söndag 6 november 2016

Upprättelse av terroristerna eller av deras offer?

Under Balkan-kriget arbetade jag på flyktingförläggningar som sjuksköterska. Sjukvården låg på förläggningen och betjänade enbart de asylsökande. Vi lärde känna alla som bodde där. Vi hade ansvar för allt - BVC, skolhälsovården, akut verksamhet och samtal. De flesta var i bedrövligt skick och behovet av hjälp var gigantiskt. Vi fick klara oss med det vi hade och det var inte mycket. Vi som jobbade där slet och vi blev alla väldigt påverkade av vad vi såg och än mer av vad vi fick höra. Utredningstidens längd var det värsta, eftersom den bröt ned de flesta.

Efter hand började de boende att tala med oss om vad som hänt dem och särskilt påverkade blev vi av de kosovoalbanska kvinnorna som berättade om våldtäkter utförda av serbisk milis och polis som en del av krigföringen. Att de vågade tala var fantastiskt men det det de beskrev var verkligen helvetet på jorden.
Våldtäkt är effektiv om man vill bryta ned allt motstånd. Det leder till att familjer splittras, kvinnor förskjuts, oönskade barn föds och detta lever kvar i generationer. Jag kommer aldrig att glömma det de beskrev och sättet de beskrev det på. De litade på mig som son till en överlevande från Förintelsen, de kände att någon förstod och vi lyssnade. Att kosovoalbanska kvinnor utsattes för övergrepp var inte känt vid denna tidpunkt. Albanerna hade dålig status i Sverige och de var utsatta för förtal och nedvärderande omdömen.

Vi samlade ihop ungefär 20 journaler och jag kontaktade Birgitta Albons på DN som med hjälp av detta material gjorde en fantastisk artikel. Plötsligt så åkte jag runt i och talade i radio och på TV, jag fick debattera med migrationsministern i direktsändning i radio och det blev en uppmärksammad riksdagsdebatt om våldtäkt och om sådan under ovanstående omständigheter skulle vara skäl för asyl.
Det som gjorde oss mest arga var att Migrationsverket trodde på berättelserna men ansåg att kvinnorna skulle återvända och polisanmäla övergreppet vilket ju var fullständigt absurt. Anmäla våldtäkten till förövaren! Dubbel bestraffning!
Men till slut fick alla stanna i Sverige och vi i personalen blev sjukskrivna - vi var helt slut och orkade inte mer.

När jag nu tar del  i debatten om de återvändande IS-terroristerna och deras av politiker och godhetsutövare påstådda rätt till omhändertagande i välfärds-Sverige, blir jag illamående och får svårt att sova. Tänker på de kosovoalbanska kvinnorna och vad de utsattes för och mår dåligt igen.

Har Sverige alltså sjunkit så lågt att vi numera ger våldtäktsmännen skydd??

Ska alltså gärningsmännen upprättas och vi ha överseende med det som de har gjort av fritt val och vad de representerar - våld på kvinnor och barn, sexslaveri, bestialiska mord på oskyldiga människor och fördrivningar och folkmord - och allt det som jag mötte under Balkan-kriget. Dessa terrorister som har frivilligt åkt iväg och av övertygelse deltagit i mord, massakrer, övergrepp och våld och förstört liv i generationer. De kommer nu tillbaks - och vi bemöter dem med samhällets resurser för upprättande!? Med politiker som ihärdigt mässar att "misstag kan vi väl alla göra?"!

Minnesbilder av alla de samtal jag hade med offren jag mötte sköljer nu över mig på och jag ryser. Skakar av ilska och vanmakt. För offren då? Offren, var finns de? Vem upprättar dem? Vem ställer upp på dem nu där de ligger och kvider.

Jag har ett förslag: Vi byter ut terroristerna mot våldtagna kvinnor. Vi erbjuder kvinnorna och deras familjer att komma hit som kvotflyktingar och vi satsar samhällets resurser på att upprätta dem, ge dem tilltron på människan tillbaka, utbilda dem och när de är i skick att bestämma får de välja om de vill stanna här eller återvända till sina hem igen.

Jag är övertygad om att 99% av den svenska befolkningen skulle ställa sig bakom detta och vi skulle inte bara upprätta offren för IS, vi skulle upprätta oss själva som medmänniskor och som en nation som värnar livet och dem som drabbats av terror.

tisdag 4 oktober 2016

Varför har du alltid med dig egen mat till jobbet?

  
- Du har alltid med dig egen mat, sa hon, min jobbarkompis, lite trevande.
- Ja, sa jag.
- Är du vegetarian? frågade hon.
- Nej, jag följer de judiska matreglerna, sa jag.
- Aha, sa hon.

- Nu har jag läst på om kosher, sa hon nästa natt vi jobbade tillsammans. - Det var spännande läsning!
- Förklara, bad hon. - Gränssättningar, svarade jag. Vi sätter upp staket så vi blir medvetna om vad som är tillåtet och inte tillåtet, sa jag och tystnade sedan och tänkte, shit hur går jag vidare?

- Vet du, det är just det vi saknar i Sverige, sa hon. Det är förödande när vi alla ska vara samma, sa hon. Det är ju skillnaderna som är grejen.
- Ja, sa jag, du har helt rätt. På hebreiska är ordet ”och” ett vertikalt streck, sa jag, Bokstaven ”vav” och ordet ”ve” som betyder och - är bara ett rakt streck. Det sitter ihop med det ord som kommer efter. Det står inte ensamt. Det som sammanbinder är samtidigt det som skiljer. Du har ditt och jag har mitt och det finns en gräns mellan oss och det är tydliggörandet av denna gräns som gör att du och jag blir vi. När man går upp i varandra försvinner allt, då blir det bara ett töcken. Det är därför vi judar finns kvar som ett folk, sa jag. Tydliggörandet av vad som är vi och vad som inte är vi. Det gör att man i alla frågor som rör livet inte bara gör utan också tänker efter. Det gör att man medvetandegör för sig själv, att man är en människa som alltid har valmöjligheter och att man tar ansvar för de val man gör, sa jag. Sedan tänkte jag, vad tusan ska jag nu säga?

- Du är jude, konstaterade hon. Vad innebär det?
Jag tittade på henne och tänkte, var börjar man?
- Att vara jude är som att vinna på ett lotteri, sa jag. Jag vinner enbart på grund av tur - jag är inte mer intelligent, eller bättre eller större och starkare eller någonting, än någon annan. Det är enbart tur, sa jag. Jag kan inte sticka näsan i vädret och se ned på er alla andra som inte har vunnit lotteriet, för det kunde lika gärna vara du som vann. Samtidigt innebär det ett ansvar, sa jag. Vad ska jag nu göra av min vinst? Den finns nu där att användas. Till vad? Jo, för egen konsumtion, för att förvalta, för att ges bort, för ett förbättra livet för andra.

- Gud, som har har gett mig vinsten, kräver att jag använder den för att i alla lägen hedra livet. Han säger också att sättet jag ska göra detta på är att följa de regler som är uppsatta och som reglerar mitt och det judiska folkets liv. Det är sedan upp till mig om jag vill följa reglerna eller inte. 
Det handlar om att man erkänner att det finns en Gud och att den guden har bett mig att sätta upp gränser i mitt liv och att jag genom att göra detta lever ett bra liv och får en personlig relation till skaparen av mig, sa jag och kände att detta kommer inte att bli bra.
- Är det därför du har med dig egen mat?
- Ja, sa jag.
Hon satte sig ned, tittade på mig. - Ta det ifrån början, sa hon.

Jag berättade då om matreglerna och om allt som är reglerat. Jag berättade om hur vi tar hand om de döda och de efterlevande, om Tahara - rituell rening av de döda, om snabba begravningar, om Chevra Kaddisha som tar hand om allt kring begravningar och hjälp till att få igång och genomföra sorgeprocessen. Jag berättade om matlagningsregler, om slakt, om våra gudstjänster, om våra helger, om varför jag bär kippa och Tallit Katan, om att vi har vår egen tidräkning, om vilken månad vi är i nu. Jag berättade om Shabat, om äktenskap, om Mikva, våra regler kring sexualitet och jag berättade om mamma och Förintelsen och hur svårt det är att vara religiös i skuggan av Förintelsen. Och hon lyssnade.

Jag berättade om Israel och hur vi strålar samman där och jag berättade historien om de etiopiska judarnas isolering i 2600 år och hur de ”upptäcktes” och nu bor i Israel. Och hon lyssnade.
- Hur är detta möjligt? frågade hon.
- Ingen aning, sa jag. - Ingen aning - det är det som är miraklet.
- Förintelsen, sa hon. Förintelsen!
Jag berättade om min mamma om min släkt som mördades och hur detta präglar mitt liv och mina barns liv. Jag berättade om att vi protesterar genom att helga livet och vi vägrar bli offer och att bli behandlade som sådana.

- Varför Förintelsen, sa hon. Varför ?

- Vet du, sa jag. Jag tror faktiskt att väldigt många är avundsjuka på att vi har vunnit en stor vinst - även om denna vinst inte innebär - eller inneburit - något egentligt inflytande. De förstår detta genom att se vår envisa kamp för livets helighet ,att vi har någonting, någonting om man inte kan sätta ord på - något som inte syns men som finns där ändå och som lämnar avtryck.
Vi är inte mer intelligenta, eller rikare, eller bättre på något sätt än den övriga mänskligheten - det är inte det - det är någonting annat  där bakom ”ve” - och - det vertikala strecket som sammanbinder genom att särskilja. Det är därför de slår ihjäl oss i vrede och i frustration - men ju mer de kokar oss desto hårdare blir vi, sa jag - det är därför jag äter min medtagna mat och bär min lilla tygbit på huvudet, sa jag.

- Tack, sa hon.

- Tack ska du ha, sa jag. Det är genom dina frågor som jag nu har fått ställa mig vid sidan av mig själv och titta in i min värld och att jag nu bättre förstår hur mitt liv ät gestaltat, sa jag. Så - tack igen för att du frågar.

onsdag 31 augusti 2016

Fredlig vardaglig samvaro mitt i terrorns smältdegel

För 2500 år sedan fördrevs det judiska folket efter att första Templet förstörts. Under vistelsen i främmande land förlorades den självklara kontakter med modersmålet och kunskapen om innehållet i de dagliga bönerna började avta. När det andra Templet byggdes 70 år efter att det första förstörts bestämde sig därför det Stora Rådet där profeter och präster ingick, att utifrån Torah bygga böner som judarna kunde be för att uppfylla Torahns krav på studier. Detta tog många år men slutresultatet blev 18-bönen - Shomne Esrei. Denna bön läses stående - Amida - fortfarande varje dag av religiösa judar och den ingår i varje gudstjänst. För 2000 år sedan var enheten inom det judiska folket hotad. Man beslöt då att lägga till en bön där man ber Gud att kraftfullt förhindra en inre kollaps av judenheten - en kollaps som hade avägsnat oss ifrån det som är basen för den judiska existensen - kontakten med den Gud som gav oss Torahn.
Resultatet blev positivt och hotet avvärjdes.
I varje generation finns ovanstående hot och bönen är lika aktuell idag som för 2000 år sedan.

Har nu varit en period i Shomron (Samarien) och på en så kallad bosättning, Kedumim, och hälsat på vänner.
Läste under tiden några artiklar i svensk media skriven av JIPF - några få vänsterextrema judar med fri tillgång till media när de vill demonisera Israel och polarisera de konflikter som finns framför allt mellan boende i de områden jag nyss har besökt. Polarisering är inget judiskt sätt att tolka tillvararon - tvärtom - människan är ofullkomlig och hela det judiska sättet att lösa problem är lyssnandet - det aktiva, det bearbetade lyssnandet -Shma Israel - det aktiva lyssnandet - jag hör, jag förstår, jag bearbetar, jag är aktiv - inte stående vid sidan om. Polarisering däremot leder aldrig till lösningar, det leder bara till hat, verkligheten beskriven i termer av rätt eller fel, svart eller vitt - exakt det tankesätt som den 19:e bönen ber Gud att krossa.
 Jag blir illamående över beskrivningen av dagens Israel i svenska media, jag blir illa berörd över hur se hur denna media med en absolut självklarhet framställer sig själva som sanningssägare - precis det som vänstern alltid tror sig vara.

Det jag upptäckt under mitt besök är alla de kontakter som finns mellan judar och araber i vardagen. De skickliga yrkesarbetande, försäljare av mat, bilreparatörer och till synes (och en stark känsla av) en längtan efter egentliga möten där lyssnandet är medlet för förståelse.
En riktig fred måste växa fram i dessa möten av respekt och ömsesidig beroende av varandra.
Under ytan finns dock alltid rädslan - rädslan för terror, rädslan för de som polariserar, rädslan för våld och för nedbrytande processer. Man är rädd för att Hamas ska vinna lokalvalen i oktober, man är rädd för korruptionen inom PA, för terrorgrupper som med sitt fullständigt meningslösa våld mot civilpersoner bryter ned allt det som man med sådan möda har byggt upp i möten av vänskap, nyfikenhet och förtroende.

De artiklar som de fåtal judar inom JIPF skriver och som ytterst få judar ställer sig bakom är exakt det som den 19:e bönen tar avstånd ifrån - polarisering, splittring och enkla lösningar på svåra problem. Det finns ingen gemensam palestinsk syn på lösningen, det finns ingen gemensam judisk syn på hur förtroende och lösningar av våld ska ske, men att utmåla de så kallade bosättarna som religiösa fanatiker och extremister som står emot en enad palestinsk förtryckt minoritet och med tillmälen och terror tvingar folk i ett apartheidliknande samhälle - är  långt ifrån den vardagliga verkligen.

 Jag längtar efter ett mediaklimat som stärker de uppbyggande krafterna istället - för de finns, om man vill se dem.Vem tusan vill investera i fabriker och infrastruktur när välfungerande arbetsplatser typ Soda- Stream tvingats att stänga  efter påtryckningar och hundratals människor fått sparken. Arabiska familjer som nu hamnat i extremt svåra ekonomiska situationer när deras inkomst tagits ifrån dem.
Den polariserande vänstern tiger still över projekt - typ Soda Stream- och de araber som nu har fått sparken skiter de fullständigt i eftersom det inte passar in deras svartvita värld av förtryckare och förtryckta.
Hur länge ska biståndet till korrupta regimer få fortsätta utan rimliga krav?
När ska alla vi andra judar och icke judar få tillgång till media för att beskriva andra processer och den innerliga längtan efter lugn och ro som finns hos varje människa i området?

Jag hoppas och önskar att Gud lyssnar på vår bön och stärker lyssnandet som metod för mänsklig samvaro.

lördag 2 juli 2016

För oss är 13-åringen en hjältinna

När en 17-årig pojke bryter sig in i ett hem och kallblodigt knivmördar en sovande 13-årig flicka är detta en handling som alla människor tar avstånd ifrån. Denna typ av mord kan ske eftersom 17-åringar kan bli psykiskt sjuka och kan i sin sjukdom genomföra handlingar bortom allt förnuft. Om man däremot tillåter ett mord på ett barn är det ett moraliskt bottennapp som ett samhälle inte kan tillåta. Ett samhälle måste ha staket för vad som är tillåtet och inte tillåtet och ett mord på sovande barn är alltid utanför staketet. Inte i något land på jorden är mord av denna art tillåtet. Inte i något land på jorden utom i det av Sverige erkända så kallade Palestina.

Förra veckan stod den så kallade presidenten för detta fiktiva land Palestina, Mahmoud Abbas, inför generalförsamlingen i FN och inför applåder påstod han att judiska religiösa ledare förgiftar dricksvattnet för 17-åringen och de som lever i hans närhet. När Sverige och Margot Wallström förser 17-åringens politiska ledare med miljardbelopp varje år utan att ställa några kvar på hur pengarna ska användas, och när en del av pengarna kommer att ges till 17-åringens familj som en livslång inkomst i form av pension som en belöning för utfört mord, kan man också förstå hur 17-åringens mamma kan kalla sin son för en hjälte och reflexmässigt skyller handlingen på 13-åringen. Skyller handlingen på 13-åringen! Inte för vad flickan har gjort för utan för det hon är:

Judinna. 

Då inser en normal människa hur lågt det så kallade palestinska ledarskapet har sjunkit. De lever i ett moraliskt träsk som vi i Sverige inte bara accepterar utan aktivt försörjer med ständiga applåder, politiskt erkännande och pengar.
Vi låter palestinierna frodas i sin påtagna offerroll där de alltid fråntas ansvaret för sina handlingar och där de tillåts att reflexmässigt skylla allt på Juden - den hemske Juden, cancersvulsten som fördärvar allt levande och konspirerar att ta över världen.

När vi kallar detta för vad det är - antisemitism - först då ramlar polletten ned - då förstår vi hur FN kan applådera Abbas och stödja att hans hat mot Juden och då förstår vi att han låter judehat fritt får härja inom sitt så kallade land och då kan vi ana det som krävs för att terroristens familj ska belönas för mordet på en oskyldig sovande flicka.

Vi kan ana hur barn och ungdomar skjuter sitt inre äckel av vad som har skett åt sidan och låter en politiskt förklaring om att offret bara var en judisk flicka, få växa. Den andre - de som inte är som vi - de hemska - de andra - ju värre bilder desto bättre.E n judisk flicka som inte är som vi andra människor utan en råtta, en ohyra vars religiösa ledare förgiftar dricksvattnet. Det är den andres fel. Det är en välgärning att utplåna denna 13-åring från jordens yta. En välgärning som är en förutsättning för att fred ska kunna komma till det så kallade Palestina - och världen ser  på och applåderar och Abbas ger dem det som de vill ha - hat.

Världen hatar Juden för att judarna inte tar på sig offerrollen utan protesterar genom att värna livet.

Världen hatar oss för att vi fortsätter att bygga ett samhälle baserat på höga moraliska värden.
Världen hatar 13-åringen och hennes familj för att flickan var en levnadsglad dansande ungdom vars familj hade valt att leva ett liv där just livet värderades högt. De hatar dem för att de skulle ha kunnat vara ett exempel för terroristen och dennes familj, och visat att man kan välja livet före döden, att man kan jobba för samförstånd och inte för polarisering - men då krävs att man accepterar den andre, att man går ur offerrollen och därmed tvingas  att ta ansvar för sina handlingar och att man inte gör livet till svart eller vitt - men detta vill inte Abbas och detta vill inte världen - för då försvinner schablonen om Juden och då blir allt så komplicerat för då måste även 'palestinierna' ta ansvar för sina handlingar - och då slutar pengar att flöda in i Abbas' lilla konstruerade värld.

Världen hatar Israel för att Israel fortsätter att värna livet och man hatar Israel för oavsett hur mycket man hatar oss så fortsätter Israel och judarna att bygga ett samhälle baserat på människans unika värde och livets absoluta värde.

Det är därför utomrättsliga avrättningar - Margot Wallström - inte är tillåtet i Israel, trots att känslan av att vilja slå terroristen sönder och samman och låta honom få leva ett långt liv med svåra smärtor, är det varje människa känner spontant. Men vi har satt upp staket för vad som rätt och för vad som är fel och att vi aldrig accepterar hämnd som metod för att besegra hatet mot oss. Men detta vill inte världen se, för detta passar inte in på schablonen för Juden och därför - Abbas - kommer du att fortsätta att få stöd - inte för att världen bryr sig om dig; du är bara den nickedocka världen tycks behöva för att få legitimitet att hata Juden.

Vi kommer aldrig att glömma dig, Hallel Ariel, som bara blev 13 år - och vi kommer att stödja din familj i deras sorg och vi kommer att tänka på dig när vi värnar livet i våra liv.
Du är hjältinna för oss.

måndag 6 juni 2016

Raoul Wallenberg and his opposite, Margot Wallström

Man is the only being in the universe (as far as we know) with the ability to stand outside of himself; the only creature who can chose not to follow his ego - the only living being with the ability to become like the Creator.
Raoul Wallenberg is the archetype of this and Raoul Wallenberg was Swedish and a diplomat posted in the Swedish national service.

When my son was studying in Chicago he told me that most of his fellow students  knew of Raoul Wallenberg and what he did. Raoul is an honorary citizen of the United States. The knowledge of the reason for this is part of the public view of the United States. When I was out lecturing in the schools in Sweden, on Holocaust awareness among Swedish adolescents, the knowledge about him is remarkably small, not only regarding Raoul himself, but also what he did and what he stands for.

When the Swedish ambassador to the Soviet Union in a direct meeting with the Soviet dictator Joseph Stalin says about Raoul Wallenberg that, it is the Swedish government's view that it believes that Raoul died in a traffic accident on the way to Moscow - then Sweden capitulates to the dictatorship and the dictator Stalin.
As a result Raoul is probably executed in 1947 in Moscow on direct orders from Stalin.
Raoul was abandoned by his employer, the Swedish state.
Raoul was murdered in the name of consensus; political correctness, if you will.

Sweden fails him, betrays him and hereby robs Raoul Wallenberg of hope, as well as many other oppressed human beings - all this in stark contrast to the ideals that Raoul Wallenberg, a Swedish diplomat, stood for.
Raoul, who in 1944, when he was 32 years old, travels to Budapest to try and help the 100 000 Jews who are incarcerated there, awaiting orders for their executions, trapped in the ghetto in Budapest.

Raoul managed to do what nobody else had managed to do in Nazi-occupied Europe. He saved the lives of many Jews who were abandoned by the world - but above all, he gave them hope. He showed them that someone still cared, and cared enough to try what no one else had tried; to rescue them. To save them from certain death. It was with this hope that those who survived built their lives. This hope proved that humanity - or at least not all of it - had not forgotten about them. This hope became the platform for the survivors to stay alive, and then passed on to future generations.

Raoul is the symbol of man's goodness, and what a man can do in the name of humanity and love for his fellow human beings.

Sweden failed him. The government of the country where he was raised and where he lived and called his own, betrayed him and they silenced all criticism, knowingly and wilfully. The government forgot about Raoul. But many others didn’t. His family never did. It went so far that relatives of Raoul who fought for vindication, took their own lives in despair over the betrayal.
It is only 100 years after the birth of Raoul that we now speak openly about this betrayal. When the Swedish government in 2012 apologised for this betrayal by allowing Raoul to be executed by the dictator Josef Stalin, it's not an excuse to be credible if it doesn’t include the following:

I admit that I have done wrong.
I regret what I have done.
I promise to never do it again.
I beg for your forgivness.

When Margot Wallström now embraces Middle East dictatorships and welcomes the Iranian Foreign Minister with open arms to Sweden, she hereby shows that the apology was only words with no content.
Sweden is  once again turning its back on Raoul Wallenberg in the name of consensus, political correctness and to further her own career.

Sweden takes hope away from the oppressed Christians, homosexuals, from the oppressed women around the world and this country hereby abandons them and thereby give dictatorships free reign.
Sweden wants short-term profits and it shows clearly that we do not have a moral platform as the basis of our conduct.
Sweden shows that we, as a nation are still cowardly and submissive.
Sweden has learned nothing from its own history.
Sweden's apology is nothing but crocodile tears - and thus a further betrayal.

Let us never forget Raoul Wallenberg and let us never take away hope from the forgotten, the downtrodden, the neglected and the shunned - let us never budge in the name of consensus and political correctness, and let us never bow down before dictatorships - never mind what they may entice us with.

Margot Wallström - you are not my Foreign Minister.
Margot Wallström - you have so much to learn from Raoul Wallenberg.

söndag 5 juni 2016

Raoul Wallenberg och hans motsats Margot Wallström

En människa är den enda varelsen i världsrymden med förmågan att ställa sig utanför sig själv; den enda varelsen att inte följa sitt ego - den enda varelsen med möjlighet att bli lik Skaparen.
Raoul Wallenberg är arketypen till detta och Raoul Wallenberg var svensk och utsänd som diplomat i den svenska nationens tjänst.

När min son studerade i Chicago så berättade han att de flesta av hans kurskamrater visste vem Raoul Wallenberg var där. Raoul är hedersmedborgare i USA. Kunskapen om anledningen till detta är en del av det allmänna tankegodset i USA. När jag ute i skolor och föreläser om Förintelsen är kunskapen bland svenska ungdomar försvinnande liten, inte bara om Raoul men också vad han står för.

När Sveriges ambassadör i Sovjet i ett direkt möte med Sovjetunionens diktator Josef Stalin angående Raoul Wallenberg säger att, det är Sveriges regerings åsikt att den tror att Raoul omkommit i en trafikolycka på väg till Moskva - så viker sig därmed Sverige för att inte bli illa ansedda av Stalin.
Priset är att Raoul förmodligen avrättas 1947 i Moskva på direkt order av Stalin.
Raoul övergavs av sin arbetsgivare, den svenska staten.
Raoul mördas i samförståndets tecken.

Sverige sviker och tar härmed hoppet ifrån Raoul Wallenberg och för mängder av förtryckta - allt detta i direkt motsats till de ideal som Raoul Wallenberg, en svensk diplomat, står för.
Raoul som 1944, 32 år gammal, reser till Budapest för att hjälpa 100 000 övergivna judar som i väntan på order om sina avrättningar sitter instängda i ett ghetto i Budapest.

Raoul lyckades med det som ingen annan hade lyckats med i det naziockuperade Europa. Han räddade livet på många övergivna judar men framför allt så gav han hoppet tillbaks till alla de glömda. Detta hopp som de som sedan överlevde byggde sina liv på. Detta hopp som visade att mänskligheten inte hade glömt bort dem. Detta hopp som blev den plattform de överlevande sedan förde vidare till kommande generationer.

Raoul är symbolen för människans godhet och vad en människa kan uträtta i mänsklighetens namn.

Sverige svek honom. Regeringen i landet där han bodde tystade all kritik. Regeringen ville glömma Raoul. Det gick så långt att släktingar till Raoul som kämpade för hans upprättelse, tog sina liv i förtvivlan över sveket.
Det är först 100 år efter Raouls födelse som vi talar öppet om detta svek.
När den svenska regeringen 2012 ber om ursäkt för sitt svek mot mänskligheten genom att låta Raoul avrättas av diktatorn Josef Stalin, är det en ursäkt som för att vara trovärdig ska innehålla följande:

Jag erkänner att jag har gjort fel
Jag ångrar det jag har gjort.
Jag lovar att aldrig göra om det.
Jag ber om förlåtelse.

När Margot Wallström omfamnar mellersta österns diktaturer och nu senast välkomnar Irans utrikesminister till Sverige så visar hon att ursäkten bara var ord och utan innehåll.
Sverige vänder åter igen Raoul Wallenberg ryggen i samförståndets namn och för den egna karriärens bästa.
Sverige tar hoppet ifrån de förtryckta kristna, de homosexuella, de förtryckta kvinnorna och överger dem och ger därmed diktaturerna fria händer.
Sverige vill ha kortsiktiga vinster och vi visar tydligt att vi inte har en moralisk plattform som bas för vårt sätt att agera.
Sverige visar att vi som nation fortfarande är feg och undfallande.
Sverige har inte lärt sig någonting om - eller av - sin egen historia.
Sveriges ursäkt är ingen ursäkt utan är krokodiltårar - och därmed ytterligare ett svek.

Låt oss aldrig glömma Raoul Wallenberg och låt oss aldrig ta hoppet ifrån de bortglömda, de nedtrampade, låt oss aldrig vika oss i samförståndets tecken och låt oss aldrig krypa för diktaturerna - vilka morötter de än må locka oss med.

Margot Wallström - du är inte min utrikesminister.
Margot Wallström - du har oerhört mycket att lära dig av Raoul Wallenberg.

fredag 27 maj 2016

Bära kippa och tallit katan

Sedan ett år så bär jag kippa och tallit katan.
Jag bär kippa därför att jag måste.
Jag bär kippa därför att det är en del av mitt sätt att leva och för att jag vill försöka leva ett bättre liv.
Kippan är ett  hjälpmedel för att allt i livet ska få sina rätta proportioner.

Bärandet av kippa har vuxit fram och enligt halacha (judisk tradition/lag utvecklat från Torah) är det rätt att bära kippa för att påminnas om vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Samma funktion har tallit katan - i Torah står det att när vi bär ett klädesplagg med fyra hörn så ska det i hörnen finnas fransar som ska påminna oss om de mitzvot (regler) som styr våra liv och som jag har underställt mig att försöka följa. Det är ett medvetet val som jag har gjort. Det judiska livet är uppbyggt kring de 613 regler Gud har bett oss att följa för att därmed kunna kommunicera med oss 24/7. Dessa regler finns till grund för allting i den judiska världen och är det fundament som har gjort att vi är ett levande folk efter 4000 år. Regler som hjälper oss att manövrera i livets alla möjliga och omöjliga skeenden. Vår matregler ingår här, förhållandet till medmänniskan, våra djur, förhållandet till sexualitet och så vidare.

I Sverige finns endast 15 000 judar. Det är endast en bråkdel som offentligt bär sin kippa och det är endast män som enligt traditionen bär kippa.
Man måste ju känna sig bekväm med ett klädesplagg.
Jag upplever att jag skärper mig och försöker tänka efter och försöker lära mig mer kring det judiska sättet att förhålla sig till livet.
Så till den stora frågan som alla frågar!!
- Hur reagerar omgivningen i den mån de nu reagerar?
Svaret är, att de reagerar.
Det är märkligt, men inte förvånande att ett litet oansenligt tygstycke väcker sådan uppmärksamhet.
Hela världen är fylld av symboler - från kepsar, T-shirts, sjalar, stora och små bilar, klädesplagg och ja, jag vet inte allt - ingen tycks bry sig - men en litet runt tygstycke på huvudet - det reagerar folk på.
Det finns många skäl.

När de första mörkhyade invandrarna kom till Sverige reagerade folk. De reagerade oftast på grund av ren nyfikenhet, då mörk hudfärg var okänt här eller om det var känt var det få som faktiskt hade sett en mörkhyad person. Det fanns naturligtvis fördomar knutna till hudfärgen och det kom ju också fram.
Samma med kippa.
De som bryr sig uttrycker oftast tacksamhet över att någon faktiskt törs bära kippa. Detta säger ju en hel del om klimatet i Sverige idag.

Det har blivit många samtal med präster, pastorer och oftast aktiva inom frikyrkan som känner stor glädje över att se att det finns personer som törs visa sin identitet öppet. De beskriver den kyla som finns inom Svenska kyrkan mot judar som oftast uttrycks i hat mot staten Israel. Många känner sig ensamma och utanför och har svårt att orka stå upp för den judiska staten. Frikyrkligt folk har ofta en positivare grundsyn på judar och Israel men känner sig vilsna i debatten där just hatet mot Israel och därmed mot oss judar, är politiskt korrekt.

Negativa reaktioner då? Ja, det räcker med en galning för att livet ska ta slut och jag har mött flera galningar. De är nästan alltid av utomeuropeiskt ursprung och det är blickar, glåpord och spott. De verkar först vara förvånade över att jag bär min tygbit men känner sig osäkra på hur de ska/borde reagera. Nu är jag ändå 187 cm lång, halvgammal men hyggligt tränad så därför det finns en tröskel för dem att passera.
Vid två tillfällen har jag hotats såpass allvarligt att jag har varit rädd för var det ska sluta. Jag bär därför numera alltid spray för min egen säkerhet.
Så är det med det.

Jag är medveten om att jag utan att mena det är en symbol för både judenheten och Israel och jag är medveten om att jag också bedöms utifrån mitt sätt att vara.
Jag kan dock inte tänka på det.
Jag bär inte kippa för att provocera utan för att jag vill göra det och jag kommer att fortsätta att göra det så länge jag vill.
Jag är samtidigt väl medveten om att toleransen mot oss är mycket liten och jag är tyvärr rädd för att möjligheten att utöva ett traditionellt judiskt liv här i Sverige begränsas alltmer och jag är rädd för att det inom en snar framtid blir omöjligt att öppet visa sin tillhörighet till den judiskt religiösa traditionen.

Jag hoppas att jag har fel och det är upp till er där i majoritetssamhället att våga stå för ett samhälle där tolerans och samarbete är verktygen för att leva tillsammans - och där polarisering och förenklandet av svåra frågor till rätt eller fel inte ska få en större plats.

måndag 9 maj 2016

Landet öster om väst och väster om öst

Landet öster om väst och väster om öst men också landet utanför - men därmed även i centrum.

Kom till Israel för att kolla förutsättningarna för att flytta.
Ibland blir det inte som planerat: Människan planerar och Gud ler.
Hamnade på sjukhus och senare hos sjukgymnast.
Kunskapsnivån är inom sjukvården är som i väst men byråkratin som i öst - but who cares - det första ordet man lär sig är: Savlanut - ta det lugnt - och "gam ze javor" också detta ska passera.
Fick tid att tänka samt att fundera över det faktum att vi - jag och min fru - är här under tre nya judiska helger.
Jom Hashoa (åminnelsedagen för Förintelsen), Jom Hazikaron (åminnelsedagen för de 22 447 stupade) och Jom Ha'atzma'ut (Israels nationaldag). I två tusen år har det judiska folket levt utspridda utan hemland.
Vi har kämpat för att bli accepterade och en del av de nationer vi har bott i.
Periodvis har det verkat som att det har fungerat. Varje generation av judar har dock blivit chockerade och överraskade över att det inte fungerar. På vissa platser under vissa omständighet - ja - men temporärt.
Vi har testat att isolera oss, integrera oss, assimilera oss.
Vi utbildar oss.
Vi blir officerare, tjänstemän, arbetare, läkare.
Vi bygger skolor, sjukhus.
Vi gör allt för att bli accepterade - men det fungerar inte.
Varje generation lär sig detta.
Förintelsen i Europa är det slutgiltiga beviset på detta.
Alla judar gasades ihjäl oavsett strategier - vi vet nu att det är en chimär att tro något annat än att vi får leva i världen enbart på godtycke av majoritetssamhällets inställning - vad vi tycker är irrelevant.
Det gör ont att förstå det - mycket ont.
Jag är en oerhört privilegierad jude för jag lever i en generation judar som får uppleva lösningen på detta - staten Israel - judarnas egna land - mycket litet men ändå vårt.
En nagel i ögat som irriterar många.
Varför?
I två tusen år har längtan om ett eget land varit en dröm - en hägring - det är det inte nu längre.
Detta land är uppbyggt av de till synes underkastade, förlorarna, de undergivna, de utskrattade, de hånade. 
Men allt är inte som det synes vara. Landet byggdes av de överlevande från Förintelsen, de utslängda från arabvärlden och de etiopiska isolerade judarna - och nu skrattar ingen längre.
Vi tar vår plats på scenen och detta fixar inte västvärlden och i synnerhet inte arabvärlden.
Judar ska inte sticka upp.
Judar ska man möjligtvis tycka synd om, klappa på huvudet - judar ska man hata och slå ihjäl och sedan klappa på huvudet igen.
Israel säger, sorry, gilla läget - 
men världen gillar inte läget.
Därför gråter vi och hedrar de 22 447 som har dött för vår frihet och därför firar vi dagen efter detta, vår frihet - för så har vi alltid gjort.
Vi protesterar genom att prioritera livet men vi är beredda att dö för vår Gud och nu också för vårt land.
Detta måste var och en av oss hela tiden bli påminda om eftersom de tankemönster som lett till handling mot oss är mer tydliga än någonsin och önskan om att - Gud förbjude - förinta oss, fortfarande lever i allra högsta grad.
Vi vet detta och vi vet också att ingen kommer till vår hjälp när den behövs - vi måste göra jobbet själva - och vi gör jobbet och kommer att göra jobbet - det påminns vi om denna vecka och detta måste vi påminnas om varje dag.
Slappnar vi av för ett ögonblick så kommer historien att upprepas.
Det är endast verkligheten som har överträffat vår paranoja av att vara utsatta.
Landet som ligger öster om väst men som ligger väster om öst och som därmed ligger i centrum för all uppmärksamhet - landet som till ytan inte större än Jokkmokks kommun - men som i nyhetsflödet verkar vara en gigantisk nation - och det är vi, enbart för att vi finns.
Judarna tar sin plats och överger den aldrig - det är det vi påminns om denna vecka - för något alternativ finns det inte.

torsdag 28 april 2016

Judar och Jerusalem

Judar är ålagda att be Shma-bönen två gånger per dag. Förutom detta ber en rättrogen jude minst en gång till.
Varje måndag, torsdag och Shabat har vi Torah-gudstjänst.
Våra synagogor är vända mot Israel och mot Jerusalem. I Israel är våra gudstjänstlokaler vända mot Jerusalem. I Jerusalem är de vända mot Tempelplatsen och i direkt anslutning till Tempelplatsen finns Templets västra mur - Kotel - den enda kvarvarande delen av vårt andra tempel, som förstördes av romarna. Vi ber vid den västra muren i väntan på vårt tredje tempel. Detta är judarnas heligaste plats.

Den sjuarmade ljusstake som finns i så gott som varje svenskt hem vid jul, även kallad Titus-båge av kristna svenskar - är en kopia av den Menorah som finns avbildad i sten i Titus-bågen i Rom och som visades upp för Titus som bevis på att vi - judarna - var besegrade och att vårt tempel var förstört.

Judarna som vägrade böja sig för någon annan Gud än Gud - Skaparen - som fört oss till Jerusalem och bett oss bygga vårt första tempel där. Detta förstördes och vi hamnade i exil men vi återvände till Jerusalem, vår heliga stad, och byggde ett nytt tempel, nu ett mycket större och detta tempel stod i Jerusalem i 700 år. Det var hit Jesus kom som 12-åring för att bli religiös vuxen jude och det var här han var när han, enligt den kristna tron, firade Pesach och tillfångatogs.

Det var juden Jesus som då firade en av våra tre vallfärdshelger på den plats där alla andra judar var - i Jerusalem - i den judiska heliga staden Jerusalem, där vår Skapare tronar i sitt till honom helgade Tempel.

Vi andas och lever fortfarande Jerusalem. 
Måndag och torsdag har vi Torah-gudstjänst för då var det torgdag i Jerusalem.
Vid varje Torah-gudstjänst i hela världen kallas en med namnet Cohen först fram och därefter en med namn Levi för att välsigna avsnittet vi skall läsa i Torahn - vår bibel - vårt rättesnöre i livet.
Det är ur dessa grupper - Cohen och Levi - våra präster och hjälppräster (för vi har bara präster och hjälppräster i templet, ingen annanstans) - ska hämtas när den dagen kommer då vi har återuppbyggt Templet.
Alla Cohanim vet detta. De får inte ha med döda (eller i alla fall så lite som möjligt) att göra eftersom de ska vara rituellt rena när de ska återuppta sin tjänst i Templet.

Våra gudstjänster, som i princip ser likadana ut över hela världen, är en kopia på gudstjänsterna i Templet.
I våra böner är Jerusalem centralt, när vi räknar ut när helgerna startar, när nymånaden infaller - ja, Jerusalem är utgångspunkten för allt, och allt har Jerusalem och Tempelplatsen i centrum.

Min vän Andy från Etiopien berättar hur judarna i Etiopien i 2600 år, isolerade ifrån den övriga judiska världen, alltid har hållit drömmen om återvändandet till Jerusalem levande. Det var därför självklart för dem att lämna allt för att återvända till Jerusalem när tillfället äntligen infann sig.

Jerusalem är pulsen i vårt dagliga liv, i våra gudstjänster, i våra böner.
Vi andas Jerusalem och vi lever  Jerusalem.
Vi firar just nu vår befrielse från slaveriet i vår Pesach-helg (Påsk) och vi avslutar vår traditionella befrielsehögtid med orden:
Nästa år i Jerusalem!

Margot Wallström - du är en i raden genom seklen som medverkar till kränkningarna av vårt innersta heligaste. Du verkar inte förstå det men ju mer du nu kokar oss, som äggen desto hårdare blir vi.

Vi protesterar mot dig och din "politik" genom att säga ja till livet. Vi gör det eftersom den Gud vi tillber just där på Tempelplatsen i vår, av oss grundade, stad Jerusalem - har beordrat oss att göra det. Vår erfarenhet säger att hatarna försvinner och judarna består och så kommer det att bli denna gång också.
Välkommen till någon av våra gudstjänster - ortodoxa, konservativa, liberala, egalitära, you name it - och du kommer att få lära dig, trots våra olika synpunkter på detaljerna i våra böner, att vi alla andas och lever Jerusalem och att varje del av vårt sätt att leva har just Tempelplatsen i Jerusalem som gemensam nämnare.

Islam är 1400 år gammal.
Kristendomen är 2000 år gammal.
När islam uppstod hade vi redan funnits i 2400 år och Jerusalem var och är fortfarande centrum för allt det vi judar står för och lever för.
Ett nytt tempel ska byggas när den Messianska tiden kommer.  När fred - rent konkret - ska råda på jorden.

måndag 25 april 2016

Upprättandet av Förintelsens offer och hat mot judar från ordföranden i muslimska föreningen i Ljungby

Skrev en insändare till Smålänningen.
Vet inte om de publicerar den men här kommer den tillsammans med lite kommentarer.

Den 4 maj 1945 anlände min blivande mamma till Malmö efter 14 månader i bland annat Auschwitz/Birkenau.
Hon visste inte var hon hade hamnat.
- I himmelriket, sa hon senare.
Under våren, sommaren och hösten 1945 bodde hon på flyktingförläggningar i Småland där hon rehabiliterades och återfick sitt människovärde.
- Jag blev en människa igen, sa hon. Jag var inte nummer 80162 längre.
Hennes tacksamhet mot Sverige och Småland var stor och rehabiliteringen gjorde henne inte bara till en överlevande utan också till en överlevare.

Hon fick kraft att börja om sitt liv. Hon, som vid 24 års ålder var fråntagen allt.
Hon som var uppvuxen i en religiös judisk familj på ungerska pusztan och som hade flyttat till Budapest med sina systrar för att försörja sig själva men också sin fattiga familj. Hon som hade hamnat i första transporten av de ungerska judarna till Auschwitz/Birkenau och arbetat 30 meter från en av gaskamrarna där hennes familj mördades och eldades upp. Inte för vad de hade gjort utan för vad de var.
Judar.

Jag är präglad av hennes och av min släkts livsöde.
Jag och mina generationskamrater har arbetat hela våra liv här i Sverige.
Jag som sjuksköterska många år på svenska flyktingförläggningar och inom BUP. Vi har gjort vår värnplikt och jag har dessutom arbetat inom Försvarsmakten och även hunnit med att inkallas till fem krigsförbandsövningar.
Jag är en stolt svensk jude och jag är stolt över att att mamma fick möjligheten att starta om efter vistelsen i helvetet.

Nu står ordföranden i Ljungbys muslimska förening där i Småland - på samma jord där mamma fick sitt liv tillbaks - leende i Smålänningen och uttalar sig i 1,7 miljarder människors namn och anklagar mig och mina judiska vänner för att vara roten till allt ont och det enda sättet att klara sig i Sverige är att konvertera till judendomen eftersom vi "kontrollerar allting".
Vilken fräckhet och vilken kränkning av mamma, mig men också smålänningarna som  gav mamma livet tillbaks.

Jag förutsätter att han nu får ta del av den andra sidan av rätten till att säga vad han vill - att ta ansvar för sina handlingar.
Jag förutsätter att rättssystemet nu markerar var gränsen går för hets mot folkgrupp.
Sker inte detta så betyder det att det är fritt fram att att hetsa hur mycket som helst.
Sker inte detta tror jag att judiskt liv är borta om 10 år men också att mycket av det Sverige känner till är förändrat.

Antisemitismen ökar och har ökat dramatiskt efter den stora invandringen från Mellanöstern.
Detta har ingenting med Israel att göra. De som kommer flyr från krig i de muslimskt styrda länderna och i dessa länder finns inga judar kvar. De är alla dödade eller fördrivna.

Jag tror och hoppas att vi nu alla sätter ned fötterna och säger stopp. Vi tillåter inte polarisering.
Vi protesterar genom att värna livet och det demokratiska samhällets värdegrund och om alla människors lika värde.

Vi protesterar genom att ta ansvar och tydligt uttala att vi hetsar inte - vi samarbetar och vi bygger vidare på de grunder som smålänningarna och vi andra svenskar har lagt.
Vi lär oss av vår historia och av Elie Wiesel - judisk överlevande ifrån Auschwitz/ Birkenau och sedermera Nobels fredspristagare, som sammanfattade sina erfarenheter från en period då polarisering och hat härskade i Europa med följande ord:

- Motsats till kärlek är inte hat utan likgiltighet.

fredag 1 april 2016

Shabat - men först en vilopaus på 40 meters djup

Jag dyker med lufttuber och jag har gjort så i många år. Många gånger har jag suttit i kylan efteråt och har varit fullständigt utpumpad. Dykning i nordiska vatten är ansedd som avancerad dykning oavsett tid på året. I Sverige dyker jag med torrdräkt och de vatten jag dyker i är ofta både kalla och på många sätt ytterst ogästvänliga.
De flesta av de övriga dykarna jag brukar träffa är väl ungefär hälften så gamla som jag. Jag behöver träna både styrka och kondition för att orka. Utrustningen väger säkert 50 kg och det är många slangar och fästen. Allt måste fungera. En glömd grej gör att det bara är åka hem igen. Ofta en utmaning för mig som inte kan sägas vara världens mest ordningsamma. Säger min hustru.
En hemlis: Jag dyker ofta ensam!!

Varför hålla på med detta? Är det inte lite galenskap?
Jo, jag håller på med det för känslan av att gå ned på 30-40 meter, i ett ofta kolsvart och kallt mörker. Där lägger jag mig på rygg och släcker min lampa. Sedan blundar jag och koncentrerar mig på långsam andning och bara njuter av lugnet och friden och stillheten. Därefter tänder jag lampan och ser bubblorna stiga och sedan kommer fiskarna simmande i ljusskenet, tittande nyfiket på mig och simmar sedan stilla vidare.

När Gud skapade universum lät han allt få sin egen roll för att det hela skall fungera på det sätt som skaparen ville ha det. Vad gäller vår lilla planet är vi ett sandkorn på världens största strand. Vår sol är en livgivare i ett hav av solar och vår måne är en liten fläck på universums karta. Ändå är allt i perfekt balans för att tillsammans kunna skapa livsbetingelser på vår planet. Allt på jorden är en återspegling av ett av den oändliga skaparens attribut. Attribut som är ändliga för att vi skall förstå - vi människor - som är de enda här med förmåga till att förstå och att göra medvetna val. Vi är utvalda som kronan av hela skapelsen. Vi är de enda här som har fått ett intellekt med möjligheter att dra slutsatser, att känslomässigt interagera och att agera. Djuren, som lever enbart på instinkter och växtriket, som är ett strålande bevis på skaparens dagliga skapelse är där för vår skull. Och för att vi inte klarar oss utan dem. Om skaparen drar tillbaka sin kraft är det slut. Men det finns där nu, att betrakta och det finns där för att visa på skaparens oändlighet.

Allt finns där bara för lilla mig! Fiskar, växter, humrar och krabbor - och jag är den första just där, just då, att göra allt levande genom att se det, och att reflektera över livet och livets mening.
Jag älskar att simma över en kant med ett bottenstup på 10, 20 ,30 eller kanske 40 meter. Jag svävar över kanten, sträcker ut mina armar och ben och likt en fågel svävar jag ut i tomma intet - sedan släpper jag ut luften ur lungorna och låter kroppen sjunka ned utefter berget.
Jag tittar in i skrevorna och hälsar på hummer och torsk, fyller lungorna och flyter sedan uppåt igen. Fiskarna kommer nyfiket fram till mig och hälsar, växterna får färg i ljuset av min lampa. Jag befinner mig i en värld jag inte är skapad för men kan hälsa på och ta del av, åtminstone under 45 minuter.

Ju mer mänskligheten utvecklar sin förmåga och ju längre vi tränger in i världar vi aldrig tidigare varit i, så finns allt färdigt att betrakta och insupa - och desto mer religiös blir jag.
Undervattensvärlden är ett bevis på skaparen men också på skaparens oändliga storhet – och att jag som människa under en stund får finnas där för att tjäna och att älska den som har låtit mig få ta del av den, att få möjligheten att fatta beslut om vad jag prioriterar i mitt korta och ändliga liv.

Jag längtar till att flytta till Israel och att där få fördjupa mig i det judiska sättet att tolka verkligheten.
Att få vara bland mitt folk - vi som mötte Gud där vid Sinai berg och fick emotta vår Tora - läran. Vi som är de som har mött skaparen, skaparen som jag varje dag möter när jag ber Shma Israel - Hör Israel – Hör - förstå Stefan, Shaul Ben Yitzhak - att jag har uppenbarat mig för er och att var och en av er har en uppgift att utföra. Välj Stefan, Shaul Ben Yitzhak - och jag har valt.

Att sluta dyka?
När kroppen till slut inte orkar bära utrustningen eller lungorna inte orkar andas längre. Då är det dags, tror jag, men fram till dess - Shabat shalom - men först dagens andra dyk.

lördag 12 mars 2016

Svar från Margot. Eller snarare hennes underhuggare.


Tack för svar.
Jag förutsätter att utrikesministern står bakom ditt svar.

Adolf Hitlers mamma behandlades av en judisk läkare. En läkare som Adolf Hitler betalade och erkände som en mycket duktig yrkesman. Hitler lät denna doktor fly Österrike för att undkomma nazirikets rasbiologiska lagar och dessas konsekvenser för den judiska delen av befolkningen.
Att vi därmed kan dra slutsatsen att Adolf Hitler inte var antisemit är naturligtvis absurt.
Det är de handlingar man utför som man har ansvar för - åtminstone i den judiska världen.

Att bygga sin argumentation på vilka vänner man har, som bevis för sitt sätt att tänka eller handla är inte på en speciellt hög nivå och om det är denna nivå som utrikesministern och utrikesdepartementet har som bas för sina beslut, så befinner sig vårt land Sverige i en ännu allvarligare situation än vad jag trodde när jag skrev till er första gången.

Antisemitismen förändrar sig i tiden. Att använda rasbiologiska teorier är ju inte politiskt korrekt idag, likaså är de religiösa argument Martin Luther använde sig av lika meningslösa - ja, det är ju inte helt korrekt då ersättningsteologiska tankar ju finns kvar inom en icke ringa del av av den kristna världen.

I dagens svenska samhälle är det däremot fullt korrekt att använda sig av samma gamla unkna antisemitiska schabloner men nu lagda på staten Israel. Denna pyttelilla demokrati i ett hav av diktaturer, diktaturer som inte har något gemensamt med varandra förutom ambitionerna att vi judar återigen utsätts för en Förintelse i förstörelsen av landet vi byggt upp. Detta är djupt tragiskt då Israel skulle kunna vara en injektion av utveckling inom hela regionen inom en rad områden, allt från medicin, omvårdnad, konstbevattning, skyddande av minoriteters rättigheter; exempelvis de homosexuellas självklara rätt till ett liv på samma villkor som heterosexuella, och så vidare.

Jag var i Tel-Aviv under Pride-festivalen förra sommaren och såg 150 000 deltagare från hela världen tåga genom staden och fylla dess gator, torg och badstränder med liv och glädje - allt i harmoni med all oss heterosexuella, boende såväl som turister, utan några motsättningar.

Att beskriva staten Israel i ovan beskrivna termer är dock inte alls korrekt i Sverige, utan det finns ett större värde i att blåsa upp en ensam religiös människas försök att mörda en homosexuell person i Jerusalem, under samma period. Att denna person var och är svårt psykiskt sjuk och har vårdats under långa perioder inom psykiatrisk vård och dessutom är dömd för mordförsök i ett psykotiskt tillstånd, ignoreras förstås.

Vad i all sin dar kan detta ha för nyhetsvärde i Sverige?

Jo, det är ett försök att misskreditera och förstärka synen på Israel som ett land där extremism är grunden för samlevnaden mellan människorna och inte en samlevnad där alla människor har ett lika värde. Det är just denna typ av selektion av vad som skall lyftas politiskt, som vår utrikesminister är så duktig på. Generaliseringar och förstärkningar av ett Israel som bygger på klassiska  antijudiska schabloner.
Eller som det också kan beskrivas: sila mygg och svälja kameler.

Att Utrikesdepartementet inte har förmåga eller vilja att inse den moderna antisemitismens uttryck och se dess konsekvenser, skrämmer mig. Utrikesministerns syn på Israel är absurd och direkt felaktig. Om hon nu verkligen vore så positiv som du påstår vore det ju snyggt om hon kunde visa det.

Konsekvensen av hennes agerande leder till - förutom det osannolika i att hon lyckats ena hela Israel, såväl judar som araber, från yttersta vänstern till yttersta högern, med sitt absurda uttalande om utomrättsliga avrättningar, samtidigt som hon hyllar polisen som sköt mördaren i Trollhättan - till att tonen och hoten mot judar skärps.

Det finns alltid människor som är beredd att omvandla de uttalade orden i handling och det är dessa handlingar vi nu måste skydda oss emot.
Det är med kluvna känslor jag har hälsat på och tackat de unga svenska poliser som med k-pistar vid många tillfällen det senaste året bevakat judiska institutioner i Sverige.

Jag föreläser så ofta jag kan om Förintelsen och dess konsekvenser, och om kärleken till staten Israel. Jag är beredd att när som helst att komma till er för att utveckla mina tankegångar inom dessa områden och därmed belysa ett annat perspektiv på situationen än det som UD stödjer.

Med vänlig hälsning
Stefan Shaul Lindmark

--------------------------------------------
Hej Stefan,

Tack för dina mejl till utrikesminister Margot Wallström. Jag arbetar på Utrikesdepartementets ministerkansli och har blivit ombedd att svara. Departementet och statsråden mottar varje år stora volymer av brev och e-post, vilket gör att svar kan dröja. Jag beklagar att du fått vänta på ett svar.

Först och främst beklagar jag det som din familj utsattes för under andra världskriget. De fruktansvärda handlingar som utfördes mot judar får aldrig upprepas.

Utrikesministern tycker inte illa om judar eller Israel, det är en felaktig uppfattning. Margot Wallström har sedan hon första gången gjorde ett besök i Israel arbetat mot antisemitism och några av hennes äldsta och närmaste vänner är judar. Regeringen verkar för ett öppet, fritt och inkluderande samhälle där alla människor kan känna sig välkomna och trygga. Regeringen tar tydligt avstånd från antisemitism och kommer att fortsätta att outtröttligt bekämpa dess yttringar och grunder, liksom andra former av främlingsfientlighet och intolerans. Något som exempelvis utrikesministern tillsammans med inrikesminister Anders Ygeman underströk tidigare i år i följande debattartikel, http://www.regeringen.se/debattartiklar/2016/01/kampen-mot-antisemitism-och-rasism-ar-standigt-aktuell/ .

Antisemitism står i direkt motsättning till de grundläggande värden på vilket vår demokrati bygger och är därför i grund och botten ett hot mot det demokratiska samhället där alla människor har lika värde.

Tack för ditt engagemang.

Med vänliga hälsningar,

Michael Nordenberg
Departementssekreterare
Utrikesdepartementet


måndag 7 mars 2016

Chevra Kaddisha och den judiska begravningen

Förra veckan fick jag äran att medverka vid en begravning av en överlevande, en överlevare ifrån Förintelsen.
Denne man som vid 11 års ålder sattes i olika koncentrationsläger men lyckades överleva och senare orkade komma tillbaka till livet - trots att hans liv var trasigt - han är för mig en hjälte. Jag lärde aldrig känna honom men jag fick det hedrande uppdraget att se till att hans kropp fick ett värdigt omhändertagande och en fin och värdig begravning. Denne man.

Denne man, som inte försvann genom skorstenarna i förintelselägren eller sköts ihjäl och försvann i en massgrav. Massgravar eller rök där deras namn försvann upp till Skaparen men där vi, de efterlevande, inte kan gå till någon grav att be vid eller sörja inför.

Denne man, som var och är ett vittne och även som död väcker starka känslor och uppmanar oss att vi måste ta ansvar för våra liv och aldrig någonsin glömma vittnena till Förintelsen.
Att ge en medmänniska en värdig begravning är ett sätt att visa att livet på något sätt orkade gå vidare och det är vår skyldighet att ta upp vittnenas mantlar och att föra vidare budskapet om att aldrig glömma de som mördades och de som överlevde, men som plågades av sina upplevelser.

Vi människor är inte gjorda för att klara att leva med så stora ärr, sår som aldrig läks - eller öppna mentala sår - men denne man gjorde det under 77 år.
Du är en hjälte även om du själv inte upplevde det så!
Måtte Gud upprätta dig till fullo och måtte ditt minne aldrig försvinna och ditt namn leva kvar.
Det finns en grav att gå till och tänka: - Han orkade vittna och måtte vi andra aldrig glömma honom.

Jag har jobbat med människor hela mitt liv. Jag har varit med om många, många dödsfall och jag har sett den förtvivlan och den ensamhet som följer döden. Jag har lärt mig hur viktigt det är att aldrig anhöriga lämnas ensamma och jag har sett konsekvensen av hur obearbetade minnen väller fram och hur de får grepp över de efterlevande.
Jag har sett hur en fungerande sorgeprocess kan föra samman människor men jag har också sett dess motsats.
Jag har förstått hur viktigt det är att de sörjande ges tillfälle att sörja för att sedan kunna återvända till den dödes viloplats för utsmyckning, för en stunds andakt, ett samtal.

Jag har lärt mig hur viktigt det är att omhänderta den döda kroppen och att den ges en ett värdigt avslut. Jag har också förstått att livet till slut måste gå vidare och att en förutsättning är att allt får ta sin tid och att allt sker på ett särskilt sätt och i en bestämd ordning.
Det judiska sättet att leda de sörjande genom sorgen och tillbaka till livet, omhändertagandet av den döde måste, ur alla olika betraktelsesätt, vara optimalt - såväl existentiellt, psykologiskt, fysiskt eller intellektuellt - och det är därför jag är aktiv medlem i Chevra Kaddisha - det heliga sällskapet. Så heter det judiska begravningssällskapet vars uppgift är att se till att omhändertagandet och begravningen av den döde sker enligt judisk tradition.
Där ingår att hjälpa de sörjande att komma igång med sorgeprocessen, som är ritualiserad med syfte att leda de sörjande genom olika stadier tillbaka till livet igen.

De anhöriga ringer till vår kontaktperson och därefter startar processen där ett stort antal personer träder in och utför allt det som måste göras.
Vi begraver våra döda helst inom 24 timmar men oftast inom 48 timmar.
Inför begravningen genomförs en rituell rening av den bortgångne med vatten och sedan kläs den döde i vita kläder och är den döde en man sveps denne med sin bönesjal vars ena hörn har klipps bort; en markering att bönesjalen har fullgjort sitt jobb.
Den döde läggs i en mycket enkel träkista och strax därefter sker jordbegravning. Chevran, begravningssällskapet, ser till att minst 10 vuxna män finns närvarande för att en fullständig gudstjänst ska kunna hållas.

Till judiska begravningar bjuds man inte in - man närvarar.
Sorgeprocessen tar ett år där man börjar med Shiva - sju dagar av intensivt sörjande, där familjen är helt i centrum och där de besöks åtminstone två gånger per dag för att ges möjligheten att be för den bortgångne och att få möjlighet att ge uttryck för sina känslor. När Shiva-perioden är slut går man sedan in i ny fas som pågår i en månad och sedan i ytterligare i en fas som pågår i ett år.

Jag är stolt över vårt sätt att lindra de efterlevandes lidande och jag är stolt över vårt sätt att ta hand om våra döda.
Jag är stolt över att aktivt få medverka i omhändertagandets alla delar och hedrad över mitt uppdrag varje gång jag får det.
Jag är stolt över att jag själv kommer att få bli omhändertagen på det judiska sätter när jag dör.
Jag är säker på att mina efterlevande kommer att återvända till sina liv efter min död, stärkta av att ha fått gå igenom sorgearbetets olika faser, eftersom det absolut värsta man kan tänka sig är att anhöriga fastnar i sörjandet och inte återgår till sina liv.
Livet är allt och döden kan blir en del av livets olika faser och en påminnelse om att förvalta det utifrån de förutsättningar vi har.

Vi föds nakna och vi lämnar livet på samma sätt - vad som sker däremellan är upp tills oss.



lördag 20 februari 2016

Möte med en israel - men inte vem som helst

Som ett led i förberedelserna till att flytta till Israel måste vi sälja vårt hus. För att sälja vårt hus måste vi bygga färdig övervåningen och som ett led i att bygga övervåningen måste vi hyra in snickare.
En av snickarna - en ung man - hälsade glatt med "boker tov" (god morgon)!
- Jag såg er israeliska flagga på huset, sa han. -Vad glad jag blev! Jag är både svensk och israel.
Jag ser att ni har ett judiskt hem, sa han och pekade på en mezuza på dörrposten, min kippa och min talit katan.
- Ni får visa oss, sa han, vad vi kan röra i köket - för ni håller väl kosher?
Jag bara tittade på honom. Överväldigad - och glad.

Nästa dag kom han med en kaka som hans mamma hade bakat. Riktig israelisk kaka.
- Ska ni flytta? sa han. Vart?
- Vår familj är ifrån Nahariya. Jag minns somrarna när vi red på häst från Rosh Hanikra utmed havet till Nahariya, sa han, när jag och min fru berättade om kibbutz Kabri som ligger i närheten,  kibbutzen vi hade arbetat på under några år.
- Jag funderar på att åka hem och göra värnplikt men nu har jag ju köpt lägenhet och har flickvän här, sa han. Vi får se.
Han fortsatte:
- Mamma har genomgått en operation nyligen - men hon åkte till Israel. Sjukvården är mycket bättre där, hon litar inte på den svenska. Mina släktingar vägrar att åka hit. De är så arga på Sverige och Sveriges syn på Israel. De åker söderut i stället.

- Jag sökte ett annat jobb för ett tag sedan. Inte som snickare. Jag var på intervju och ägaren var så glad när han såg att jag är israel. "Jag älskar ert land" sa han, och skäms över Sveriges hat mot ert land.

- Jag förstår inte när folk ifrån Mellersta Östern kommer till mig och pratar illa om judar och Israel, sa han, vår snickare.
- Jag är ju arab och muslim men vi lever ju i harmoni med alla andra där i Israel - mestadels judar, sa han. Mina släktingar är välutbildade, läkare och jurister. Min morbror lever ihop med en judisk kvinna och vi har det så bra. Jag förstår inte mig på dem som hatar. De har aldrig träffat judar och Israel vet de knappt på var det ligger.

- Jag vet ingenting om politik men jag älskar mitt land.
- När ska ni flytta?
- Okej, rasten är slut.
- Var kan jag lägga mina bestick - så jag inte pajar ert system?
- Hälsa Israel - måste jobba nu. Vi kostar ju en massa pengar för er, sa och skrattade. Jag har lite tankar på att sälja en speciell produkt från Israel. Jag och min bror. Finns nog pengar att tjäna, sa han. Säger inte vad - men jag hör av mig om det blir av!

Israel - apartheid? -tänkte jag. Israel - förtryckare? Israel - utomrättsliga avrättningar?
Sverige - apartheid? tänkte jag och så tänkte jag på alla förorter med sin religiösa polis och Sharia-lagar.
Sverige - landet där en åsikt åt gången är tillåten.

Sverig e- 109 skjutningar bara i Göteborg de senaste åren - mestadels i områden med människor  i utanförskap med rötter i andra länder, främst Mellersta Östern.
Kanske det vore bra att sopa framför egen dörr innan du moraliserar över andra, Margot Wallström, Sveriges utrikesminister som har lyckats med det otroliga att ena alla i Israel. Alla i Israel som känner sig kränkta över hennes påhopp och antiisraeliska uttalanden.
Nej, Margot, i världen är inte allt svart eller vitt - fru utrikesminister - utom i den värld förstås som du lever.

lördag 23 januari 2016

Åminnelsedagen av Förintelsen närmar sig

Åminnelsedagen av Förintelsen närmar sig.
När min mamma runt 1990 började vittna om sina upplevelser var hon förvånad över att någon ens var intresserad av att lyssna på vad hon hade att säga.
- Vad ska jag säga? sa hon till mig, där jag satt bredvid henna för att stötta henne. Bara hennes uppenbarelse på scenen övertygande mig om storheten i hennes förmåga att fängsla.
"Jag var där", utstrålade hela hon.
Att vi har en åminnelsedag är ett resultat av hennes och hennes medsystrars och -bröders förmåga att våga vittna.
De flesta är nu borta. Det är nu upp till oss alla andra att aldrig glömma Förintelsen av den europeiska judenheten och alla de andra, främst romer, som avrättades på ett systematiskt sätt av en ledande industrination mitt i det centrala och "civiliserade" Europa.

Förintelsen och dess konsekvenser består av många skikt.
För mig har det handlat om att upprätta min familj genom att leva ett judiskt liv, att förläsa och att stå upp för Israel. Det finns en nivå till som jag vill lyfta.
Är det möjligt att leva ett religiöst judiskt liv i skenet av Förintelsen? Judisk religiositet är tätt förknippad med övertygelsen om en levande, närvarande Skapare vilken skapat människan som skapelsens krona. Som har utvalt ett slavfolk att vara hans folk och som har skapat ett förbund med oss för att vi genom att leva i enlighet med förbundets regler, uppfyller skaparens krav på oss.
En levande Gud, som sätter livet och livets helighet i centrum. En skapare som värderar alla människor lika och som värnar sin skapelse och människan.

"Alla judar som orkar leva en religiöst liv efter Förintelsen är överlevare", skrev rabbin Dan Korn till mig. Han har rätt.
Vi har valet att välja. Gud har gett oss människor som den enda varelsen i hela skapelsen denna möjlighet. Han hade kunnat göra oss som djur; att leva i enlighet med instinkter. Då hade vi sluppit att fråga oss meningen med livet. Vi hade bara levt. Men nu valde inte skaparen detta för oss. Vi kan lyfta blicken och beskåda himlen, solen, månen, stjärnorna. Vi kan som jag dyka ned i vattnet och beskåda fiskar, växter, krabbor och humrar och vi kan förundras över skapelsens enorma kraft.Vi har möjlighet att beskåda och förundras över världen. Gud skapade oss för att betrakta allt detta och att känna sig som skapelsens krona - dess mening och dess berättigande. Utan oss är allt bara ett bugande inför skapelsen men med oss människor lyfter skapelsen till något mycket, mycket större. Det är detta budskap Gud har förmedlat till oss genom sin uppenbarelse för oss.

Vi hamnar dock i problematiska situationer när vi ser att så många människor inte får leva detta liv utan tvingas att leva och att dö i misär, utan att vara skyldiga till detta själva.
Förintelsen är den yttersta kränkningen av människan.
Välj!

Varför tillät Gud Förintelsen? Det vet vi inte och vi är tillåtna att tvivla. Det avgörande för mig är övertygelsen av att min morfar läste Shma Israel där i gaskammaren i Auschwitz/Birkenau. Hans bekräftelse till Gud räcker för mig. Att våga var religiös är ett sätt att upprätta och att protestera mot Förintelsen, genom att stå för den livsbejakande levnadsstil judar alltid har värnat om.

Att orka - på ett genuint och äkta sätt - föra stafettpinnen vidare som en religiös jude är en dimension av upprättelsen av mitt folk. Det är ett sätt att visa att vår Skapare är större än det vi begriper och att vårt sätt att leva övervinner allting.

Vi är ett levande folk och vi är ett folk som återtagit vår plats och vi är folk som kommer att fortsätta att hedra livet - varje människas unika rätt till sitt liv - och vår övertygelse om en rättvis skapare som är närvarande i sin skapelse och som förväntar sig av oss att leva enligt det avtal vi har med vår Skapare.
Ett avtal där Gud garanterar oss att han står för varenda bokstav som är skriven och att han finns i våra liv varje sekund - om vi bara godkänner detta och släpper in honom.

Det är upp till varje jude att bestämma för sig själv hur man vill leva - men har vårt folk i 4000 år hållit fast vid livets helighet är det vår plikt att göra detsamma även i skenet av Förintelsen.
Jag har gjort mitt val och jag har gjort det av en inre övertygelse - men jag säger som Ellie Wisel, överlevare och Nobels fredspristagare och som lever ett religiöst judiskt liv, som när han fick frågan vad han skulle fråga skaparen angående Förintelsen om han fick möjligheten; "Varför barnen, varför 1,5 miljoner oskyldiga judiska barn?"

lördag 9 januari 2016

Detta är mina principer - men om ni inte gillar dem så har jag andra

Den judiska skådespelaren Groucho Marx sa en gång: Detta är mina principer - de styr mig - men om de inte passar så har jag andra!
Under andra världskrigets naziockuperade Europa var ungefär 5% aktiva nazister, 5% aktiva motståndare och resten låg lågt. De gick till sina jobb, skötte sina vardagsbestyr, hade sina vanliga bekymmer och försökte få vardagen att gå ihop. Det var farligt att vara motståndare och de flesta var inte beredda att ta den risken.
Efter kriget hade plötsligt "alla" varit emot nazisterna. En del av de 5% som hade varit nazister råkade illa ut. De flesta klarade sig dock alldeles utmärkt eftersom de hade  klarat av ockupationstiden som välbeställda medborgare. De 5% som hade varit aktiva motståndsmän glömdes snart bort och många gånger levde de mycket svåra liv. De hade givit av sig själva och var fysiskt och psykiskt insufficienta. Ingen hade tid eller intresse för dem. Det gamla skulle glömmas.

För ett kort tag sedan stod vår biträdande statsminister och grät i teve över att de tvingats acceptera det som nu måste betecknas som ett paragdimsskifte. Sverige måste delvis stänga gränserna för att överleva!! Vi kan helt enkelt inte okontrollerat ta emot alla som vill komma hit.

Det som vi har varnat om i flera år har nu hänt. Sverige sjunker och nu ska räkningen betalas och den betalas av alla de som sliter ihjäl sig för att Sverige inte ska sjunka.
- Vår tids Asvitz, som Romson med kraft sa i teve för några månader sedan, om människor på flykt.
Nej, de var inte Auschwitz' överlevande - vilket jag har skrivit om tidigare - de är människor som vill ha ett bättre liv- och vem anklagar dem för detta? - och kanske 10-15% av dem har faktiska asylskäl.

Vi kommer nu återigen få bevittna ett flerårigt arbete med att individuellt bedöma asylskäl. Flera år som kommer att bryta ner många till atomer och sedan får de uppehållstillstånd av humanitära skäl. De är då i för dåligt skick för att återvända. Under denna process kommer många hjälpare att passera sin egen gräns och bli sönderarbetade och utbrända. Jag vet. Jag jobbade i sex år med asylsökande under Balkankriget på 1990-talet. Det finns en gräns för vad man kan ge och hur mycket.

Nej, bostadsminister Kaplan; de som är terrorister i IS och har kommit tillbaks är inte alls som de svenskar som stred för Finlands frihet under andra världskriget - något du ville att vi skulle tro på!
Och nej, bostadsminister Kaplan - Jerusalem behöver inte "befrias"som du hävdar när du stod där med en halsduk av hela Israel på dig. Nej, inte den judiska staten utan Hamas eller Hizbollahs territorier - territorier som är "Judenfrei" efter tidigare massakrer av judar. Tror du vi lämnar landet av fri vilja till dig och dina terrorkompisar?

Nej, fru utrikesminister - Israel är inte anledningen till att ett lågintensivt världskrig har rullat igång!

Och du, herr skolminister Fridolin: Det är terrorister som sticker ihjäl 85-åriga överlevande ifrån Förintelsen, i Israel. Du uttalar dig - du som inte får resa in i Israel efter att ha provocerat värnpliktiga israeler tillsammans med terroristkramarna i ISM på plats i Samarien.

Fru utrikeminister: Det är inte små fina söndagsskolebarn, vilket du vill få oss att tro i den fiktiva staten Palestina, som du  kallar den, och som inte vill erkänna Israel utan äta upp den, utplåna den.
Kriget sprider sig och rullar nu in i Sverige och nu är det inte så enkelt längre.

Hur lång tid tog det fört svensk media att ändra uppfattning angående Sverige som en överlägsen stat i jämförelse med övriga Europa?
Tre dagar efter att statsministern påstod att "vi" är naiva så skriver SVT på text-TV att 70% av svenska befolkningen kraftfullt vill minska insläppet av människor till Sverige och lika många anser att det är för sent - tre dagar tog det för PK-eliten att som Groucho Marx säga, eller i alla fall tänka, äsch, jag byter principer.

Det kostar på att ha principer som ligger bortom det som är inne. Man får välja sin ångest. Och sina strider. Ångesten över att vara PK och tappa sig själv eller ångesten av att vara sig själv och hamna utanför.
Vilket val gjorde ni? 

Jag säger nu återigen: Många av oss i den judiska minoriteten glömmer inte PK-elitens hyllande av  Ship to Gaza och kramandet av terrorgruppen Hamas och inte heller lögnerna om oss judar. Hamas som har Förintelsen av Israel som viktigaste punkt på sin agenda. Hamas som måste tankas med lögner om Israel för att ha kraft och existensberättigande. Lögnerna om oss som förtryckare och våldsutövare och orsaken till ökad terror.

Den judiska minoriteten glömmer inte Mona Sahlins lugnade prat om att antisemitism inte finns i Sverige. Vi vet ju att det inte är sant.

I mina ögon är är de politiskt korrekta utan styrsel och utan moraliska kompasser. De har bara sitt eget bästa i tankarna och de säljer nu med enkelhet ut det land som Sveriges förfäder byggde och slet för, och nu förväntar de sig att vi som sliter därute i sjukvård, socialtjänst, polisväsende, migrationsverk och kommuner ska torka upp efter dyngan de har spritt runt omkring sig. Dyngan om Sverige som moraliskt överlägset, dyngan om Israels ondska, öppna och helt okontrollerade gränser och att det bara finns en sanning och ett sätt att tolka verkligheten - deras.

PK eliten byter principer som en annan byter kläder och så får de fortsätta att stråla i strålkastarnas sken. Allt för att mätta sina uppblåsta egon.

Vi som har fasta principer - och som inte byter ut dem när det blåser snålt - måste våga stå för dem oavsett hur det blåser och våga ta den ångest det ger och inte såsom Groucho Marx och våra politiker byta ut dem för att passa den politiska angendan. Som lika ofta är för egen vinning.

Jag väljer denna ångest framför ångesten att svika mig själv för att passa in i den sanning som för närvarande råder i vårt allt mer söndertrasade samhälle.

lördag 2 januari 2016

Fru Utrikesminister - Jag väntar med spänning på svar angående mitt brev till dig

(English version below)

Fru Utrikesminister!
Jag skrev till dig i din roll som Sveriges utrikesminister för två veckor sedan och jag väntar på svar.
Jag vill att du ska veta att gensvaret har varit enormt. Det är många tusen som har läst och de brev jag har fått är enbart positiva.
Jag har ju inte en inarbetad apparat för att sprida mina tankar utan de får leva sitt eget liv.
- Äntligen någon som vågar sätta ord på vår känslor, skrev någon.
Andra skrev
- Att om och om igen få höra att Israel är ondskan är påfrestande.
- Bra att du skriver, men något svar lär du inte få.
- Vi är många som bara tycker att svensk utrikespolitik gentemot Israel är en katastrof och temat är återkommande.
- Dagens yrkespolitiker och medhjälpare har aldrig satt sin fot härute i verkligheten. De lever ett skyddat Törnrosa-liv, sovande i sin glaskista, medans törnena växer höga som skydd mot verkligheten.

Fru Utrikesminister - Vi gör våra val här i livet. Jag har valt att göra karriär på bredden, inte på höjden, och bland utsatta människor. Min karriär innebär dåligt betalt, dålig status och ingen makt - men den ger mig en erfarenhet som ni yrkespolitiker faktiskt måste ta del av. Det är lätt att ha ja-sägare runt sig och som i del av sin egna karriärer är försiktiga med vad de säger för att inte hamna i onåd.
Jag är inte sådan.
Jag har vid några tillfällen skrivit direkt till berörda ministrar i ämnen som måste lyftas upp för samtal och vid varje tillfälle fått genomarbetade svar.

Fru Utrikesminister - Första gången jag kontaktade Regeringen var 1993 när jag som sjuksköterska på flyktingförläggningar hade mött och dokumenterat 20 fall av våldtäkt på asylsökande kosovoalbanska kvinnor, utförd av serbisk polis och där detta i Sverige inte räckte som skäl för uppehållstillstånd. Det var första gången detta uppmärksammades. Det krävs en del för en utsatt kvinna att våga sätta ord på en sådan vedervärdig kränkning. Det var på grund av att jag är jude och att min mamma överlevde Förintelsen som de fick förtroende för mig. Detta publicerades i DN och jag fick möta minister Birgit Friggebo personligen. Alla kvinnorna fick till slut stanna här och diskussionen om asylrätt för våldtäkt som en del av krigföring diskuterades i Riksdagen.

Den andra gången, fru utrikesminister, var 1999 då jag som flyktingsekreterare inom BUP skrev till dåvarande minister Pierre Schori om hur kosovoalbaner bröts ned i det svenska mottagningssystemet eftersom de inte fick besked om sin framtid i Sverige, om hur detta påverkade dem men också hur det påverkade oss som hjälpare. Vi var alla på kollapsens rand. Jag fick ett personligt brev ifrån ministern med tack för att jag vidarebefordrade våra erfarenheter.
Jag blev sjukskriven under en period på grund av överförda trauma till mig som lyssnare och alltför hög arbetsbelastning. Jag är djupt oroad över att detta kommer att ske nu igen för mina kollegor efter den anstormning av asylsökande som skett i Sverige under året som gått.

Den tredje gången var, fru utrikesminister, när tidigare Integrationsminister Erik Ullenhag bjöd in mig till ett personligt möte på Rosenbad för två år sedan för att samtal kring integrationen av de överlevande ifrån Förintelsen - min mamma satt i Auschwitz-Birkenau - och hur vi barns till de överlevande liv har utvecklat sig och hur mitt judiska liv fungerade i Sverige idag. Jag föreläser och skriver i ämnet och är aktiv på Göteborgs Interreligiösa Centrum.
Det kändes hedrande att få ett produktivt och intressant samtal med Erik Ullenhag då han uppvisade ett genuint intresse av att ta del av dessa erfarenheter.
(Som ett kuriosa-tillägg: Min äldsta dotter, då sju år, skrev till försvarsministern Anders Björck 1993 när jag var inkallad till en krigsförbandsövning och undrade när jag skulle komma  hem! Hon fick också ett väldigt fint svar av honom!)

Fru Utrikesminister - När jag skrev till dig för några veckor sedan, så skrev jag om min egen oro över mitt judiska liv i Sverige och om min oro över din naiva och oinformerade syn på Israel samt de konsekvenser dina anti-israeliska och antijudiska uttalanden har fått för oss. Brevet är även publicerat utomlands och många svenskar som bland annat bor i Israel har tackat mig för det. De har ju också demonstrerat utanför svenska ambassaden i Tel-Aviv för att visa sin negativa syn på Sveriges utrikespolitik gentemot Israel.

Det är många judar som skriver om hur de blir kränkta och känner en ökad personlig rädsla efter dina många och märkliga uttalanden. Det är många ickejudiska svenskar som delar denna uppfattning.
Att anklaga oss i rasbiologiska termer eller som Kristus-mördare kallas ju helt korrekt för antisemitism men att lägga samma antijudiska schabloner på Israel är i den politiskt korrekta världen helt okej! Det är samma gamla antisemitism men anno 2015. Det får samma konsekvenser för oss och oron växer. Vår rädsla för förföljelse har bara överträffats av verkligheten och detta sker om och om igen.
Jag och många med mig ser med stor spänning fram emot ditt svar.

Jag kommer gärna och träffar dig personligen när som helst - förutom på lördagar då jag firar Shabat - eller om du väljer något annat sätt att framföra ditt svar, vilket jag ser fram emot. 
Shavua Tov! (trevlig vecka)
Stefan Shaul Lindmark

--------------------------------------------


Saturday, January 2, 2016
Mrs. Minister - I eagerly await your reply regarding my letter to you

Madam Minister!
I wrote to you in your role as Foreign Minister of Sweden approximately two weeks ago, and I am waiting for an answer.
I want you to know that the response I’ve had has been tremendous. There are many thousands who have read my letter to you, and the letters I have received are all of a positive nature.
I have not an established set to spread my ideas, so they have to live their own life, and they have.
- At last someone who dares to put our feelings into words, someone wrote.
Others wrote
- To again and again hear that Israel is evil is stressful.
- It’s good that you write, but I doubt that you’ll get a response.
- We are many who think that the Swedish foreign policy towards Israel is a disaster and the theme is recurring.
- Today's professional politicians and aides have never set foot out here in the real world. They live a sheltered Sleeping Beauty-life, asleep in her glass coffin, while the thorns keep growing high as protection against reality.

Mrs. Minister - We make our choices in life. I have chosen to make a career in width, not height, and among vulnerable people. My career choice involves poorly paid work, poor status and no power - but it gives me the experience which you professional politicians actually have to take part of. It's easy to keep yes men around yourselves, and some of them are naturally careful about what they say in order to not fall into disgrace. I'm not like that. I have on several occasions written directly to the relevant ministers regarding subjects which must be lifted up and discussed and on each occasion have I received elaborate answers.

Mrs. Minister - I first contacted the government in 1993 when as a nurse at the reception centers I had met and documented 20 cases of rape of asylum seekers, Kosovo Albanian women, rapes conducted by Serbian police and where in Sweden this did not suffice as grounds for a residence permit. It was the first time this garnered any attention. It takes a lot of a vulnerable woman to dare to put into words such despicable violations. It was because I am Jewish and my mother survived the Holocaust that they dared to confide in me. This was published in Dagens Nyheter and I got to meet the Minister Birgit Friggebo personally. All the women were eventually given permission to stay here and the discussion on the right of asylum for rape victims as part of warfare, was finally being discussed in parliament.

The second time, Madam Foreign Minister, was in 1999 when I was a refugee Secretary of BUP (a psychiatric healthcare unit for children and youth) and I wrote to the then Minister Pierre Schori on how Kosovo Albanians were broken down in the Swedish reception system because they were not given notice of their future in Sweden, how this affected them but also how it affected us as helpers. We were all on the verge of breakdown. I received a letter from the minister, who thanked me for forwarding our experiences.
I was on sick leave during a period because of the transferred trauma to me as listener as well as an excessive workload. I am deeply concerned that this will happen again to my colleagues of today, after the flood of asylum seekers who have been arriving in Sweden over the past year.

The third time was, Madam Foreign Minister, when the former Minister for Integration Erik Ullenhag invited me to a personal meeting at Rosenbad two years ago to discuss the integration of the survivors from the Holocaust - my mother was in Auschwitz-Birkenau - and how our, the children of the survivors, lives have evolved and what my Jewish life was like in Sweden today. I lecture and write on the subject and I am active at the Göteborg Interfaith Centre.
I felt honoured to have a productive and interesting conversation with Erik Ullenhag where he showed a genuine interest in listening to and discussing some of these experiences. (Additionally: My oldest daughter, then seven years old, wrote to Defence Minister Anders Björk in 1993 when I was called up for a war units exercise and wondered when I would come home! She also received a very nice reply from him!)

Mrs. Minister - When I wrote to you a few weeks ago, I wrote about my own concerns over my Jewish life in Sweden and about my concerns over your naive and uninformed view of Israel as well as what the consequences of your anti-Israeli and anti-Jewish statements have been and continue to be for us. My letter to you has been published abroad and many expatriate Swedes living in Israel, among other countries, has thanked me profusely for this. They have also demonstrated outside the Swedish Embassy in Tel Aviv to show what they think of Sweden's foreign policy towards Israel.

There are many Jews who write about how they feel offended, get attacked, at best verbally and how they feel an increased personal fear due to your many and strange statements. There are many non-Jewish Swedes who share that view.
To accuse us in racial terms or as Christ-killers is after all known in the fully correct term, as anti-Semitism, but labelling the same anti-Jewish stereotypes on Israel is obviously in the politically correct world completely okay nowadays! It's the same old anti-Semitism but anno 2015. It bears the same consequences for us and our concern is growing. Our fear of persecution has only been surpassed by reality, and this keeps happening, again and again. I and many with me, look forward with great anticipation to your reply.

I will gladly come and meet you personally at any time, given the opportunity - except on Saturdays when I celebrate Shabat - or if you choose any other way to express your response, which I look forward to. 

Shavua Tov! (have a nice week)
Stefan Shaul Lindmark