Red Alert-veckan

WE PROTEST - BY SAYING YES  

We humans are the only creatures in the universe who have a free will, a will to make choices.

We are able to protest against injustice that affects us.

We can protest by saying no - no degrading, no to destroying and polarising. No to blaming "the others" and to waive our own responsibility. We can always choose to see ourselves as victims. But then we get stuck in pointless hatred.

We have the ability to protest by saying yes - yes to building human relationships and positive societies, to develop through conversation, through supporting and caring, by always presume that people have equal value. We choose to keep going. 

We Jews and our country, Israel, protest by saying yes.

We protest when Israel and the Jews yet again are accused of all the old spruced up traditional anti-Jewish templates - they keep demonising us, and as usual they want to blame all injustices on Israel, portray Jews as oppressors, exploiters and killers, like a cancer infiltrating all living tissue, perceiving us as killing Christian children and make matza of their blood, as God killers, and as responsible for the Holocaust of six million European Jews as well as child abusers by our traditional circumcision of boys, as animal abusers through our traditional slaughtering method, and now, of course, as evil beings treating the inhabitants of Gaza just like the Nazis treated ourselves - not forgetting that we are also exploiters of the poor, the abused, the helpless, the hungry, as capitalists and communists and as those who seek to control the world as well as those who have built Israel on the blood of Palestinians.

I protest against this by telling you about our protest.

We protest against this through Israel's democracy.

We protest against this by saying yes to a legal society, a functioning social system and healthcare system for all.

We protest against this by defending the right to freedom of religion, for all faiths.

We protest against this through Jerusalem, our religious center, and our eternal capital, Jerusalem, which embodies all that is the core of Judaism. Jerusalem, the city that is the heart of everything Jewish and which for 3000 years has been the heart of our religious life, our traditions and our longing for a world in peace.

We protest against this through Tel Aviv, the city that never sleeps.

We protest against this by having a defence force based on a moral code that no other countries in the world can measure up to.

We protest against this by providing advanced medical assistance to thousands of war wounded, adults and children from Syria who need our help and who are are being cared for in Israel, even though we are in a state of war with Syria. They need us and we help them and show them that we care, no matter who they are or where they come from. 

We protest against this by not perceiving ourselves as victims, a victim one can give alms to calm you own conscience. A victim who is not allowed to speak for himself. A victim disclaiming his own responsibility.

We protest against this by reusing 85% of all sewage in Israel.

We protest against this by having field hospitals complete with personnel and equipment ready to travel anywhere on earth when natural disasters or war happens so that we are able to help those who need us. 

We protest against this by sending juggernauts and trucks with food and necessities every four minutes - every four minutes - around the clock, all year around, to the people of Gaza - despite their leaders being terrorists who have the sole purpose and not shy to say so - of murdering all Jews.

We protest against this by all Jewish nobel prize winners. 

We are protesting against this by all start-up companies and our hi-tech and medical advances that make life easier and even cures sick and needy people all over the world.

We protested against this in the form of my grandfather and the others who prayed the Shma Israel before they were murdered together with their families in the death camps during World War II. Those who recited Shma Israel as they went to their deaths, to God, who seemed to have forsaken them - still they did not abandon Him.

We protested against the Nazis through our prayers - you can kill us but you can not take our pride or our dignity from us.

We protest against this by honouring all the survivors ans well as all the people murdered during the Holocaust, and by continuing to be Jews.

We protest against this, me and my wife, by having moved home, to Israel.

We in Israel protest against this together, with the protesting Jews from all of the Middle East countries and those from Ethiopia, from the Soviet Union, the United States, France, Sweden and all the others living in Israel as well as in the diaspora.

We have never been autonomous and self-governing throughout all generations of exile. We never had a country of our own during our banishment from our own country, the country we loved and never forgot. Where our prayers went as we longed for Zion, for Jerusalem. 

However, we have survived and outlived all the mighty regimes we have lived, and sometimes been slaves under.

We have a regulatory and legislative system that makes up the difference between a life of chaos and a life lived within a protective moral and legal fence.

We stick to the road we have been wandering for 4000 years, and we show people's ability to build instead of tearing down and destroying.

We are convinced that our God is committed to his promise to protect his people.

So we protest by living, surviving, by loving life and continuing to live.

We are protesting.

Golanhöjden - efter urladdningen med Iran

Natten var lugn här men i byarna intill tillbringade befolkningen några timmar i skyddsrummen. Blev uppringd av en svensk-israelisk vän som just nu är i Sverige. Han hade fått ett larm på sin app att vi var under attack. Jag förstod ingenting. Just här var det lugnt. När jag gick och la mig igen hade jag svårt att somna. Klarade vi oss utan förluster? Kommer larmet att dras igång här snart?

Promenerade på förmiddagen fram till centrum av Katzrin. Det tar inte mer än10 minuter. Samhället är litet och välplanerat. Jag promenerade genom en av de många parkerna, fåglarna kvittrade, solen skiner och det är runt 30 grader varmt. Jag mötte tre unga soldater som kom gående emot mig, hållande sex dagisbarn i händerna. De skrattade och lekte med varandra. Det är uppenbart att de har kommit för att få barnen att slappna av och förstå att soldaterna inte är farliga, utan att de är där för att hjälpa dem. Mötte Sandra - som är svenska - som berättar att soldater har varit på dagis och lekt med barnen där. Man har också tränat på vad man ska göra om flyglarmet börjar tjuta. Jag blev rörd till tårar. Så underbart att se och höra.

Det är en mer avslappnad attityd idag. Alla går vidare i sina vardagssysslor. Folk tar en kopp kaffe på torget och när jag återvänder hem träffar jag två vänner som uttrycker tacksamhet för det israeliska försvarets fantastiska insats igår natt. Baruch HaShem, tack Gud för ditt beskydd.

Men - man är samtidigt förstummad över Irans ofattbart dåliga insats. Man skjuter 20 raketer varav 16 ramlar ned på den syrisk sidan. De övriga fyra skjuter Iron Dome ned.

Tack, säger israeliska flygvapnet och åker in och bombar sönder iransk infrastruktur i Syrien. De spred inte ens ut sina resurser över ytan för att kunna gå in för en andra attack. Israel på sin sida är glada  att  raketerna inte var placerade nära skolor och moskéer, vilket ju är Hamas och Hizbollahs taktik (och även ett krigsbrott). Hamas, förresten som fördömer Israels anfall på den muslimska nationen. Tjusigt Hamas - ni döljer ju inte precis ert strategiska mål.
Alla israeliska flygplan återvände efter utfört uppdrag utan några skador eller förluster.

Kan det vara så att Iran har låtit Israel tro att faran är över för denna gång?

Kan de vara så att de väntar på att vi ska slappna av för att kunna slå till igen?

Att de kommer tillbaks är vi nog alla överens om. Prästerskapet är tillräckligt uppblåsta och förvissade  om sin egen förträfflighet. Så vi vet att de kommer att försöka igen. Frågan är när och var.
Men just idag är alla avslappnade och livet rullar vidare.

Väskan med vatten, mat och toapapper får nog stå kvar vid dörren ett tag till.

Hej, Hédi - det är Stefan

Hej Hédi!
Du var i Ludvika och demonstrerade mot nazisterna på första maj.
Du står på barrikaderna precis som du alltid har gjort.
Du slutar aldrig att förvåna mig.
När vi träffades senast så berättade jag en historia:

Rabbinen var på besök på äldreboendet.
- Jag fyller 100 år sa Ester (vi judar brukar säga 'till 120 år' - när vi talar om livet och dess utmätta tid)

- 100 Mazal Tov, sa rabbinen. Önskar dig 20 underbara år, underbart!
- Jag fyller 110 sa Leah.
- 110! Underbart! Jag önskar dig 10 underbara år till, sa rabbinen.
 - Jag fyller också år sa Sara, som satt i närheten av rabbinen.
- Du också? Utbrast rabbinen - och hur mycket fyller du?
- 120 sa Sara
- Öh... önskar dig, eh... önskar dig, hhm... önskar dig en trevlig dag! sa rabbinen.


Du skrattade och svarade: "Bis 120 aber wie 20!" Vilket betyder till 120 men som om vi vore 20.
Just det - mitt i prick.

En minnesbild:
Kommer du ihåg när min pappa hade drunknat inför mammas ögon? Mamma berättade att du ringde henne varje morgon och så talade ni ungerska och du sa till henne:
- Erzi, gå upp nu. Kom igen. Gå ut i köket - rök en cigarrett och drick ditt kaffe.
- Erzi, det var så vi gjorde i Auschwitz/Birkenau - så gjorde vi som överlevde. De som låg kvar dog samma dag. Och mamma steg upp ur sängen. Och hon levde vidare. Hon visste att tappar man rutinerna är man körd.
120 som om du vore 20 - lev, tappa inte rutinerna. Håll fokus! Hur orkade ni - och hur orkar du?

Kommer du ihåg när vi träffades? 1987 tror jag det var. Du hade vid 60 års ålder utbildat dig till psykolog och du ville få de överlevande, som nu var i pensionsåldern, att börja tala och bearbeta sina upplevelser. Det blev ett fik - Cafe '84 - en plats att samlas kring en fika och så kom pratet igång bland de överlevande överlevarna.
Sedan kom rapporter om att vi barn till överlevande också var drabbade. Att växa upp i ett hem med någon eller några som bär på trauma överförs till kommande generationer - så du bjöd in ett gäng för samtal.
Du berättade för en av mina söner häromåret att jag kom, gick in på McDonalds på andra sidan gatan från församlingshuset och du såg mig. Du väntade och du anade vad som rörde sig i mitt inre. - Måtte han våga.
När jag till slut gick in i församlingshuset så visste jag att mitt liv aldrig skulle bli som detsamma igen. Du kramade mig och hälsade mig välkommen - välkommen in den judiska världen.  Vi som träffades var alla drabbade. Vi var livrädda för att var judar. Vi växte antingen upp i tystnad och rädda över vad som skulle kunna hända om det blev känt att vi var judar  eller så hade föräldern använt oss som kuratorer så att vi till slut inte visste vem av 0ss som hade suttit i lägren- så var det - tokigt? Nej - det bara var så.

Jag började den långa vägen in i den judiska världen. Så jag jobbade på flyktingförläggning som sjuksköterska och så började vi åka runt i hela Sverige du och jag. Du berättade din historia, jag min, med tillägg om mötena med traumatiserade flyktingar från Balkan-kriget och om likheter och skillnader.  Bert Kolker spelande judisk musik och fyllde våra dystra samtal med glädje när han visade åhörarna den judiska världens musik och språk. Han spelade och sjöng bröllopssånger på jiddisch. Alla förstod att den värld han beskrev försvann i röken från ugnarna tillsammans med de männiksor som bar dem inom sig. Kommer du håg när Bert intog scenen och väntade i tystnad - han sa ingenting på en hel minut. Alla vred sig till sist av olust, frågande, talade tyst med sin granne, - vad gör han?, tittade ned, svettades - varför denna tystnad? En minut - en hel evighet. Puh, jag svettades själv!
- Tystnaden ekar, eller hur? sa han till sist. Allt ni har tänkt om mig, tänkte jag när min pappa inte sa någonting. Vet man ingenting så fyller man tomrummet med egna idéer.

Kommer du ihåg den gången när du spände blicken i åhörarna och sa med skarp röst:
- Pennorna, ge mig era pennor. De får inte användas nu.
Och fem minuter senare så hade du en hel hög pennor.
- Varför gav ni dem till mig? frågade du sedan.
- Du bad ju oss att göra det, svarade någon.
- Var det någon som gömde sin penna? frågade du då.
- Jag, sa en kvinna.
- Hur kändes det? sa du.
- Förfärligt, svarade kvinnan. - Jag mådde illa och trodde att någon skulle skvallra och att du skulle läxa upp mig.

- Så började allt, sa du. Två SS-män steg av tåget och började kräva saker av oss - och så började vägen till döden. Två SS-män som förväntade sig att vi skulle göra rationella val - och dessa val ledde till massmordet på den europeiska judenheten, 6 miljoner varav 1½ miljon barn.
- Vägra att följa strömmen - men var beredd på konsekvenserna. Vänta inte på de andra, de som inte törs. Detta gäller även Sverige idag.
Hédi, vi träffades senast den 24 oktober 2017. I samma veva, efter 30 års studieuppehåll, så ville jag slutföra mina studier i religionsvetenskap med en C-uppsats. Jag intervjuade dig och två andra överlevande om vad det var som ni byggde era liv på när era liv började om igen 1945.
Min yngsta dotter var med och hon var så lycklig över att få träffa dig som kände hennes farmor. En farmor som min dotter älskade.
Hédi, innan vårt möte hade jag varit på Israeliska ambassaden och fått vad då?
Jo, jag hade fått mitt visum för att kunna flytta till Israel och bli israelisk medborgare. Efter alla dessa år av väntan och förvissningen om att jag nog aldrig skulle komma iväg - men just den dagen fick jag mitt visum.

Du var den som tog emot mig när mitt liv ändrade kurs 1987.
Det var du som var den första som fick veta att mitt liv nu skulle ändra kurs igen 2017.
En 30 år lång tids resa, Hédi. 30 år!

Jag bor nu i Katzrin på Golanhöjden med min hustru.
Det laddar upp här nu. Stormen kommer närmare.
Ännu en diktatur vill utrota oss. Iran, en teokrati utan någon som helst relation till Israel, laddar upp här vid gränsen, två mil från oss. De är tydliga med sitt budskap. Judarna ska ner i havet, det utlovas massmord på 6 miljoner israeliska judar. Världen ser på. Judarna - de hemska.
Europa är passiva - man får inte förstöra handelsförbindelserna med det stora Iran.
Vi är ensamma igen - USA är med oss, tack gode Gud - men jobbet måste vi göra själva, om kriget bryter ut. Men denna gång är vi beredda. Denna gång lämnar vi inte in några radioapparater. Denna gång så kommer vi att slå tillbaks. Hårt. Vi har ingenstans att ta vägen. Landet är så litet.
Det är två mil till Syriska gränsen, tre till Libanon och två mil till Jordanien ifrån Katzrin.
Jag var inte med under Förintelsen men jag är här och här stannar jag även om Iran försöker döda oss.
Jag var inte med i Förintelsen, men du och mamma har lärt mig vad det är vi försvarar och vad de som hatar oss är beredda att göra.

1½ miljon judiska barn mördade nazisterna - bland dem två av mina mostrar som då var 10 och 12 år
1½ miljoner judiska barn bor här i Israel nu. De ska försvaras.
Tänk att den stora resan började när vi möttes 1987 utanför Judiska församlingen i Stockholm.
Jag kom äntligen hem då, hem till den judiska gemenskapen och nu är jag hemma i landet - vårt land. Judarnas land.
Till 120 som om vi vore 20.
Kram
Stefan

Golan - gränsland mellan demokrati och teokrati

Den lilla staden Katzrin ligger på Golan som är ett område på fem gånger tre mil och är en vulkanisk platå som ligger högt över omgivande områden. På den södra delen av Golan ligger sjön Kinneret (Gennesaret) 200 meter under havsytan. Norrut reser sig det ännu snöbelagda berget Hermon, till 2400 meters höjd. Området är idag en införlivad del av Israel. Startar man krig och förlorar så kostar det.
Katzrin är en liten kommun med 9000 invånare där lugn och frid råder. Vi lämnade idag Katzrin  och åkte 20 km norrut, till Merom Golan. Merom Golan är namnet på en kibbutz men är också namnet på det berg och den befästning som ligger på 1300 meters höjd på gränsen till Syrien. Här finns restaurang, kafé och en fantastiskt utsikt över i princip hela Golanhöjden och man kan se långt in på Syriskt territorium. Längst bort söderut, ligger en IS-kontrollerad stad och där emellan slåss olika fraktioner i detta besinningslösa inbördeskrig som nu har pågått alltför länge.

En grupp turister lyssnar till en reseledare som berättar om Yom Kippur-kriget 1973 och hur extremt nära det var att Israel besegrades av syriska styrkor. Medan guiden målande berättar dricker turisterna kaffe och tittar ut över dalen lång där nere. Man skakar vanmäktigt på huvudet åt det om sägs och om det meningslösa med krig som trots detta alltid bryter ut förr eller senare. Särskilt här. Men plötsligt bryts lugnet av artillerield. Kraften i eldgivningen känns ända upp där vi står. Efter en liten stund ser vi kraftig gråsvart rök stiga upp över byn nedanför på cirka sju, åtta kometers avstånd. Sedan en gång till. En gång till, en gång till och därefter ytterligare en gång.

- Det är syriska eller ryska trupper som skjuter, säger den bevandrade guiden - som helt klart har erfarenhet av detta. Någon frågar, Finns det människor kvar i staden därnere? Ja, den är inte avfolkad, säger reseledaren. Det finns människor som inte kan, eller vill, fly. Som inte har något val.
- Obehagligt, säger en man. - Krigsskådeplats på första parkett. Helt sjukt. Artillerield som på måfå skjuts in i befolkade civila områden. Inga krigsmål - bara ren terror.
- Ja, säger reseledaren. Det är fullständigt sjukt, och absurt. Så nära men ändå så långt bort. På denna sida av gränsen är det helt lugnt,  men där - sju kilometer härifrån - pågår dödandet av oskyldiga. Tillgången till krigsmateriel tycks vara obegränsad. Vem betalar?

- Be Margot Wallström om hjälp, tänker jag. Hon sitter ju i FN's så kallade säkerhetsråd som representerat för Sverige. Landet som hon ser som en humanistisk, feministisk stormakt. Hon vill helst göra handhjärtan med de terrorstater som som röstade in henne, och dela ut röda armband med texten: "Allt är Israels fel". Nej, just det. Det var inga judar som sköt här. Det var interna arabiska uppgörelser mellan otaliga fraktioner - så ingen bryr sig.

- Till vänster nedanför berget här, har cirka 8000 civila krigsskadade och sjuka syrier kommit upp till gränsstaketet och bett om hjälp, säger guiden till turisterna. Och de har fått hjälp, förstklassig hjälp. Förstklassig hjälp på stora Israeliska sjukhus som tar emot sårade från ett land som befinner sig i ett pågående krigstillstånd med Israel. De har inget att betala med men de tas emot utan att någon i Israel protesterar. Man prioriterar som vanligt att rädda liv, oavsett vem det är som behöver hjälpen.

Ingen skriver något om det och ingen bryr sig om det som sker framför oss. Det finns en artikel i The Lancet som berättar om organisationen  i Operation Good Neighbour" - men arabiska ledare ber Israel sluta med sin propaganda och sluta att hjälpa dessa behövande människor, för i deras ögon är israelernas syfte att världen ska tro att Israel är ett humanistiskt  land, säger de.

Före 1967 hade Syrien kontrollen över denna platå. De kunde och gjorde också livet outhärdligt för jordbrukarna där nere på fälten ner mot Kinneret. Jan Guillou skryter i ett reportage i FIB Aktuellt 1965  om hur han med licenstillverkad svensk k-pist följer terrorister, den så kallade "gerillan", som anfaller nedåt från Golan mot oskyldiga bönder. Inte mot soldater. Mot civila.



Israel kommer aldrig låta någon skjuta mot dem från Golan igen. Nutidens Jan Guillou får skönmåla andra terrorister istället. Terrorister som idag slåss mot andra terrorister i ett försök att i "Frihetens" och "Sanningens" namn slåss för sina "platsgudar", för att därmed kunna bevisa vilken gud som är starkast. Allt i destruktivitetens, kaosets och dödens namn

När vi åker tillbaka till vårt lilla trygga Katzrin på Golan, 20 kilometer från gränsen, tänker jag på att det var här "gerilla"-terroristerna kröp omkring och anföll israeliska gränsposteringar och civila med svenska k-pistar, licenstillverkade i Egypten.

Iran laddar nu upp i Syrien. Iran har försett Hizbollah i Libanon med 150 000 raketer som nu enligt krigshetsarna står redo, riktade mot Israel. De satsar 60 miljarder kronor varje år på att bygga militära infrastrukturer för att kunna anfalla och utrota Israel, samtidigt som priserna stiger och bristen på förnödenheter blir allt ner påtagligt i Iran och varje uppror slås ner med järnhand.

Det laddas upp i norra Israel efter att Iran skickade in en beväpnad drönare den 10 februari i år, över Golan. Israel har reagerat kraftfullt och förstört mycket av iranska installationer i Syrien. Att Iran nu har infiltrerat Israels territorier är en medveten upptrappning och kan leda till ett öppet och storskaligt krig. Det enda alla stater och terrorgrupper i området har gemensamt med varandra är hatet mot Israel, förutom att de hyllar döden istället för livet, att de bryter ned istället för att bygga upp och att de föraktar demokratin och hyllar teokratin.

De är sönerna till dem som 1965 besköt israeliska bönder i sin kamp för Sanningen som nu gör detsamma där, sju kilometer från Israels gräns.
Det är sönerna till dem som besköts 1965 där nere vid Kinneret, som nu lugnt kan köra sina traktorer på fält och åkrar för att förse Israels befolkning med bröd och andra förnödenheter.

Om terroristerna vill ha fred istället för krig, skulle hela området snabbt utvecklas med hjälp av israelisk know-how och erfarenheter av att bygga en demokrati.

Kampen står mellan demokrati eller teokrati.
Konstruktivitet eller destruktivitet.
Krig eller fred.
Liv eller död.

Hon är borta nu, Sarah

Hon är borta nu, Sarah, för det var hennes namn, kvinnan med "knölen på armen" (se tidigare blogginlägg). Hon dog lugnt och stilla med judiska vänner och närstående omkring sig. Hon fick en värdig begravning enligt judiska traditioner.


Sarah, som 14 år gammal hamnade i nazisternas koncentrationsläger och till sist hittades av amerikanska soldater sex år senare, liggande i på en hög av lik. Sarah, som fick starta om sitt liv utan någon grund att bygga på. Sarah, som hade ett mycket tufft liv med många sorger. Sarah, som höll fast vid en stark relation till sin Skapare. Sarah, som fick några fina år på det judiska äldreboende där hon, tunn och liten, bar på värre erfarenheter och större sorger än vad vi kan föreställa oss. Sarah, som varje natt förföljdes av nazisterna i sina mardrömmar men ändå orkade gå upp varje morgon och leva en dag till, och så en dag till, och en dag till, tills dagarna blev 90 år.


Sarah överlevde dem alla - de nazister som älskade att plåga henne av en enda orsak - hon var född av en judisk mor - inget annat. Sarah var inte bara en överlevande, hon var också en överlevare, och som en sådan talar hon till oss alla, också nu. Sarah stannade kvar i livet för att vittna inför oss, om att Förintelsen har ägt rum och att den fortsatte att äga rum i hennes inre, i ytterligare 70 år - se till att det aldrig händer igen.


En gång när jag jobbade på hemmet vaktade k-pistbeväpnade poliser utanför. Jag sa till henne, det är skamligt att antisemitismen åter igen sticker upp sina fula trynen. Hon tittade stint på mig och sa, "Varje generation av judar får ta del av det. Du tror väl inte att du tillhör den generation som slipper detta? Var glad att deras k-pistar är riktade åt andra hållet och inte emot oss. Du kan åka till Israel om de vänder vapnen mot dig. Det kunde inte vi."


Jag hade privilegiet  att få hennes historia berättad för mig. En historia hon hade hållit dold i 70 år för att inte få en lyssnare att må illa. Hon brydde sig mer om att människor omkring henne kunde ta illa vid om hon berättade. Så hon sa inget.
Jag mådde inte illa. Jag kände mig hedrad över att få ta del av hennes historia. Hon, Sarah, som höll fast vid en stark relation till sin Skapare.


Det kan jag lova dig, Sarah, jag glömmer aldrig det du sa till mig och jag har nu flyttat till Israel. Jag har flyttat till Israel för att visa dem som idag vill oss illa, att vi har lärt oss av historien att vi måste klara oss själva - vi, det judiska folket, kan inte lita på omvärldens stöd när k-pistarna - hatet och våldet - vänds emot oss igen.


Vila i frid, Sarah. Vi kommer aldrig att glömma dig - vi det judiska folket - vi, som kommer att bära arvet vidare, det arv du efterlämnar till oss alla, det arv som skriker: För livet vidare, vad som än händer! Glöm mig inte, glöm mig inte - jag är vittnet.












Knölen på armen
Publicerad i december 2016



- Ser du knölen som sticker ut på armbågen här? sa hon och drog sakta upp blusärmen på sin tunna 91-åriga arm. Ser du? Det finns inte på den andra armen. Jo, det är en benutväxt där.
Jag väntade.
- Han sköt, sa hon och började plötsligt storgråta där hon satt på sängkanten i sin lägenhet. Hennes röst bar knappt. - Tysken - en 20-åring - gick omkring där med sin pistol och sköt polska judinnor. För att han hade lust. Han hatade oss mest, vi polska judinnor. Jag var 15 - eller var jag 16? där i lägret, kommer inte ihåg. Han kom fram emot mig med pistolen och jag visste att jag skulle dö. Jag tänkte, det hinner nog bara göra lite ont och sedan blir det svart tänkte jag, förstår du? Men han vände på pistolen istället och slog mig med den och jag höll upp armen så här för ansiktet, förstår du? Och då gick armen av här, vid knölen. De andra fångarna tog hand om mig och gjorde en mitella och armen blev nog tre gånger så stor, förstår du? Och sedan fick jag låtsas att arbeta och du vet där på uppställningarna... - oh, jag bad till Gud varje dag och han hörde mig, förstår du? Han hörde mig, sa hon och grät. - Vad ont det gjorde, åh vad ont det gjorde, dag och natt, hon skakade och den lilla kroppen kved och varje por i hennes hud öppnade sig.
- Vad händer, tänkte jag, vad händer? Och hela världen stannade upp och höll andan.

Hon fortsatte, Herre min Gud, tänkte jag, ge mig styrka, och du vet att jag satt sex år i lägren. Jag var 14 år när de tog mig och 20 när jag blev fri, sa hon, och tårarna rann, förstår du?
- Du som är sjuksköterska, kan man se här i ögonvitorna om man lever? sa hon och drog ner det nedre ögonlocket. Du vet amerikanarna som gick omkring där i Bergen-Belsen bland likhögarna, de drog ner de nedre ögonlocken på liken. För att se om de kanske levde. Så gjorde de på mig, förstår du? De såg att jag levde, där på högen, förstår du?

Innan vi kom till Bergen-Belsen gick vi i sex dagar och i sex nätter utan vatten och mat. Det var på vintern. Vi tog snö i munnen för att få vätska i oss, förstår du. Oh, vad vi led. Ingen sömn, ingen mat eller vätska och inga kläder, bara tunna smutsiga, loppfyllda trasor, förstår du. Vi svepte in fötterna i papper för att inte förfrysa dem, förstår du. Till slut orkade jag inte, jag lade mig ner för att dö, men mina vänner lyfte upp mig och släpade med mig till benen bar, förstår du, de släpade med mig. Vi hörde skott hela tiden och då visste vi att nu var det en till som inte orkade, förstår du, tyskarna gick sist och sköt alla som ramlade eller inte orkade, sa hon medan tårarna rann. Jag bad till Gud hela tiden och han hörde mig, förstår du, han lyssnade på mig. 29 kilo vägde jag när jag kom till Sverige i maj 1945 och det tog ett år innan jag kunde gå igen. Jag vågade inte åka till Palestina, förstår du. Jag vågade inte lämna Sverige, förstår du.

- Tänk när meddelandet kom att ingen visste vad som hade hänt min mamma och pappa och mina syskon, sa hon och hela hennes lilla kropp skrek av ångest - jag visste, de orkade inte.
Vi hade lovat att träffas efter kriget, sa hon, förstår du hur det kändes, efter sex år som barn och tonåring i helvetet?

- Om jag har berättat? Bara för min nu bortgångne man, förstår du? Jag ville ha en judisk man  och Gud skickade en judisk man till mig och för honom berättade jag, annars inte. Jag höll kosher och jag hade allt Pesach-porslin i källaren och jag bad till Gud varje dag, minst två gånger. Och vi fick barn, två stycken. Stefan, jag har gjort mitt bästa men det är inte lätt med det jag bär på och ingen mamma och pappa. Men Gud hörde mig, förstår du? Jag har försökt att ge barnen allt, förstår du, men det var så svårt, sa hon och skakade.
- De flesta som är som jag har tagit livet av sig, men jag kan inte. Jag är religiös, förstår du, jag får inte ta livet av mig, förstår du, vi judar gör inte så - men varför måste de förfölja mig varje natt? Hon kved och sa, och nu är det snart natt igen.
- Jo, det känns lite bättre nu här, sa hon och pekade på ovanför vänster bröst på bröstkorgen. Hon är som en liten fågelunge där hon sitter, hållande i sin rollator. - Det känns lite bättre, det har lättat lite, det har det.

- Jag berättar för dig, för du bär kippa och tzitzit. Du förstår mig, det vet jag . Min pappa bar tzitzit och kippa. Han jobbade till klockan 11 och kom hem och bad och lade tefillin innan han åt någonting. - Vet du att de tog honom till lägret men släppte honom - han såg inte judisk ut. Han kom till ghettot och berättade om hur det var där men man trodde inte på honom. Så de tog honom en gång till och sedan har jag aldrig hört från honom igen, förstår du. De andra, de kristna - de förstår inte. Många judar förstår inte heller. De säger att Gud finns inte, men jag vet, Stefan, jag vet att han finns. Jag vet. Hur kan du tro? säger en del till mig, du såg ju hur de slängde spädbarnen i elden. Hur ska jag veta? Jag var ju barn själv. Jag vet inte. Gud lät det ske, så är det, men han är ändå god, jag vet det, det känns här inne, sa hon och pekade på sitt tunna bröst.

Jag är så tom härinne, varje dag försöker tysken skjuta mig, förstår du? Varje natt hälsar jag på i lägren. Sex år och bara för att jag är judinna, sa hon medan tårarna fortsatte rinna. - Jag var ju bara ett barn och vad vet jag, men Stefan både du och jag vet, Gud finns.

- Vem är jag att ifrågasätta dig, tänkte jag, vem överhuvudtaget har rätten att ifrågasätta dig?
- Jag är religiös därför att du är det, sa jag. Jag är religiös därför att du orkade vara det och för att du orkar vara det, sa jag. Om jag inte är religiös så sviker jag både dig och din pappa och alla de andra som bad Shma Yisrael där på planeten Helvetet. Så enkelt är det. Ingenting annat, inga intellektuella darwinistiska teorier i världen kan övertyga mig om annat eller svika dig eller din pappa, sa jag.

- Du har helt rätt, fortsatte jag sedan. Jag vet att Gud finns och jag vet inte heller varför han lät det ske och att låter det ske med dig varje natt, sa jag, men jag vill lyssna så länge du orkar och kanske det är just för detta ögonblick jag finns, tänkte jag, precis som Mordechai sa till drottning Ester i ett avgörande ögonblick i hennes liv, att det är Guds vilja och att det kommer göra dina nätter fria från ångest.
- Hur det känns i bröstet nu?
- Konstigt Stefan, det känns faktiskt lite bättre, det gör det faktiskt, kanske jag kan sova nu, det känns faktiskt lättare, inte så tungt. Ska kyssa mina Mezuzot först.

- Ska din dotter till Israel om en vecka? Åh, vad härligt. Vi har ett land nu, förstår du, men jag orkade inte åka dit, jag orkade inte. Jag skulle gärna träffa henne och prata med henne. Kan hon komma hit?
Stefan, glöm vad jag har berättat, det gör ont i dig och jag vill inte att det ska göra ont, sa hon.
Men precis så tänkte min mamma, för hon ville rädda mig från sina berättelser från Auschwitz/Birkenau, men jag vet bättre, jag tvingade mamma att berätta och det det gjorde henne gott och det gjorde mig religiös.

- Ester, sa jag och pekade med hela handen - jag kommer aldrig att glömma ett enda ord av vad du sagt - aldrig - och det är ett löfte jag ger dig. Att lyssna på dig och att få se vad som krävs för dig att omvandla dina känslor till ord, är en ynnest, det är en ära och så länge vi orkar, Ester, är jag beredd att lyssna. Vi människor är "de talande" - vi är de enda Gud har givit denna gåva, de enda i hela universum som vi vet, och att du nu efter 71 år talar om detta är ett under och det kommer att göra dig till en mera hel människa, även om det kommer att göra ont i dig, mycket ont. Du är en stark människa, en överlevande och en överlevare, du är ett unikum, sa jag. Du är en på miljonen.
- Men vill du tala, fortsatte jag, så kommer jag att lyssna. Du är underbar, sa jag.

- Säger du det. Stefan, jag har aldrig någonsin berättat för någon om detta. Inte på 71 år. Jag har aldrig sagt något till doktorn eller rabbinen om varför min arm är trasig, förstår du. Jag vill inte göra dem ledsna, de har ju sina liv att leva.
- Stefan - för dig vill jag berätta och du får skriva en bok eller spela in det om du vill, för du har ju en mamma som har berättat och du bär ju tzitzit precis som min pappa.

När jag kom hem den kvällen och stängde dörren så grät jag också. Jag har träffat så många överlevande genom åren men detta gick rakt in i hjärtat. Åh Gud, den smärta som bara rinner ur henne. 91 år fyllda och av dem sex år - ungdomsåren - där i helvetet och sedan all rehabilitering och så tungt föräldraansvar och så trogen sin judiskhet och tvingad att leva i lägren varje dag och varje natt, fortfarande, 71 år efter krigsslutet - och så det förtroende hon nu givit mig att få höra henne berätta och få torka hennes tårar.

Hon har varit tyst i 71 år och nu blir hon den talande.

Gode Gud ge mig kraft och förmåga att förvalta detta förtroende och gode Gud låt någon som kan filmkameror komma i min väg och visa mig hur man trycker på start, för världen måste få känna smärtan som efter 71 år kommer ut denna 91-åriga lilla dam. Låt henne få berätta för att få frid i sin själ och få sova en natt utan att nazisterna jagar henne.

Auschwitz/Birkenau var stället där vi alla träffades, nakna och förnedrade oavsett vilken strategi vi än hade valt för vår överlevnad - assimilation, integration, isolering - ingenting av det fungerar.
Det judiska Israel är slutstationen för vår långa vandring.
Här stannar vi och här avgörs vår framtid och det är vi själva som har makten att avgöra vårt öde.
Vi ber till dig Gud att ge oss vishet och verktygen att aldrig glömma Ester - och att förvalta äran och ansvaret att efter 2000 år vara fria judar i ett fritt land.

Aldrig mer!

Yom HaShoa

Tonight begins the Holocaust Rememberance Day, Yom HaShoah.
Here in Israel everything stops for a while in order to remember all the lives lost och to remind ourselves never to let it to happen again. Let's all join in thoughts and prayers.

Grav nummer 56

På den judiska delen av Östra begravningsplatsen i Göteborg finns några rader med små oansenliga gravstenar. De har likartat utseende och storlek. De skiljer sig från de övriga gravstenarna. De små oansenliga gravstenarna är uniforma och talar ett eget språk. Det är som en krigsgravplats. Tittar man närmare på stenarna så ser man att alla begravda under dem dog under 1945 och några år framåt. Namnen är mest polska och ungerska och alla är kvinnor. Alla dog i ung ålder. De var mellan 19 och 33 år gamla. De döda var alla judinnor som överlevt Förintelsen och som kommit till Göteborg under 1945 och 1946. De var alla så fysiskt och psykiskt sargade att de inte orkade leva vidare. De flesta dog av sjukdom, fysiska umbäranden och utmattning men några av dem dog för egen hand.

Avståndet mellan ”planeten Auschwitz/Birkenau" och landet Sverige var så gigantiskt efter det fruktansvärda de varit med om, att de inte orkade leva vidare och bygga ett nytt liv på ruinerna av det gamla. De liv de hade levt var utraderade. Allt de känt till var borta. Det existerade inte längre. De var ensamma i en främmande miljö och de var alla trasiga till kropp och själ. Borta var familjerna, hemmen, kulturen, traditionerna och alla de fundament som deras liv hade vilat på. Borta var sex miljoner europeiska judar, alla mördade och försvunna. De sex miljoner judar som mördades, som brändes upp och försvann i krematoriernas rök var alla namnlösa och de mördades enbart för att de var judar. Sex miljoner namnlösa judar varav en och en halv miljon barn. De dog utan gravar och utan att någon kunde sörja dem.

De som dog i Göteborg var dock fria och deras namn lever kvar som ett minne att aldrig glömmas bort och för anhöriga att besöka, där sådana finns.

De är 56 stycken men den 56:e graven sticker ut. Grav 56 avviker från de övriga då den ligger på ena kanten och är daterad 2016. Förnamnet är polskt och efternamnet är svenskt. Kvinnan som ligger i grav nummer 56 var inte bara en överlevande, hon var också en överlevare. Kvinnan i grav 56 orkade leva vidare. Kvinnan i grav nummer 56 gifte sig med en svensk man och levde i ytterligare 70 år. Hon fick barn och hon arbetade. Hon var till synes som vem som helst av oss.

Kvinnan i grav nummer 56 ville dock begravas bredvid "flickorna". Hon ville vila bredvid dem som kom samtidigt som hon. Detta hade hon bestämt sig för när " flickorna" dog. Hon bar dem med sig, inom sig, hela livet och det var dem hon identifierade sig starkast med. Det var bara "flickorna" som förstod vad det innebar att ha levt på planeten Auschwitz/Birkenau och bredvid sina flickor ville hon vila. Detta var hon tydlig med och en plats reserverades för henne. Hon var en av dem.

Först nu fick hon frid – hon som kom 1945 som ett fysiskt vrak, men orkade föra livet vidare. Hon som orkade bli en överlevare. Hon var öppen om sitt liv hon och skrev en bok om sina upplevelser. Bara genom leva upprättade hon de 55 flickor som väntade på henne. Men hur klarade sig kvinnan i grav nummer 56 och hur klarade de andra sig, de övriga som orkade leva vidare?

De klarade sig genom att protestera. De protesterade och protesterar fortfarande på det sätt som vi judar har gjort i 4000 år. De protesterar genom att helga livet. De protesterar genom att vittna. De protesterar för att vara exempel för oss. De levde vidare. De ger livet vidare. Och genom dem lever det judiska folket vidare.

När vi nu ser hur antisemitismen breder ut sig i Europa och i här i Sverige igen, så påminner dessa 56 gravar oss om konsekvenserna av att inte vilja se tecknen, att inte reagera, att inte ta dem som hatar oss på allvar, att invaggas i tron att hatarna snart ska tystna. Om man inte retar upp dem så försvinner de av sig själva. Men det fungerar inte så.

De 56 gravarna påminner oss om de yttersta konsekvenserna av att inte ta hatarnas ord om att döda judar på allvar, att inte förstå vilka trösklar de har klivit över när de går till praktisk handling.

Besök gärna vår begravningsplats. Ni män, sätt på er en kippa, eller en hatt duger gott. Läs Kaddish. Ni andra, be för de döda på ert sätt och lova de 56 kvinnorna att vi aldrig någonsin kommer att tillåta att hatet ska få vinna över livet. Lova dem och lova dig själv att inte stå passiv inför den polarisering som nu håller på att ske i Sverige. En polarisering som talar i termerna att antingen är ni med oss eller så är ni emot oss. Låt inte de som skriker om att skjuta oss judar eller de som försvarar detta beteende få göra det utan att rättssamhället med kraft visar att de har passerat de gränser som vi och och våra förfäder har satts att förvalta.

De kallar sig själva för överlevande, de säger att de hade ”tur som överlevde”. Det må vara sant men för mig är de inte bara Överlevande – de är också Överlevare. De är levande bevis på människans förmåga att vända ren och skär ondska till beslutsamhet och förmåga att föra livet vidare. Vi har var och en av oss en absolut skyldighet att inte förhålla oss passiva – detta är det budskap de förmedlar till oss alla.

Jag kan inte annat än avsluta detta med författaren, Nobelfredspristagarens och den själv överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau, Elie Wiesels sammanfattning av hur Förintelsen kunde ske:

”Motsatsen till kärlek är inte hat – motsatsen till kärlek är likgiltighet.”

Denna slutsats talar till oss alla även idag.

Det börjar med judarna - men det slutar inte med oss

 I Göteborg är vi cirka 1500 judar och i hela Sverige 15000 vilket motsvarar ca 0,2 % av av befolkningen. En stor del är överlevande, barn och barnbarn till överlevande ifrån Förintelsen.
Under Jom Kippur i år så demonstrerade nazister i närheten av vår synagoga. Igår kastades brinnande flaskor fyllda med bensin mot vår synagoga under en ungdomsfest. I förrgår skanderade araber i Malmö och på flera andra platser i Sverige att de ska skjuta judar och det utropades intifada mot oss. För två månader skrek man att vi judar är avkommor till apor och svin. Ingen brydde sig.
En stor del av vår församlings budget går till vår egen säkerhet. En säkerhetsorganisation som fungerade klanderfritt igår. Heder åt er som vaktar oss andra när vi går till gudstjänst eller andra aktiviteter i synagogan och på församlingshemmet. Heder åt er enskilda poliser som nu finns i vår närhet.

Den 4 maj 1945 steg min mamma av tåget i Malmö efter 14 månader i Auschwitz/Birkenau och andra läger. Sverige tog emot henne och hon älskade landet som välkomnade henne. Hon jobbade som hemsamarit och tog hand "sina gubbar", människor som var på botten av samhället. De äskade henne.

Under hennes sista år i livet var vi, hon och jag, ute och talade om Förintelsen i skolor, inom försvarsmakten och i kyrkor. Hon talade om hur det känns att bli hatad för den man är. Hon talade om hur det känns att nästan hela hennes släkt mördats av samma orsak. Hon berättade om hur hon försökte skydda oss - sina barn - mot ondskan. Hon berättade att hon älskar Sverige. Landet som tog emot henne och gav henne livet tillbaks. Hon berättade och berättade och alla lyssnade. Hon var inte bitter men hon varnade åhörarna för att bli passiva och inte se tecken på hat. Hon varnade om allt det hon så väl kände till.

Mamma är inte bland oss längre. Jag är glad att hon slapp höra hetsen igen. Att hon slapp få höra att hon var en gris eller en apa och att hon åter igen var ett legitimt mål. Jag är glad för att hon varnade, men ingen har lyssnat när vi har signalerat om ökad hets emot oss. Inte ens när det sker öppet.

Under flera år har vår regering inte brytt sig om våra och andras signaler om det ökande hatet. De är förblindade av sina egna ambitioner, sina storslagna och grandiosa tankar om att införa världsfred genom att krypa för diktaturerna i Mellanöstern. De sitter i säkerhetsrådet och tror sig veta hur att lösa andra länders problem men vill inte se sina egna.
 De har inte lyssnat till om konsekvenserna för oss judar i Sverige.
 De vill inte se det polariserade samhälle som växer fram

Nu kommer förmodligen utrikesminister Margot Wallström att hälsa på i vår synagoga och uttrycka avståndstagande från detta åter uttryckta hat mot oss. Många kommer förmodligen att stå på led och uttrycka sin avsky. Nu är det politiskt korrekt i Sverige. Just nu är i alla solidariska med "våra" judar. Vi vill inte höra politiska floskler. Vi behöver inte klappas på huvudena. Vi behöver bli tagna på allvar. Vi behöver bli lyssnade på annars är judiskt liv i Sverige borta inom en nära framtid. Vi kommer att göra det som judar alltid gör. Vi protesterar genom att värna livet.

Skrid till verket och följ vårt exempel. Det handlar inte bara om judar - det handlar om det samhälle min mamma och era föräldrar byggde. Det handlar om oss alla.
Och snart är det för sent.

A New Years Party - guarded by police armed with machine guns

2016 was ending and my daughter was travelling to Copenhagen to meet with hundreds of other young adult Jews to socialise, eat, drink, celebrate and dance in the new year - and maybe find someone to look deep into the eyes.

I myself had just finished an exercise within our small community where we practiced how to act if, God forbid, a terrorist attack should happen in Sweden - and how we would then be able to assist.

After the attack in Copenhagen the year before, safety awareness was (and still is) higher than ever. It could have ended in a massacre since the terrorist after shooting the guard (may his memory be a blessing) intended to enter the building and the ongoing Jewish bat-mitzvah party. The house was filled with teenagers and their families.

- Why are you surprised? said Sarah at the Jewish nursing home, when I, filled with anguish still after the attack, was upset and anxious.

- What distinguishes this generation from the past ones? she asked rhetorically. Sarah spent her entire youth - six years - in the Nazi death camps.
- Nothing! she answered herself. - Antisemitism is always anti-Semitism, but you have to protest against it the same way we have always done. Love life. We did that, she said, we, the survivors. We started over again, but we were and we are still damaged. But we’re still here.

She continued:
- But Stefan - you have something we had not. You have Israel! Don’t you ever forget it. Never forget that!

- So how are you? I asked anxiously my daughter over the phone.

- Great! she replied. The hotel is excellent, the food is really good and it's so much fun meeting all my old friends from the Jewish summer camp, the football teams and our trips to Israel together! Soooo much fun!

But one question hung in the air, a subject she would not broach.

- Security? I asked. - What about it?

- It's okay, Dad, there are machine gun armed police on every floor, and they are on duty around the clock. They tell the other hotel guests there’s a state visit, she said, and laughed.

I told one of my colleagues the following day, mostly to test how conscious Swedes are about how the world has changed - and my colleague just opened her mouth and looked at me. Speechless.

- Submachine gun armed police!? she asked with an incredulous look that betrayed her outrage and shock.
- Because young people want to meet and have fun together!? I don’t know what to say... I'm shocked!

Well, I thought, but our children are accustomed to this life. There is always security around Jewish events. It is natural for them, and a necessity. It is always this way, for it must be this way - and we have become accustomed to it and so have our children.

They understand that we will never let what happened to Sarah happen again and that we must actively promote a safe everyday life.

- It IS a state visit, I said. You are important and people in Denmark think you are important. The police there are prepared to protect you with their lives if necessary. I'm happy that they want to defend us and our democracy, I said.

You do what Jews have always done, you are protesting by holding life sacred. You protest by meeting and having fun together, you stand up for life, that it must continue and that you will not let those who want to polarise our society, succeed. We fight them by continuing and loving the life that we believe in - and they hate this and this is what they want to destroy. But we will not let them. We plan to continue living.

- Have fun, I said, but could not resist adding: - But be careful.

- It's okay dad, she said, my daughter. - It’s okay.

Nyårsfest bevakad av k-pistbeväpnade poliser

2016 gick mot 2017 och min dotter åkte till Köpenhamn för att träffa ett hundratal andra unga vuxna judar för att umgås, äta, dricka och dansa medan de firade in det nya året - och kanske hitta någon att titta djupt in i ögonen.
Själv har jag just deltagit en en övning för att träna hur vi ska agera om, Gud förbjude, ett terroristattentat skulle ske i Sverige - alltså hur vi inom judiska församlingen kan bistå samhällsaktörerna.

Efter attentatet i Köpenhamn för ett år sedan är säkerhetstänkandet högre än någonsin. Det kunde ha blivit en massaker eftersom terroristen efter att ha skjutit vakten tänkte ta sig in till den pågående judiska  ungdomsfesten.
- Varför är du förvånad? hade Sarah på judiska äldreboendet sagt till mig, när jag, med ångesten farande runt i mig efter attentatet, var upprörd och ängslig.
- Vad skiljer denna generation mot tidigare, sa hon retoriskt - hon som har suttit hela sin ungdomstid, 6 år  - i nazirikets dödsläger.

- Ingenting! svarade hon sig själv. - Antisemitism ät alltid antisemitism, men ni måste proteserna på samma sätt som vi alltid har gjort. Älska livet. Det gjorde vi, sa hon, överlevande och överlevare. Vi började om, men vi var och vi är skadade. Hon fortsatte:
- Men Stefan - ni har någonting vi inte hade. Ni har Israel! Glöm inte det. Glöm aldrig det!

- Hur har du det? frågade jag oroligt min dotter över telefonen.
- Jättebra! svarade hon. Jättefint hotell, sanslöst god mat och det är så skoj att träffa alla mina gamla kompisar från det judiska sommarlägret, fotbollen och våra resor till Israel tillsammans! Sååå kul!
Men en fråga hängde i luften, en fråga hon inte berörde.
- Säkerheten? frågade jag. - Hur är det med den?
- Det är lugnt, pappa, det finns k-pist beväpnade poliser på varje hotellplan och de står där dygnet runt. De säger till de andra hotellgästerna att det är statsbesök, sa hon och skrattade.

Jag berättade för min arbetskamrat dagen efter, mest för att testa hur pass medvetna svenskar är om hur omvärlden har ändrats - och min kollega bara öppnade munnen och tittade på mig. Mållös.
- K-pist beväpnade poliser!? frågade hon med en min som förrådde hennes upprördhet och chock.
- För att ungdomar ska kunna träffas och ha skoj tillsammans!? Jag vet inte vad jag ska säga... jag är chockad!

- Jo, tänkte jag, men våra barn är vana. Det finns alltid säkerhet runt judiska arrangemang. Det är en självklarhet för dem och en nödvändighet. Det är alltid så, för det måste vara så - och de har blivit vana vid det.
De förstår att vi aldrig kommer att låta det som hände Sarah ske igen och att vi måste aktivt arbeta för en trygg vardag.

- Det ÄR statsbesök sa jag. Ni är viktiga och Danmark tycker att ni är viktiga. Poliserna är beredda att försvara er med sina liv om det skulle behövas. Jag är glad att de vill försvara oss och demokratin, sa jag.
- Ni gör det som judar alltid har gjort, ni protesterar genom att håller livet heligt. Ni protesterar genom att träffas och ha skoj tillsammans, ni står för att livet måste fortsätta och att ni inte låter dem som vill polarisera vårt samhälle, lyckas med det. Vi slåss mot dem genom att fortsätta det liv som vi tror på och detta hatar de och detta vill de förstöra. Men vi låter dem inte. Vi tänker leva.

- Ha det skoj, sa jag, men kunde låta bli att tillägga: - Men var försiktiga.
- Det är lugnt pappa, svarade hon, min dotter. - Det är lugnt.

Vår "överdrivna" rädsla överträffas återigen av verkligheten

Om världen bara lyssnar på oss – vi svenska regeringspolitiker – så löses konflikterna.
Vi vet ty vi är ett land som lyckats tygla öppet hat.

-Ni är fredsskadade, sa George Klein, professor, författare och överlevande från det naziockuperade Ungern.

-          Ni tror att historien består av fred och däremellan liggande krig, men nutidens Sverige är ett undantag i historien, för det är krig och däremellan liggande fred som är människans historia. Att Sverige sedan två hundra är ett undantag är inget negativt och det beror på många unika omständigheter. Men ni lär er snabbt när ni måste, eftersom ondskan kräver ett annat förhållningssätt - annars går ni under.

Hatet som riktades mot mamma under Förintelsen– riktat mot henne för att hon var den hon var - en judinna- – är inte rationellt och löses inte rationellt.
Att vara oenig om något klart och rationellt definierbart kan lösas med förhandlingar och fredsavtal. Detta gäller exempelvis var landgränser skall dras. Men det går inte med det icke-rationella hatet. Det gäller att förstå skillnaden.
Denna icke rationella hat av ondska inte är förhandlingsbar och är inte något man försonas kring och sedan går vidare.
Jag som son till överlevande ifrån Förintelsen vill inte höra våra politiker vurma för de som valt att döda och lemlästa.
Jag vill inte att de skall göras till offer.
Jag vill se de lemlästade få upprättelse.
 Jag vill att vi lyfter upp de våldtagna och visar dem vår respekt och vår innerliga önskan om  deras upprättelse.
Ondskan de har drabbats av kan bara övervinnas genom att den krossas. Krossas för att man ska kunna skapa ett klimat där de som verkligen vill försonas och gå vidare får möjlighet att göra detta.
Det var så de allierade tänkte under andra världskriget. Vi måste krossa nazismen – de förhandlar vi inte med, för de är inte rationella i sitt hat mot dem som de bestämt sig för att hata – vi måste krossa det nazistiska samhällets alla strukturer och sedan satsa på de människor som vill bygga ett samhälle vilande på rationella principer och en liknande etisk grund som resten av västvärlden.
Sedan kan vi förhandla och utveckla och försonas.
Det är det öppna föraktet som gjorde att alla judar i Mellanöstern utvisades från arabländerna på 1950-talet och det är i det öppna föraktet som Förintelsen ägde rum i Europa – och det är det öppna föraktet som gör att k-pist beväpnade poliser nu skyddar våra judiska institutioner i Sverige idag, 2015.
När ska politikerna i detta land förstå detta?
Israel har inte råd att tro på att motståndaren kanske vill skriva på ett papper och försonas när det kan vara så att det är representanter för det öppna hatet som är dess motståndare.
Hamas, Hizbollah, IS, Iran, Syrien och många gånger PA i  Nablus är tydliga med sitt hat och att något papper om fred och försoning aldrig kommer skrivas på. De har sin egen agenda – det eviga hatets agenda.
De som utför terrordåd i Europa mot oss är lika tydliga. De skräder inte orden.
    Vi föraktar er därför att vi bestämt oss för att förakta er
Jag som jude i Sverige litar inte på att våra politiker förstår att hatet mot oss är klassisk antisemitiskt hat.
Det handlar om mitt och min familj och mina vänners överlevnad. På riktigt. Inte på skoj.
Det är skarpladdade vapen våra poliser har och de har sett några av sina kollegor skjutas. Senast fem stycken av dem i Köpenhamn.
Vår ”överdrivna” rädsla har återigen överträffats av verkligheten – än en gång – och om vi inte kan se skillnad på rationellt och icke rationell ondska är det samhälle vi har fått ärva, över.
Vi har lärt oss den dyrköpta läxan. Vi judar viker oss aldrig.
Vi judar kan dö för Israels bevarande. Det enda land vi kan lita på och som mycket tydligt förstår skillnaden mellan fred och död.