Red Alert-veckan

WE PROTEST - BY SAYING YES  

We humans are the only creatures in the universe who have a free will, a will to make choices.

We are able to protest against injustice that affects us.

We can protest by saying no - no degrading, no to destroying and polarising. No to blaming "the others" and to waive our own responsibility. We can always choose to see ourselves as victims. But then we get stuck in pointless hatred.

We have the ability to protest by saying yes - yes to building human relationships and positive societies, to develop through conversation, through supporting and caring, by always presume that people have equal value. We choose to keep going. 

We Jews and our country, Israel, protest by saying yes.

We protest when Israel and the Jews yet again are accused of all the old spruced up traditional anti-Jewish templates - they keep demonising us, and as usual they want to blame all injustices on Israel, portray Jews as oppressors, exploiters and killers, like a cancer infiltrating all living tissue, perceiving us as killing Christian children and make matza of their blood, as God killers, and as responsible for the Holocaust of six million European Jews as well as child abusers by our traditional circumcision of boys, as animal abusers through our traditional slaughtering method, and now, of course, as evil beings treating the inhabitants of Gaza just like the Nazis treated ourselves - not forgetting that we are also exploiters of the poor, the abused, the helpless, the hungry, as capitalists and communists and as those who seek to control the world as well as those who have built Israel on the blood of Palestinians.

I protest against this by telling you about our protest.

We protest against this through Israel's democracy.

We protest against this by saying yes to a legal society, a functioning social system and healthcare system for all.

We protest against this by defending the right to freedom of religion, for all faiths.

We protest against this through Jerusalem, our religious center, and our eternal capital, Jerusalem, which embodies all that is the core of Judaism. Jerusalem, the city that is the heart of everything Jewish and which for 3000 years has been the heart of our religious life, our traditions and our longing for a world in peace.

We protest against this through Tel Aviv, the city that never sleeps.

We protest against this by having a defence force based on a moral code that no other countries in the world can measure up to.

We protest against this by providing advanced medical assistance to thousands of war wounded, adults and children from Syria who need our help and who are are being cared for in Israel, even though we are in a state of war with Syria. They need us and we help them and show them that we care, no matter who they are or where they come from. 

We protest against this by not perceiving ourselves as victims, a victim one can give alms to calm you own conscience. A victim who is not allowed to speak for himself. A victim disclaiming his own responsibility.

We protest against this by reusing 85% of all sewage in Israel.

We protest against this by having field hospitals complete with personnel and equipment ready to travel anywhere on earth when natural disasters or war happens so that we are able to help those who need us. 

We protest against this by sending juggernauts and trucks with food and necessities every four minutes - every four minutes - around the clock, all year around, to the people of Gaza - despite their leaders being terrorists who have the sole purpose and not shy to say so - of murdering all Jews.

We protest against this by all Jewish nobel prize winners. 

We are protesting against this by all start-up companies and our hi-tech and medical advances that make life easier and even cures sick and needy people all over the world.

We protested against this in the form of my grandfather and the others who prayed the Shma Israel before they were murdered together with their families in the death camps during World War II. Those who recited Shma Israel as they went to their deaths, to God, who seemed to have forsaken them - still they did not abandon Him.

We protested against the Nazis through our prayers - you can kill us but you can not take our pride or our dignity from us.

We protest against this by honouring all the survivors ans well as all the people murdered during the Holocaust, and by continuing to be Jews.

We protest against this, me and my wife, by having moved home, to Israel.

We in Israel protest against this together, with the protesting Jews from all of the Middle East countries and those from Ethiopia, from the Soviet Union, the United States, France, Sweden and all the others living in Israel as well as in the diaspora.

We have never been autonomous and self-governing throughout all generations of exile. We never had a country of our own during our banishment from our own country, the country we loved and never forgot. Where our prayers went as we longed for Zion, for Jerusalem. 

However, we have survived and outlived all the mighty regimes we have lived, and sometimes been slaves under.

We have a regulatory and legislative system that makes up the difference between a life of chaos and a life lived within a protective moral and legal fence.

We stick to the road we have been wandering for 4000 years, and we show people's ability to build instead of tearing down and destroying.

We are convinced that our God is committed to his promise to protect his people.

So we protest by living, surviving, by loving life and continuing to live.

We are protesting.

Golanhöjden - efter urladdningen med Iran

Natten var lugn här men i byarna intill tillbringade befolkningen några timmar i skyddsrummen. Blev uppringd av en svensk-israelisk vän som just nu är i Sverige. Han hade fått ett larm på sin app att vi var under attack. Jag förstod ingenting. Just här var det lugnt. När jag gick och la mig igen hade jag svårt att somna. Klarade vi oss utan förluster? Kommer larmet att dras igång här snart?

Promenerade på förmiddagen fram till centrum av Katzrin. Det tar inte mer än10 minuter. Samhället är litet och välplanerat. Jag promenerade genom en av de många parkerna, fåglarna kvittrade, solen skiner och det är runt 30 grader varmt. Jag mötte tre unga soldater som kom gående emot mig, hållande sex dagisbarn i händerna. De skrattade och lekte med varandra. Det är uppenbart att de har kommit för att få barnen att slappna av och förstå att soldaterna inte är farliga, utan att de är där för att hjälpa dem. Mötte Sandra - som är svenska - som berättar att soldater har varit på dagis och lekt med barnen där. Man har också tränat på vad man ska göra om flyglarmet börjar tjuta. Jag blev rörd till tårar. Så underbart att se och höra.

Det är en mer avslappnad attityd idag. Alla går vidare i sina vardagssysslor. Folk tar en kopp kaffe på torget och när jag återvänder hem träffar jag två vänner som uttrycker tacksamhet för det israeliska försvarets fantastiska insats igår natt. Baruch HaShem, tack Gud för ditt beskydd.

Men - man är samtidigt förstummad över Irans ofattbart dåliga insats. Man skjuter 20 raketer varav 16 ramlar ned på den syrisk sidan. De övriga fyra skjuter Iron Dome ned.

Tack, säger israeliska flygvapnet och åker in och bombar sönder iransk infrastruktur i Syrien. De spred inte ens ut sina resurser över ytan för att kunna gå in för en andra attack. Israel på sin sida är glada  att  raketerna inte var placerade nära skolor och moskéer, vilket ju är Hamas och Hizbollahs taktik (och även ett krigsbrott). Hamas, förresten som fördömer Israels anfall på den muslimska nationen. Tjusigt Hamas - ni döljer ju inte precis ert strategiska mål.
Alla israeliska flygplan återvände efter utfört uppdrag utan några skador eller förluster.

Kan det vara så att Iran har låtit Israel tro att faran är över för denna gång?

Kan de vara så att de väntar på att vi ska slappna av för att kunna slå till igen?

Att de kommer tillbaks är vi nog alla överens om. Prästerskapet är tillräckligt uppblåsta och förvissade  om sin egen förträfflighet. Så vi vet att de kommer att försöka igen. Frågan är när och var.
Men just idag är alla avslappnade och livet rullar vidare.

Väskan med vatten, mat och toapapper får nog stå kvar vid dörren ett tag till.

Rapport från Golanhöjden

Natten till idag sköt Iran ett 20 raketer mot oss. Det gick inte så bra för dem. Vi har slagit tillbaka med knuten hand.  I byarna intill gick flyglarmen. Vi fick lugnt sova vidare. Skyddsrumsdörrarna är öppna men inga restriktioner för övrigt.

Don't mess with IDF.

Igår kväll beordrade IDF (försvarsmakten i Israel) Katrzin att öppna alla skyddsrum. Vi som bor här fick också uppmaningen att förbereda oss på att få bo där ett tag. Vi uppmanades också att följa de instruktioner som kommunen nu ger oss.
Jag gick till mitt skyddsrum och bekantade mig med det. Oerhört välbyggt, 10 meter under marknivån och med ståldörrar. Det enda som slog mig är att om Iran använder gas är det inte så bra med tanke på att gas är tyngre än luft. Nåväl, vi har inte fått några gasmasker så försvarsmakten bedömer väl att detta inte är troligt.
Promenerade till centrum - allt här är på gångavstånd - där jag såg mycket soldater och utöver detta även många TV-team springande omkring och ska ha våra åsikter om USA's numera uppsagda avtal med Iran och i och med detta vår nu utsatta situation.
Lilla Katzrin i centrum för nyhetsflödet. Har det någonsin inträffat tidigare?

Det vi har märkt är en ökande militär aktivitet med mycket övningar med stridsfordon, ökad flygaktivitet och många soldater. Jag har inte kunnat avgöra om detta är vanlig övningsverksamhet eller inte.

Katzrin är huvudort på Golan. Vi är ca 7000 som bor här. Det är en mycket behaglig atmosfär här. Gångvägar och promenadstråk löper parallellt med varandra och grönskan och fågellivet här är bedövande och vackert. Landskapet är ett slättland med Hermonberget år ett håll och Kinneret (Genesaret)  åt det andra hållet. Vi som nyinflyttade har blivit oerhört väl bemötta. Man har samlat ihop husgeråd och möbler i tillräcklig omfattning för att vi ska få en grundmöblering. Det enda som retar oss är vedervärdig musik som någon spelar från huset mittemot. Den har tystnat nu, så det är väl fler som har reagerat.
Synagogorna är välbesökta och kunskapen om judisk religiositet är så oerhört mycket större än vad jag är van vid från Sverige. Jag njuter av att få bara vara med. Det finns nio synagogor här i Katzrin.

Katzrin ligger två mil ifrån den syriska gränsen. Det har i princip varit lugnt sedan 1974 då stilleståndsavtalet ingicks mellan Israel och Syrien. Det fanns idéer om att släppa denna högplatå mot en eventuell fred i stil med fredsavtalet med Egypten.
Det blev inte så, utan Golan är nu en del av Israel.
Alla här tackar Gud för att vi inte släppte ifrån oss Golan. Särskilt nu.

Iran laddar några mil härifrån. Iran som har hotat med att slå till mot Israel. Iran laddar nu för krig mot oss. Iran är en diktatur som vill utplåna oss judar och slutföra Förintelsen. Det bor 8,5 miljoner judar och araber här i landet. Att två miljoner ickejudar också kommer att dö tycks inte besvära prästerna i Iran. De blir automatiskt martyrer, om de är muslimer.
Alla är positiva till att USA skrotar avtalet. Alla är glada över att USA flyttar sin ambassad  till Jerusalem. Vi är glada att det inte är atomstridsspetsar i raketerna.

Hur känns det att vara här?
Jag är 1000 gånger hellre här än någon annanstans just nu.
Jag tänker på Förintelsen och att inget land då fanns som hjälpte oss.
Jag tänker på att Iran nu vill slutföra jobbet.
Jag tänker på att det blir ingenting med det. Nu försvarar vi oss själva och är vi enade och starka. Det finns ingenting annat än seger eftersom vi inte har någon annanstans att ta vägen.

Så livet går vidare här och vad som kommer att hända vet ingen av oss.
Kanske Iran drar sig tillbaka denna gång.
Kanske anfaller de. 
Jag gissar att om Iran anfaller så kommer vi att slå med full kraft och utradera Irans styrkor i Syrien.
Under tiden rullar livet vidare och alla lyssnar på nyheterna och kollar sina mobiler.
Skyddsrumsdörrarna stå öppna.
Vattenflaskorna och maten är packade. Nu väntar vi.

Hej, Hédi - det är Stefan

Hej Hédi!
Du var i Ludvika och demonstrerade mot nazisterna på första maj.
Du står på barrikaderna precis som du alltid har gjort.
Du slutar aldrig att förvåna mig.
När vi träffades senast så berättade jag en historia:

Rabbinen var på besök på äldreboendet.
- Jag fyller 100 år sa Ester (vi judar brukar säga 'till 120 år' - när vi talar om livet och dess utmätta tid)

- 100 Mazal Tov, sa rabbinen. Önskar dig 20 underbara år, underbart!
- Jag fyller 110 sa Leah.
- 110! Underbart! Jag önskar dig 10 underbara år till, sa rabbinen.
 - Jag fyller också år sa Sara, som satt i närheten av rabbinen.
- Du också? Utbrast rabbinen - och hur mycket fyller du?
- 120 sa Sara
- Öh... önskar dig, eh... önskar dig, hhm... önskar dig en trevlig dag! sa rabbinen.


Du skrattade och svarade: "Bis 120 aber wie 20!" Vilket betyder till 120 men som om vi vore 20.
Just det - mitt i prick.

En minnesbild:
Kommer du ihåg när min pappa hade drunknat inför mammas ögon? Mamma berättade att du ringde henne varje morgon och så talade ni ungerska och du sa till henne:
- Erzi, gå upp nu. Kom igen. Gå ut i köket - rök en cigarrett och drick ditt kaffe.
- Erzi, det var så vi gjorde i Auschwitz/Birkenau - så gjorde vi som överlevde. De som låg kvar dog samma dag. Och mamma steg upp ur sängen. Och hon levde vidare. Hon visste att tappar man rutinerna är man körd.
120 som om du vore 20 - lev, tappa inte rutinerna. Håll fokus! Hur orkade ni - och hur orkar du?

Kommer du ihåg när vi träffades? 1987 tror jag det var. Du hade vid 60 års ålder utbildat dig till psykolog och du ville få de överlevande, som nu var i pensionsåldern, att börja tala och bearbeta sina upplevelser. Det blev ett fik - Cafe '84 - en plats att samlas kring en fika och så kom pratet igång bland de överlevande överlevarna.
Sedan kom rapporter om att vi barn till överlevande också var drabbade. Att växa upp i ett hem med någon eller några som bär på trauma överförs till kommande generationer - så du bjöd in ett gäng för samtal.
Du berättade för en av mina söner häromåret att jag kom, gick in på McDonalds på andra sidan gatan från församlingshuset och du såg mig. Du väntade och du anade vad som rörde sig i mitt inre. - Måtte han våga.
När jag till slut gick in i församlingshuset så visste jag att mitt liv aldrig skulle bli som detsamma igen. Du kramade mig och hälsade mig välkommen - välkommen in den judiska världen.  Vi som träffades var alla drabbade. Vi var livrädda för att var judar. Vi växte antingen upp i tystnad och rädda över vad som skulle kunna hända om det blev känt att vi var judar  eller så hade föräldern använt oss som kuratorer så att vi till slut inte visste vem av 0ss som hade suttit i lägren- så var det - tokigt? Nej - det bara var så.

Jag började den långa vägen in i den judiska världen. Så jag jobbade på flyktingförläggning som sjuksköterska och så började vi åka runt i hela Sverige du och jag. Du berättade din historia, jag min, med tillägg om mötena med traumatiserade flyktingar från Balkan-kriget och om likheter och skillnader.  Bert Kolker spelande judisk musik och fyllde våra dystra samtal med glädje när han visade åhörarna den judiska världens musik och språk. Han spelade och sjöng bröllopssånger på jiddisch. Alla förstod att den värld han beskrev försvann i röken från ugnarna tillsammans med de männiksor som bar dem inom sig. Kommer du håg när Bert intog scenen och väntade i tystnad - han sa ingenting på en hel minut. Alla vred sig till sist av olust, frågande, talade tyst med sin granne, - vad gör han?, tittade ned, svettades - varför denna tystnad? En minut - en hel evighet. Puh, jag svettades själv!
- Tystnaden ekar, eller hur? sa han till sist. Allt ni har tänkt om mig, tänkte jag när min pappa inte sa någonting. Vet man ingenting så fyller man tomrummet med egna idéer.

Kommer du ihåg den gången när du spände blicken i åhörarna och sa med skarp röst:
- Pennorna, ge mig era pennor. De får inte användas nu.
Och fem minuter senare så hade du en hel hög pennor.
- Varför gav ni dem till mig? frågade du sedan.
- Du bad ju oss att göra det, svarade någon.
- Var det någon som gömde sin penna? frågade du då.
- Jag, sa en kvinna.
- Hur kändes det? sa du.
- Förfärligt, svarade kvinnan. - Jag mådde illa och trodde att någon skulle skvallra och att du skulle läxa upp mig.

- Så började allt, sa du. Två SS-män steg av tåget och började kräva saker av oss - och så började vägen till döden. Två SS-män som förväntade sig att vi skulle göra rationella val - och dessa val ledde till massmordet på den europeiska judenheten, 6 miljoner varav 1½ miljon barn.
- Vägra att följa strömmen - men var beredd på konsekvenserna. Vänta inte på de andra, de som inte törs. Detta gäller även Sverige idag.
Hédi, vi träffades senast den 24 oktober 2017. I samma veva, efter 30 års studieuppehåll, så ville jag slutföra mina studier i religionsvetenskap med en C-uppsats. Jag intervjuade dig och två andra överlevande om vad det var som ni byggde era liv på när era liv började om igen 1945.
Min yngsta dotter var med och hon var så lycklig över att få träffa dig som kände hennes farmor. En farmor som min dotter älskade.
Hédi, innan vårt möte hade jag varit på Israeliska ambassaden och fått vad då?
Jo, jag hade fått mitt visum för att kunna flytta till Israel och bli israelisk medborgare. Efter alla dessa år av väntan och förvissningen om att jag nog aldrig skulle komma iväg - men just den dagen fick jag mitt visum.

Du var den som tog emot mig när mitt liv ändrade kurs 1987.
Det var du som var den första som fick veta att mitt liv nu skulle ändra kurs igen 2017.
En 30 år lång tids resa, Hédi. 30 år!

Jag bor nu i Katzrin på Golanhöjden med min hustru.
Det laddar upp här nu. Stormen kommer närmare.
Ännu en diktatur vill utrota oss. Iran, en teokrati utan någon som helst relation till Israel, laddar upp här vid gränsen, två mil från oss. De är tydliga med sitt budskap. Judarna ska ner i havet, det utlovas massmord på 6 miljoner israeliska judar. Världen ser på. Judarna - de hemska.
Europa är passiva - man får inte förstöra handelsförbindelserna med det stora Iran.
Vi är ensamma igen - USA är med oss, tack gode Gud - men jobbet måste vi göra själva, om kriget bryter ut. Men denna gång är vi beredda. Denna gång lämnar vi inte in några radioapparater. Denna gång så kommer vi att slå tillbaks. Hårt. Vi har ingenstans att ta vägen. Landet är så litet.
Det är två mil till Syriska gränsen, tre till Libanon och två mil till Jordanien ifrån Katzrin.
Jag var inte med under Förintelsen men jag är här och här stannar jag även om Iran försöker döda oss.
Jag var inte med i Förintelsen, men du och mamma har lärt mig vad det är vi försvarar och vad de som hatar oss är beredda att göra.

1½ miljon judiska barn mördade nazisterna - bland dem två av mina mostrar som då var 10 och 12 år
1½ miljoner judiska barn bor här i Israel nu. De ska försvaras.
Tänk att den stora resan började när vi möttes 1987 utanför Judiska församlingen i Stockholm.
Jag kom äntligen hem då, hem till den judiska gemenskapen och nu är jag hemma i landet - vårt land. Judarnas land.
Till 120 som om vi vore 20.
Kram
Stefan

Hon är borta nu, Sarah

Hon är borta nu, Sarah, för det var hennes namn, kvinnan med "knölen på armen" (se tidigare blogginlägg). Hon dog lugnt och stilla med judiska vänner och närstående omkring sig. Hon fick en värdig begravning enligt judiska traditioner.


Sarah, som 14 år gammal hamnade i nazisternas koncentrationsläger och till sist hittades av amerikanska soldater sex år senare, liggande i på en hög av lik. Sarah, som fick starta om sitt liv utan någon grund att bygga på. Sarah, som hade ett mycket tufft liv med många sorger. Sarah, som höll fast vid en stark relation till sin Skapare. Sarah, som fick några fina år på det judiska äldreboende där hon, tunn och liten, bar på värre erfarenheter och större sorger än vad vi kan föreställa oss. Sarah, som varje natt förföljdes av nazisterna i sina mardrömmar men ändå orkade gå upp varje morgon och leva en dag till, och så en dag till, och en dag till, tills dagarna blev 90 år.


Sarah överlevde dem alla - de nazister som älskade att plåga henne av en enda orsak - hon var född av en judisk mor - inget annat. Sarah var inte bara en överlevande, hon var också en överlevare, och som en sådan talar hon till oss alla, också nu. Sarah stannade kvar i livet för att vittna inför oss, om att Förintelsen har ägt rum och att den fortsatte att äga rum i hennes inre, i ytterligare 70 år - se till att det aldrig händer igen.


En gång när jag jobbade på hemmet vaktade k-pistbeväpnade poliser utanför. Jag sa till henne, det är skamligt att antisemitismen åter igen sticker upp sina fula trynen. Hon tittade stint på mig och sa, "Varje generation av judar får ta del av det. Du tror väl inte att du tillhör den generation som slipper detta? Var glad att deras k-pistar är riktade åt andra hållet och inte emot oss. Du kan åka till Israel om de vänder vapnen mot dig. Det kunde inte vi."


Jag hade privilegiet  att få hennes historia berättad för mig. En historia hon hade hållit dold i 70 år för att inte få en lyssnare att må illa. Hon brydde sig mer om att människor omkring henne kunde ta illa vid om hon berättade. Så hon sa inget.
Jag mådde inte illa. Jag kände mig hedrad över att få ta del av hennes historia. Hon, Sarah, som höll fast vid en stark relation till sin Skapare.


Det kan jag lova dig, Sarah, jag glömmer aldrig det du sa till mig och jag har nu flyttat till Israel. Jag har flyttat till Israel för att visa dem som idag vill oss illa, att vi har lärt oss av historien att vi måste klara oss själva - vi, det judiska folket, kan inte lita på omvärldens stöd när k-pistarna - hatet och våldet - vänds emot oss igen.


Vila i frid, Sarah. Vi kommer aldrig att glömma dig - vi det judiska folket - vi, som kommer att bära arvet vidare, det arv du efterlämnar till oss alla, det arv som skriker: För livet vidare, vad som än händer! Glöm mig inte, glöm mig inte - jag är vittnet.












Knölen på armen
Publicerad i december 2016



- Ser du knölen som sticker ut på armbågen här? sa hon och drog sakta upp blusärmen på sin tunna 91-åriga arm. Ser du? Det finns inte på den andra armen. Jo, det är en benutväxt där.
Jag väntade.
- Han sköt, sa hon och började plötsligt storgråta där hon satt på sängkanten i sin lägenhet. Hennes röst bar knappt. - Tysken - en 20-åring - gick omkring där med sin pistol och sköt polska judinnor. För att han hade lust. Han hatade oss mest, vi polska judinnor. Jag var 15 - eller var jag 16? där i lägret, kommer inte ihåg. Han kom fram emot mig med pistolen och jag visste att jag skulle dö. Jag tänkte, det hinner nog bara göra lite ont och sedan blir det svart tänkte jag, förstår du? Men han vände på pistolen istället och slog mig med den och jag höll upp armen så här för ansiktet, förstår du? Och då gick armen av här, vid knölen. De andra fångarna tog hand om mig och gjorde en mitella och armen blev nog tre gånger så stor, förstår du? Och sedan fick jag låtsas att arbeta och du vet där på uppställningarna... - oh, jag bad till Gud varje dag och han hörde mig, förstår du? Han hörde mig, sa hon och grät. - Vad ont det gjorde, åh vad ont det gjorde, dag och natt, hon skakade och den lilla kroppen kved och varje por i hennes hud öppnade sig.
- Vad händer, tänkte jag, vad händer? Och hela världen stannade upp och höll andan.

Hon fortsatte, Herre min Gud, tänkte jag, ge mig styrka, och du vet att jag satt sex år i lägren. Jag var 14 år när de tog mig och 20 när jag blev fri, sa hon, och tårarna rann, förstår du?
- Du som är sjuksköterska, kan man se här i ögonvitorna om man lever? sa hon och drog ner det nedre ögonlocket. Du vet amerikanarna som gick omkring där i Bergen-Belsen bland likhögarna, de drog ner de nedre ögonlocken på liken. För att se om de kanske levde. Så gjorde de på mig, förstår du? De såg att jag levde, där på högen, förstår du?

Innan vi kom till Bergen-Belsen gick vi i sex dagar och i sex nätter utan vatten och mat. Det var på vintern. Vi tog snö i munnen för att få vätska i oss, förstår du. Oh, vad vi led. Ingen sömn, ingen mat eller vätska och inga kläder, bara tunna smutsiga, loppfyllda trasor, förstår du. Vi svepte in fötterna i papper för att inte förfrysa dem, förstår du. Till slut orkade jag inte, jag lade mig ner för att dö, men mina vänner lyfte upp mig och släpade med mig till benen bar, förstår du, de släpade med mig. Vi hörde skott hela tiden och då visste vi att nu var det en till som inte orkade, förstår du, tyskarna gick sist och sköt alla som ramlade eller inte orkade, sa hon medan tårarna rann. Jag bad till Gud hela tiden och han hörde mig, förstår du, han lyssnade på mig. 29 kilo vägde jag när jag kom till Sverige i maj 1945 och det tog ett år innan jag kunde gå igen. Jag vågade inte åka till Palestina, förstår du. Jag vågade inte lämna Sverige, förstår du.

- Tänk när meddelandet kom att ingen visste vad som hade hänt min mamma och pappa och mina syskon, sa hon och hela hennes lilla kropp skrek av ångest - jag visste, de orkade inte.
Vi hade lovat att träffas efter kriget, sa hon, förstår du hur det kändes, efter sex år som barn och tonåring i helvetet?

- Om jag har berättat? Bara för min nu bortgångne man, förstår du? Jag ville ha en judisk man  och Gud skickade en judisk man till mig och för honom berättade jag, annars inte. Jag höll kosher och jag hade allt Pesach-porslin i källaren och jag bad till Gud varje dag, minst två gånger. Och vi fick barn, två stycken. Stefan, jag har gjort mitt bästa men det är inte lätt med det jag bär på och ingen mamma och pappa. Men Gud hörde mig, förstår du? Jag har försökt att ge barnen allt, förstår du, men det var så svårt, sa hon och skakade.
- De flesta som är som jag har tagit livet av sig, men jag kan inte. Jag är religiös, förstår du, jag får inte ta livet av mig, förstår du, vi judar gör inte så - men varför måste de förfölja mig varje natt? Hon kved och sa, och nu är det snart natt igen.
- Jo, det känns lite bättre nu här, sa hon och pekade på ovanför vänster bröst på bröstkorgen. Hon är som en liten fågelunge där hon sitter, hållande i sin rollator. - Det känns lite bättre, det har lättat lite, det har det.

- Jag berättar för dig, för du bär kippa och tzitzit. Du förstår mig, det vet jag . Min pappa bar tzitzit och kippa. Han jobbade till klockan 11 och kom hem och bad och lade tefillin innan han åt någonting. - Vet du att de tog honom till lägret men släppte honom - han såg inte judisk ut. Han kom till ghettot och berättade om hur det var där men man trodde inte på honom. Så de tog honom en gång till och sedan har jag aldrig hört från honom igen, förstår du. De andra, de kristna - de förstår inte. Många judar förstår inte heller. De säger att Gud finns inte, men jag vet, Stefan, jag vet att han finns. Jag vet. Hur kan du tro? säger en del till mig, du såg ju hur de slängde spädbarnen i elden. Hur ska jag veta? Jag var ju barn själv. Jag vet inte. Gud lät det ske, så är det, men han är ändå god, jag vet det, det känns här inne, sa hon och pekade på sitt tunna bröst.

Jag är så tom härinne, varje dag försöker tysken skjuta mig, förstår du? Varje natt hälsar jag på i lägren. Sex år och bara för att jag är judinna, sa hon medan tårarna fortsatte rinna. - Jag var ju bara ett barn och vad vet jag, men Stefan både du och jag vet, Gud finns.

- Vem är jag att ifrågasätta dig, tänkte jag, vem överhuvudtaget har rätten att ifrågasätta dig?
- Jag är religiös därför att du är det, sa jag. Jag är religiös därför att du orkade vara det och för att du orkar vara det, sa jag. Om jag inte är religiös så sviker jag både dig och din pappa och alla de andra som bad Shma Yisrael där på planeten Helvetet. Så enkelt är det. Ingenting annat, inga intellektuella darwinistiska teorier i världen kan övertyga mig om annat eller svika dig eller din pappa, sa jag.

- Du har helt rätt, fortsatte jag sedan. Jag vet att Gud finns och jag vet inte heller varför han lät det ske och att låter det ske med dig varje natt, sa jag, men jag vill lyssna så länge du orkar och kanske det är just för detta ögonblick jag finns, tänkte jag, precis som Mordechai sa till drottning Ester i ett avgörande ögonblick i hennes liv, att det är Guds vilja och att det kommer göra dina nätter fria från ångest.
- Hur det känns i bröstet nu?
- Konstigt Stefan, det känns faktiskt lite bättre, det gör det faktiskt, kanske jag kan sova nu, det känns faktiskt lättare, inte så tungt. Ska kyssa mina Mezuzot först.

- Ska din dotter till Israel om en vecka? Åh, vad härligt. Vi har ett land nu, förstår du, men jag orkade inte åka dit, jag orkade inte. Jag skulle gärna träffa henne och prata med henne. Kan hon komma hit?
Stefan, glöm vad jag har berättat, det gör ont i dig och jag vill inte att det ska göra ont, sa hon.
Men precis så tänkte min mamma, för hon ville rädda mig från sina berättelser från Auschwitz/Birkenau, men jag vet bättre, jag tvingade mamma att berätta och det det gjorde henne gott och det gjorde mig religiös.

- Ester, sa jag och pekade med hela handen - jag kommer aldrig att glömma ett enda ord av vad du sagt - aldrig - och det är ett löfte jag ger dig. Att lyssna på dig och att få se vad som krävs för dig att omvandla dina känslor till ord, är en ynnest, det är en ära och så länge vi orkar, Ester, är jag beredd att lyssna. Vi människor är "de talande" - vi är de enda Gud har givit denna gåva, de enda i hela universum som vi vet, och att du nu efter 71 år talar om detta är ett under och det kommer att göra dig till en mera hel människa, även om det kommer att göra ont i dig, mycket ont. Du är en stark människa, en överlevande och en överlevare, du är ett unikum, sa jag. Du är en på miljonen.
- Men vill du tala, fortsatte jag, så kommer jag att lyssna. Du är underbar, sa jag.

- Säger du det. Stefan, jag har aldrig någonsin berättat för någon om detta. Inte på 71 år. Jag har aldrig sagt något till doktorn eller rabbinen om varför min arm är trasig, förstår du. Jag vill inte göra dem ledsna, de har ju sina liv att leva.
- Stefan - för dig vill jag berätta och du får skriva en bok eller spela in det om du vill, för du har ju en mamma som har berättat och du bär ju tzitzit precis som min pappa.

När jag kom hem den kvällen och stängde dörren så grät jag också. Jag har träffat så många överlevande genom åren men detta gick rakt in i hjärtat. Åh Gud, den smärta som bara rinner ur henne. 91 år fyllda och av dem sex år - ungdomsåren - där i helvetet och sedan all rehabilitering och så tungt föräldraansvar och så trogen sin judiskhet och tvingad att leva i lägren varje dag och varje natt, fortfarande, 71 år efter krigsslutet - och så det förtroende hon nu givit mig att få höra henne berätta och få torka hennes tårar.

Hon har varit tyst i 71 år och nu blir hon den talande.

Gode Gud ge mig kraft och förmåga att förvalta detta förtroende och gode Gud låt någon som kan filmkameror komma i min väg och visa mig hur man trycker på start, för världen måste få känna smärtan som efter 71 år kommer ut denna 91-åriga lilla dam. Låt henne få berätta för att få frid i sin själ och få sova en natt utan att nazisterna jagar henne.

Auschwitz/Birkenau var stället där vi alla träffades, nakna och förnedrade oavsett vilken strategi vi än hade valt för vår överlevnad - assimilation, integration, isolering - ingenting av det fungerar.
Det judiska Israel är slutstationen för vår långa vandring.
Här stannar vi och här avgörs vår framtid och det är vi själva som har makten att avgöra vårt öde.
Vi ber till dig Gud att ge oss vishet och verktygen att aldrig glömma Ester - och att förvalta äran och ansvaret att efter 2000 år vara fria judar i ett fritt land.

Aldrig mer!

Yom HaShoa

Tonight begins the Holocaust Rememberance Day, Yom HaShoah.
Here in Israel everything stops for a while in order to remember all the lives lost och to remind ourselves never to let it to happen again. Let's all join in thoughts and prayers.

Förintelsens minnesdag den 27 januari, min moster Agnes och Agnes, mitt barnbarn

Rabbin Jonathan Sacks, säger i veckans Torah-avsnitt, att
"The most powerful link between the generations is the tale of those who came before us – a tale that becomes ours, and that we hand on as a sacred heritage to those who will come after us."

Det finns två Agnes i min familj. Agnes, min moster och Agnes, mitt barnbarn. Det är tre generationer mellan dem.  Båda är födda av judiska mödrar och båda är uppväxta i en varm och kärleksfull  miljö med många som älskar dem. Båda är oskyldiga barn med aptit på livet och till glädje för alla runt omkring dem. De är självklara medelpunkter för oss alla. De är båda de som ska föra samhället och livet vidare. Jag tillhör generationen mellan dem, den som försöker hålla båda i var sin hand och föra dem samman och överföra berättelserna om vår historia om kärlek till medmänniskan, att alltid sätta människan i centrum, berättelsen om människors lika värde, och rätten att leva ett värdigt liv och inte minst, berättelsen om hur vi, som en gång var slavar, nu är fria och att vi med denna erfarenhet vet hur det är att vara ofri - det är berättelsen som har levt flera tusen år och som är navet som våra liv kretsar kring. Berättelserna som ska leva vidare i oändlighet.

Den 27 januari är åminnelsedagen av Förintelsens offer. Den 27 januari 1945 befriades utrotnings- och koncentrationslägret Auschwitz/Birkenau av soldater ut Röda Armén. I detta läger mördades 1,5 miljoner oskyldiga människor. De allra flesta var judar men där fanns även romer, homosexuella, politiska fångar och polska och ryska krigsfångar. Ytterst få av dessa överlevde.

Berättelsen om min moster Agnes' korta liv måste nu också berättas för att vi aldrig ska glömma henne och inte heller hur hennes korta liv ändade.
Min moster Agnes bodde i Hájdudorog, en liten ort i östra Ungern. Familjen Kelemen var stor, cirka 70 personer och de var alla fattiga. Agnes hade fem syskon och hon var yngst i syskonskaran. Hennes systrar Erszebet, Julia och Chava flyttade till Budapest när de var cirka 19-20 år gamla, där de arbetade och skickande delar av sin lön till familjen hemma i Hájdudorog. Familjen levde ett arbetsamt och traditionellt judiskt liv i stillhet och i harmoni med sin omgivning.
Den 19 mars 1944 ockuperades Ungern av Nazityskland. Landet ockuperades enbart med målet att mörda landets judar. Ungerska regeringen gjorde inget motstånd. På sju veckor samlades cirka 355 000 judar av landets judar till förberedda ghetton för att därefter snabbt skickas iväg för att mördas i Auschwitz/Birkenau.

I juli 1944 tillfångatogs familjen Kelmen av ungerska poliser. Agnes var då 10 år gammal och fördes till Debrecen i Ungern tillsamman med sin mamma Ilona, pappa Isak och sin syster Katalin som var 12 år. Agnes och Katalin förnedrades och tvingades se och känna på verklig mänsklig ondska - en ondska bortom all tänkbar ondska - och detta enbart för att deras mamma var judinna. Den 8 augusti fördes min moster Agnes under vedervärdiga förhållanden, inlåsta i en överfull godsvagn i tre dygn, tills tåget slutligen stannade och familjen och de övriga i den tvingades under hot och slag ut på en tågperrong varefter de tvingades promenera i 20 minuter. De fick gå ned i omklädningsrum där de fick ta av sig sina kläder och nakna föstes de in i ett slutet rum där dödsgas släpptes ned - och där dog Agnes. Hon mördades tillsammans med sin syster Katalin, sin mamma Ilona och sin pappa Isak den dagen. Ingen vet exakt vilken dag det var. De har inga gravar. Deras kroppar brändes upp i likugnarna i Birkenau och den sötsura lukten av död spred sig i omgivningarna där Agnes' storasyster, min blivande mamma, Erszebet, slavarbetade på en uppsamlingsplats för kläder och personliga tillhörigheter och medans hon slet där, inandades hon den sötsura lukten av död, medans hon sorterade kläderna från sin mördade familj och sina mördade trosfränder, kläder som sedan skickades iväg för att säljas i Tyskland.
Erszebet, min blivande mamma, som överlevde och födde mig och gav mig all den kärlek hon förmådde,  men också för att berätta om sin och min familj - och min dotters familj och hennes dotter, Agnes.

Under 2017 har antisemitismen i Sverige ökat dramatiskt. I Sverige 2017 har man ostraffat kunna skrika på gator och torg om att skjuta judar, att vi är grisar och apors avkomma och man har kastat brandbomber mot synagogan i Göteborg och på kapellet i Malmö.
Det är nu upp till oss alla att förstå vad som håller på att ske - att kasta skygglapparna och att inte stå passivt vid sidan och titta på. Hatet börjar med judarna - men det har aldrig slutat med oss.
"Varför hatar människor er?" är en fråga jag har fått. Mitt svar är att judar inte hatar judar - även om undantag finns. Det är ni andra som hatar oss - och ni måste ta det samtalet med varandra.
Vilken historia vill vi föra vidare till nästa generation?

Jag står inte passiv och jag förmedlar historien om att vi kan protestera genom att ge liv - att låta denna generations alla Agnes få leva ett fullvärdigt, långt och gott liv. De som ska föra arvet vidare om livet, kärleken och att alltid sätta människan i centrum, berättelsen om människornas lika värde, om deras rätt till värdighet och berättelsen om hur vi som en gång var slavar nu är fria - och att vi med denna erfarenhet vet hur det är att vara ofri - det är dessa berättelser som ska leva vidare och överföras till de generationer som kommer efter oss - vi är alla skyldiga min moster Agnes detta - min moster som idag kunde ha varit 85 år gammal och själv eller genom sin familj hade kunnat överföra berättelserna om människans godhet till sin systers barnbarns barn, Agnes.

Grave number 56

In the Jewish part of the East Cemetery in Göteborg (Gothenburg) there are a few rows of a number of small, inconspicuous headstones. They have a similar look and size. They differ from the other headstones. The small, unassuming gravestones are uniform and speak their own language. It's like a war cemetery, albeit a small one. Looking closer at the stones, you see that all buried beneath them died in 1945 and a few years later. Their names are mostly Polish and Hungarian and are all women. Everyone died at a young age; they were between 19 and 33 years old. The dead are all Jewesses who survived the Holocaust and arrived in Sweden during 1945 and 1946. They were all physically and mentally and most of them died as a result of this, of disease, mental exhaustion and fatigue, and some of them died by their their own hand.

The distance between the planet called "Auschwitz/Birkenau" and the neutral country of Sweden was so enormous after the terrible experiences they had been subjected to, they simply couldn’t find the strength  to go on and build a new life on the ruins of the old. The lives they had once lived were  gone. They hade nothing left to go back to. They were all by themselves in a strange environment, and they were all broken, body and soul. Gone were their families, their homes, their culture, their traditions and all the foundations that used to be their lives. The six million European Jews murdered who were burned and disappeared in the smoke of the crematories were all nameless and they were murdered only because they were Jews. Six million anonymous Jews of whom were one and a half million children. Without graves and without family to read kaddish for them and mourn them.
However, they were free at last and their names remain, lingering like a memory never to be forgotten and for relatives to visit, where they exist, if at all.

There are 56 graves like these but the 56th grave stands out from the rest of them. Grave 56 differs from the rest as it is located on the side and is dated 2016. The first name is Polish and the surname is Swedish. The woman in grave number 56 was not only a survivor, she was also a surviving survivor. The woman in grave 56 had somehow found the strength and the will to live on. The woman in grave number 56 married a Swedish man and lived for another 70 years. She had children and she worked. She appeared to be like any one of us.

However, the woman in grave number 56 wanted be buried next to "the girls". She wanted to be next to the women who arrived together with her all those years ago. She had decided this when they died. She had carried them with her, next to her heart, all her life and "the girls" were those she identified most strongly with. It was only "the girls" who understood her, who knew what it meant to have lived on the planet Auschwitz/Birkenau, and next to her girls she wanted her final resting place. She was clear about this and a plot was kept for her. She was one of them.
Only now did she finally find peace - she who arrived in 1945 as a physical and mental wreck, but found the will to carry on with her life. She, who had the strength to survive and become a survivor. She was open about her life, hid nothing and wrote a book about her experiences. Just through living, she restored the 55 girls waiting for her. But how did the woman in grave number 56 do this, how did she find the will and the motivation to keep going, and how did the other survivors make it, the rest of those who survived, after what they had gone through?

They managed by protesting. They kept protesting and they still protest in the way we Jews have done for 4000 years; they protest by honouring life. They protest by testifying. They protest in order to be examples for us. They lived on. They gave life. And through them the Jewish people continue to live.

As we now can see how anti-Semitism rear its ugly head yet again all over the world and here, in Europe as well as here in Sweden, these 56 graves remind us of the consequences of not wanting to see the signs, not reacting, to stay silent, not to take seriously those who hate us, telling themselves that the haters will soon be silent. Yes, they chant that they want to kill the Jews, but they really don’t mean it. Just don’t antagonise them, they will disappear by themselves. But it doesn’t work like that.

The 56 graves remind us of the ultimate consequences of not taking the hate seriously.
And this is serious.

Please visit our Jewish cemetery. You Jewish men, put on a kipah, a hat will do too. Read Kaddish for these women. Non-Jews, pray for the dead in your own way and promise these 56 women that we will never ever allow hate to conquer life. Promise them and make a promise to yourself not to stand passively by, merely observing the polarisation that is now taking place in Sweden. A polarisation that speaks in terms of ”either you are with us or you are against us”. Do not let those haters screaming about shooting Jews - or those who defend this kind of behaviour - do it without the legal system showing - by force if necessary - that they have broken all the rules and boundaries that we and our ancestors have been put to administer.

They call themselves survivors, they say they were "lucky" to survive". It may be true, but to me they are not just Survivors - they are also Surviving Survivors. They are the living proof of man's ability to change pure evil into determination and an ability to love and to carry on with life. We - each and every one of us - have an absolute duty not to remain passive - this is the message they convey us all.

The only way to end this is with the words of the author, Nobel Peace Prize winner, and himself a survivor from Auschwitz/Birkenau, Elie Wiesel's summary of how the Holocaust could happen - and may happen again:

"The opposite of love is not hatred - The opposite of love is indifference."

This conclusion speaks to us all, then as well as today.

Grav nummer 56

På den judiska delen av Östra begravningsplatsen i Göteborg finns några rader med små oansenliga gravstenar. De har likartat utseende och storlek. De skiljer sig från de övriga gravstenarna. De små oansenliga gravstenarna är uniforma och talar ett eget språk. Det är som en krigsgravplats. Tittar man närmare på stenarna så ser man att alla begravda under dem dog under 1945 och några år framåt. Namnen är mest polska och ungerska och alla är kvinnor. Alla dog i ung ålder. De var mellan 19 och 33 år gamla. De döda var alla judinnor som överlevt Förintelsen och som kommit till Göteborg under 1945 och 1946. De var alla så fysiskt och psykiskt sargade att de inte orkade leva vidare. De flesta dog av sjukdom, fysiska umbäranden och utmattning men några av dem dog för egen hand.

Avståndet mellan ”planeten Auschwitz/Birkenau" och landet Sverige var så gigantiskt efter det fruktansvärda de varit med om, att de inte orkade leva vidare och bygga ett nytt liv på ruinerna av det gamla. De liv de hade levt var utraderade. Allt de känt till var borta. Det existerade inte längre. De var ensamma i en främmande miljö och de var alla trasiga till kropp och själ. Borta var familjerna, hemmen, kulturen, traditionerna och alla de fundament som deras liv hade vilat på. Borta var sex miljoner europeiska judar, alla mördade och försvunna. De sex miljoner judar som mördades, som brändes upp och försvann i krematoriernas rök var alla namnlösa och de mördades enbart för att de var judar. Sex miljoner namnlösa judar varav en och en halv miljon barn. De dog utan gravar och utan att någon kunde sörja dem.

De som dog i Göteborg var dock fria och deras namn lever kvar som ett minne att aldrig glömmas bort och för anhöriga att besöka, där sådana finns.

De är 56 stycken men den 56:e graven sticker ut. Grav 56 avviker från de övriga då den ligger på ena kanten och är daterad 2016. Förnamnet är polskt och efternamnet är svenskt. Kvinnan som ligger i grav nummer 56 var inte bara en överlevande, hon var också en överlevare. Kvinnan i grav 56 orkade leva vidare. Kvinnan i grav nummer 56 gifte sig med en svensk man och levde i ytterligare 70 år. Hon fick barn och hon arbetade. Hon var till synes som vem som helst av oss.

Kvinnan i grav nummer 56 ville dock begravas bredvid "flickorna". Hon ville vila bredvid dem som kom samtidigt som hon. Detta hade hon bestämt sig för när " flickorna" dog. Hon bar dem med sig, inom sig, hela livet och det var dem hon identifierade sig starkast med. Det var bara "flickorna" som förstod vad det innebar att ha levt på planeten Auschwitz/Birkenau och bredvid sina flickor ville hon vila. Detta var hon tydlig med och en plats reserverades för henne. Hon var en av dem.

Först nu fick hon frid – hon som kom 1945 som ett fysiskt vrak, men orkade föra livet vidare. Hon som orkade bli en överlevare. Hon var öppen om sitt liv hon och skrev en bok om sina upplevelser. Bara genom leva upprättade hon de 55 flickor som väntade på henne. Men hur klarade sig kvinnan i grav nummer 56 och hur klarade de andra sig, de övriga som orkade leva vidare?

De klarade sig genom att protestera. De protesterade och protesterar fortfarande på det sätt som vi judar har gjort i 4000 år. De protesterar genom att helga livet. De protesterar genom att vittna. De protesterar för att vara exempel för oss. De levde vidare. De ger livet vidare. Och genom dem lever det judiska folket vidare.

När vi nu ser hur antisemitismen breder ut sig i Europa och i här i Sverige igen, så påminner dessa 56 gravar oss om konsekvenserna av att inte vilja se tecknen, att inte reagera, att inte ta dem som hatar oss på allvar, att invaggas i tron att hatarna snart ska tystna. Om man inte retar upp dem så försvinner de av sig själva. Men det fungerar inte så.

De 56 gravarna påminner oss om de yttersta konsekvenserna av att inte ta hatarnas ord om att döda judar på allvar, att inte förstå vilka trösklar de har klivit över när de går till praktisk handling.

Besök gärna vår begravningsplats. Ni män, sätt på er en kippa, eller en hatt duger gott. Läs Kaddish. Ni andra, be för de döda på ert sätt och lova de 56 kvinnorna att vi aldrig någonsin kommer att tillåta att hatet ska få vinna över livet. Lova dem och lova dig själv att inte stå passiv inför den polarisering som nu håller på att ske i Sverige. En polarisering som talar i termerna att antingen är ni med oss eller så är ni emot oss. Låt inte de som skriker om att skjuta oss judar eller de som försvarar detta beteende få göra det utan att rättssamhället med kraft visar att de har passerat de gränser som vi och och våra förfäder har satts att förvalta.

De kallar sig själva för överlevande, de säger att de hade ”tur som överlevde”. Det må vara sant men för mig är de inte bara Överlevande – de är också Överlevare. De är levande bevis på människans förmåga att vända ren och skär ondska till beslutsamhet och förmåga att föra livet vidare. Vi har var och en av oss en absolut skyldighet att inte förhålla oss passiva – detta är det budskap de förmedlar till oss alla.

Jag kan inte annat än avsluta detta med författaren, Nobelfredspristagarens och den själv överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau, Elie Wiesels sammanfattning av hur Förintelsen kunde ske:

”Motsatsen till kärlek är inte hat – motsatsen till kärlek är likgiltighet.”

Denna slutsats talar till oss alla även idag.

It starts with the Jews - but it does not end with us I

In my hometown, the city of Göteborg (AKA Gothenburg) in Sweden, we are around 1500 Jews and throughout Sweden circa 15 000, which corresponds to approximately 0.2% of the population. A large part are survivors, children and grandchildren of survivors from the Holocaust. During Yom Kippur this year, Nazis demonstrated in the vicinity of our synagogue. Yesterday, burning bottles filled with gasoline were thrown against our synagogue during a youth party.

The day before yesterday, Arabs in Malmö and in several other places in Sweden went out into the streets and squares “protesting”, i.e. screaming about them needing “freedom” (albeit not specifying from what) and egging each other on to “shoot Jews”, telling the Jews that “the army of Mohammad is returning” and that an “intifada is now proclaimed” against us Jews in Sweden. Two months ago, they screamed that we Jews are the offspring of monkeys and pigs. But nobody cared. At least no one took any notice. They rarely do.

A large part of our community budget goes towards our own security. A security organization that worked smoothly and efficiently yesterday. Kol haKavod to you people who guard the rest of us when we go to worship or to other activities in the synagogue and in the adjacent community building. Kol haKavod, all you policemen and policewomen who are now looking out for us.

On May 4, 1945 my mother got off the train in Malmö in the southernmost part of Sweden, after spending 14 months in Auschwitz/Birkenau and other concentration camps. Sweden received her and she loved the country that welcomed her. She worked as a health visitor and caretaker, and she loved her job and "her old guys", mostly people who were at the bottom of society. They loved her back.

During the last years of her life, she and I went out to schools, to the armed forces and the churches, talking about the Holocaust and its consequences. She talked about how it feels to be hated for who she is. She talked about how it feels when you learn that almost your entire family has been murdered for the same reason. She told us how she tried to protect us - her children - against evil. She talked about how much she loves Sweden, the country that received her when she was broken and gave her back her life. She talked and talked, and everyone listened. She was not bitter but she wanted to warn people to be on their guard, to not become passive and thus not being able see the signs of the old hate when it rears its ugly heads. She warned about everything she knew so well because she didn’t want it to happen again.

Mom is not among us anymore. I'm glad she’s not here to hear the chanting of threats and hate again.

I'm glad she warned us, but no one seems to have listened when we told of the increasing signs of the age old hatred against us. Not even when it's in the open and naked, not even barely concealed threats being screamed on the top of haters’ lungs, recorded for posterity on film with excellent working sound. Because, no, of course they don’t really mean it. They’re just angry. Because the American president acted on a decision that was made in 1995, and acknowledged that Jerusalem, the city that was founded by Jews more than 3000 years ago, is the capital of Israel, that’s why!

For several years now, our Swedish government has not bothered about ours and others' signals concerning the increasing hatred and the seldom masked obvious anti-Semitic rhetoric in the dailies as well as the tabloids. They are too blinded by their own ambitions, their grandiose ideas of introducing world peace to the war-torn world by crawling and kneeling and sucking up to dictatorships in the Middle East.

They sit smugly in the Security Council and think they know how to solve other countries' problems but do not want to see their own or even acknowledge that this country have any. They have not listened to or taken in the consequences of their politics for us Jews in Sweden. That’s not what they intended, surely – hence it doesn’t exist. They do not want to see the polarized society that emerges, getting worse and worse each day.

The Minister of Foreign Affairs, Margot Wallström, will probably come to us, or send one of her minions to visit our synagogue and express the regrets and condemn the violence and the terror. If they can decide that it was an act of terror, that is. Many people are likely to stand up and express their disgust, their fear and their sympathy.  

Now, it's politically correct in Sweden. Right now, they are all rallying in solidarity with "our" Jews.

We do not want to hear their political platitudes. It is our government’s politics that have sanctioned this kind of behaviour. They give our taxpayers’ money to terrorist organisations, well aware that the money goes to convicted terrorists and their families as an incentive for other wannabe terrorists. Still they keep giving our taxpayers’ money, to ensure that they will remain in power, when the time comes. If only Israel ceases to exist, there will be peace

We do not want pats on our heads. We need to be taken seriously. We need to be listened to. Otherwise, Jewish life in Sweden will be gone in the near future. We will do what Jews always do. We protest by sanctifying life. We want you to join us in this difficult struggle. Life is not to be taken for granted. Follow our example. It's not just about Jews here in Sweden - it's about Jews everywhere. It’s not only about Jews – it’s about the society my mother and your parents built together.

It's all about us. And soon it will be too late.

Det börjar med judarna - men det slutar inte med oss

 I Göteborg är vi cirka 1500 judar och i hela Sverige 15000 vilket motsvarar ca 0,2 % av av befolkningen. En stor del är överlevande, barn och barnbarn till överlevande ifrån Förintelsen.
Under Jom Kippur i år så demonstrerade nazister i närheten av vår synagoga. Igår kastades brinnande flaskor fyllda med bensin mot vår synagoga under en ungdomsfest. I förrgår skanderade araber i Malmö och på flera andra platser i Sverige att de ska skjuta judar och det utropades intifada mot oss. För två månader skrek man att vi judar är avkommor till apor och svin. Ingen brydde sig.
En stor del av vår församlings budget går till vår egen säkerhet. En säkerhetsorganisation som fungerade klanderfritt igår. Heder åt er som vaktar oss andra när vi går till gudstjänst eller andra aktiviteter i synagogan och på församlingshemmet. Heder åt er enskilda poliser som nu finns i vår närhet.

Den 4 maj 1945 steg min mamma av tåget i Malmö efter 14 månader i Auschwitz/Birkenau och andra läger. Sverige tog emot henne och hon älskade landet som välkomnade henne. Hon jobbade som hemsamarit och tog hand "sina gubbar", människor som var på botten av samhället. De äskade henne.

Under hennes sista år i livet var vi, hon och jag, ute och talade om Förintelsen i skolor, inom försvarsmakten och i kyrkor. Hon talade om hur det känns att bli hatad för den man är. Hon talade om hur det känns att nästan hela hennes släkt mördats av samma orsak. Hon berättade om hur hon försökte skydda oss - sina barn - mot ondskan. Hon berättade att hon älskar Sverige. Landet som tog emot henne och gav henne livet tillbaks. Hon berättade och berättade och alla lyssnade. Hon var inte bitter men hon varnade åhörarna för att bli passiva och inte se tecken på hat. Hon varnade om allt det hon så väl kände till.

Mamma är inte bland oss längre. Jag är glad att hon slapp höra hetsen igen. Att hon slapp få höra att hon var en gris eller en apa och att hon åter igen var ett legitimt mål. Jag är glad för att hon varnade, men ingen har lyssnat när vi har signalerat om ökad hets emot oss. Inte ens när det sker öppet.

Under flera år har vår regering inte brytt sig om våra och andras signaler om det ökande hatet. De är förblindade av sina egna ambitioner, sina storslagna och grandiosa tankar om att införa världsfred genom att krypa för diktaturerna i Mellanöstern. De sitter i säkerhetsrådet och tror sig veta hur att lösa andra länders problem men vill inte se sina egna.
 De har inte lyssnat till om konsekvenserna för oss judar i Sverige.
 De vill inte se det polariserade samhälle som växer fram

Nu kommer förmodligen utrikesminister Margot Wallström att hälsa på i vår synagoga och uttrycka avståndstagande från detta åter uttryckta hat mot oss. Många kommer förmodligen att stå på led och uttrycka sin avsky. Nu är det politiskt korrekt i Sverige. Just nu är i alla solidariska med "våra" judar. Vi vill inte höra politiska floskler. Vi behöver inte klappas på huvudena. Vi behöver bli tagna på allvar. Vi behöver bli lyssnade på annars är judiskt liv i Sverige borta inom en nära framtid. Vi kommer att göra det som judar alltid gör. Vi protesterar genom att värna livet.

Skrid till verket och följ vårt exempel. Det handlar inte bara om judar - det handlar om det samhälle min mamma och era föräldrar byggde. Det handlar om oss alla.
Och snart är det för sent.

Soldaterna och kvinnan som bröt tystnaden

 -Ingen vill lyssna på mig, sa mamma tyst till mig, där vi stod inför trettio blivande militära plutonsjukvårdare 1989.
- Varför skulle någon vilja lyssna på mig? viskade hon högt .
-Det där som hände, hände ju för 45 år sedan. Alla har väl glömt. Jag har försökt att glömma och jag har aldrig berättat för några andra.

Jag jobbade som sjukvårdslärare inom Försvarsmakten. Jag utbildade värnpliktiga plutonssjukvårdare. Vi hade nu utbildning i folkrätt och jag hade bjudit in min mamma att tala i ämnet genom att berätta om tiden i Auschwitz/Birkenau. Jo, detta var 1989 och fram tills nu hade nästan inga av de överlevande börjat att berätta. På samma sätt som det judiska folket gick omkring i öknen i 40 år efter befrielsen från slaveriet i Egypten (för 3500 år sedan) innan de orkade inta sitt nya land, behövde de överlevande 40 år på sig för att kunna närma sig sina minnen och se en ny generation födas och växa upp.

Hédi Fried, själv överlevande, utbildade sig till psykolog i 60-årsåldern och hade startat en mötespunkt för de överlevande och deras barn på Judiska församlingen i Stockholm år 1984. Cafe´84 kallade hon det. Hédi Fried hade skrivit en bok om sina erfarenheter - Skärvor av ett liv - boken som bokförläggaren inte ville publicera för det fanns inget intresse och inga läsare av denna typ av böcker enligt denne. Föga anade bokförläggaren att intresset skulle växa lavinartat, nu när de överlevande bröt sin tystnad.

Vi barn till överlevande hade aldrig vågat fråga våra föräldrar med risk att de skulle börja må dåligt och cirka 15 % av oss barn till överlevande hade själva utvecklat PTSD -  posttraumatiskt stressyndrom - av stressen att ha en eller två föräldrar som bar på minnen som ingen förstod sig på eller vågade närma sig. Jag visste om allt men ämnet var tabubelagt- Conspiracy  of Silence- kallas det. Ingen frågar mig och därför är jag tyst och eftersom hon inte berättar så skall jag inte fråga. Det var inte så svårt att gissa med en mamma som bar numret 80162 tatuerat på vänster underarm och alla brev som kom från Ungern och Israel. Men ämnet var alltså tabubelagt, där i den lilla svenska staden där alla hade bott i flera generationer och inte förstod vad som hade hänt därnere, i krigets Europa.
Vi var tysta. Vi ville bara glömma, sa mamma.
Nu var det dock dags.

Hon spände ögonen i de värnpliktiga soldaterna som satt framför henne - och sedan började hon berätta. Först ur det skrivna dokument hon hade med sig, men efter hand utan det. Hon berättade om sitt liv, sin uppväxt, sin familj, om sina syskon, sina vänner, sitt jobb i Budapest och sedan om deportationen, om lägren, om gaskamrarna, om lukten, om skriken, om hungern, om döden.

Hon berättade om uppställningarna varje morgon om hur SS-männen gick och betraktade dem, som om det var hästar på en marknad till försäljning - men här betydde det döden om man blev utvald. - Inte mig, tänkte jag varje morgon, inte mig, bad hon. Hon berättade om tennmuggen hon bar knuten i ett snöre till midjan. Det var i tennmuggen som fylldes varje dag med vattning soppa. Utan mugg, ingen mat. Och utan mat, inget liv.

Hon berättade om allt det onda men också om det goda som hände. Om hur det värsta i människans natur mötte det goda i densamma i det man gjorde för varandra. Hon berättade om sjukdomar och att man sov så många på träbritsarna att när en vände sig var alla tvungen att vända sig. Hon berättade om de heltäckande träskor de bar och de blåa fångkläderna och hur illa hon tyckte om just blå färg efter detta. Hon berättade att hon var 23 år och att det gör ont att se människor bli dödade och kränkta, barn, kvinnor och män.

Hon berättade och hon berättade och det var tyst, fullständigt tyst i salen och när hon var färdig var det fortfarande tyst.
-Varför är det så tyst? sa hon, min mamma som offentligt hade brutit tystnaden efter 45 år och nu vände sig mot mig. Sen vände hon sig åter mot soldaterna som satt som tända ljus:
- Har ni några frågor? sa hon till dem, de blivande plutonssjukvårdarna.

Sedan kom frågorna, först försiktigt och trevande men sedan efterhand mer och mer. Hon svarade, min mamma som just hade öppnat sitt inre, och soldaterna grät och  kramade om henne - en efter en.
Hon tittade på mig, min mamma, och så sa hon:
- Stefan, de lyssnade på mig! De ville höra! Det trodde inte jag, nej, det trodde inte jag.

Jag har allt på band och jag tittade häromdagen på inspelningen och jag saknar henne. Hennes blick och hennes kraft och hennes styrka att våga berätta om det värsta brott som skett mot mänskligheten - ett brott hon hade överlevt.
Hon hade upprättat sig själv och sin familj genom att inte låta detta brott få försvinna in i historiens tystnad. Ingen kommer att glömma detta. Ingen av plutonssjukvårdarna, inte jag och inte mamma själv - aldrig, tänkte jag.

The Jewess who refused to die

”Your mother survived Auschwitz/Birkenau. That was certainly an achievement - but that wasn’t her only one.”

- I have asked you all to join me here today to tell you about your mother and our very special relationship," the doctor said to us siblings. I don’t know you and you don’t know me, but I have to say this, that your mother was unique. Your mother survived Auschwitz/Birkenau. That was certainly an achievement but it wasn’t her only one.
- Your mother is the one patient who made me become a better doctor and the one who made me realise every person's unique qualities and conditions. Your mother made me a humble man but she also made me a better doctor. I have gathered you here today because I have to tell you this and how special she was to me.

- 22 years ago, I diagnosed your mother with an extremely malign type of cancer. We searched for the primary tumor but we couldn’t find it. I removed lymph nodes filled with cancer cells. The main tumor could - and would - easily spread and develop metastases just anywhere without us being able to do anything other than giving her palliative treatment. That's how it was and I knew and I had to convey this grim message to your mother. She received no treatment except for x-ray examinations to see how the spread of metastases progressed. That was all we could do for her.

- I gave her no more than a year to live and that’s what I told her. It was the result of the overall medical science's experience of this particular form of cancer. I was safe in my career and expertise and I was the Surgeon who operated and held life and death in my hands. My job was based on scientific conclusions. The surgeon's job is concrete and hands-on. My word counts. People respect me.

- On the day one year after my confident albeit grim statement she returned and sat patiently in my waiting room. She did not have an appointment. She just sat there waiting. She refused to leave and eventually I was forced to receive her, appointment or not.
Her brown eyes bore into me and I had the sensation of melting before her like a wax candle. Her eyes did not let go of me for a moment.
- You said I'd be dead now, she said. I’m still alive. Your books don’t have the whole truth. And she continued,
- Never take someone’s hope away. Never ever.
That’s what she said. And I have never forgotten about it. How could I?

Never take someone’s hope away. Never ever.

- The incredible happened. Your mother kept the cancer in check. How she did it I don’t know. It was unique. She was unique. For 22 years she lived with this rare and lethal illness. During these years, we developed a very special relationship, your mother and I. She rang me when she needed help and I always made time for her, especially towards the end of her life when she developed swellings and lumps with cancer cells in them. She called, we talked, I cut them out and she went home again.

- For many years, your mother let me call on her when I had young medical students and we talked about ethics and about morality and that humans are biological beings with different and often pre-existing conditions. She came with me and met with the students and we told them about our special relationship. She impressed people, you mother.

- If her time Auschwitz/Birkenau had anything to do with her attitude to life, I don’t know. What the decisive factor was that caused her to keep the disease in check and to build a new life after the war, I do not know either. We didn’t talk about directly it but it was always there, in the background. What she taught us, among other things, was that you can never know who it is that you have in front of you.

- You must assume that the person you have before you may be the one who reverses all your previous experience and you should never lose this way of looking at a seemingly mortally ill person - and you should never take hope away from your patient. Life has to go on until it's over. This was the subject of the conversations I held with my students.

- Respect and a humble attitude make us better professionals. That was my conclusion.

- I registered as a volunteer doctor at the hospice where your mother was cared for at the end of her life. I wanted to be with her until the end and she allowed me to be there with her. She was a unique person and my respect for her was, and is, immense. She is gone now but her memory lives on. This is why I wanted to talk to you today. That’s how special she was. And is.

This is what he said, the doctor, the Swedish surgeon at the little hospital - who had gathered me and my siblings to tell us about his and our mother's very special relationship.

We sat there listening to the doctor and we mourned together, in our own ways.


Don’t expect me to find anything

"Don’t expect me to find anything," she said. "There are so many who come here, so full of hope, and many expect so much - but there is so little material left," she continued. "You must understand that the Germans destroyed as many documents as possible before they retreated from the onrushing Russian army," she said, the archivist in the Auschwitz/Birkenau archive.

- There are so many who come here and ask for papers, for proof. You see the man over there? He is here on the same errand as you are. I understand all the questions people have and that they want answers, but usually we don’t find anything. But I'll have a look, she said. The number was 80162 you said?

- Sit down, said my wife, - Do you have to pace the room like that?
- Please sit, she pleaded. We had ridden our motorcycle through Europe to get some answers and now finally we were here, being told by the archivist not to expect anything. It was frustrating, to say the least.
- Sit down, she said. - Please.
- I cannot sit here in this place of death, I said, and continued to pace.

- How strange!, the archivist said when she returned, an eternity later. - There is a document from Dr Mengeles archive where I found your mother's number and even her name - and that she was 23 years old and from Hungary.
- Imagine that, she stated, almost miffed. 
The doctor who took lives instead of saving them - the Angel of Death’s private archive!
- It's a unique document, she continued. - It proves that he performed experiments on your mother!

The Death Angel, the doctor promised to save lives when he finished his medical studies and instead performed lethal experiments on and killed innocent people.

- Not many people survived his experimental laborations, said the archivist.

His favourites were children who were identical twins, which he picked out from the prison transports. He let them thrive with good food and sleep before injecting them with a syringe of deadly virus or anything else that took his fancy. He then murdered both twins (or had someone do it for him) and allowed them to be autopsied. The result was sent to the university outside Berlin where he was employed. The people in the camp were nothing but guinea pigs for the Nazi regime in the name of their own twisted version of ”science”.

- The document with your mother's name and number was stolen by a fellow prisoner just before the evacuation, to be used as evidence against Mengele. It's a unique document, she repeated, the archivist. - Unique.

- Now you're calmer, my wife said to me. Now the journey on motorcycle through Europe has proved to be a jackpot.
- That devil, Mengele, I said, the doctor who took innocent lives and treated people as interchangeable numbers, items, things, objects he could treat any way he wanted. May his name be stricken from human history.

- Do you know, Mom once said that ”Dr Mengele kicked me and called me ’fucking jew bitch’. Why did they always offend us like that?” said Mom, without waiting for an answer. ”They felt such contempt for us, the Germans there in the camps, whether they were doctors or ordinary soldiers. A bottomless contempt. We were nothing to them. We were lesser than the lice.”
She sighed.
”I had to sit on strange bottles in Mengele’s laboratory. I think there were dangerous substances in the bottles and I think they wanted to see how my body reacted to them. Maybe the cancer came from there?”
She shrugged.
”What do I know.” she said. ”Something was in those bottles anyway.”



- See you in Paris after the war!, he said, the French photographer at Mengele’s laboratory, another prisoner allowed to live a bit longer due to the usefulness of his trade. He was the photographer who decided to open a back door, risking his life to let me out. We were two people whose eyes met and who gave each other hope and strength to live another day. He gave me the hope I needed and the strength to go on. We never saw each other again, he and I. I don’t know what happened to him. But just at that time, at that moment, we were alive - two young Jews at the laboratory of the Angel of Death, Dr Mengele, there in the death camp, where the smoke from the chimneys in which our relatives disappeared and the sweet sickly smell of burning bodies met me, when the back door opened and released me.

”See you in Paris after the war."

- It is the hope of something better, something living that makes us want to stay alive. Without hope, we would all have died there in Auschwitz/Birkenau. One hour at a time, one day at a time, one dream at a time, about a meeting in Paris and eyes locking for a fleeting moment with the promise of hope in a life-giving moment. I was filled with joy in the middle of the madness, the foul stench, the corpses and never ending death all around me.

- Never take away hope from anyone - that’s my message to you, said my mother.

That's the Jewish way, I thought. Protest by giving life. Give life at meetings with others and with respect for your fellow human being. Give life to each other during meetings where you both lift each other. You-meetings, not It-meetings, as Martin Buber describes in his books.

One woman and two doctors.
One doctor who gives life and one who takes life.
And the Jew who refused to give up hope - and who refused to die.

We all make our own choices, I thought.