lekt med barnen där. Man har också tränat på vad man ska göra om flyglarmet börjar tjuta. Jag blev rörd till tårar. Så underbart att se och höra.

Det är en mer avslappnad attityd idag. Alla går vidare i sina vardagssysslor. Folk tar en kopp kaffe på torget och när jag återvänder hem träffar jag två vänner som uttrycker tacksamhet för det israeliska försvarets fantastiska insats igår natt. Baruch HaShem, tack Gud för ditt beskydd.

Men - man är samtidigt förstummad över Irans ofattbart dåliga insats. Man skjuter 20 raketer varav 16 ramlar ned på den syrisk sidan. De övriga fyra skjuter Iron Dome ned.

Tack, säger israeliska flygvapnet och åker in och bombar sönder iransk infrastruktur i Syrien. De spred inte ens ut sina resurser över ytan för att kunna gå in för en andra attack. Israel på sin sida är glada  att  raketerna inte var placerade nära skolor och moskéer, vilket ju är Hamas och Hizbollahs taktik (och även ett krigsbrott). Hamas, förresten som fördömer Israels anfall på den muslimska nationen. Tjusigt Hamas - ni döljer ju inte precis ert strategiska mål.
Alla israeliska flygplan återvände efter utfört uppdrag utan några skador eller förluster.

Kan det vara så att Iran har låtit Israel tro att faran är över för denna gång?

Kan de vara så att de väntar på att vi ska slappna av för att kunna slå till igen?

Att de kommer tillbaks är vi nog alla överens om. Prästerskapet är tillräckligt uppblåsta och förvissade  om sin egen förträfflighet. Så vi vet att de kommer att försöka igen. Frågan är när och var.
Men just idag är alla avslappnade och livet rullar vidare.

Väskan med vatten, mat och toapapper får nog stå kvar vid dörren ett tag till.

Rapport från Golanhöjden

Natten till idag sköt Iran ett 20 raketer mot oss. Det gick inte så bra för dem. Vi har slagit tillbaka med knuten hand.  I byarna intill gick flyglarmen. Vi fick lugnt sova vidare. Skyddsrumsdörrarna är öppna men inga restriktioner för övrigt.

Don't mess with IDF.

Igår kväll beordrade IDF (försvarsmakten i Israel) Katrzin att öppna alla skyddsrum. Vi som bor här fick också uppmaningen att förbereda oss på att få bo där ett tag. Vi uppmanades också att följa de instruktioner som kommunen nu ger oss.
Jag gick till mitt skyddsrum och bekantade mig med det. Oerhört välbyggt, 10 meter under marknivån och med ståldörrar. Det enda som slog mig är att om Iran använder gas är det inte så bra med tanke på att gas är tyngre än luft. Nåväl, vi har inte fått några gasmasker så försvarsmakten bedömer väl att detta inte är troligt.
Promenerade till centrum - allt här är på gångavstånd - där jag såg mycket soldater och utöver detta även många TV-team springande omkring och ska ha våra åsikter om USA's numera uppsagda avtal med Iran och i och med detta vår nu utsatta situation.
Lilla Katzrin i centrum för nyhetsflödet. Har det någonsin inträffat tidigare?

Det vi har märkt är en ökande militär aktivitet med mycket övningar med stridsfordon, ökad flygaktivitet och många soldater. Jag har inte kunnat avgöra om detta är vanlig övningsverksamhet eller inte.

Katzrin är huvudort på Golan. Vi är ca 7000 som bor här. Det är en mycket behaglig atmosfär här. Gångvägar och promenadstråk löper parallellt med varandra och grönskan och fågellivet här är bedövande och vackert. Landskapet är ett slättland med Hermonberget år ett håll och Kinneret (Genesaret)  åt det andra hållet. Vi som nyinflyttade har blivit oerhört väl bemötta. Man har samlat ihop husgeråd och möbler i tillräcklig omfattning för att vi ska få en grundmöblering. Det enda som retar oss är vedervärdig musik som någon spelar från huset mittemot. Den har tystnat nu, så det är väl fler som har reagerat.
Synagogorna är välbesökta och kunskapen om judisk religiositet är så oerhört mycket större än vad jag är van vid från Sverige. Jag njuter av att få bara vara med. Det finns nio synagogor här i Katzrin.

Katzrin ligger två mil ifrån den syriska gränsen. Det har i princip varit lugnt sedan 1974 då stilleståndsavtalet ingicks mellan Israel och Syrien. Det fanns idéer om att släppa denna högplatå mot en eventuell fred i stil med fredsavtalet med Egypten.
Det blev inte så, utan Golan är nu en del av Israel.
Alla här tackar Gud för att vi inte släppte ifrån oss Golan. Särskilt nu.

Iran laddar några mil härifrån. Iran som har hotat med att slå till mot Israel. Iran laddar nu för krig mot oss. Iran är en diktatur som vill utplåna oss judar och slutföra Förintelsen. Det bor 8,5 miljoner judar och araber här i landet. Att två miljoner ickejudar också kommer att dö tycks inte besvära prästerna i Iran. De blir automatiskt martyrer, om de är muslimer.
Alla är positiva till att USA skrotar avtalet. Alla är glada över att USA flyttar sin ambassad  till Jerusalem. Vi är glada att det inte är atomstridsspetsar i raketerna.

Hur känns det att vara här?
Jag är 1000 gånger hellre här än någon annanstans just nu.
Jag tänker på Förintelsen och att inget land då fanns som hjälpte oss.
Jag tänker på att Iran nu vill slutföra jobbet.
Jag tänker på att det blir ingenting med det. Nu försvarar vi oss själva och är vi enade och starka. Det finns ingenting annat än seger eftersom vi inte har någon annanstans att ta vägen.

Så livet går vidare här och vad som kommer att hända vet ingen av oss.
Kanske Iran drar sig tillbaka denna gång.
Kanske anfaller de. 
Jag gissar att om Iran anfaller så kommer vi att slå med full kraft och utradera Irans styrkor i Syrien.
Under tiden rullar livet vidare och alla lyssnar på nyheterna och kollar sina mobiler.
Skyddsrumsdörrarna stå öppna.
Vattenflaskorna och maten är packade. Nu väntar vi.

Hej, Hédi - det är Stefan

Hej Hédi!
Du var i Ludvika och demonstrerade mot nazisterna på första maj.
Du står på barrikaderna precis som du alltid har gjort.
Du slutar aldrig att förvåna mig.
När vi träffades senast så berättade jag en historia:

Rabbinen var på besök på äldreboendet.
- Jag fyller 100 år sa Ester (vi judar brukar säga 'till 120 år' - när vi talar om livet och dess utmätta tid)

- 100 Mazal Tov, sa rabbinen. Önskar dig 20 underbara år, underbart!
- Jag fyller 110 sa Leah.
- 110! Underbart! Jag önskar dig 10 underbara år till, sa rabbinen.
 - Jag fyller också år sa Sara, som satt i närheten av rabbinen.
- Du också? Utbrast rabbinen - och hur mycket fyller du?
- 120 sa Sara
- Öh... önskar dig, eh... önskar dig, hhm... önskar dig en trevlig dag! sa rabbinen.


Du skrattade och svarade: "Bis 120 aber wie 20!" Vilket betyder till 120 men som om vi vore 20.
Just det - mitt i prick.

En minnesbild:
Kommer du ihåg när min pappa hade drunknat inför mammas ögon? Mamma berättade att du ringde henne varje morgon och så talade ni ungerska och du sa till henne:
- Erzi, gå upp nu. Kom igen. Gå ut i köket - rök en cigarrett och drick ditt kaffe.
- Erzi, det var så vi gjorde i Auschwitz/Birkenau - så gjorde vi som överlevde. De som låg kvar dog samma dag. Och mamma steg upp ur sängen. Och hon levde vidare. Hon visste att tappar man rutinerna är man körd.
120 som om du vore 20 - lev, tappa inte rutinerna. Håll fokus! Hur orkade ni - och hur orkar du?

Kommer du ihåg när vi träffades? 1987 tror jag det var. Du hade vid 60 års ålder utbildat dig till psykolog och du ville få de överlevande, som nu var i pensionsåldern, att börja tala och bearbeta sina upplevelser. Det blev ett fik - Cafe '84 - en plats att samlas kring en fika och så kom pratet igång bland de överlevande överlevarna.
Sedan kom rapporter om att vi barn till överlevande också var drabbade. Att växa upp i ett hem med någon eller några som bär på trauma överförs till kommande generationer - så du bjöd in ett gäng för samtal.
Du berättade för en av mina söner häromåret att jag kom, gick in på McDonalds på andra sidan gatan från församlingshuset och du såg mig. Du väntade och du anade vad som rörde sig i mitt inre. - Måtte han våga.
När jag till slut gick in i församlingshuset så visste jag att mitt liv aldrig skulle bli som detsamma igen. Du kramade mig och hälsade mig välkommen - välkommen in den judiska världen.  Vi som träffades var alla drabbade. Vi var livrädda för att var judar. Vi växte antingen upp i tystnad och rädda över vad som skulle kunna hända om det blev känt att vi var judar  eller så hade föräldern använt oss som kuratorer så att vi till slut inte visste vem av 0ss som hade suttit i lägren- så var det - tokigt? Nej - det bara var så.

Jag började den långa vägen in i den judiska världen. Så jag jobbade på flyktingförläggning som sjuksköterska och så började vi åka runt i hela Sverige du och jag. Du berättade din historia, jag min, med tillägg om mötena med traumatiserade flyktingar från Balkan-kriget och om likheter och skillnader.  Bert Kolker spelande judisk musik och fyllde våra dystra samtal med glädje när han visade åhörarna den judiska världens musik och språk. Han spelade och sjöng bröllopssånger på jiddisch. Alla förstod att den värld han beskrev försvann i röken från ugnarna tillsammans med de männiksor som bar dem inom sig. Kommer du håg när Bert intog scenen och väntade i tystnad - han sa ingenting på en hel minut. Alla vred sig till sist av olust, frågande, talade tyst med sin granne, - vad gör han?, tittade ned, svettades - varför denna tystnad? En minut - en hel evighet. Puh, jag svettades själv!
- Tystnaden ekar, eller hur? sa han till sist. Allt ni har tänkt om mig, tänkte jag när min pappa inte sa någonting. Vet man ingenting så fyller man tomrummet med egna idéer.

Kommer du ihåg den gången när du spände blicken i åhörarna och sa med skarp röst:
- Pennorna, ge mig era pennor. De får inte användas nu.
Och fem minuter senare så hade du en hel hög pennor.
- Varför gav ni dem till mig? frågade du sedan.
- Du bad ju oss att göra det, svarade någon.
- Var det någon som gömde sin penna? frågade du då.
- Jag, sa en kvinna.
- Hur kändes det? sa du.
- Förfärligt, svarade kvinnan. - Jag mådde illa och trodde att någon skulle skvallra och att du skulle läxa upp mig.

- Så började allt, sa du. Två SS-män steg av tåget och började kräva saker av oss - och så började vägen till döden. Två SS-män som förväntade sig att vi skulle göra rationella val - och dessa val ledde till massmordet på den europeiska judenheten, 6 miljoner varav 1½ miljon barn.
- Vägra att följa strömmen - men var beredd på konsekvenserna. Vänta inte på de andra, de som inte törs. Detta gäller även Sverige idag.
Hédi, vi träffades senast den 24 oktober 2017. I samma veva, efter 30 års studieuppehåll, så ville jag slutföra mina studier i religionsvetenskap med en C-uppsats. Jag intervjuade dig och två andra överlevande om vad det var som ni byggde era liv på när era liv började om igen 1945.
Min yngsta dotter var med och hon var så lycklig över att få träffa dig som kände hennes farmor. En farmor som min dotter älskade.
Hédi, innan vårt möte hade jag varit på Israeliska ambassaden och fått vad då?
Jo, jag hade fått mitt visum för att kunna flytta till Israel och bli israelisk medborgare. Efter alla dessa år av väntan och förvissningen om att jag nog aldrig skulle komma iväg - men just den dagen fick jag mitt visum.

Du var den som tog emot mig när mitt liv ändrade kurs 1987.
Det var du som var den första som fick veta att mitt liv nu skulle ändra kurs igen 2017.
En 30 år lång tids resa, Hédi. 30 år!

Jag bor nu i Katzrin på Golanhöjden med min hustru.
Det laddar upp här nu. Stormen kommer närmare.
Ännu en diktatur vill utrota oss. Iran, en teokrati utan någon som helst relation till Israel, laddar upp här vid gränsen, två mil från oss. De är tydliga med sitt budskap. Judarna ska ner i havet, det utlovas massmord på 6 miljoner israeliska judar. Världen ser på. Judarna - de hemska.
Europa är passiva - man får inte förstöra handelsförbindelserna med det stora Iran.
Vi är ensamma igen - USA är med oss, tack gode Gud - men jobbet måste vi göra själva, om kriget bryter ut. Men denna gång är vi beredda. Denna gång lämnar vi inte in några radioapparater. Denna gång så kommer vi att slå tillbaks. Hårt. Vi har ingenstans att ta vägen. Landet är så litet.
Det är två mil till Syriska gränsen, tre till Libanon och två mil till Jordanien ifrån Katzrin.
Jag var inte med under Förintelsen men jag är här och här stannar jag även om Iran försöker döda oss.
Jag var inte med i Förintelsen, men du och mamma har lärt mig vad det är vi försvarar och vad de som hatar oss är beredda att göra.

1½ miljon judiska barn mördade nazisterna - bland dem två av mina mostrar som då var 10 och 12 år
1½ miljoner judiska barn bor här i Israel nu. De ska försvaras.
Tänk att den stora resan började när vi möttes 1987 utanför Judiska församlingen i Stockholm.
Jag kom äntligen hem då, hem till den judiska gemenskapen och nu är jag hemma i landet - vårt land. Judarnas land.
Till 120 som om vi vore 20.
Kram
Stefan