Förintelsens minnesdag den 27 januari, min moster Agnes och Agnes, mitt barnbarn

Rabbin Jonathan Sacks, säger i veckans Torah-avsnitt, att
"The most powerful link between the generations is the tale of those who came before us – a tale that becomes ours, and that we hand on as a sacred heritage to those who will come after us."

Det finns två Agnes i min familj. Agnes, min moster och Agnes, mitt barnbarn. Det är tre generationer mellan dem.  Båda är födda av judiska mödrar och båda är uppväxta i en varm och kärleksfull  miljö med många som älskar dem. Båda är oskyldiga barn med aptit på livet och till glädje för alla runt omkring dem. De är självklara medelpunkter för oss alla. De är båda de som ska föra samhället och livet vidare. Jag tillhör generationen mellan dem, den som försöker hålla båda i var sin hand och föra dem samman och överföra berättelserna om vår historia om kärlek till medmänniskan, att alltid sätta människan i centrum, berättelsen om människors lika värde, och rätten att leva ett värdigt liv och inte minst, berättelsen om hur vi, som en gång var slavar, nu är fria och att vi med denna erfarenhet vet hur det är att vara ofri - det är berättelsen som har levt flera tusen år och som är navet som våra liv kretsar kring. Berättelserna som ska leva vidare i oändlighet.

Den 27 januari är åminnelsedagen av Förintelsens offer. Den 27 januari 1945 befriades utrotnings- och koncentrationslägret Auschwitz/Birkenau av soldater ut Röda Armén. I detta läger mördades 1,5 miljoner oskyldiga människor. De allra flesta var judar men där fanns även romer, homosexuella, politiska fångar och polska och ryska krigsfångar. Ytterst få av dessa överlevde.

Berättelsen om min moster Agnes' korta liv måste nu också berättas för att vi aldrig ska glömma henne och inte heller hur hennes korta liv ändade.
Min moster Agnes bodde i Hájdudorog, en liten ort i östra Ungern. Familjen Kelemen var stor, cirka 70 personer och de var alla fattiga. Agnes hade fem syskon och hon var yngst i syskonskaran. Hennes systrar Erszebet, Julia och Chava flyttade till Budapest när de var cirka 19-20 år gamla, där de arbetade och skickande delar av sin lön till familjen hemma i Hájdudorog. Familjen levde ett arbetsamt och traditionellt judiskt liv i stillhet och i harmoni med sin omgivning.
Den 19 mars 1944 ockuperades Ungern av Nazityskland. Landet ockuperades enbart med målet att mörda landets judar. Ungerska regeringen gjorde inget motstånd. På sju veckor samlades cirka 355 000 judar av landets judar till förberedda ghetton för att därefter snabbt skickas iväg för att mördas i Auschwitz/Birkenau.

I juli 1944 tillfångatogs familjen Kelmen av ungerska poliser. Agnes var då 10 år gammal och fördes till Debrecen i Ungern tillsamman med sin mamma Ilona, pappa Isak och sin syster Katalin som var 12 år. Agnes och Katalin förnedrades och tvingades se och känna på verklig mänsklig ondska - en ondska bortom all tänkbar ondska - och detta enbart för att deras mamma var judinna. Den 8 augusti fördes min moster Agnes under vedervärdiga förhållanden, inlåsta i en överfull godsvagn i tre dygn, tills tåget slutligen stannade och familjen och de övriga i den tvingades under hot och slag ut på en tågperrong varefter de tvingades promenera i 20 minuter. De fick gå ned i omklädningsrum där de fick ta av sig sina kläder och nakna föstes de in i ett slutet rum där dödsgas släpptes ned - och där dog Agnes. Hon mördades tillsammans med sin syster Katalin, sin mamma Ilona och sin pappa Isak den dagen. Ingen vet exakt vilken dag det var. De har inga gravar. Deras kroppar brändes upp i likugnarna i Birkenau och den sötsura lukten av död spred sig i omgivningarna där Agnes' storasyster, min blivande mamma, Erszebet, slavarbetade på en uppsamlingsplats för kläder och personliga tillhörigheter och medans hon slet där, inandades hon den sötsura lukten av död, medans hon sorterade kläderna från sin mördade familj och sina mördade trosfränder, kläder som sedan skickades iväg för att säljas i Tyskland.
Erszebet, min blivande mamma, som överlevde och födde mig och gav mig all den kärlek hon förmådde,  men också för att berätta om sin och min familj - och min dotters familj och hennes dotter, Agnes.

Under 2017 har antisemitismen i Sverige ökat dramatiskt. I Sverige 2017 har man ostraffat kunna skrika på gator och torg om att skjuta judar, att vi är grisar och apors avkomma och man har kastat brandbomber mot synagogan i Göteborg och på kapellet i Malmö.
Det är nu upp till oss alla att förstå vad som håller på att ske - att kasta skygglapparna och att inte stå passivt vid sidan och titta på. Hatet börjar med judarna - men det har aldrig slutat med oss.
"Varför hatar människor er?" är en fråga jag har fått. Mitt svar är att judar inte hatar judar - även om undantag finns. Det är ni andra som hatar oss - och ni måste ta det samtalet med varandra.
Vilken historia vill vi föra vidare till nästa generation?

Jag står inte passiv och jag förmedlar historien om att vi kan protestera genom att ge liv - att låta denna generations alla Agnes få leva ett fullvärdigt, långt och gott liv. De som ska föra arvet vidare om livet, kärleken och att alltid sätta människan i centrum, berättelsen om människornas lika värde, om deras rätt till värdighet och berättelsen om hur vi som en gång var slavar nu är fria - och att vi med denna erfarenhet vet hur det är att vara ofri - det är dessa berättelser som ska leva vidare och överföras till de generationer som kommer efter oss - vi är alla skyldiga min moster Agnes detta - min moster som idag kunde ha varit 85 år gammal och själv eller genom sin familj hade kunnat överföra berättelserna om människans godhet till sin systers barnbarns barn, Agnes.

Sovjetstatens människosyn och Sverige 2018.

På Pesach (helg i åminnelse för hur ett slavfolk - det judiska - blev fria) finns en extra stol framtagen kring matbordet. Vid en given tidpunkt får barnen - ofta på darrande ben - gå och öppna dörren som stått på glänt för att se om profeten Elias väntar på att få komma in. Barnen pustar ut. - Tänk om han kom till just vår dörr! Profeten Elias' återkomst är början på den tid när frid och fred kommer att finnas mellan människorna.
Vem var/är Elias? I vår bibel - den hebreiska - i Första konungaboken kapitel 18 beskrivs Elias som  var en stor profet  utsänd av Abrahams Gud. Den ende Guden som skapat alla människor till sin avbild.Gud som står utanför skapelsen och har den i sin kontroll. Människor som alla har samma värde och är unika.  Elias tvingades in i en kamp med guden Baals alla profeter. Baal, en platsbunden Gud som utmanade Elias Gud,

Elias tvingas in kamp där till slut hundratals falska profeter dör. Elias står som segrande.Elas är på toppen. Han har visat sin Guds makt, Han är sin Guds sändebud, Nu skickar drottning Jezebel ett dödshot. Jezebel som har fråntagits all makt och inflytande. Elias blir dock skräckslagen av detta tomma hot och han fylls av ångest flyr till Beer Sheva. Han går ut i öknen och han lägger sig ner och vill dö. En buske ger honom skugga, änglar ger honom mat och dryck. Han beger sig sedan ut på en 40 dagar lång vandring till en grotta. Han lägger sig ner inne i grottan i fosterställning. Gud ställer sig i grottöppningen och säger: - Elias, vad gör du här?  Elias berättar om hur vedervärdigt han mår. Elias möter inte Gud i stormen eller i jordbävningen utan i viskningen, i lugnet i bekräftelsen. Han som Gud kallade med  namn. Han är inte ett Det för Gud utan ett Du. En människa med sina unika egenskaper- styrka och svagheter. En människa i kris som nu behöver hjälp att återta sin plats.Gud hade tid att vänta. Han lät läkningen ta tid. Elias skulle göra nya underverk när tiden var mogen.

Rabbin Jonathan Sacks hänvisar i sin bok The Great Partnership till Talmud om människans ansvar för sitt liv. "En deprimerad människa sitter i ett fängelse och man kan inte komma ut ur ett fängelse själv. Man behöver hjälp utifrån. När muren är borta återtar människan ansvaret för sitt eget liv".

Så, Elias, den extremt starke, bröts ned av ångest och depression (var han bipolär?), av en fullständigt kraftlös Jezebel. Han får hjälp att komma ur sin önskan  att dö och genom omsorg, skugga, mat, vatten, ensamhet, tid och samtal samt det absoluta bemötandet med respekt och bekräftelse, blir han frisk.
Som sjuksköterska i 35 år med många års erfarenhet från BUP och vuxenpsykiatri så har jag en hygglig erfarenhet från  sjukvården i Sverige.
Ovan beskrivning är grunden för svensk sjukvård. Inte alltid fungerande.Främst beroende på sjukvårdens hierarkier där fotfolket inte lyssnas till. Vi sjuksköterskor är dock ofta enade i livsuppgiften att upprätta och att ge liv utifrån de förutsättningar som ges oss.

Motsatsen är en människosyn som Sovjetunionen och det kommunistiska partiets stod för. Det fanns  bara finns en åsikt och den var  den sanna och det var partiets syn. Om man hade en annan åsikt måste man vara sjuk och sjuka människor spärrade man in på mentalsjukhus.

Sovjetstatens människosyn är vedervärdig och den totala motsatsen till vårt samhälle där rätten till en egen åsikt, rätten att få uttrycka den är grundlagsskyddad. Att använda en sig av Sovjetstatens människosyn ger kalla kårar.När Ann Heberlein berättar i en debattartikel i Expressen om hur hon betecknas som psykiskt sjuk då hennes åsikter inte stämmer överens med det politisk korrekta, blir jag skräckslagen.
"Att ha en kronisk diagnos betyder inte att man är kroniskt sjuk", skriver Ann Heberlein. Bara så bra och så rätt. Vi alla med våra kroniska diagnoser håller med.

Finns fortfarande den sovjetiska människosynen kvar hos vänstern?
Finns det verkligen politiskt aktiva inom Landstinget - och en som dessutom är psykiatrisköterska - som på fullt allvar ställer diagnoser på internet och uppmanar till sjukhusvård på grund av en åsikt som avviker från den "rätta"?
Ja - enligt skärmdump av Ann Heberlein på sitt debattinlägg i Expressen är det så.
Vänstern i Sverige har mycket att fundera över!'
Hur stort bagage bär de med sig från tiden då V var VPK ( vänsterpartiet kommunisterna) som stod Sovjetstaten nära ? Namnet de bar ända fram till Sovjetstatens och dess kommunistpartis kollaps.

Slutligen som ett tips till de politiker som mot alla odds inte skyller ifrån sig. Vi människor är alla  ofullständiga och gör fel men vi har fått förmågan att ändra oss och att ta ansvar för de misstag vi gör.
Det ger respekt!
Så ett litet tips: Ånger går i fyra steg:
1. Jag har gjort fel,
2. Jag ångrar mig,
3. Jag kommer aldrig att göra om mitt misstag,
4. Jag ber den jag kränkt om ursäkt.
 Alla fyra steg - annars är det inte trovärdigt.

För detta krävs den människosyn som vården av Elias visar.

Vad gäller dig, Ann Heberlein, så håller jag med dig i en hel del av dina åsikter.
Du är modig!
Du står för dina åsikter.
Det blir nog ett kryss i rutan för personval till hösten.